Bäckahästen

Gick en kurs som heter "Att skriva för barn och ungdom" 

Detta är min slut uppgift! Om det är någon som fortfarande går in här så läs gärna... 








*Lyss vid din eld i natt
Du hör ett sorl ett viskande i kör
Det är oknytt som tassar, viskar fnassar lätt
Du märker gott på alla sätt
Du är ej ensam här…
Emma tittar på den broderade tavlan som hänger i mormors kök. Bilden föreställer en eldplats i en skog. Lågorna stiger högt mot skogens svarta silhuett och runt om den dansar otydliga mörka skuggor. Texten som står under bilden får henne alltid att rysa lite.
”Fryser du gumman?” Mormor tittar upp från sitt korsord vid köksbordet och sträcker sig genast efter filten som ligger vikt över armstödet på den gamla kökssoffan. ”Ingen fara”, men Emma tar ändå tacksamt emot den och sveper den om axlarna. För visst är det kallt, vintern i år är den kallaste i mannaminne sägs det. Egentligen borde väl Emma tycka att det är tråkigt här hos mormor som är över 80 år gammal. Men ända sedan hennes mamma gick bort i en tragisk bilolycka när Emma bara var fem år så har mormor varit mer som en mamma än en mormor tycker Emma. Det är skönt att sitta där i köket och lyssna på klockpendeln som slår fram och tillbaka. Vinden dånar utanför fönstret och plötsligt slocknar alla lampor och det blir mörkt sånär som på det lilla stearinljuset som är tänt mitt på bordet. ”Kära nån då!” utbrister mormor och slår ihop händerna. Hon reser sig från stolen och rätar långsamt ut sin gamla kropp.
Strömlöst blir det inte så ofta när man bor inne i stan som Emma gör och det är lite läskigt när det blir sådär mörkt. Men mormor är van och snart sitter de båda i kökssoffan med varsin kopp varm choklad som mormor kokat på sitt lilla stormkök. Det lilla ljuset på bordet har fått hjälp av flera andra som mormor placerat ut runt om i köket och på fatet framför dem ligger både bullar och kakor. Emma kollar sin mobil, men här finns nästan aldrig någon täckning och särskilt inte i en storm.
Timmarna går, mormor kan många kortspel som hon lärt Emma och de spelar och skrattar och lägger på sig fler filtar för att hålla sig varma. Ibland sitter de tysta och lyssnar på stormen och då är det som om mormor försvinner lite med blicken men Emma frågar inget.
När de spelat vändtia och plump och hej knekt för säkert tionde gången plockar mormor plötsligt undan kortleken och ser på Emma. Det är något annorlunda med henne men Emma kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. ”Hördu nu orkar jag då rakt inte spela mer kort ikväll!” utbrister hon och reser sig från bordet. ”Klockan är mycket och det verkar inte som om strömmen tänker komma tillbaka någon gång snart. Ta och gör dig i ordning för sängen du så går jag och tänder kaminen i sovrummet.”
Emma sätter ner fötterna på det iskalla golvet och skyndar bort till toaletten. När hon kommer in i sovrummet sprakar det redan skönt i kaminen och värmen sprider sig i rummet. När Emma bor hos mormor sover de i samma rum. Emma i en tältsäng vid dörren och mormor i sin stora gamla säng med höga grova sängstolpar i riktigt massivt trä. Morfar hade visst byggt den för massor av år sedan.
Men nu sitter mormor i sin gungstol vid fönstret och blickar ut över skogen där träden nästan ligger ned av tyngden från vinden. ”Vad är det mormor? Är det någe fel?” Hon verkar så frånvarande nu. Mormor rycker till lite som om Emma väcker henne från djupa tankar. ”Oj! Jag hörde visst inte att du kom in. Ta du och kryp ned i min säng i natt. Den är stor nog för oss båda och den står närmare kaminen där det är varmt och gott.”
Det har Emma inget alls emot utan kryper tacksamt ned mellan mormors tjocka duntäcken. Det känns nästan som att bli kramad av tyngden. Mormor fortsätter att sitta tyst och stirra ut genom fönstret. Hon suckar, hela hennes kropp skälver och ögonen blir blanka av tårar. På ett ögonblick är Emma uppe och framme vid gungstolen. ”Vad är det mormor? Är något fel?
Mormor ser så liten och trött ut och så obeskrivligt ledsen att det hugger till i bröstet på Emma. ”Åh det är ingen fara med mig hjärtat. Ingen fara alls, kryp ned i sängen igen du.”
