Skrivpuff 2/5 "att gömma sig"
Jag tror det. Eller står miljontals små troll på min hjässa och sakta
drar ur ett hårstrå i taget? Förmodligen.
Vem är det egentligen som har hällt två liter sand i min mun så att
det känns som om jag aldrig kommer att få bort tungan från gommen
när det väl har klistrat sig fast där?
Kroppen värker. Kan det ha varit en ångvält?
Magen åker bergochdalbana upp och ner, upp och ner. Snäll sluta!
Vad hände igår egentligen?
Jag hade roligt i allafall...det hade jag väl?
Hur kom jag hem? Med vem kom jag hem?
Vem är det som skjuter vassa pilar i mina ögon? Får dom att tåras.
Å, det är visst solen.
Jag drar täcket över huvudet. Kryper långt ner. Kurar ihop mig.
Gömmer mig och hoppas att slagborren, trollen, ångvälten, sanden
och pilarna har försvunnit när jag vaknar nästa gång.....
Skrivpuff 22/4 "skriv om ett möte i tanken"
Puben är proppfull med folk, mest av det kvinnliga könet. Det skräniga ljudet från bandet som desperat försöker pocka på uppmärksamheten är öronbedövande. Men ingen bryr sig.
Alla är här av en anledning. Är han här ikväll? Ryktet säger så. Det här är ju en av hans favorithak. Står han inte där i hörnet? Eller där vid baren och beställer en öl? Blickarna sveper över lokalen. Söker, letar som hungriga rovdjur.
Tänk att få träffa honom på riktigt. Min kompis kompis kompis har tydligen skakat hand med honom, hon sa att han var jättetrevlig och till och med snyggare i verkligheten! Lyckos den som får vara med honom.
Troget hänger de där hela kvällen. Lyssnar på musiken de inte gillar. Dricker drinkar de inte har råd med. Väntar.
Jag väntar också. Men på något helt annat. Kvällen lider mot sitt slut. Besvikelse. Han kom inte i allafall. Det hade ju varit en sån säker källa. Jag ler för mig själv, dricker upp min gin o tonic och följer med strömmen till garderoben för att hämta ut min jacka.
Det tisslas och tasslas. Var kan han vara? Han är i stan i allafall det är bekräftat. Kanske ska vi prova den där privatklubben? Men i morgon kommer vi hit igen, det här är ju iallafall hans favorithak. Det stod faktiskt i tidningen härom dagen.
Jag får tag i min jacka och går ut i den kyliga natten.
Så fort jag kommer ut kör en svart bil med tonade rutor fram. Alla blickar sugs genast mot den men de tappar snart intresset när de ser att det bara är jag som kliver in i den.
Chaffören hälsar glatt när jag sätter mig och sicksackar sig fram bland alla som är påväg hem. Mobilen vibrerar i fickan. Jag tar upp den och läser sms:et. "Vart är du, jag saknar dig. Sängen är så kall. Skynda dig! Puss!"
Mitt hjärta hoppar över några slag och jag känner hur det bubblar i kroppen.
Chaffören kör i maklig takt längs stadens bakgator och jag önskar att han ville skynda sig lite, men jag säger inget. Sitter bara tyst och väntar tålmodigt.
Hotellentren är upplyst och inbjudande. Portien känner igen mig när jag kommer och vinkar mig till sig. Han trycker en lapp i min hand och pekar mot hissen.
Jag småspringer över den enorma lobbyn medan jag läser vad som står på lappen. Våning 23, svit 347. Hissen tar en evighet på sig men det ger mig i allfall tid att se mig i spegeln och dra bort håret som fastnad i ansiktet.
Dörren till svit 347 är inte låst, varför skulle den vara det, ingen vet vem som bor här. Jag smyger försiktigt in och sparkar av mig skorna, tassar vidare in i köket som är mörkt och öde.
"Hallå", viskar jag så högt jag törs. Inget svar. Kanske han är ute på ett snabbt ärende.
Jag öppnar kylskåpet och tar en flaska vatten. Utan att jag märker det smyger han upp bakom mig och lägger sina starka armar om mig. Jag hoppar förskräckt till och tappar flaskan i golvet.
"Förlåt, viskar han i mitt öra. Det var inte meningen att skrämma dig." Min puls rusar men jag är ganska säker på att det inte har något att göra med rädsla.
"Välkommen tillbaka" forsätter han och kysser mig lätt på halsen. Jag försöker vända mig om och besvara hans kyss men han håller kvar mig och knäpper sakta upp min blus medan han forsätter att ge mig fjäderlätta kyssar längs halsen ner på axeln och nyckelbenet.
