Villbråd del 2 "mötet"
Länge sitter han i trädet och betraktar de intet ont anande människor som passerar under honom. Dessa sköra, bräckliga varelser, lika lätta att bryta som en tändsticka.
Tänk om de vetat när de kom hem och kröp ned i sina sängar hur nära döden de kommit ikväll.
Men han rör dem inte. Inte ännu. Inte när de går i grupp. Det blir för söligt.
Blodet hinner kallna och det är för många risker, någon kan hinna skrika.
Så han bidar sin tid. Snart kommer han att få sin chans. Någon är alltid så dumdristig att den går ensam.
Liksom mannen vars blodtömda kropp nu balanserar på en gren bredvid honom.
Natten börjar lida mot tidig gryning. Än så länga har ingen kommit ensam och han bestämmer sig nästan för att ge upp när han hör dem.
Små nätta steg som småspringer åt hans håll.
Även om han ännu inte kan se sitt villebråd kan han direkt avgöra att detta inte är någon 150kilos karl. Nej det här är någon mycket mindre och smidigare och vem det än är så verkar den ha bråttom, han kan höra hur snön virvlar upp för varje steg.
Han spanar ner mot vägen och snart ser han henne komma.
För det är en flicka som kommer.
Hon är ung, kanske åtta tio år och han undrar lite vad någon som hon gör ute vid den här timman. Flickan är klädd i svarta låga klackskor, vita strumpbyxor och en svart knälång klänning, över axlarna har hon en vit tunn sjal och hennes korpsvarta långa hår flyger i vinden när hon nästan dansar fram genom snön.
Trots sin lätta klädsel ser hon inte alls ut att bekommas av kylan. Märkligt tänker han.
Men det spelar egentligen alls ingen roll vem hon är.
För honom är hon bara ännu ett byte.
Flickan närmar sig trädet och saktar ner sina steg. Hon ser sig om som om hon väntar på någon. Helt ljudlöst glider han ner från trädet och träder fram i ljuset.
Flickan stannar till tvärt.
Han ser på henne med sina blodröda ögon och väntar på att skräcken ska uppenbara sig i flickans ögon.
Men inget händer.
Istället står flickan där, helt lugn, orörlig och ser på honom med ett fascinerat uttryck.
Han kommer helt av sig. Minns inte vad det var han skulle göra.
Törsten river fortfarande i hans inre men det är som om något höljt både den och allt annat i en dimma.
"Varför fruktar du mig inte?", frågar han.
Flickan skrattar till och det låter som ett porlande vatten. Hon tar ett steg mot honom och han ryggar genast tillbaka.
Han, fruktar henne. Varför?
Hon stannar och ser trumpet på honom, tar några bestämda kliv fram tills hon är helt nära.
Han kan känna värme från hennes hud, men den är inte lika intensiv som från andra människor.
Han kan känna den söta doften av hennes blod, men den är inte lika frestande som hos andra människor.
Hon tar hans hand i sin och lägger sin handflata mot hans. Flickans hud är nästan lika blek som hans.
"Var inte rädd", säger hon med en röst som klingar som ett klockspel. "Jag vet vad du är och du kommer inte att skada mig."
"Hur vet du?"
Hon fnissar tyst.
"Därför att jag kan känna det här", säger hon och lägger hans hand över sitt hjärta. Han kan känna hur det slår, märkligt sakta.
"Se på mig", säger flickan.
"Jag ser, men förstår inte. Flickan lägger sina händer på hans axlar och manar honom ned på knä i snön.
"Noga", säger hon och fattar tag i hans ansikte med båda händer.
Han stirrar in i hennes ögon. De är mjukt gyllenbruna och ser först helt vanliga ut. Han lutar sig framåt och anstränger blicken. Då, då ser han det. En svag röd cirkel som omger pupillen. För svar för att ses av ett vanligt männsikoöga, nästan för svagt till och med för hans extrema syn.
Men den finns där, ingen tvekan om saken. Han drar häftigt efter andan.
"Ser du nu? Jag är nästan som du", säger hon och ler med hela ansiktet.
"Hur är det möjligt?", viskar han, rösten håller knappt.
"Min mor är som du och min far var människa. Mor väntar på mig därborta", säger hon och pekar på ett skogsparti lite längre bort.
Först då inser han att han känner en annan närvaro. Det är som om flickan förmörkar hans sinnen. Varelsen som kliver fram ur skuggorna är av hans sort.
Men aldrig i sn nästan 500 år långa existens har hans ögon vilat på något så vackert.
