"You belong with me" Del 5 SISTA DELEN!
Hon kom försent till första lektionen, såklart. Läraren blängde surt på henne när hon smög sig in och satte sig på sin plats.
Det var samhällskunskap, egentligen ett väldigt intressant ämne, men Hanna kunde inte alls koncentrera sig på vad dagens lektion handlade om. Tankarna var någon helt annan stans och hon kom på sig själv med att småle ibland.
När som hellst nu skulle telefonen börja vibrera i fickan. Men hela lektionen gick och inget hände. Så fort det ringde ut skyndade hon ner till skåpen för att se om han stod där och väntade på henne. Det gjorde han inte.
Konstigt tänkte hon. Simon hade alltid mobiltelefonen på sig så han hade definitivt fått meddelandet. Timmarna gick och varken Simon eller Emelie syntes till på hela dagen.
Hannas mobil brände i fickan. Varför hörde han inte av sig?
När sista lektionen var slut och hon var på väg att hämta sin jacka såg hon hela Simons klass stå vid sina skåp. Han var inte med dom.
Hon brukade vanligtvis inte vilja beblanda sig med någon av dem, men nu tog hon mod till sig och gick fram till Jocke som hon visste var en av Simons närmaste vänner.
"Simon? Han och Emelie stack efter första lektionen! kunde väl inte hålla sig längre. Jävla kaniner!" Jocke skrattade och återgick till sitt.
Hanna stod kvar och försökte förstå vad det var hon just hade hört.
Hade han gått med Emelie för att knulla? Han måste ju fått hennes mms. Eller?
Kunde hon skickat fel? Eller hade bilden blivit så suddig så han inte såg vem det var?
Eller kunde det vara så att han förlät Emelie? Att han var så kär i henne att han helt enkelt inte brydde sig? Om det var så, varför försökte hon ens då?
Hon kunde lika gärna ge upp. Inse att Simon kanske inte var den hon trott att han var alla dessa år. Hanna kände hur hjärtat och modet tillsammans sjönk som två svarta stenar i en bottenlös tjärn. Med tunga steg gick hon mot busshållplatsen.
Hon svepte med blicken över de som stod och väntade. Simon stod naturligtvis inte där.
Bussen kom och hon satte sig långt bak på ett tomt säte vid fönstret. Lika bra att glömma alltihop, låtsas att de aldrig varit vänner från första början.
När hon satt där och väntade på att bussen skulle åka fick hon plötsligt syn på Emelie. Hon gick med ilskna steg längs trottoaren på andra sidan vägen och det syntes att hon gråtit.
Hanna sträckte på halsen för att se vart hon tog vägen.
En blå subaru vrålade förbi och det skrek i bromsarna när den stannade precis bredvid Emelie, hon hoppade snabbt in och Hanna fick en skymt av föraren.
Det var samma kille som förut. Vad sjutton var det som pågick?
Om Emelie var där, vart var då Simon och vad hade hänt mellan dem?
Huvudet snurrade av frågor när hon klev innanför dörren.
Hennes mamma stod i köket och lagade mat när hon kom hem.
"Hej gumman!" ropade hon samtidigt som hon vände ännu en pannkaka.
"Simon är i ditt rum och väntar på dig." Hanna frös mitt i ett steg.
Var Simon här? På darriga ben gick hon ner för källartrappan. Munnen kändes torr och hjärtat bultade. Nu måste hon konfrontera honom. Öga mot öga. Det kändes plötsligt inte alls bra.
Dörren till hennes rum var stängd och hon tvekade lite innan hon öppnade och gick in. Simon satt på skrivbordsstolen men flög genast upp när hon kom.
"Förlåt mig" hasplade han ur sig snabbt att han nästan snubblade på orden.
Hanna visste inte vad hon skulle säga. Simon fortsatte i samma snabba takt.
"Jag har varit en idiot, jag vet. Borde lyssnat på dig Förstår inte vad som flög i mig..."
Hanna förblev tyst, avvaktande. Simon kom fram till henne.
"Snälla Hanna, säg något. Säg att du förlåter mig. Jag klarar mig väl inte utan dig heller. Du och jag. Vi är ett team. Bästa vänner. Elller hur?"
Hon suckade. Bästa vänner, jo det var väl det de var, bara bästa vänner och sådana förlåter varandra. Även för sånt här.
"Jag förlåter dig" viskade hon.
"Jag visste det" utropade Simon och lyfte upp henne i en stor kram. Sen blev han allvarlig.
"Jag vill att du ska veta att jag inte tar dig förgivet Hanna" sa han och strök med handen över hennes kind.
"Jag ska gottgöra dig."
"Jag vet" sa Hanna och hon var glad att han inte märkte hur hennes puls ökade när hans hud nuddade hennes.
Resten av kvällen satt de på hennes säng och pratade. Simon förklarade hur han fått hennes mms mitt under en lektion och varit tvungen att hålla god min tills han kunde få med sig Emelie därifrån och ställa henne till svars.
"Hon skyllde ifrån sig såklart, men den här gången hade jag ju bildbevis."
När det varit mörkt ute ett bra tag tittade Simon på klockan.
"Kanske är bäst att jag går, din mamma vet ju att jag är här så det skulle se lite konstigt ut om jag aldrig gick hem." Han såg ut som om han ville säga något mer men ångrade sig.
De sa Hej Då och så försvann han.
Det borde kännas bättre nu, tänkte Hanna. Simon var tillbaka i hennes liv.
De var vänner igen, precis som det alltid varit. Men ändå var hon inte alls glad. Det skulle bara vara en tidsfråga innan Simon blev kär på nytt. Kanske i en jättetrevlig tjej, han skulle vara lycklig.
