Cora Grace Del 1
Efter typ sju svåra år.....
Äntligen en heeeelt ny rykande färsk novell!
Säg vad ni tycker!
Enjoy!
"Cora...Cora sweetheart, dags att gå upp nu." Orden kom någonstans långt bortifrån och störde hennes fantastiska ögonblick med Joel. Han skulle precis luta sig mot henne och kyssa henne, när han plötsligt skrattade ett bullrigt skrat och sa på bruten svenska; "Och om du skyndar dig så blir du nog inte mer än en kvart sen."
Pappas mörka dova stämma drog Cora motvilligt ur drömmen. Hon sträckte på sig och drog upp täcket över huvudet som skydd mot solstrålarna som sipprade in mellan de fördragna gardinerna. "Vad sa du?" mumlade hon och försökte kväva en gäspning. Drömmen lurade fortfarande i hennes undermedvetna och hon kände sig allt annat än motiverad att gå upp.
"Jo, jag sa att om du skyndar dig så blir du inte så sen till skolan." Cora satte gäspningen i halsen och satte sig hostande upp i sängen, med ens klarvaken. Pappa stod lutad mot dörrkarmen och log mot henne. "Sen!" Hon tittade på klockan, kvart i åtta.
"Men va faaaan Pappa! Varför har du inte väckt mig tidigare!" Hon slängde sig ur sängen utan att vänta på hans svar och trängde sig förbi honom som skrockade för sig själv. "Var är mamma då?", ropade hon när hon försvann in på toaletten och slog igen dörren efter sig med en smäll.
"Mamma blev kvar på jobbet igår, så hon sov där", sa pappa och trots att Cora var stressad kunde hon höra det lilla stinget av bitterhet i pappas röst. Hon suckade inom sig medan hon snabbt drog en borste genom sitt tjocka svarta hår, men utan en dusch och rejält med balsam var det lönlöst att försöka sig på något och nu hade hon inte tid, så hon satt upp det i en slarvig hög knut i nacken. Kläderna från igår låg slängda på golvet bredvid tvättkorgen, de fick duga en dag till.
Pappa stod i köket och höll ut en kopp kaffe åt henne.
Mamma tyckte inte om att hon drack så mycket kaffe men för Cora och hennes pappa var det dryckernas dryck och de satt ofta vid köksbordet med varsin kopp och småpratade om dagen som varit. Hon tog koppen och skyndade ut i hallen, och krängde på sig den lila midjekorta jackan. "Vill du ha skjuts?", frågade pappa där han satt i pyamas vid köksbordet.
Det skulle förmodligen gå snabbare att slå kullerbyttor till skolan än att vänta på att Gilbert Grace, jo ungefär som i filmen, skulle komma i kläder och få igång den gamla volvon på uppfarten.
Cora älskade sin pappa mest av allt och visst var hans laid back stil ofta ganska skön, men rätt ofta gick han henne också på nerverna. Don't worry be happy var ett motto han tog på lite för stort allvar. Cora manade fram ett leende medan hon drog på sig de svarta skinnstövlarna.
"Nej då, daddy. Jag tar cykeln."
"Är du säker?" han höjde förvånat på ögonbrynen. "Ja då", ropade Cora i farten när hon tog yttertrappan i ett enda språng. Hon låste upp cykeln och trampade snabbt iväg, men redan innan hon nått slutet på sin egen gata började hon ångra sig. Vinden isade och bet henne i kinden och var så stark att den gång på gån hotade att blåsa ned henne i diket.
Den gamla damtrallan gnisslade och protesterade varje gång hon pressade foten mot pedalen och när hon tio minuter senare svängde in på skolgården kände hon sig allt annat än fräsch.
Plötsligt var hon ganska tacksam över att hon var sen, skolgården var tom och förhoppningsvis skulle ingen stå och vänta på henne.