Plötsligt är det som om hela hans omvärld försvinner och allt han ser är kvinnan som skrider emot dem som om hon svävade.
Hela hans väsen dras emot henne. Flickan drar lätt i hand hand.
"Kom nu, vi har väntat så länge på dig". När de möts lyfter kvinnan sin kritvita hand och stryker den fjäderlätt mot hans kind. Det känns som om hans mörka tysta hjärta plötsligt vaknar till liv. "Välkommen", säger hon, tar hans andra hand och så försvinner de tre in i natten och han tänker att inget någonsin kommer att bi vad det varit.
VILLEBRÅD
ENJOY!
VILLEBRÅD
Det är kallt.
Säkert minus 20 grader. Han kan känna det i luften, men det var många hundra år sedan kyla kunde bekomma honom. Frosten gnistrar på det knotiga gamla trädet som får agera gömställe för kvällen.
Helt still, som en staty huggen ur marmor sitter han på en av de högsta grenarna och stirrar utefter cyckelbanan.
För tillfället är parken helt öde men snart stänger krogarna i centrum och folk kommer att börja dra sig hemåt.
Han kan höra basen ifrån ljudanläggningarna och det svaga sorlet av människor som pratar och skrattar.
Törsten river i hans bröst och det bränner som eld outhärdligt i hans strupe.
Det var alldeles för länge sedan han jagade. Men han kan heller inte släcka törsten för ofta.
Får inte väcka misstankar.
Nu äntligen hör han fotsteg närma sig. Stora klumpiga steg. Kanske fem minuter bort, kanske längre det är svårt att säga. Han fokuserar blicken mot ljudet.
Snart ser han en figur långt bort på vägen. En stor kraftig karl, säkert 150 kg kommer sakta vinglande.
Mannen stannar till, mumlar något för sig själv och lutar sig sedan tungt mot en lyktstolpe.
Med fumliga fingrar börjar han knäppa upp byxorna men hinner inte och en mörk fläck träder fram längs ena byxbenet. "Hoppsan", muttrar mannen och vinglar vidare utan att bry sig om att dra upp gylfen.
Stanken av sprit, svett och piss slår emot honom och får honom skälva av obehag.
Fullständigt motbjudande.
Men där finns också en annan doft.
En doft som kör över honom som ett godståg och han gräver in fingrarna i grenen han sitter på för att hålla sig kvar. Tålamod, han måste ha tålamod, får inte avslöja sig själv.
Nu har mannen bara några hundra meter kvar.
Han kan höra den ansträngda väsande andningen, hjärtat som målmedvetet pumpar färskt varmt blod runt i den enorma kroppen.
Jag gör honom en tjänst tänker han och hoppar ljudlöst ner på marken.
Hans vita hud får honom nästan att helt smälta in i den snötäckta omgivningen men han håller sig ändå i skuggan en liten stund till.
Han betraktar mannen som nu om möjligt vinglar ännu kraftigare och undrar lite om mannen verkligen ska klara av att ta sig hela vägen fram eller snubbla på sina egna fötter innan.
Inte för att han då skulle missa sin chans att släcka sin törst. Men han har en viss förkärlek för det melodramatiska och effekten blir så mycket mer tillfredsställande om hans offer är någorlunda medveten om vad som väntar.
Nu är mannen framme vid den lilla ljuspölen.
Som en vålnad glider han fram ur skuggan och ställer sig i mannens väg.
Mannen är så berusad att han först inte märker att någon blockerar hand väg utan går så när in i honom.
"Hörreduru", sluddrar han och ser upp på honom.
Reaktionen är ögonblickligen och likadan som alla andras. Först förvåning. Sedan förundran när blicken far över hans nakna hy.
Sedan fasa när blicken fastnar på de rubinröda ögonen.
Han ler ett snett leende när han ser att det går upp för mannen att det här är det sista han ser.
Han tar ett språng upp på mannens axlar och låter tänderna sjunka in i den pulserande venen på halsen. Det smakar lite bittert av alkohol men han känner ändå hur tillfredsställelsen fyller hans själlösa kropp.
Det hela är över på några sekunder.
Mannens tunga kropp faller framåt i snön och lämnar den svagt rosa av det lilla blod som ännu finns kvar.
Han torkar sig om munnen med baksidan av handen.
Långt bort hör han hur människorna börjar vandra hemåt. Han lyfter upp mannens livlösa kropp och tar ett mjukt hopp upp i trädet igen.
Där lägger han kroppen över en tjock gren som kommer att hålla för vikten och riktar åter blicken längs vägen.
Natten är fortfarande ung.
