Becky del 9!
När hon äntligen kröp ner i sin egen säng var hon så utmattad att hon hoppades på sova några timmar ostörd. Men så fort hon föll i djup sömn var mardrömmen där. Den här gången var den annorlunda. Hon befann sig i Williams sovrum i hans säng, hon var skadad och rädd.
William var också där, han satt i fåtöljen men det var som om hon inte alls kände igen honom. Han reste sig och kom emot henne. Genast kunde hon känna hur paniken spred sig i kroppen. Plötsligt ryckte han till, stannade och började skaka i hela kroppen. Ögonen rullade i hålorna och huden började spricka över händerna och i ansiktet.
Becky stirrade med fasa och såg hur Williams lemmar vändes och vreds på de mest onaturliga sätt, han föll ned på knä och inom ett ögonblick var han borta. Kvar stod ett rådjur och stirrade på henne. Hon vaknade med ett skrik. Hjärtat kändes som om det skulle hoppa ur och hon var genomdränkt av svett.
En lång stund låg hon och bara flämtade. Det här var sjukt. Hon måste prata med William om saken. Kanske höll hon på att bli galen. Solen stod redan högt på himlen så varför vänta. Hon klädde sig och gick ner.
William satt bakom sitt stora skrivbord på kontoret. Så fort han fick syn på Becky resta han sig och skyndade fram till henne. Han tog henne i sina armar och kysste henne hetsigt.
Ett styng av obehag blandades med de översvallande kärleksfulla känslor hon vanligtvis kände när han kysste henne.
"Inte här min älskade", viskade hon i hans öra. "Någon kan se oss."
"Förlåt", sa han och backade ett steg medan han fortfarande höll båda hennes händer i sina. "Det är bara så att varje gång jag ser dig, vill jag ha dig!"
Han skrattade.
Becky rodnade, William hade den inverkan på henne. Ett litet leende och han fick henne att känna sig som ett litet lyckligt barn. Hon glömde sånär bort vad det var hon kommit för. Men så samlade hon sig.
"William", sa hon. "Vi måste prata." William fick genast ett bekymmrat uttryck i ansiktet.
"Oj, det låter allvarligt."
Hon berättade allt, om mardrömmarna om dörren i korridoren och om hur Williams mor reagerat. Han lyssnade och satt sedan tyst en stund. Det ryckte lite i hans mungipor och snart spreds ett stort leende över hans läppar. Becky såg förbryllat på honom.
"Vad är det som är så roligt?"
"Inget med älskade, inget" han ansträngde sig för att se allvarlig ut. "Kom",sa han och tog hennes hand. De gick upp på övervåningen.
"Är det den här dörren du talar om?" Becky nickade och William fiskade upp en nyckelknippa ur fickan. Hon kände hur hon blev rädd med William la en lugnande arm runt hennes axlar. Låset protesterade lite, som om det inte varit öppnad på väldigt länge.
"Se", sa han. "Här finns inget att vara rädd för." Becky tittade försiktigt in. Där fanns ingenting. Bokstavligen ingenting. Inte ens ett rum. Bara en vägg av förspikade plankor.
"Vad finns det innanför?" frågade hon.
"Jag vet inte. Det spikades igen långt innan jag blev född. Vet inte varför den här gamla nyckeln finns kvar heller." Han gav henne en lätt puss på kinden.
"Du oroar dig för mycket älskling. Det är nog bara nerver inför bröllopet och jag ska tala med min mor att hon inte får smyga sig på dig på det där viset." Hans hand vandrade sakta upp längs hennes arm, fingrarna snuddade nyckelbenet och fortsatte in bakom nacken.
"Snart, snart mitt hjärta får vi dela säng på riktigt. Då kan jag äntligen hålla om dig varje natt och inga mardrömmar ska någonsin få hemsöka dig mer." Hon mötte hans blick och med ens var det som om alla orosmoln lämnade hennes sinne.
Varför oroade hon sig? Hon hade ju allt hon önskade.
Del 8
Från den dagen hade han uppvaktat henne ivrigt.
Varje morgon låg en ros på hennes fönsterbläck och varje kväll en liten lapp där han skrivit de mest underbara kärleksförklaringar till henne.
Becky hade naturligtvis avfärdat honom i början, men tillslut hade hans envishet och charm fått henne att vackla och den söndagen i kyrkan hade hon diskret placerat en lapp i hans hand.
Några dagar senare meddelade hennes far stolt att självaste sir William Hale ansökt om en audience med honom beträffande hans dotter och han hade gladeligen accepterat.