Emma tvekar, törs inte riktigt lämna hennes sida. Men mormor är envis och Emma går tillbaka till sängen. ”Allt kommer tillbaka när stormen kommer förstår då. Alla minnen, alla hemska bilder.” Hon suckar och tystnar igen. Emma väntar. Stämningen i rummet är helt annorlunda nu. Tryckt och ansträngd som om något väntar på att hända. Efter en stund slutar mormor att gunga på sin gungstol och knarrandet som fyllt rummet tystnar tvärt. Hon vänder sig mot Emma.
”Har jag berättat för dig om Bäckahästen någon gång Emma?” Hennes röst darrar lite och hon torkar sina fuktiga ögon med baksidan av handen. ”Bäckahästen? Nej det tror jag inte, vad är det för något? Mormor berättade ofta historier och sagor för Emma, men något sådant hade hon aldrig hört talas om. ”Nåja”, suckar mormor. ”Du är så pass gammal nu att det är dags att du får höra. Emma sitter ändå tyst och lyssnar när mormor börjar berätta. Långsamt, lite sävligt som om orden egentligen inte vill sägas.
”Du vet”, sa hon. ”Att jag växte upp i en by inte alls långt härifrån?” Emma nickar, historierna om mormors uppväxt har hon hört många gånger.
– Nå det här var i mitten av 50-talet och jag var väl i din ålder. Bara tio år efter andra världskriget och livet på landsbygden var kärvt. Det var ofta fattigt och alla fick hjälpa till med vad de kunde för att få det dagliga livet att gå ihop. Ja, min familj hade det väl förhållandevis ganska bra. Vi hade en stor gård med kor, får och grisar som vi kunde få både mat och kläder från.
Min far odlade potatis på stora åkrar som han skördade och sålde på marknaden och ullen som blev över från fåren stickade min mor kläder av som hon sedan skänkte till de riktigt fattiga familjerna inne i staden.
Vi hade så vi klarade oss men någon extra lyx det hade vi då rakt inte råd med. Mor sa alltid hur lyckligt lottade vi var och att vi skulle vara tacksamma för det Gud givit oss. Visst var jag tacksam och glad men precis som alla andra tonåringar i alla tider hade också jag drömmar. Jag drömde om ett alldeles eget djur, något som var mitt och som inte bara fyllde ett nödvändigt syfte. Det låter kanske lite märkligt, hela vår gård var ju full av djur som jag hade tillgång till när som helst. Men grisar, kor och får är inte särskilt sällskapliga av sig, våra hundar var vakthundar och hade ett jobb att sköta och våra katter bodde i ladugården och var bara intresserade av att jaga möss. Helst av allt önskade jag mig en häst. Inte en tung och klumpig arbetshäst som de som drog timmer i skogen utan en hög, ståtlig och smäcker ridhäst, som såna jag sett på bild i tidningarna. En hopphäst eller kanske en galoppör eller ett exotiskt fullblod. Jag hade en bok med olika hästraser i som min far bytt till sig på marknaden och från den ritade jag hundratals bilder som jag tapetserade alla mina väggar med! Att drömmen skulle slå in visste jag ju naturligtvis var omöjligt men ändå så drömde jag och hoppades.
En morgon vaknade jag långt in på förmiddagen. Skolan var stängd för sommaren och jag skulle egentligen hjälpa till extra mycket hemma. Men mor var snäll och lät mig sova lite extra om dagarna. Jag visste först inte vad som väckt mig, men så hörde jag oväsen från gårdsplanen. Någon skrek och det lät som om flera djur trampade runt. Jag tänkte att korna måste kommit lösa och skyndade mig att komma i kläder för att gå ut och hjälpa till.
Väl ute på trappan blev jag stående och bara gapade. Där framför mig stod den vackraste och mest magnifika häst jag någonsin lagt mina ögon på. Det första jag la märke till var hur otroligt hög den var. Min far var en redig karl på nästan två meter, hästens huvud sträckte sig en bra bit över honom där den dansade runt som en virvelvind, medan far försökte hålla den med ett gammalt rep som han slängt om den kraftiga och välvda halsen. De arbetshästar som bodde häromkring var nästan alltid bruna till färgen, ibland svarta och någon enstaka gång vita. Men den här hästen var stålgrå i pälsen, så blank att solen reflekterades i den och den tjocka långa manen var korpsvart och slängde fram och tillbaka i vinden. Den var så vacker att jag fick svårt att andas.
