Del 7
"Vad är det min älskade? De är alldeles blek. Behöver du sätta dig en stund?"
William ledde fram henne till en vacket snidad träsoffa.
"Men...", sa Becky. Hon ville säga något. Men känslan av att något var fel avtog mer och mer tills det bara var något som låg och gnagde i bakhuvudet.
Allt runt om henne kändes bekant och hemma. Hon såg på männsikorna och kunde plötsligt namnen på nästan alla där.
Hon var hemma. Huset eller herrgården som det egentligen var, tillhörde hennes älskade fästman William. Han kom med ett glas vatten och såg oroligt på henne.
"Mår du bra? Du beter dig väldigt konstigt. Vill du att jag kallar på en läkare?" Hon tog lugnt hans hand i sin och kramade den ömt.
"Det är ingen fara med mig." Hon log stort mot honom. "För mycket dansande kanske? Jag är bara lite trött."
"Ja, jag har lagt märke till att du inte fått vila mycket under kvällen. Men det är inte mer än vad man kan vänta sig. Alla vill naturligtvis få en dans med den blivande herrgårdsfrun och dessutom den vackraste kvinnan här". Han böjde sig fram och kysste henne. "Och på jorden."
"Mr Hale", fnittrade Becky och tryckte honom varsamt ifrån sig.
"Jag hoppas verkligen att du inte hyser några orena tankar om en icke ännu gift kvinna."
Han lutade sig fram och viskade i hennes öra. "
Å jo, miss Stewart, väldigt orena och jag planerar dessutom att bringa dem till verklighet väldigt snart."
Han tog hennes hand och de sicksackade sig genom folkmassan. Snabbt och tyst småsprang de uppför trappan och genom den långa korridoren medan de fnittrade som små barn. Williams sovrum låg längst bort och de öppnade försiktigt dörren och smet in innan någon hann se dem. Becky kände hur åtrån brann i kroppen på henne.
Knappt hade dörren gått igen förrän han drog henne till sig och kysste henne hett och ivrigt. Med fingrar darrande och fumliga av lust knäppte hon upp knapparna i hans skjorta. Han krängde den av sig och hon smekte lätt hans sammetslena skinn. Han var så vacker att hon med ens kände sig lite förlägen över att ta av sig sina egna kläder.
William märkte denna tvekan och viskade hur enastående vacker han tyckte hon var och hur mycket han älskade henne, medan han nu långsamt snörde upp hennes liv i ryggen. När hennes kläder låg i en hög på golvet lyfte han upp henne i sin famn och la henne försiktigt i sängen. Hans nakna kropp mot hennes fick henne att skälva av vällust och hon gav sig helt och hållet hän till hela hennes väsens begär.
"Du är det finaste som hänt mig Becky", viskade William när de långt senare låg tätt sammanslingrade i varandras armar. Hon mindes tillbaka hur de mötts för första gången. I kyrkan. Hon mindes med ett leende hur prästen predikat om vikten av avhållsamhet. Hur hon noga memorerat varje ord som en självklar sanning och hur hon plötsligt kännt sig iaktagen. Hon hade sökt med blicken över folkmassan från sin plats på balkongen och fastnat vid ett par stint stirrande djupblå ögon.
William ledde fram henne till en vacket snidad träsoffa.
"Men...", sa Becky. Hon ville säga något. Men känslan av att något var fel avtog mer och mer tills det bara var något som låg och gnagde i bakhuvudet.
Allt runt om henne kändes bekant och hemma. Hon såg på männsikorna och kunde plötsligt namnen på nästan alla där.
Hon var hemma. Huset eller herrgården som det egentligen var, tillhörde hennes älskade fästman William. Han kom med ett glas vatten och såg oroligt på henne.
"Mår du bra? Du beter dig väldigt konstigt. Vill du att jag kallar på en läkare?" Hon tog lugnt hans hand i sin och kramade den ömt.
"Det är ingen fara med mig." Hon log stort mot honom. "För mycket dansande kanske? Jag är bara lite trött."
"Ja, jag har lagt märke till att du inte fått vila mycket under kvällen. Men det är inte mer än vad man kan vänta sig. Alla vill naturligtvis få en dans med den blivande herrgårdsfrun och dessutom den vackraste kvinnan här". Han böjde sig fram och kysste henne. "Och på jorden."
"Mr Hale", fnittrade Becky och tryckte honom varsamt ifrån sig.
"Jag hoppas verkligen att du inte hyser några orena tankar om en icke ännu gift kvinna."
Han lutade sig fram och viskade i hennes öra. "
Å jo, miss Stewart, väldigt orena och jag planerar dessutom att bringa dem till verklighet väldigt snart."
Han tog hennes hand och de sicksackade sig genom folkmassan. Snabbt och tyst småsprang de uppför trappan och genom den långa korridoren medan de fnittrade som små barn. Williams sovrum låg längst bort och de öppnade försiktigt dörren och smet in innan någon hann se dem. Becky kände hur åtrån brann i kroppen på henne.
Knappt hade dörren gått igen förrän han drog henne till sig och kysste henne hett och ivrigt. Med fingrar darrande och fumliga av lust knäppte hon upp knapparna i hans skjorta. Han krängde den av sig och hon smekte lätt hans sammetslena skinn. Han var så vacker att hon med ens kände sig lite förlägen över att ta av sig sina egna kläder.
William märkte denna tvekan och viskade hur enastående vacker han tyckte hon var och hur mycket han älskade henne, medan han nu långsamt snörde upp hennes liv i ryggen. När hennes kläder låg i en hög på golvet lyfte han upp henne i sin famn och la henne försiktigt i sängen. Hans nakna kropp mot hennes fick henne att skälva av vällust och hon gav sig helt och hållet hän till hela hennes väsens begär.
"Du är det finaste som hänt mig Becky", viskade William när de långt senare låg tätt sammanslingrade i varandras armar. Hon mindes tillbaka hur de mötts för första gången. I kyrkan. Hon mindes med ett leende hur prästen predikat om vikten av avhållsamhet. Hur hon noga memorerat varje ord som en självklar sanning och hur hon plötsligt kännt sig iaktagen. Hon hade sökt med blicken över folkmassan från sin plats på balkongen och fastnat vid ett par stint stirrande djupblå ögon.
Kommentarer
Trackback