Jag suckar lyckligt och undrar hur många som skulle ge sin högra arm för att få vara i mitt ställe nu. Blusen faller till marken och han vänder sakta på mig. Hans hår är tovigt och hakan orakad. Han ser på mig med sina stålblå ögon och ler det där sneda leendet som jag älskar så mycket. Jag ställer mig lite på tå för att nå upp men han tar istället tag om min midja och svingar mig enkelt upp i hans famn. Jag slår armarna om honom och drar in hans doft.
Han bär mig till sängen och lägger försiktigt ned mig. Så drar han av sig sin t-shirt och jag drar lite efter andan när jag ser hans perfekta kropp.
Han skrockar roat när han ser att jag rodnar lite och kryper ned bredvid mig. Han drar mig till sig och kysser mig. Hans händer börjar girigt undersöka min kropp och jag......... vaknar till av att telefonen ringer. Fasiken också, dagdrömmer igen!
Skrivpuff 12/3 "Fredagsmys"
Mycket nöje!
Väckarklockan ringer okristligt tidigt som vanligt. Högar av grus i ögonen, segar sig upp, in i duschen. Vakna! Känner sig något mer som en mänsklig varelse när kläderna är på och håret uppsatt.
Hunden agerar kombinerad bromskloss och snubbelrep, vill ha mat, vill gå ut och kissa, hellst allt på en gång. Ute är det svinkallt, det blöta håret fryser till is och öronen värker.
Inne igen mannen vaken, ser ut som sju svåra år suckar och låser in sig på toaletten. Dags att väcka barnen. Gör ett tappert försök men hör bara grymtanden. Byter taktik, går till köket och fixar frukost istället. En blick på klockan får svetten att pärlas i pannan. Helvete vad sena vi är.
Alla inställer sig i köket NU! Alla utom hunden, självfallet. Familjen hasar in som zombies och slår sig ned vi frukostbordet. Ät upp snabbt, på med ytterkläderna spring till parkeringen.
Bilen startar....inte. Giv mig styrka! Manliga mannen finner snabbt på råd och plockar fram starthjälpen.
Hopplöst sena och äntligen på väg. Första stoppet, skolan. Puss och kram, ha det så roligt idag....sköt er! Framme vid mannens jobb. Hej då älskling, ikväll äter vi något gott och ser en film. Ensam i bilen, krypkör på den hala vägen och landar lite lagom trött i kontorsstolen bara ungefär en halvtimme sen. Chefen ger sura blickar men säger inget.
Arbetsdagen fortlöper precis som alla andra arbetsdagar. Välkommen till....du talar med...vad kan jag hjälpa till med....nej tyvärr det är inte möjligt.....jo men ni måste ju förstå.....tack....hejdå.
Åtta monotona timmar senare, sitter i bilen igen, skynda till affären precis som ALLA andra invånare i staden. Trängas och knuffas vid kyldisken, rea på fläskfilé men den hinner naturligtvis ta slut. Vad äta då då? Orkar inte tänka. Korv med bröd får duga! Lång kö till kassorna, varm, stressad, sen att hämta på fritids, skynda skynda. Halvvägs ut på parkeringen, båda matkassarna spricker i botten, samtidigt. Men allvarligt! Vad är problemet!
Hämtar på fritids högröd i ansiktet och sur som en ättiksgurka. Ungarna vill inte åka hem. Krånglar och kinkar. Den här dagen kan nog inte bli värre.
Äntligen hemma. Det lyser i fönstren, mannen tog bussen hem. Lämpar av ungar och matkassar med ett fräsande. Stänger sovrumsdörren med en smäll.
Jävla skitdag. Fredag och allt.
Någon knackar på dörren. Kom nu. Det är fredagsmys!
Orkar inte!
Jo, kom nu! Snälla. Okej då...
Levande ljus i hela huset. Korv med bröd, dricka och chips på bordet. Filmen laddad. Familjen i soffan. En stor bamsekram av alla och bekymren är som bortblåsta.
Nu är det fredagsmys!
Skrivpuff 3/2 Attraktion
Om han kopierar papper kan han stå vid kopieringsmaskinen och låtsas att han tittar ut genom fönstret med han väntar.
Det är mörkt ute och i reflektionen kan han se ut över hela kontorslandskapet. Ingen misstänker något och om nu någon skulle undra så antar de att han spanar in Veronika eller kanske Kicki där de sitter i sina korta kjolar och blusarna uppknäppta lite för långt.
Man skulle nästan kunna tro att de synkroniserat sin klädsel.
Inget kunde intressera honom mindre.
Han ser att de ser på honom med trånande blickar och han småler lite av tanken att avslöja sanningen för dem. Så besvikna de skulle bli.
Han är attraktiv bland damerna, det vet han. Inte så konstigt kanske, flera år av kvällar på gymmet har gett honom en välsvarad kropp. Han har ett symetriskt korrekt ansikte, raka vita tänder, skarp haka, stålblå ögon och trots att han inte längre är någon ungtupp har hårfästet behållit sin position i pannan.