Hennes inre önskan grusades dock när hon parkerade cykeln och sprang runt hörnet på skolbyggnaden och rakt in i Joels famn. Utan att säga något pressade han sina läppar mot hennes och trots att hon hade tänkt protestera, be att få gå in på toaletten och tvätta av sig, så höljdes all hennes planering i någon sorts luddig dimma, som la sig som rosa bomull i hennes hjärna och hon glömde både att hon var svettig och väldigt sen.
Joel var sån, han kunde få henne att glömma sitt eget namn bara genom att se på henne med sina klara blå ögon. De hade varit tillsammans i ett halvår nu och Cora kunde fortfarande inte riktigt förstå att han var hennes.
Den populäraste killen i skolan och visst hade hon varit en av dem som rodnat och fnissat när han gått förbi i matsalen, i hemlighet skrivit hans initialer i hjärtan på skoltoaletterna och drömt mycket oanständiga drömmar om honom. Men aldrig kunde hon drömma om att han tittat på henne också, han spelade liksom i en helt annan liga.
Men det gjorde han, Joel såg henne som ingen annan och hon såg honom och bortom den löjligt vackra ytan fanns så mycket mer. Visst hade hon kallat honom spritt språngande galen när han en kväll i början av maj knackat på hennes fönster. Hon hade anklagat honom för att driva med henne och slängt ut honom med huvudet före, men som tur var så var envishet en av Joels många egenskaper. Han fortsatte att komma tillbaka kväll efter kväll och tillslut var hon tvungen att erkänna att han faktiskt menade allvar.
Sommaren hade varit den bästa hittills i hennes 17-åriga liv och det kändes som om hösten bara kunde bli bättre.
"God morgon, snygging", viskade han i hennes öra och lät läpparna försiktigt snudda vid örsnibben. Han snusade lite i hennes hår. "Mmmmm, du luktar gott."
"Äsch."
Cora kände hur hon rodnade och tackade sin pappas Jamaicanska rötter för hennes olivbruna hy. Joel flinade och tog hennes hand i sin. "Kom nu Miss Grace. Vi är sena till biologin och idag är det en extra intressant lektion."
Äntligen en heeeelt ny rykande färsk novell!
Säg vad ni tycker!
Enjoy!
"Cora...Cora sweetheart, dags att gå upp nu." Orden kom någonstans långt bortifrån och störde hennes fantastiska ögonblick med Joel. Han skulle precis luta sig mot henne och kyssa henne, när han plötsligt skrattade ett bullrigt skrat och sa på bruten svenska; "Och om du skyndar dig så blir du nog inte mer än en kvart sen."
Pappas mörka dova stämma drog Cora motvilligt ur drömmen. Hon sträckte på sig och drog upp täcket över huvudet som skydd mot solstrålarna som sipprade in mellan de fördragna gardinerna. "Vad sa du?" mumlade hon och försökte kväva en gäspning. Drömmen lurade fortfarande i hennes undermedvetna och hon kände sig allt annat än motiverad att gå upp.
"Jo, jag sa att om du skyndar dig så blir du inte så sen till skolan." Cora satte gäspningen i halsen och satte sig hostande upp i sängen, med ens klarvaken. Pappa stod lutad mot dörrkarmen och log mot henne. "Sen!" Hon tittade på klockan, kvart i åtta.
"Men va faaaan Pappa! Varför har du inte väckt mig tidigare!" Hon slängde sig ur sängen utan att vänta på hans svar och trängde sig förbi honom som skrockade för sig själv. "Var är mamma då?", ropade hon när hon försvann in på toaletten och slog igen dörren efter sig med en smäll.
"Mamma blev kvar på jobbet igår, så hon sov där", sa pappa och trots att Cora var stressad kunde hon höra det lilla stinget av bitterhet i pappas röst. Hon suckade inom sig medan hon snabbt drog en borste genom sitt tjocka svarta hår, men utan en dusch och rejält med balsam var det lönlöst att försöka sig på något och nu hade hon inte tid, så hon satt upp det i en slarvig hög knut i nacken. Kläderna från igår låg slängda på golvet bredvid tvättkorgen, de fick duga en dag till.