Bättre och mer välbärgad karl i den här delen av landet gick inte att hitta och nu kunde Becky minsann skatta sig lycklig.
Och lycklig var hon där hon låg med huvudet på Williams bröstkorg och lystnade på hans djupa andetag och hjärtats monotona dunkande. Allt hade varit perfekt om det inte hade varit för mardrömmarna.
De hade startat för några veckor sedan och nu gick det inte en natt utan att hon vaknade kallsvettig och gråtande. Det var samma dröm natt efter natt.
Hon befann sig i någon sorts farkost. Som en vagn som rörde sig framåt helt på egen hand. Det var mörkt och hon kunde knappt se ut. Plötsligt stod ett rådjur framför farkosten.
Det såg på henne med dystra mörka ögon och hon tyckte det var något bekant med djuret.
Sedan började allt snurra och hon kände hur hon kastades fram och tillbaka. Det var inte någon speciellt hemsk eller skrämmande dröm i sig. Men känslan efterlämnade.
Känslan av att något var fruktansvärt fel, att hon inte hörde hemma här på herrgården tillsammans med hennes älskade William fick det att skära i bröstet på henne och hon vaknade alltid med ett kvävt skrik. Men så fort hon var vid fullt medvetande igen försvann den obehagliga känslan in i hennes medvetande och hon avfärdade den som tokiga fantasiet och nervostiet inför det stundande bröllopet.
William sov djupt när Becky försiktigt tog på sig sina kläder igen. Hon snörde livstycket så gott hon kunde och tog en sista titt i spegeln innan hon smet ut och försiktgt stängde dörren. William kunde gott behöva sova en stund.
På lätta fötter småsprang hon genom den långa korridoren.
Just som hon passerade en av dörrarna flashade rådjuret i hennes dröm förbi hennes ögon.
Hon stannade med ett ryck. En obehaglig känsla spred sig i hennes kropp och hon var tvungen att grabba tag i dörrhandtaget för att inte vackla. Hon såg på dörren. Hade hon lagt märke till den förr? Den såg annorlunda ut en de andra dörrarna. Mindre och mer sliten på något vis.
Handtaget kändes iskallt och hon släppte det tvärt. En blixtrande bild av rådjuret sköt genom hennes huvud och fick henne att gny till av rädsla.
Det var något med dörren som fick henne att vilja gå in dit. Med en darrande hand vred hon försiktigt om handtaget. Låst. Varför? Ingen annan dörr i huset var låst vad hon visste.
" Jasså där är du flicka, som jag har letat."
Becky hoppade högt av ljudet och vände sig om. Williams mor såg skarpt på henne. "Vad gör du här? Vart är William? Det passar sig verkligen inte att smita iväg på det där viset.
" William sover, han mår inte bra", sa Becky och stirrade ner i marken.
Mrs Hale var en kall och hård kvinna och hon skrämde Becky, nästan mer än mardrömmarna.
"Mår dåligt. Jo jag tackar", sa Mrs Hale och granskade Becky uppifrån och ner.
"Vänd på dig flicka, du ser ju ut som en sköka." Becky vände sig om och Mrs Hale började snöra om klänningen i ryggen. Hon drog så hårt att Becky knappt fick luft.
"Så, gå nu ned till gästerna och uppför dig som en herrgårdsdam bör", sa Mrs Hale och föste Becky framför sig nedför trappan.
Hon kunde känna Mrs Hales blick bränna i nacken på henne och hon rös av obehag.
Del 7
William ledde fram henne till en vacket snidad träsoffa.
"Men...", sa Becky. Hon ville säga något. Men känslan av att något var fel avtog mer och mer tills det bara var något som låg och gnagde i bakhuvudet.
Allt runt om henne kändes bekant och hemma. Hon såg på männsikorna och kunde plötsligt namnen på nästan alla där.
Hon var hemma. Huset eller herrgården som det egentligen var, tillhörde hennes älskade fästman William. Han kom med ett glas vatten och såg oroligt på henne.
"Mår du bra? Du beter dig väldigt konstigt. Vill du att jag kallar på en läkare?" Hon tog lugnt hans hand i sin och kramade den ömt.
"Det är ingen fara med mig." Hon log stort mot honom. "För mycket dansande kanske? Jag är bara lite trött."
"Ja, jag har lagt märke till att du inte fått vila mycket under kvällen. Men det är inte mer än vad man kan vänta sig. Alla vill naturligtvis få en dans med den blivande herrgårdsfrun och dessutom den vackraste kvinnan här". Han böjde sig fram och kysste henne. "Och på jorden."