 Rabaldren på vår gård fick folk att reagera och snart hade far fått hjälp av fyra starka karlar med varsitt rep att försöka hålla hästen. Men till och med det var svårt. Hästen stegrade sig och kastade sig från sida till sida, fullständigt rasande. Det märkliga var att den inte verkade vara intresserad av att fly, utan bara visade sin styrka och makt. Men trots att den uppenbarligen var farlig, gick jag rakt emot den utan att ens se åt något annat håll. Det var som om något tog bort allt inom mig som borde göra mig rädd och allt jag kunde tänka var att hästen behövde mig och jag måste rädda den.
De andra karlarna fick syn på mig och skrek åt mig att hålla mig undan. Men jag lyssnade inte utan gick bara rakt fram till hästen som stillnade så fort jag kom fram till den. Helt oförskräckt sträckte jag fram handen och lät det stora djuret nosa på mig. Karlarna som fortfarande höll i repen stod bara och gapade. Far var den som återfick fattningen först. Han skrek åt mig att gå åt sidan, men jag hörde honom inte. Han gjorde då ett försök att närma sig mig för att lyfta bort mig, men knappt hade han tagit ett steg närmare förrän hästen vrålade och kastade sig med blottade tänder mot honom. Han hoppade kvickt undan för att undvika bett och så fort han var borta vände sig hästen lugnt mot mig igen. Jag märkte inget, utan hade bara ögon för hästen.
Den såg på mig med sina stora svarta ögon, djupa som brunnar. Jag var totalt fast redan från början. Hur hopplöst fast anade jag ju förståss inte då. Så länge jag stod bredvid hästen var den lugn som en filbunke men så fort någon av männen närmade sig strök den öronen bakåt och högg i luften så det small om tänderna. ”Det är en djävul”, sa någon. ”Var kommer den ifrån?” ”Den som det visste”, sa min far. ”Den bara stod här när jag kom ut på morgonen för att mjölka korna. Vägrade flytta på sig och som ni märker så låter den sig heller varken fångas eller ledas. Jag sa åt dem att jag kunde leda den åt dem. Alla brast ut i skratt, de tyckte väl jag inte var riktigt klok. Ändå protesterade ingen när jag tog repet från en av männen. Vad skulle de göra? Hästen rådde de inte på och där kunde den ju inte stå. Så fort jag fick repet i min hand och de andra hade släppt sina tog hästen ett steg emot mig. Det hade nu samlats rejält med folk runt oss och alla flämtade de till för nu trodde de att den skulle anfalla mig också. Men inget hände. Istället började jag röra mig långsamt mot vårt lilla stall, där det för närvarande inte bodde någon häst. Det enorma djuret följde villigt med mig och lät sig ledas in i en av boxarna. Jag tog långsamt av repen, gick ut och stängde boxdörren efter mig. Hästen såg helt oberörd ut och följde mig med blicken vart jag än förflyttade mig. Jag var som i trans.
Emma hoppar högt när ljuset i taklampan blinkar till några gånger för att sedan slockna igen. Mormor tittar på sin armbandsklocka. ”Men käre värld!”, utbrister hon. ”Klockan är ju över två! Du måste sova vännen!” Hon börjar mödosamt resa sig ur stolen. Men Emma vill höra mer. Det är något mycket obehagligt över hela historien men hon känner att hon måste höra slutet. Hon övertalar mormor att sätta sig igen. Det är tyst ett tag. Stormen härjar på i samma styrka som förut. Så berättar mormor igen.
– När väl hästen var i boxen och alla hade lugnat sig lite kom frågorna. Vem var den? Vart kom den ifrån? Vem var ägaren? Den liknade då rakt ingen häst någon någonsin hade sett förut. Högre än en arbetshäst, smäckrare men ändå mer muskulös. Hovarna var prydda av långt svart hovskägg precis som på hästarna i trakten men halsen var välvd som på fullbloden jag så ofta sett på bild. Manen var svart och vågig och så tjock att den täckte båda sidor av halsen och den var så lång att den nådde långt ned på bogen.
Jag kunde inte tänka, jag kunde inte röra mig, jag stod bara där och såg på hästen som stirrade tillbaka på mig. Det var som om den såg rakt in i själen på mig. Plötsligt hörde jag min far långt långt borta, han nämnde något om ett gevär och något slog slint inom mig. Det var MIN häst, ingen skulle få ge sig på MIN häst. Med ett tomt huvud rusade jag ut ur stallet och flög på honom som om jag vore från vettet. Han blev så häpen att han tappade balansen och föll till marken. Men det brydde jag mig inte om. Ursinnigt började jag slå och klösa honom i ansiktet och över bröstet.
