Becky del 9!
Nere var festen fortfarande i full gång, trots att det nu var långt in på småtimmarna. Becky kände hur fruktanskvärt trött hon var men tog ändå ett djupt andetag och betedde sig som en herrgårdsdam bör.
När hon äntligen kröp ner i sin egen säng var hon så utmattad att hon hoppades på sova några timmar ostörd. Men så fort hon föll i djup sömn var mardrömmen där. Den här gången var den annorlunda. Hon befann sig i Williams sovrum i hans säng, hon var skadad och rädd.
William var också där, han satt i fåtöljen men det var som om hon inte alls kände igen honom. Han reste sig och kom emot henne. Genast kunde hon känna hur paniken spred sig i kroppen. Plötsligt ryckte han till, stannade och började skaka i hela kroppen. Ögonen rullade i hålorna och huden började spricka över händerna och i ansiktet.
Becky stirrade med fasa och såg hur Williams lemmar vändes och vreds på de mest onaturliga sätt, han föll ned på knä och inom ett ögonblick var han borta. Kvar stod ett rådjur och stirrade på henne. Hon vaknade med ett skrik. Hjärtat kändes som om det skulle hoppa ur och hon var genomdränkt av svett.
En lång stund låg hon och bara flämtade. Det här var sjukt. Hon måste prata med William om saken. Kanske höll hon på att bli galen. Solen stod redan högt på himlen så varför vänta. Hon klädde sig och gick ner.
William satt bakom sitt stora skrivbord på kontoret. Så fort han fick syn på Becky resta han sig och skyndade fram till henne. Han tog henne i sina armar och kysste henne hetsigt.
Ett styng av obehag blandades med de översvallande kärleksfulla känslor hon vanligtvis kände när han kysste henne.
"Inte här min älskade", viskade hon i hans öra. "Någon kan se oss."
"Förlåt", sa han och backade ett steg medan han fortfarande höll båda hennes händer i sina. "Det är bara så att varje gång jag ser dig, vill jag ha dig!"
Han skrattade.
Becky rodnade, William hade den inverkan på henne. Ett litet leende och han fick henne att känna sig som ett litet lyckligt barn. Hon glömde sånär bort vad det var hon kommit för. Men så samlade hon sig.
"William", sa hon. "Vi måste prata." William fick genast ett bekymmrat uttryck i ansiktet.
"Oj, det låter allvarligt."
Hon berättade allt, om mardrömmarna om dörren i korridoren och om hur Williams mor reagerat. Han lyssnade och satt sedan tyst en stund. Det ryckte lite i hans mungipor och snart spreds ett stort leende över hans läppar. Becky såg förbryllat på honom.
"Vad är det som är så roligt?"
"Inget med älskade, inget" han ansträngde sig för att se allvarlig ut. "Kom",sa han och tog hennes hand. De gick upp på övervåningen.
"Är det den här dörren du talar om?" Becky nickade och William fiskade upp en nyckelknippa ur fickan. Hon kände hur hon blev rädd med William la en lugnande arm runt hennes axlar. Låset protesterade lite, som om det inte varit öppnad på väldigt länge.
"Se", sa han. "Här finns inget att vara rädd för." Becky tittade försiktigt in. Där fanns ingenting. Bokstavligen ingenting. Inte ens ett rum. Bara en vägg av förspikade plankor.
"Vad finns det innanför?" frågade hon.
"Jag vet inte. Det spikades igen långt innan jag blev född. Vet inte varför den här gamla nyckeln finns kvar heller." Han gav henne en lätt puss på kinden.
"Du oroar dig för mycket älskling. Det är nog bara nerver inför bröllopet och jag ska tala med min mor att hon inte får smyga sig på dig på det där viset." Hans hand vandrade sakta upp längs hennes arm, fingrarna snuddade nyckelbenet och fortsatte in bakom nacken.
"Snart, snart mitt hjärta får vi dela säng på riktigt. Då kan jag äntligen hålla om dig varje natt och inga mardrömmar ska någonsin få hemsöka dig mer." Hon mötte hans blick och med ens var det som om alla orosmoln lämnade hennes sinne.
Varför oroade hon sig? Hon hade ju allt hon önskade.