"Mr Hale", fnittrade Becky och tryckte honom varsamt ifrån sig.
"Jag hoppas verkligen att du inte hyser några orena tankar om en icke ännu gift kvinna."
Han lutade sig fram och viskade i hennes öra. "
Å jo, miss Stewart, väldigt orena och jag planerar dessutom att bringa dem till verklighet väldigt snart."
Han tog hennes hand och de sicksackade sig genom folkmassan. Snabbt och tyst småsprang de uppför trappan och genom den långa korridoren medan de fnittrade som små barn. Williams sovrum låg längst bort och de öppnade försiktigt dörren och smet in innan någon hann se dem. Becky kände hur åtrån brann i kroppen på henne.
Knappt hade dörren gått igen förrän han drog henne till sig och kysste henne hett och ivrigt. Med fingrar darrande och fumliga av lust knäppte hon upp knapparna i hans skjorta. Han krängde den av sig och hon smekte lätt hans sammetslena skinn. Han var så vacker att hon med ens kände sig lite förlägen över att ta av sig sina egna kläder.
William märkte denna tvekan och viskade hur enastående vacker han tyckte hon var och hur mycket han älskade henne, medan han nu långsamt snörde upp hennes liv i ryggen. När hennes kläder låg i en hög på golvet lyfte han upp henne i sin famn och la henne försiktigt i sängen. Hans nakna kropp mot hennes fick henne att skälva av vällust och hon gav sig helt och hållet hän till hela hennes väsens begär.
"Du är det finaste som hänt mig Becky", viskade William när de långt senare låg tätt sammanslingrade i varandras armar. Hon mindes tillbaka hur de mötts för första gången. I kyrkan. Hon mindes med ett leende hur prästen predikat om vikten av avhållsamhet. Hur hon noga memorerat varje ord som en självklar sanning och hur hon plötsligt kännt sig iaktagen. Hon hade sökt med blicken över folkmassan från sin plats på balkongen och fastnat vid ett par stint stirrande djupblå ögon.
Del 6
"Har telefonen kommit igång?"
"Nej", svarade han snabbt. Lite för snabbt, tänkte Becky flyktigt.
"Orkar du resa dig tror du? Jag vill visa dig huset."
Becky hävde sig mödosamt ur sängen. Det gjorde fortfarande ont men hellre det än att ligga kvar i sängen och grubbla tänkte hon.
Huset var mycket större än hon först kunnat ana. Oändliga korridorer och när hon räknat till minst 15 år slutade hon försöka hålla reda på dem. Nästan som ett slott, tänkte hon när William visade henne ännu ett rum med vackra gobelänger och snirlig stuckatur i taket. Hon la märke till att hon inte kunde se några moderna inslag i inredningen. Det var som att gå igenom ett musem. Hon la också märke till en dörr som William passerade många gånger men aldrig öppnade eller sa något om. Men hon frågade inte om den.
De kom fram till en gigantisk dubbeldörr. William hade hittills sett väldigt allvarlig ut och sa inte många ord om varje rum. Men när han la handen på det massiva handtaget gav han Becky en hemlighetsfull blick och log lite.
"Det här är Balsalen", sa han och slog upp dörrarna. Han ställde sig åt sidan och visade in Becky med handen. Becky steg in och drog häftigt efter andan. Salen var säkert 20 meter lång och nästan lika brett. Golvet var spegelblankt och i taket hängde ett 15-tal enorma kristallkronor som kastade diamantformade reflexer överallt. Väggarna var i vit marmor med enorma fönster som sträckte sig från golv till tak. Tjocka gardiner i svart sammet täckte större delen av fönstren så att det lilla ljus som sipprade in fick salen att de magisk ut.
"Visst är det vackert?", sa han lågt och hon insåg plötsligt att han stod mycket närmre än vad hon väntat sig. Hon vände sig om och såg in i hans mörka djupa ögon.
Med ens var det som om hon gled in i en annan värld.
Han tog hennes hand och ledde henne in till mitten av salen. Becky kände sig som bortkopplad från sin egen kropp och allt hon kunde se var William. Han var förtrollande vacker där han stod i det skulla ljuset och kristallernas reflexer dansade över hans hud.
"Får jag lov?", frågade han. Vilken underlig fråga, tänkte Becky men hon kunde liksom inte styra sig själv. Hon tog hans andra hand i sin och tyckte sig höra musik någonstans långt borta.