”Kan du tänka dig? Jag slog min egen far!” Hela tiden kunde jag höra mig skrika; Han är min! Han är min! Han är min! Jag var förhäxad av vrede och då trodde jag att jag gjorde det av kärlek till hästen. Om jag bara vetat vad som egentligen låg bakom. Min stackars far hade inte ens vett att göra motstånd. Fullständigt chockad låg han bara där och hade allt varit som det skulle hade jag ju sett hur ledsen han blev och hur mycket han skämdes över mig. Men allt var inte som det skulle och det krävdes tre man för att få bort mig från honom. Far reste sig och borstade dammet av byxorna. Nu kan jag minnas hur sårad han såg ut, inte på kroppen så mycket, men i ögonen. Han såg inte åt mitt håll. ”Gör ingen anspråk på odjuret innan morgonen så skjuter jag den”, sa han kort och gick in i huset utan så mycket som en blick åt mig.
Jag borde ha känt ånger, jag borde ha känt skam över vad jag just gjort. Men hästen som stod i stallet och hur jag skulle kunna rädda den. Jag minns att jag tänkte att jag dödar den som kommer i närheten av den, och det hade jag nog gjort också. Tänk om jag vetat då, vad jag vet nu. Då hade jag sprungit, flytt långt långt från den ondska som lurade alldeles i närheten. Men jag var förtrollad.
Mormor suckar och hennes ögon tåras igen.”Om jag bara vetat, om jag vetat”, viskar hon, bara knappt medveten om att Emma finns i rummet. Emma vet inte riktigt vad hon ska tro. Den här historien känns mer och mer otäck och hon ryser lite. Mormor fortsätter, hennes röst är tystare, snabbare som om hon berättar något mycket svårt och helst vill skynda sig igenom allt det hemska.
– Som jag sa så kände jag ingen ånger över det jag gjort mot min far utan rusade bara tillbaka in i stallet och reglade dörren från insidan. Hästen stod kvar i samma ställning som jag lämnat den. Som en staty, helt oberörd av uppståndelsen som nyss varit. En vanlig häst hade varit svettig av ansträngningen att bråka med fyra karlar, den skulle ha varit andfådd och stissig av alla höga ljud och den nya miljön. Men inte den här. Den var iskallt lugn. Skrapade inte med hovarna, klippte inte med öronen. Bara stirrade på mig och jag stirrade tillbaka. Jag hade helt slutat tänka nu. Hela mitt huvud kändes tungt och luddigt, som i en dröm. Jag kunde höra hur någon knackade på dörren. Hur min mor försökte tala mig till rätta och övertyga mig att komma ut. Men jag varken kunde eller ville lyssna på henne. Min far hörde jag inte från på hela dagen och när kvällen kom visste jag knappt vem han var längre. Alla känslor alla minnen var suddiga och tröga. Någonstans inom mig förstod jag ju att något var fel. Men jag var ung och naiv och ondskan hade mig så hårt i sina klor att jag var bortom räddning.
Jag vet inte riktigt när men det måste ha varit efter midnatt någon gång. Hästen hade dittills inte rört en muskel men nu började den oroligt vandra runt i boxen. Allt var tyst utanför och ingen hade kommit för att hämta hästen så jag förstod ju vad som väntade så fort solen gick upp. Hästen fortsatte att röra sig runt i cirklar och för varje varv verkade den bli mer och mer upprörd. Den slängde med huvudet och sparkade ilsket i väggarna. Plötsligt stannade den upp rakt framför mig och dess blick fullkomligen genomborrade mig. En tanke, en röst sköt som en vass pil genom mitt huvud. ”Rid mig! Ta mig härifrån!” Det var inte min egen röst, det var inte min egen tanke och den skrämde mig. Jag tvekade. Rösten kom tillbaka mjuk och slingrande. ”Lilla flicka, lilla flicka, rädda mig, följ mig, rid mig, rid mig rid mig rid mig…” Högre och högra hörde jag den tills jag slog händerna för öronen för att inte huvudet skulle sprängas.
