Del 6
När hon vaknade igen mindes hon först inte vart hon var. Men så såg hon William i fåtöljen, där han satt och såg på henne med stora ögon. "Du snarkar väldigt högt", konstaterade han. Becky kände hur hon rodnade. "Har jag sovit länge?" "Åh, bara en 10 timmar sådär. Jag tror du måste slagit i huvudet i olyckan också, kanske har du en lättare hjärnskakning."
"Har telefonen kommit igång?"
"Nej", svarade han snabbt. Lite för snabbt, tänkte Becky flyktigt.
"Orkar du resa dig tror du? Jag vill visa dig huset."
Becky hävde sig mödosamt ur sängen. Det gjorde fortfarande ont men hellre det än att ligga kvar i sängen och grubbla tänkte hon.
Huset var mycket större än hon först kunnat ana. Oändliga korridorer och när hon räknat till minst 15 år slutade hon försöka hålla reda på dem. Nästan som ett slott, tänkte hon när William visade henne ännu ett rum med vackra gobelänger och snirlig stuckatur i taket. Hon la märke till att hon inte kunde se några moderna inslag i inredningen. Det var som att gå igenom ett musem. Hon la också märke till en dörr som William passerade många gånger men aldrig öppnade eller sa något om. Men hon frågade inte om den.
De kom fram till en gigantisk dubbeldörr. William hade hittills sett väldigt allvarlig ut och sa inte många ord om varje rum. Men när han la handen på det massiva handtaget gav han Becky en hemlighetsfull blick och log lite.
"Det här är Balsalen", sa han och slog upp dörrarna. Han ställde sig åt sidan och visade in Becky med handen. Becky steg in och drog häftigt efter andan. Salen var säkert 20 meter lång och nästan lika brett. Golvet var spegelblankt och i taket hängde ett 15-tal enorma kristallkronor som kastade diamantformade reflexer överallt. Väggarna var i vit marmor med enorma fönster som sträckte sig från golv till tak. Tjocka gardiner i svart sammet täckte större delen av fönstren så att det lilla ljus som sipprade in fick salen att de magisk ut.
"Visst är det vackert?", sa han lågt och hon insåg plötsligt att han stod mycket närmre än vad hon väntat sig. Hon vände sig om och såg in i hans mörka djupa ögon.
Med ens var det som om hon gled in i en annan värld.
Han tog hennes hand och ledde henne in till mitten av salen. Becky kände sig som bortkopplad från sin egen kropp och allt hon kunde se var William. Han var förtrollande vacker där han stod i det skulla ljuset och kristallernas reflexer dansade över hans hud.
"Får jag lov?", frågade han. Vilken underlig fråga, tänkte Becky men hon kunde liksom inte styra sig själv. Hon tog hans andra hand i sin och tyckte sig höra musik någonstans långt borta.
William tog henne till sig och de rörde sig graciöst över golvet. Jag kan inte dansa, tänkte hon. Men ändå hade hon inga problem att följa hans steg.
Smärtan var som bortblåst och hon kände sig märkligt euforisk.
Hon tittade ned och fann att hon inte längre bar sina egna kläder utan en vacker röd sidenklänning, på hennes fötter satt nätta skor och hennes händer kläddes av pärlemovita tunna handskar. Hon såg upp på William igen och han såg på henne med intesiv blick.
Han var klädd i kråsskjorta, väst och svart rock. Hon kände att hon borde skratta åt hans lite löjliga kläder men på något vis kändes de helt naturliga, lika naturliga som hennes.
Plötsligt ökade volymen från musiken, rummet ljusnade och hon upptäckte att de inte alls var ensamma. Hela salen var full av män och kvinnor i gammeldagsa kläder som också dansade. En orkester spelade i ena hörnet och längs väggarna stod ännu fler människor som skrattade och pratade.
"Har telefonen kommit igång?"
"Nej", svarade han snabbt. Lite för snabbt, tänkte Becky flyktigt.
"Orkar du resa dig tror du? Jag vill visa dig huset."
Becky hävde sig mödosamt ur sängen. Det gjorde fortfarande ont men hellre det än att ligga kvar i sängen och grubbla tänkte hon.
Huset var mycket större än hon först kunnat ana. Oändliga korridorer och när hon räknat till minst 15 år slutade hon försöka hålla reda på dem. Nästan som ett slott, tänkte hon när William visade henne ännu ett rum med vackra gobelänger och snirlig stuckatur i taket. Hon la märke till att hon inte kunde se några moderna inslag i inredningen. Det var som att gå igenom ett musem. Hon la också märke till en dörr som William passerade många gånger men aldrig öppnade eller sa något om. Men hon frågade inte om den.
De kom fram till en gigantisk dubbeldörr. William hade hittills sett väldigt allvarlig ut och sa inte många ord om varje rum. Men när han la handen på det massiva handtaget gav han Becky en hemlighetsfull blick och log lite.
"Det här är Balsalen", sa han och slog upp dörrarna. Han ställde sig åt sidan och visade in Becky med handen. Becky steg in och drog häftigt efter andan. Salen var säkert 20 meter lång och nästan lika brett. Golvet var spegelblankt och i taket hängde ett 15-tal enorma kristallkronor som kastade diamantformade reflexer överallt. Väggarna var i vit marmor med enorma fönster som sträckte sig från golv till tak. Tjocka gardiner i svart sammet täckte större delen av fönstren så att det lilla ljus som sipprade in fick salen att de magisk ut.
"Visst är det vackert?", sa han lågt och hon insåg plötsligt att han stod mycket närmre än vad hon väntat sig. Hon vände sig om och såg in i hans mörka djupa ögon.
Med ens var det som om hon gled in i en annan värld.
Han tog hennes hand och ledde henne in till mitten av salen. Becky kände sig som bortkopplad från sin egen kropp och allt hon kunde se var William. Han var förtrollande vacker där han stod i det skulla ljuset och kristallernas reflexer dansade över hans hud.
"Får jag lov?", frågade han. Vilken underlig fråga, tänkte Becky men hon kunde liksom inte styra sig själv. Hon tog hans andra hand i sin och tyckte sig höra musik någonstans långt borta.
William tog henne till sig och de rörde sig graciöst över golvet. Jag kan inte dansa, tänkte hon. Men ändå hade hon inga problem att följa hans steg.
Smärtan var som bortblåst och hon kände sig märkligt euforisk.
Hon tittade ned och fann att hon inte längre bar sina egna kläder utan en vacker röd sidenklänning, på hennes fötter satt nätta skor och hennes händer kläddes av pärlemovita tunna handskar. Hon såg upp på William igen och han såg på henne med intesiv blick.
Han var klädd i kråsskjorta, väst och svart rock. Hon kände att hon borde skratta åt hans lite löjliga kläder men på något vis kändes de helt naturliga, lika naturliga som hennes.
Plötsligt ökade volymen från musiken, rummet ljusnade och hon upptäckte att de inte alls var ensamma. Hela salen var full av män och kvinnor i gammeldagsa kläder som också dansade. En orkester spelade i ena hörnet och längs väggarna stod ännu fler människor som skrattade och pratade.
Kommentarer
Trackback