William tog henne till sig och de rörde sig graciöst över golvet. Jag kan inte dansa, tänkte hon. Men ändå hade hon inga problem att följa hans steg.
Smärtan var som bortblåst och hon kände sig märkligt euforisk.
Hon tittade ned och fann att hon inte längre bar sina egna kläder utan en vacker röd sidenklänning, på hennes fötter satt nätta skor och hennes händer kläddes av pärlemovita tunna handskar. Hon såg upp på William igen och han såg på henne med intesiv blick.
Han var klädd i kråsskjorta, väst och svart rock. Hon kände att hon borde skratta åt hans lite löjliga kläder men på något vis kändes de helt naturliga, lika naturliga som hennes.
Plötsligt ökade volymen från musiken, rummet ljusnade och hon upptäckte att de inte alls var ensamma. Hela salen var full av män och kvinnor i gammeldagsa kläder som också dansade. En orkester spelade i ena hörnet och längs väggarna stod ännu fler människor som skrattade och pratade.
Del 5
Hon var tvungen att stanna där på trappavsatsen och vila.
Svetten rann längs ryggen och hon kände sig illamående.
Hon höll sig i den tjocka ledstången och tog sakta ett steg i taget. Trappan gick i en stor båga ned till en enorm hall med rutigt golv och mörk mahognypanel på väggarna, inga möbler bara ännu fler tavlor.
Becky såg en lång stund på den massiva ytterdörren. Skulle hon chansa och ge sig av?
Ge sig av vart? Hon visste ju inte vart hon var och William hade rätt, hon var inte i kondition att gå någonstans än.
Hon såg sig om och ett plötsligt skrammel avslöjade vart köket måste vara. Hon smög sig försiktigt fram och gläntade på dörren.
William stod lutad över en stor spis med ryggen åt henne.
En ilning av smärta i kroppen fick henne att stöna till och han vände sig om med ett ryck. På två långa steg var han framme vid henne, tog henne under armen och ledde henne försiktigt till en stol vid ett gigantiskt matbord.
"Du borde inte vara uppe", mumlade han och återgick till spisen. Hon betraktade honom och var tvungen att skratta till, trots att smärtan då blev näst intill outhärdlig, när hon såg hans tafatta försök att steka ägg och bacon.
"Det luktar gott", sa hon artigt och såg på den svarta röken som steg upp mot taket. Han såg besvärat på henne.
"Jag tror det finns lite bröd i skafferiet", sa han och tog stekpannan av spisen och satte den fräsande i diskhon.
"Ja de är kanske enklast så", fnissade hon.
"Förlåt", sa han. "Jag är en usel kock."
William såg plötsligt sorgsen ut.
"Jag lovar att jag ska ta hand om dig, Becky. Du behöver inte vara orolig." Han tittade ut genom fönstret och Becky tyckte det såg ut som om han såg bortom det som var verkligt.
"Du har redan tagit hand om mig på bästa sätt", sa hon. "Förresten borde jag be om ursäkt för att jag betedde mig som om jag sett ett spöke där uppe.
" Hah!" William skrattade till och fingrade nervöst på en kaffekopp.
"Snart måste de ha lagat telefonledningarna och då kan vi ringa efter hjälp. Du har väl säkert någon som undrar vart du är också?"
William såg ned i golvet. "Inte precis, och det kan nog dröja innan du kan ringa någon. Huset ligger så avsides så det kan ta ett tag innan de hinner laga telefonledningarna."
"Hur länge?"
"Nån vecka kanske."
"Nån vecka!" Becky for upp , men ångrade sig snabbt. William var genast där och stöttade henne. "Jag tror du har fått nog för idag", sa han och lyfte upp henne i sina armar och bar upp henne till sovrummet. Becky ville protestera, men hon kände sig underligt trygg i hans armar och en överväldigande trötthethet sköljde över henne. Hon sov innan hon landade på kudden.
Del 4
Hans blick började genast flacka och han drog sig snabbt mot dörren. "Försök vila en stund", mumlad han och försvann.
Becky försökte samla tankarna. Vem var han? Vart var hon? Hon hade åkt vägen till stallet många gånger med kunde varken minnas någon avfart eller hus i närheten. Det måste ha gått många timmar sedan hon fodrat i stallet, någon borde väl sakna henne? Vart var hennes mobiltelefon? Hon verkade inte vara i någon direkt fara men det var något konstigt med den okände mannen. Som om han inte riktigt hörde hemma. Hon kunde inte sätta fingret på det. Hon kände sig otroligt trött och snart kände hon hur sömnen omslöt henne igen.