Jag var helt i dess våld nu och öppnade boxdörren. Utan att behöva locka eller sela den följde den mig ut på gårdsplanen. Jag gick fram till mjölkpallen och klättrade snabbt och mekaniskt upp på den breda ryggen. I samma ögonblick som jag kände de starka kalla musklerna vibrera under mig släppte förtrollningen jag hela tiden varit slav under. All sans och förnuft kom rusande tillbaka. Precis då förstod jag att jag hade begått ett fruktansvärt misstag. Skräcken sköljde över mig och jag försökte snabbt kasta mig av, men det var för sent. Manen fick eget liv och tvinnade sig runt mina händer och höll mig kvar. Jag försökte skrika men fick inte fram ett ljud. När hästen vände sitt stora huvud mot mig fick det mina ådror att frysa till is. Där de stora mörka ögonen nyss suttit fanns nu bara stora gapande hål. Huvudet var insjunket och groteskt, huden hängde i trasor om den och tänderna skymtade stora och spetsiga som på ett rovdjur.
Med ett avgrundsvrål olikt allt jag tidigare hört satte den av i en vansinnig galopp. Jag var fastfjättrad och hade inget annat val än att följa med. Rakt in i skogen sprang den. Djupare och djupare och tillslut hade jag ingen aning om vart vi befann oss. Skräcken rev i bröstet på mig och jag förstod att nu var allt över. Det här var ingen häst, det var en demon, djävulen själv eller ännu värre. Grenar piskade mig i ansiktet och rev upp min hud, blodet sipprade ned i mina ögon och gjorde det svårt att se något. Men jag kunde höra dånet av hovarna mot marken och den väsande tunga andhämtningen, nästan som ett hest skratt.
Plötsligt skymtade jag något mellan träden. Vatten, en skogstjärn. Då och först då slog det mig. Jag hade hört sagorna om Bäckahästen flera gånger från min mormor. Hästen som lurar med sig unga flickor och dränker dem i sin håla under vattnet. Djävulens avbild. Men jag hade alltid avfärdat dem som sagor, gamla människors försök att få oss ungar att hålla oss borta från vattnet. Men det här var på riktigt och snart skulle jag vara död. Hästen slängde sig med ett vrål ut i den svarta sjön. Vattnet var iskallt och förlamade min kropp. Jag flämtade efter luft men drog istället ner vattnet i lungorna. Det brände som eld och jag kämpade för att bli fri från manen som bara slingrade sig hårdare runt mina händer. Vi sjönk djupare och djupare och jag började förlora medvetandet. Jag kunde se hur vattenytan glittrade långt ovanför mig. Solen steg över trädtopparna och vittnade om morgonen. Jag såg solen en sista gång och förbannade mig själv över att jag varit så naiv. Som om jag hade kunnat hjälpa det. Redan från det ögonblicket jag satt min fot på trappen och såg hästen så hade jag varit fast i hans våld.
Jag slöt ögonen och väntade på att dö. Men något annat hände. Jag kunde känna hur något varmt omslöt min hand och hur manens hårda grepp lossade. Jag förmådde inte få upp ögonlocken för att se vad det var. Men plötsligt fann jag att jag inte längre sjönk utan verkade vara på väg uppåt igen. När mitt huvud spräckte vattenytan och frisk luft fyllde mina lungor trodde jag att jag drömde. Ingen slipper undan Bäckahästens käftar när den väl har dragit ner dig i vattnet!
Ändå låg jag där vid vattenbrynet och kippade efter luft. Av hästen syntes inte ett spår. Någon hade räddat mig. Min syn var suddig av syrebristen och jag kisade mot den oformliga gestalten som stod lutad över mig. Det var en pojke, ung, kanske yngre än vad jag var då. Med spretigt illrött hår och stora pigga gröna ögon. Jag försökte säga något men min hals var så öm av allt vatten jag dragit i mig att jag bara fick fram några kraxanden. Pojken log stort, men så var det som om han hört något långt bortifrån . Han vred huvudet åt sidan och spejade in i skogen. Då såg jag öronen. Hans långa spetsiga öron som sköt ut från det burriga håret. En alv!
Min kropp var illa däran och jag förlorade medvetandet ett ögonblick senare. När jag vaknade igen var jag ensam. Solen stod högt på himlen och jag tog mig mödosamt på fötter. Hela kroppen värkte och jag hade fullt av små sår överallt. Skogen var tyst och stilla och tjärnen var spegelblank. Inga tecken på något märkligt, inget som tydde på någon ondska. Som om ingenting hänt och det hela kändes som en avlägsen dröm.
