Becky
Becky öppnade dörren lite på glänt medan hon tog på sig vantar och mössa. Det var värsta tänkbara väder, 0 gradigt, stormbyar och blötsnö. Hon huttrade och drog jackkragen ända upp över näsan.
Det här var verkligen inte rätt tillfälle att ge sig ut på vägarna. Men nu hade hon lovat att ge grannens häst mat för kvällen så det var bara att bita i det sura äpplet.
Trevande klev hon ut på trappsteget, det var glashalt och hon tackade sin lyckliga stjärna för att hon varit före de flesta med att byta till vinterdäck.
Den gamla Forden såg om möjligt ännu risigare ut där den stod på gatan och vindrutan började sakta men säkert täckas av snömodd. Becky satte sig i förarsätet och vred runt nyckeln. Ingentin hände.
Fan också, batteriet hade laddat ur igen. Tänk positivt, manade hon på sig själv. Det kunde vart värre.
"Inte för att jag kommer på något just nu", muttrade hon medan hon plockade fram starthjälpen från bakluckan. Efter tre försök startade så äntligen bilen och hon gav sig av.
Stallet låg ungefär tre mil rakt in i skogen. Tre mil av slingriga smala grusvägar och inte en granne så långt ögat kunde nå. Bilen krängde oroligt över vägen och hon hade fullt sjå att hålla den stadigt. Flera gånger, när däcken spann på det isiga underlaget tänkte hon vända om. Men nu var hon ju envis och hon hade ju lovat. När stallet äntligen skymtade drog hon en suck av lättnad. Fodringen var snabbt avklarad och snart stod alla hästar lugnt och mumsade på sitt hö. När Becky kom ut igen hade det börjat snöa kraftigt. Stora snöflingor virvlade runt och gjorde både himmel och jord alldeles vitt. Kanske skulle jag vänta i stallet tills stormen dragit över, tänkte hon. Men om vägarna snöade igen hade hon ingen möjlighet att ta sig därifrån och ingen kunde ta sig till henne heller. Hon smög försiktigt iväg. Varje gång hon tryckte lite på gasen slirade bakdäcken i protest och snön föll bara ymnigare och ymnigare.
Vindrutetorkarna stod på stod på max men hon hade ändå svårt att se vart vägen gick. Becky började bli riktigt rädd nu. Hon höll sina händer krampaktigt om ratten som blev svårare och svårare att manövrera. Hon kisade med ögonen för att se något. Försent upptäckte hon rådjuret som stod mitt i vägen. Hon pressade foten mot bromsen så hårt hon kunde och bilen sladdade i sidled mot djuret. "Flytta dig då", hann hon tänka. Plötsligt var det borta. Som om det aldrig stått där. Bilen snurrade helt okontrollerat och som i slowmotion såg hon dikeskanten och träden komma allt närmare. Ett kraftigt brak, en intensiv smärta, sedan tystnad, mörker.
Hon hade en sån underlig dröm. Någon bar henne. Någon med starda hårda armar. Det var kallt, men ändå kände hon sig varm och trygg. Hon kunde höra vinden vina runt om henne men hon kände den inte, allt var som i en dimma. Så blev det alldeles tyst och något varmt och mjukt omslöt henne. Mörker igen.
Det här var verkligen inte rätt tillfälle att ge sig ut på vägarna. Men nu hade hon lovat att ge grannens häst mat för kvällen så det var bara att bita i det sura äpplet.
Trevande klev hon ut på trappsteget, det var glashalt och hon tackade sin lyckliga stjärna för att hon varit före de flesta med att byta till vinterdäck.
Den gamla Forden såg om möjligt ännu risigare ut där den stod på gatan och vindrutan började sakta men säkert täckas av snömodd. Becky satte sig i förarsätet och vred runt nyckeln. Ingentin hände.
Fan också, batteriet hade laddat ur igen. Tänk positivt, manade hon på sig själv. Det kunde vart värre.
"Inte för att jag kommer på något just nu", muttrade hon medan hon plockade fram starthjälpen från bakluckan. Efter tre försök startade så äntligen bilen och hon gav sig av.
Stallet låg ungefär tre mil rakt in i skogen. Tre mil av slingriga smala grusvägar och inte en granne så långt ögat kunde nå. Bilen krängde oroligt över vägen och hon hade fullt sjå att hålla den stadigt. Flera gånger, när däcken spann på det isiga underlaget tänkte hon vända om. Men nu var hon ju envis och hon hade ju lovat. När stallet äntligen skymtade drog hon en suck av lättnad. Fodringen var snabbt avklarad och snart stod alla hästar lugnt och mumsade på sitt hö. När Becky kom ut igen hade det börjat snöa kraftigt. Stora snöflingor virvlade runt och gjorde både himmel och jord alldeles vitt. Kanske skulle jag vänta i stallet tills stormen dragit över, tänkte hon. Men om vägarna snöade igen hade hon ingen möjlighet att ta sig därifrån och ingen kunde ta sig till henne heller. Hon smög försiktigt iväg. Varje gång hon tryckte lite på gasen slirade bakdäcken i protest och snön föll bara ymnigare och ymnigare.
Vindrutetorkarna stod på stod på max men hon hade ändå svårt att se vart vägen gick. Becky började bli riktigt rädd nu. Hon höll sina händer krampaktigt om ratten som blev svårare och svårare att manövrera. Hon kisade med ögonen för att se något. Försent upptäckte hon rådjuret som stod mitt i vägen. Hon pressade foten mot bromsen så hårt hon kunde och bilen sladdade i sidled mot djuret. "Flytta dig då", hann hon tänka. Plötsligt var det borta. Som om det aldrig stått där. Bilen snurrade helt okontrollerat och som i slowmotion såg hon dikeskanten och träden komma allt närmare. Ett kraftigt brak, en intensiv smärta, sedan tystnad, mörker.
Hon hade en sån underlig dröm. Någon bar henne. Någon med starda hårda armar. Det var kallt, men ändå kände hon sig varm och trygg. Hon kunde höra vinden vina runt om henne men hon kände den inte, allt var som i en dimma. Så blev det alldeles tyst och något varmt och mjukt omslöt henne. Mörker igen.
Kommentarer
Postat av: Johanna
du är så grym läste novellen på robertpattinson.se
bara älskar novellen helt grym ja jag har inga ord för den.
Postat av: Micaela
jag bara älskade becky novellen och skulle gärna vilja läsa mer
Trackback