Hon vaknade av att någon baddade hennes panna med en fuktig trasa. Skrämt såg hon upp i hans ansikte. Han gjorde en paus i sina rörelser med fortsatte snart. "Du har feber", sa han. "Det var kallt ute, jag försökte skydda dig från snön men jag gjorde tydligen inget bra jobb." "Du räddade mig?" "Ja, jo alltså jag såg ju olyckan", han skruvade på sig. "Du försökte gå själv, men jag tror du slog i huvudet för du verkade lite disorienterad och försökte ta dig in i skogen." "Hur länge har jag legat här?" "Ett dygn ungefär."
Ett dygn?! Men herregud. Jag måste hem! Min mobil. Vart är min mobil? Jag måste ringa efter hjälp." Becky nästan skrek och började återigen mödosamt ta sig ur sängen. Mannen ryggade tillbaka några steg. "Mobil? Du hade ingen på dig, men det spelar förresten ingen roll. Det finns ingen teckning här ute. Telefonledningaran är trasiga och vägarna igensnöade. Sen är du verkligen inte i kondition att gå någonstans."
Han såg plötsligt väldigt bestämd ut och Becky avbröt genast sina försök att ta sig ur sängen. Mannen harklade sig.
"Förlåt, jag VILL verkligen inte skrämma dig", sa han. "Vem är du?", frågade hon när hon lugnat sig.
"William."
"Tack William, jag tror du räddat mitt liv."
Han stirrade ned i golvet och hon kunde se att han rodnade.
Det var tyst ett tag.
"Är du hungrig?", frågade han sen och såg upp på henne. Hon kände efter och trots att det fortfarande molade och värkte i sidan och hon kände sig dåsig av febern så kurrade magen irriterat av hunger.
"Ja faktiskt."
Mannen sken upp.
"Vänta här", sa han ivrigt och försvann hastigt.
Så fort William lämnat rummet reste hon sig upp. Det gick lite lättare att röra sig nu även om smärtan gjorde sig påmind varje gång hon rörde sig.
Hon hasade fram till fönstret och tittade ut. Allt hon såg var skog. Snötyngda träd som såg ut att vilja sluka rummet hon stod i.
Det såg ut att vara ett ganska stort hus. När hon lutade sig fram mot glaset kunde hon räkna till fyra andra fönster och då kunde hon inte se vart hussidan slutade.
Hon tänkte efter. William verkade inte vara den kidnapparen och mördaren som hon först trodde. Skulle hon våga sig utanför rummet?
Jo, definitivt, bestämde hon sig för.
Del 3
Del 2
Sakta, sakta öppnade hon ögonen. Först var allt suddigt men så började omvärlden ta form runt henne igen. Hon låg i en stor säng med tjocka täcken och många kuddar. Sängen stod i ett litet rum med ett litet spröjsat fönster. Det var mörkt ute och hon kunde höra hur stormen rasade i träden. Hon hävde sig upp på armbågarna. Kroppen kändes stel och öm. I ena hörnet stod ett skrivbord och en sliten stoppad pall. I andra hörnet kunde hon skönja en fåtölj. I fåtöljen satt en man och tittade på henne. Hon skrek till, en skarp smärta högg till i sidan och hon tappade luften och föll tillbaka ned på kudden.
På ett ögonblick stod mannen vid hennes sida. Becky kände sig panikslagen. Mannen böjde sig över henne och hon blundade hårt och väntade. Men inget hände. När hon försiktigt öppnade ögonen stod han fortfarande lutad över henne. Hans ansikte var bara nån decimeter ifrån hennes och han såg på henne som om han utforskade hennes varje drag. "Snälla", viskade hon andlöst. "Gör mig inte illa". Mannen stelnade till och tog hastigt några steg tillbaka. Han harklade sig och blicken flackade. "Det ehum, det var inte min mening", ursäktade han sig och försvann sedan snabbt ur rummet.