Pappa stod i köket och höll ut en kopp kaffe åt henne.
Mamma tyckte inte om att hon drack så mycket kaffe men för Cora och hennes pappa var det dryckernas dryck och de satt ofta vid köksbordet med varsin kopp och småpratade om dagen som varit. Hon tog koppen och skyndade ut i hallen, och krängde på sig den lila midjekorta jackan. "Vill du ha skjuts?", frågade pappa där han satt i pyamas vid köksbordet.
Det skulle förmodligen gå snabbare att slå kullerbyttor till skolan än att vänta på att Gilbert Grace, jo ungefär som i filmen, skulle komma i kläder och få igång den gamla volvon på uppfarten.
Cora älskade sin pappa mest av allt och visst var hans laid back stil ofta ganska skön, men rätt ofta gick han henne också på nerverna. Don't worry be happy var ett motto han tog på lite för stort allvar. Cora manade fram ett leende medan hon drog på sig de svarta skinnstövlarna.
"Nej då, daddy. Jag tar cykeln."
"Är du säker?" han höjde förvånat på ögonbrynen. "Ja då", ropade Cora i farten när hon tog yttertrappan i ett enda språng. Hon låste upp cykeln och trampade snabbt iväg, men redan innan hon nått slutet på sin egen gata började hon ångra sig. Vinden isade och bet henne i kinden och var så stark att den gång på gån hotade att blåsa ned henne i diket.
Den gamla damtrallan gnisslade och protesterade varje gång hon pressade foten mot pedalen och när hon tio minuter senare svängde in på skolgården kände hon sig allt annat än fräsch.
Plötsligt var hon ganska tacksam över att hon var sen, skolgården var tom och förhoppningsvis skulle ingen stå och vänta på henne.
Hennes inre önskan grusades dock när hon parkerade cykeln och sprang runt hörnet på skolbyggnaden och rakt in i Joels famn. Utan att säga något pressade han sina läppar mot hennes och trots att hon hade tänkt protestera, be att få gå in på toaletten och tvätta av sig, så höljdes all hennes planering i någon sorts luddig dimma, som la sig som rosa bomull i hennes hjärna och hon glömde både att hon var svettig och väldigt sen.
Joel var sån, han kunde få henne att glömma sitt eget namn bara genom att se på henne med sina klara blå ögon. De hade varit tillsammans i ett halvår nu och Cora kunde fortfarande inte riktigt förstå att han var hennes.
Den populäraste killen i skolan och visst hade hon varit en av dem som rodnat och fnissat när han gått förbi i matsalen, i hemlighet skrivit hans initialer i hjärtan på skoltoaletterna och drömt mycket oanständiga drömmar om honom. Men aldrig kunde hon drömma om att han tittat på henne också, han spelade liksom i en helt annan liga.
Men det gjorde han, Joel såg henne som ingen annan och hon såg honom och bortom den löjligt vackra ytan fanns så mycket mer. Visst hade hon kallat honom spritt språngande galen när han en kväll i början av maj knackat på hennes fönster. Hon hade anklagat honom för att driva med henne och slängt ut honom med huvudet före, men som tur var så var envishet en av Joels många egenskaper. Han fortsatte att komma tillbaka kväll efter kväll och tillslut var hon tvungen att erkänna att han faktiskt menade allvar.
Sommaren hade varit den bästa hittills i hennes 17-åriga liv och det kändes som om hösten bara kunde bli bättre.
"God morgon, snygging", viskade han i hennes öra och lät läpparna försiktigt snudda vid örsnibben. Han snusade lite i hennes hår. "Mmmmm, du luktar gott."
"Äsch."
Cora kände hur hon rodnade och tackade sin pappas Jamaicanska rötter för hennes olivbruna hy. Joel flinade och tog hennes hand i sin. "Kom nu Miss Grace. Vi är sena till biologin och idag är det en extra intressant lektion."