Han är trevlig och social mot alla oavsett om det är städerskan eller chefen och han tar sig ofta tid att lyssna om någon behöver prata av sig.
Han vet många hemligheter men ingen vet hans.
För bara några veckor sedan hade det varit omöjligt för honom att avslöja sin sanna natur. Varför skulle han? Han trivdes bra med sitt liv som det var. Ett jag på jobbet och ett jag privat.
Det var då.
Nu känns det som om hela universum slängts ur balans och han vill inget hellre än att berätta allt, lägga korten på bordet och se vart det leder.
I fönstrets mörka reflektion ser han anledningen och trots att han många gånger försökt resonera med sig själv har kännslorna och attraktionen för länge sedan vunnit över förnuftet.
Han är upp över öronen förälskad. Det pirrar och bubblar i kroppen sådär som det kunde göra när han var ung och gick i skolan.
Ett kort ögonblick har han till och med funderat på att skicka en liten kärlekslapp. Så fånigt.
Han har aldrig känt såhär starkt för någon förut och det hela är nästan lite chockartat.
Men, vad kan han göra? Chansen att hans kärlek är besvarad är ungefär lika stor som att det skulle växa palmer på Antarktis.
Bara att inse, allt blir lättare, mer gesvint om han bara håller mun och fortsätter att iakta i smyg. Kopieringshögen börjar växa sig abnormt stor och han inser att han måste avbryta innan det ser för misstänkt ut.
Han samlar snabbt ihop sina saker och går tillbaka till sitt skrivbord.
Instucken mellan tangenterna på tangentbordet sitter en liten ihopvikt lapp. Förbryllad tar han upp den och vecklar ut den.
Innehållet får hjärtat att börja rusa och han är tvungen att hålla i sig för att inte trilla av stolen. "Upptagen ikväll?" står det men det är namnteckninen som får knäna att skaka.
"Kram Johan" Han reser sig försiktigt, fortfarande alldeles yr, och försöker så nonchalant som möjligt att snegla över till Johans bord.
Johan ser först lite nervös ut men så möts deras blickar och Johan ler det där sneda leendet som får ena ögonbrynet att höjas lite. Hemligheten är bruten.
Det växer palmer på Antarktis....
Skrivpuff 24/2 "Att öppna"
Jag har förberett mig länge.
Planerat allt in i minsta detalj.
Förutsättningarna att lyckas finns där.
Frågan är bara; Finns den inre styrkan? Svaret kan bara uppdagas om jag försöker.
Jag blundar, tar ett djupt andetag. Fokus nu.
Föremålet för min utmaning står framför mig. Liten och obetydlig ser den ut, men man ska inte låta sig luras av dess oskyldiga yttre.
Den lurar på en näst intill övermänsklig kraft som kommer att kräva all min list.
Jag stretchar lite innan jag börjar, sträcker på armarna, mjukar upp nacken och knäcker fingrarna. Nu är jag redo. Jag tar ett steg fram och greppar min motståndare med båda händerna.
Redan från första början känner jag att detta kommer att bli en mycket tuff match.
Trots att jag spänner alla mina muskler så har den klart övertaget. Ganska snart börjar min kropp protestera, orken tryter, jag behöver en paus.
Jag backar undan, tycker mig nästan skymta ett litet hånleende.
Ilskan och adrenalinet rinner genast till i min hjärna och jag attackerar ursinnigt!
Fingrarna böjs, knogarna vitnar, smärtan är näst intill outhärdlig.
Då, just då, när jag precis är på vippen att ge upp så får jag syn på det i ögonvrån.
Räddningen! Ett vapen!
Snabbt greppar jag tag i det och med en enda blixtsnabb rörelse stöter jag där det smärtar som mest.
Så, med ett svagt pysande är plötsligt allt över.
Jag har vunnit.
Med ett lätt knyck öppnar jag syltburken.
Nu är det frukost!
Hur gjorde jag? Jo jag petade in en knivspets mellan locket och glaset! Då släpper vacuumet och det lär plätt lätt att öppna vilken envis burk som hellst!
Skripuff 22/2 Trolla!
Känslan som bubblar runt i magen på honom får det att pirra ut i armarna och ner i benen och gör så att huvudet känns lätt och luftigt. Tusen fjärilar fladdrar i bröstet på honom och han griper hårdare om pappas hand.
Tältet som tornar upp sig framför dem är det största pojken någonsin sett, säkert tusen miljoner gånger större än farmors som han brukar sova i.
Tanten i luckan ler vänligt mot honom men ser samtidigt lite sorgsen ut när hon ger honom en liten röd biljett. Han tar emot den som om det vore något skört och lägger försiktigt ner den i bröstfickan på jackan.