Hon tordes knappt andas. Vem var det? Vart var hon och hur hade hon kommit hit? Huvudet snurrade och hon kände smärtan i sidan som tusen knivhugg. Hon mindes ett rådjur, hon mindes snö och hon tyckte det kännts som om hon svävat. Allting verkade fullständigt osannorlikt. Ett svagt ljud fick henne att rycka till. Det kom från andra sidan dörren. Någon stod utanför. Hon såg sig snabbt om efter en flyktväg. Fönstret, tänkte hon. Hon försökte resa sig igen. Smärtan var näst intill outhärdlig, men tillslut stod hon, om än på ostadiga fötter, på golvet. Först nu insåg hon att istället för sina egna kläder, hade någon satt på henne ett långt vitt nattlinne. Hon sökte med blicken efter sina egna kläder och fann dom i en hög bredvid skrivbordet. Försiktigt hasade hon sig fram, böjde sig mödosamt ned och började ta på sig. Efter bara en liten stund var hon tvungen att sätta sig ned på pallen för att vila. Hjärtat slog som trumpinnar i bröstet och svetten lackade i pannan. Hon kände sig dåsig och disorienterad, men rädslan för vem det nu var som stod utanför dörren fick henne att forsätta. Tillslut var kläderna på och hon hasade sig fram till fönstret. Det såg gammalt och slitet ut. Säkert inte öppnat på länge, tänkte hon, tog ett rejält grepp om handtaget och röck till. Med en smäll for fönstret upp. Becky tappade balansen stapplade bakåt och stötte hårt mot sängstolpen. Med ett stön segnade hon ned på golvet. All luft försvann ur lungorna och hon kände hur hon höll på att förlora medvetandet. Dörren slogs upp och någon kom emot henne. Hon försökte göra motstånd men var alltför svag för de starka armarna som försiktigt omslöt henne, lyfte henne och försiktigt la ner henne i sängen igen. Hon försökte protestera men hade ingen kraft i kroppen längre och hon kände hur hon återigen gled in i mörkret.
Becky
Det här var verkligen inte rätt tillfälle att ge sig ut på vägarna. Men nu hade hon lovat att ge grannens häst mat för kvällen så det var bara att bita i det sura äpplet.
Trevande klev hon ut på trappsteget, det var glashalt och hon tackade sin lyckliga stjärna för att hon varit före de flesta med att byta till vinterdäck.
Den gamla Forden såg om möjligt ännu risigare ut där den stod på gatan och vindrutan började sakta men säkert täckas av snömodd. Becky satte sig i förarsätet och vred runt nyckeln. Ingentin hände.
Fan också, batteriet hade laddat ur igen. Tänk positivt, manade hon på sig själv. Det kunde vart värre.
"Inte för att jag kommer på något just nu", muttrade hon medan hon plockade fram starthjälpen från bakluckan. Efter tre försök startade så äntligen bilen och hon gav sig av.
Stallet låg ungefär tre mil rakt in i skogen. Tre mil av slingriga smala grusvägar och inte en granne så långt ögat kunde nå. Bilen krängde oroligt över vägen och hon hade fullt sjå att hålla den stadigt. Flera gånger, när däcken spann på det isiga underlaget tänkte hon vända om. Men nu var hon ju envis och hon hade ju lovat. När stallet äntligen skymtade drog hon en suck av lättnad. Fodringen var snabbt avklarad och snart stod alla hästar lugnt och mumsade på sitt hö. När Becky kom ut igen hade det börjat snöa kraftigt. Stora snöflingor virvlade runt och gjorde både himmel och jord alldeles vitt. Kanske skulle jag vänta i stallet tills stormen dragit över, tänkte hon. Men om vägarna snöade igen hade hon ingen möjlighet att ta sig därifrån och ingen kunde ta sig till henne heller. Hon smög försiktigt iväg. Varje gång hon tryckte lite på gasen slirade bakdäcken i protest och snön föll bara ymnigare och ymnigare.
Vindrutetorkarna stod på stod på max men hon hade ändå svårt att se vart vägen gick. Becky började bli riktigt rädd nu. Hon höll sina händer krampaktigt om ratten som blev svårare och svårare att manövrera. Hon kisade med ögonen för att se något. Försent upptäckte hon rådjuret som stod mitt i vägen. Hon pressade foten mot bromsen så hårt hon kunde och bilen sladdade i sidled mot djuret. "Flytta dig då", hann hon tänka. Plötsligt var det borta. Som om det aldrig stått där. Bilen snurrade helt okontrollerat och som i slowmotion såg hon dikeskanten och träden komma allt närmare. Ett kraftigt brak, en intensiv smärta, sedan tystnad, mörker.
Hon hade en sån underlig dröm. Någon bar henne. Någon med starda hårda armar. Det var kallt, men ändå kände hon sig varm och trygg. Hon kunde höra vinden vina runt om henne men hon kände den inte, allt var som i en dimma. Så blev det alldeles tyst och något varmt och mjukt omslöt henne. Mörker igen.