När hon äntligen kröp ner i sin egen säng var hon så utmattad att hon hoppades på sova några timmar ostörd. Men så fort hon föll i djup sömn var mardrömmen där. Den här gången var den annorlunda. Hon befann sig i Williams sovrum i hans säng, hon var skadad och rädd.
William var också där, han satt i fåtöljen men det var som om hon inte alls kände igen honom. Han reste sig och kom emot henne. Genast kunde hon känna hur paniken spred sig i kroppen. Plötsligt ryckte han till, stannade och började skaka i hela kroppen. Ögonen rullade i hålorna och huden började spricka över händerna och i ansiktet.
Becky stirrade med fasa och såg hur Williams lemmar vändes och vreds på de mest onaturliga sätt, han föll ned på knä och inom ett ögonblick var han borta. Kvar stod ett rådjur och stirrade på henne. Hon vaknade med ett skrik. Hjärtat kändes som om det skulle hoppa ur och hon var genomdränkt av svett.
En lång stund låg hon och bara flämtade. Det här var sjukt. Hon måste prata med William om saken. Kanske höll hon på att bli galen. Solen stod redan högt på himlen så varför vänta. Hon klädde sig och gick ner.
William satt bakom sitt stora skrivbord på kontoret. Så fort han fick syn på Becky resta han sig och skyndade fram till henne. Han tog henne i sina armar och kysste henne hetsigt.
Ett styng av obehag blandades med de översvallande kärleksfulla känslor hon vanligtvis kände när han kysste henne.
"Inte här min älskade", viskade hon i hans öra. "Någon kan se oss."
"Förlåt", sa han och backade ett steg medan han fortfarande höll båda hennes händer i sina. "Det är bara så att varje gång jag ser dig, vill jag ha dig!"
Han skrattade.
Becky rodnade, William hade den inverkan på henne. Ett litet leende och han fick henne att känna sig som ett litet lyckligt barn. Hon glömde sånär bort vad det var hon kommit för. Men så samlade hon sig.
"William", sa hon. "Vi måste prata." William fick genast ett bekymmrat uttryck i ansiktet.
"Oj, det låter allvarligt."
Hon berättade allt, om mardrömmarna om dörren i korridoren och om hur Williams mor reagerat. Han lyssnade och satt sedan tyst en stund. Det ryckte lite i hans mungipor och snart spreds ett stort leende över hans läppar. Becky såg förbryllat på honom.
"Vad är det som är så roligt?"
"Inget med älskade, inget" han ansträngde sig för att se allvarlig ut. "Kom",sa han och tog hennes hand. De gick upp på övervåningen.
"Är det den här dörren du talar om?" Becky nickade och William fiskade upp en nyckelknippa ur fickan. Hon kände hur hon blev rädd med William la en lugnande arm runt hennes axlar. Låset protesterade lite, som om det inte varit öppnad på väldigt länge.
"Se", sa han. "Här finns inget att vara rädd för." Becky tittade försiktigt in. Där fanns ingenting. Bokstavligen ingenting. Inte ens ett rum. Bara en vägg av förspikade plankor.
"Vad finns det innanför?" frågade hon.
"Jag vet inte. Det spikades igen långt innan jag blev född. Vet inte varför den här gamla nyckeln finns kvar heller." Han gav henne en lätt puss på kinden.
"Du oroar dig för mycket älskling. Det är nog bara nerver inför bröllopet och jag ska tala med min mor att hon inte får smyga sig på dig på det där viset." Hans hand vandrade sakta upp längs hennes arm, fingrarna snuddade nyckelbenet och fortsatte in bakom nacken.
"Snart, snart mitt hjärta får vi dela säng på riktigt. Då kan jag äntligen hålla om dig varje natt och inga mardrömmar ska någonsin få hemsöka dig mer." Hon mötte hans blick och med ens var det som om alla orosmoln lämnade hennes sinne.
Varför oroade hon sig? Hon hade ju allt hon önskade.
Kommentarer
Postat av: rebecca
åå! det är så sjukt bra!! du är väldigt duktig:D kommer det någon fortsättning?:D
Postat av: faya
Du måste fortsätta skriva! Älskar den! :D
Trackback