Inne i tältet är det varmt och lite fuktigt.
"Ta av dig jackan" säger pappa när de sätter sig på bänken och han lyder men håller den ändå tätt intill sig så att inte biljetten ska ramla ur och komma bort.
"Pappa?" frågar han och rycker lite i skjortärmen. "Tror du vi får se någon trollkarl?"
"Säkert" skrattar pappa. "Vänta du bara, vänta och se."
Plötsligt blir det alldeles mörkt och pojkens hjärta slår en liten förskräckt volt. Så tänds en ensam strålkastare mot det tjocka röda sammetsdraperiet som täcker ingången till manegen.
Ridån går upp och konfrensiern kommer ut. Med bullrig röst hälsar han alla och särskilt barnen välkomna.
Orkestern börjar spela och ut rusar fem bländvita hästar. De är så vackra där de springer med böjda nackar och manen som flyger efter dem att pojken får en liten klump i halsen. Men hur vackra hästarna än är och hur många konster de än visar upp så kan han ändå inte riktigt konsentrera sig på dem.
När kommer trollkarlen?
Efter hästarna är det dags för akrobaterna. De är så högt upp när de gör sina konster och publiken skriker av förtjusning när en av dem slänger sig handlöst ut för att i nästa sekund fångas upp av sin partner i en trapets.
Allt är verkligen jättebra tänker pojken när han lutar huvudet så långt bak han kan för att se ordentligt.
Men när kommer trollkarlen?
När akrobaterna försvunnit ut kliver konfrensiern fram igen och berättar att nu är det dags för något som alla barn väntat på. Pojken känner hur hjärtat börjar slå snabbare och snabbare.
Nu, äntligen kommer han. Men det är inte trollkarlen som kommer, det är clownerna.
Han blir så besviken att han helt glömmer att titta på dem fast de egentligen är väldigt roliga.
Hela numret sitter han bara och stirrar ner på sina fötter, märker inte ens när de är klara.
Orkestern slutar spela och snart är det alldeles mörkt och tyst. Väldigt länge är det alldeles tyst.
Så länge att många i bubliken tillslut börjar skruva på sig.
Så plötsligt slår en ring av eld upp mitt i manegen och när lågorna sänker sig så står han där. Äntligen!
Pojken tjuter av förtjusning och hoppar upp och ner på bänken. Trollkarlen är lång och smal. Han har en svart kostym på sig och en lång svart mantel, på huvudet har han en hög hatt och på händerna tunna vita handskar.
Ögonen döljs av ett par runda mörka glasögon men när han sveper med blicken över publiken tycker pojken ändå att deras blickar möts för en sekund, han ryser i hela kroppen.
Trollkarlen har en assistent med sig som rullar in en stor låda. Hon är väldigt liten och blek och ser väldigt trött ur tycker pojken.
Assistenten öppnar lådan och hoppar i. Trollkarlen tar fram en lång stav ur ärmen och gör några svepande rörelser över lådan och framstycket faller ner. Lådan är tom.
Fantastiskt!
Trollkarlen gör fler fantastiska trick som får publiken att häpna. Assistenten syns inte till. Som sitt avslutande nummer ber han om hjälp från publiken.
"Någon frivillig?", frågar han och tittar rakt på pojken. Pappa manar honom att gå ner och på darrande ben går han in i mangegen.
Trollkarlen pekar på lådan som assistenten trollades bort i. Pojken kryper ner.
Det är en stor låda och han är liten så det finns gott om utrymme.
Luckan stängs och det blir alldeles mörkt. Han ligger alldeles stilla och väntar spänt på vad som ska hända nu.
Plötsligt försvinner botten under honom och han faller handlöst. Allt går så fort att han inte hinner bli rädd, han landar på något mjukt flera meter längre ner.
Lite omtumlad ser han sig om men det är alldeles mörkt. Vart är han?
Men han är inte rädd.
På Cirkus kan inget farligt hända. Snart kommer det någon och hämtar honom tillbaka till pappa. Han trevar lite i mörkret med händerna men känner inget i sin närhet.
Efter en stund börjar han ändå undra. Varför kommer det ingen? Varför tänder ingen ljuset?
Det är då han känner den. Den tunga varma andedräkten som blåser honom i nacken.
Doften sticker i näsan, det luktar som när morfar har slaktat en gris på gården.
Det luktar död.
Han känner hur nackhåren reser sig på honom och strupen snörps ihop av skräck. Sakta vänder han sig om. De gula ögonen stirrar på honom och den vita raden av sylvassa tänder lyser i mörkret.
Jackan tänker han. Jag glömde jackan med biljetten.
Han hinner inte skrika...
