Del 2
Sakta, sakta öppnade hon ögonen. Först var allt suddigt men så började omvärlden ta form runt henne igen. Hon låg i en stor säng med tjocka täcken och många kuddar. Sängen stod i ett litet rum med ett litet spröjsat fönster. Det var mörkt ute och hon kunde höra hur stormen rasade i träden. Hon hävde sig upp på armbågarna. Kroppen kändes stel och öm. I ena hörnet stod ett skrivbord och en sliten stoppad pall. I andra hörnet kunde hon skönja en fåtölj. I fåtöljen satt en man och tittade på henne. Hon skrek till, en skarp smärta högg till i sidan och hon tappade luften och föll tillbaka ned på kudden.
På ett ögonblick stod mannen vid hennes sida. Becky kände sig panikslagen. Mannen böjde sig över henne och hon blundade hårt och väntade. Men inget hände. När hon försiktigt öppnade ögonen stod han fortfarande lutad över henne. Hans ansikte var bara nån decimeter ifrån hennes och han såg på henne som om han utforskade hennes varje drag. "Snälla", viskade hon andlöst. "Gör mig inte illa". Mannen stelnade till och tog hastigt några steg tillbaka. Han harklade sig och blicken flackade. "Det ehum, det var inte min mening", ursäktade han sig och försvann sedan snabbt ur rummet.
Hon tordes knappt andas. Vem var det? Vart var hon och hur hade hon kommit hit? Huvudet snurrade och hon kände smärtan i sidan som tusen knivhugg. Hon mindes ett rådjur, hon mindes snö och hon tyckte det kännts som om hon svävat. Allting verkade fullständigt osannorlikt. Ett svagt ljud fick henne att rycka till. Det kom från andra sidan dörren. Någon stod utanför. Hon såg sig snabbt om efter en flyktväg. Fönstret, tänkte hon. Hon försökte resa sig igen. Smärtan var näst intill outhärdlig, men tillslut stod hon, om än på ostadiga fötter, på golvet. Först nu insåg hon att istället för sina egna kläder, hade någon satt på henne ett långt vitt nattlinne. Hon sökte med blicken efter sina egna kläder och fann dom i en hög bredvid skrivbordet. Försiktigt hasade hon sig fram, böjde sig mödosamt ned och började ta på sig. Efter bara en liten stund var hon tvungen att sätta sig ned på pallen för att vila. Hjärtat slog som trumpinnar i bröstet och svetten lackade i pannan. Hon kände sig dåsig och disorienterad, men rädslan för vem det nu var som stod utanför dörren fick henne att forsätta. Tillslut var kläderna på och hon hasade sig fram till fönstret. Det såg gammalt och slitet ut. Säkert inte öppnat på länge, tänkte hon, tog ett rejält grepp om handtaget och röck till. Med en smäll for fönstret upp. Becky tappade balansen stapplade bakåt och stötte hårt mot sängstolpen. Med ett stön segnade hon ned på golvet. All luft försvann ur lungorna och hon kände hur hon höll på att förlora medvetandet. Dörren slogs upp och någon kom emot henne. Hon försökte göra motstånd men var alltför svag för de starka armarna som försiktigt omslöt henne, lyfte henne och försiktigt la ner henne i sängen igen. Hon försökte protestera men hade ingen kraft i kroppen längre och hon kände hur hon återigen gled in i mörkret.