Jag stod kvar en stund, svajade lite och provade styrkan i mina darriga ben. Hade jag inbillat mig allt sammans? Kanske hade jag blivit inbillningssjuk och vandrat ut hit av mig själv? Men knappt hade jag hunnit tänka tanken klart förrän jag kände hur någon bakom mig tog min hand igen. Jag skrek till och snodde runt. Det var alvpojken. Nu såg jag honom tydligare. Han var ganska liten, kortare än jag, nådde mig knappt upp till axlarna men jag insåg nu att han förmodligen var äldre än mig. Det röda håret lyste och skimrade som eld i solskenet och de spetsiga öronen klippte och lyssnade åt alla håll. Han var klädd i ett grönt tyg som också det skimrade och tycktes smälta in i omgivningen. I bältet runt midjan hängde kottar och grenar och en tunn metallklinga och skorna tycktes vara gjorda av näver. Alven sa inget nu heller utan log bara vänligt mot mig och såg på mig med samma nyfikenhet som jag såg på honom. Som om han aldrig sett en människa förr. Hans blick fick en varm och lycklig känsla att sprida sig genom min kalla kropp och när han nickade åt mig att följa honom så tvekade jag inte.
Vi gick hand i hand genom skogen i vad som verkade som timmar. Han snitslade vägen för mig och där fanns aldrig en rot att snubbla på eller en gren att gå in i. Det var som om naturen aktade sig när han bad den. Han stannade upp och pekade in mellan träden. Jag tittade och kunde skymta den stora röda ladan som vetter mot skogen. Jag var hemma! Jag blev så lycklig att jag ville jubla högt. Jag vände mig mot pojken för att tacka honom. Men alven var spårlöst borta.
När jag kom gående över gårdsplanen kom min far springande emot mig och lyfte upp mig i sin famn. Tårarna rann längs med hans kinder och han kysste min panna om och om igen, så glad över att hans dotter fortfarande levde.
Ingen av oss talade mer om vad som hänt den där gången då Bäckahästen kom, men senare fick jag höra att ingen någonsin överlevt så som jag gjort. Den onda tar alltid vad han vill ha fick jag höra och det satte skräck i mig i många år framöver.” Emma ser hur mormor tvinnar sina händer hårt om varandra så att knogarna vitnar. Hon ler nervöst mot Emma men bakom leendet döljer sig något. Något som mormor inte vill berätta och Emma håller mun för nu. Men tydligen så avslöjar hennes ansiktsuttryck något för mormor skyndar sig att säga: ” Inget hände såklart, men det är vid såna här stormar förstår du Emma. Det är då jag tycker att jag hör honom. Den onde, hur han ropar efter mig i natten.” Mormor suckar, hon ser så väldigt gammal ut nu tycker Emma. Så verkar hon rycka upp sig lite. ”Men det är ju såklart bara inbillning. Det finns inget att vara rädd för nu för tiden inte. Nej nej, ingenting alls.” Hennes röst övergår till ett mumlande och hon verkar mest prata med sig själv nu, som för att övertyga sig om att det är sant. En hastig blick på klockan får henne att vakna till igen. ”Nej du flicka lilla, vad sägs om att vi får några timmars sömn innan det blir alldeles för ljust.” Emma nickar, för tankspridd för att säga något. Vad som döljer sig nu och då hade mormor sagt. Men hon hade bara berättat om då, inte nu. Men mormor kryper ned i sängen bredvid Emma, släcker lampan och vänder sig med ryggen mot henne. Tydligen är det slutberättat för nu.
Gryningen är här och Emma är glad över att det inte blir helt mörkt. Träden ser ännu mer obehagliga ut genom fönstret nu och någonting säger henne att mormor inte berätta hela historien ännu. Plötsligt minns hon något annat hon undrar. ”Pojken då, mormor? Alven vad hände med honom?!” Mormor suckar och det skälver lite i kroppen på henne, som om hon sväljer en snyftning. ”Jag vet inte, jag såg honom aldrig mer.” Hon tystnar en stund men fortsätter sedan. ”Men det går aldrig en dag utan att jag tänker på honom, tackar honom för att han riskerade sitt liv för att rädda mitt.
Stormen fortsätter att dåna där ute och när Emma sluter ögonen tycker hon sig höra att lågt hest skrattande som blandar sig med vinden och hon ryser i hela kroppen. Sagan kanske inte slutar här, kanske den bara börjar…
 

RSS 2.0