Men det skulle inte vara med henne.
Hon satte på stereon, la sig på sängen och stirrade upp i taket.
Taylor Swift - You belong with me, passande låt, tänkte hon och kände hur tårarna blötte ner kudden under henne. Jävla skitkänslor.
Plötsligt kända hon en kall hand på hennes. Hon skrek till och slog instinktivt ut med armen.
Den träffade klockrent rakt över Simons skrev och han sjönk ihop bredvid sängen med ett stön. "Förlåt", kved han.
"Det var inte meningen att skrämma dig." När han återfått andan såg han på henne.
"Gråter du?"
"Nej, det gör jag inte" sa hon och torkade snabbt av kinden med baksidan av handen.
"Vad gör du här förresten, och varför är du så kall?"
Simon tystnade, tvekade, som om han inte riktigt hittade orden.
"Jag har ljugit för dig" sa han tillslut. Hanna såg förbryllat på honom.
"Jag har velat säga det länge nu, men så kom Emelie ochj a du vet. Men nu ikväll när jag gick härifrån så kunde jag inte gå hem. Nu får det bära eller brista. Hanna, jag vill inte vara din bästa vän längre."
Hanna ryckte till och ryggade tillbaka.
"Men..." stammade hon. "Jag trodde." Hon kände hur ögonen svämmade över.
"Nej nej, du missförstår mig." Han drog henne till sig och höll henne nära nära.
Han strök henne över håret och kupade handen under hennes haka.
"Jag vill inte vara din bästa vän längre, jag vill vara något mer."
Han såg forskande in i hennes ögon en lång stund. Som om han letade efter en bekräftelse på att hon förstått vad han just sagt. Det hade hon och när han tillslut, efter vad som tycktes vara en evighet böjde sig mot henne var hon snabbare än honom och deras läppar möttes, häftigt och passionerat.
På stereon hade "You belong with me" börjat spela igen.
Passande slut tänkte Hanna lyckligt.
You belong with me del 4
Hon bodde nästan två mil från skolan och åkte vanligtvis buss men den här dagen gick hon i regnet som nu tilltagit rejält. Skoldagen var inte på långa vägar slut men hon orkade inte vara kvar. Tankarna surrade i huvudet, hon var arg på Emelie för att hon tagit ifrån henne hennes bästa vän, hon var rasande på Simon för att han var så blåögd och vägrade lyssna på henne.
Men framförallt hatade hon sig själv för att från första början ha tillåtit sig själv att blir förälskad i honom.
Varför?
Varför hade hon inte kunnat låta allt vara som det var förr? Men det var försent nu. Skadan var redan skedd och hon kände hur hennes hjärta trasades sönder som små pappersbitar i hennes bröst.
Hon märkte inte hur lång tid som förflöt medan hon gick och när hon svängde in på sin gata hade det redan börjat skymma.
Simons hus var det andra huset på vänster sida, det lyste i fönstren och utan att riktigt tänka på vad hon gjorde svängde hon av vägen och gick över gräsmattan. Hans rum låg på första våningen bredvid köket och om man stod skymd bakom det stora äppelträdet kunde man utan svårigheter se rätt in nu när det var så här pass mörkt.
Simon var hemma. Han satt på sin säng med laptopen i knät och hörlurarna på huvudet. Så som han alltid gjorde när han lyssnade på Spotify.
Då och då rynkade han han på näsan lite. drog handen genom håret eller höjde på ögonbrynen. Hanna kände hur hon fick en klump i halsen.
Det var bara hon som visste vad alla de där små uttrycken betydde, bara hon som kände till alla hans drömmar och hemligheter och just nu ville hon inget hellre än att vara där inne hos honom. Känna hans starka armar runt hennes midja, skratta med honom och säga att allt sammans bara var ett knasigt missförstånd och....NÄ!
Nu fick hon väl ändå skärpa sig! Plötsligt var det som om alla känslor i henne ändrades i ett slag. Hur patetisk var hon egentligen? Står här och tråna i regnet efter någon som hon uppenbarligen aldrig kunde få och om hon verkligen tänkte efter. Borde hon vilja ha honom? Om han inte kunde lita på vad hans bästa vän sa, var han då värd henne?
Nej, verkligen inte! Irriterat tågade hon iväg.
Hennes mamma stod i köket och lagade mat och tittade förvånat upp när Hanna kom hem och smällde igen dörren efter sig. Hon sparkade av sig skorna och slängde den blöta jackan i en hög på golvet.
"Har det hänt något?"
"Nej", svarade hon ilsket och sprang ned på sitt rum. Hon satte på den hårdaste musik hon hade alldeles för högt och la sig på sängen.
Hon skulle glömma Simon. Glömma deras vänskap, glömma hennes känslor.
Hon skulle begrava dem någonstans djupt inom sig och aldrig se åt dem igen.
Nästa morgon kände hon sig starkare än vanligt och la ner extra mycket tid på att sminka sig och göra sig i ordning. När hon var klar granskade hon resultatet i spegeln och var för en gångs skull riktigt nöjd med resultatet.
Hon kom till skolan tidigare än vanligt eftersom hon fått skjuts av sin pappa som hade ett morgonmöte på andra sidan stan. Hon hade tacksamt tackat ja när han erbjudit att köra henne för hur stursk hon än kände sig så hade hon inte velat möta Simon på bussen.
Skolan var nästan tom och hon passade på att sätta sig och plugga lite extra inför det kommande matteprovet. Allt eftersom fylldes lokalen av elever och lärare och när hon tittade upp från boken nästa gång stod han där.
Kanske tjugo meter bort, lutande mot skåpen. Han pratade med en av sina kompisar om något och de skrattade.
Men så, helt flyktigt slängde han en blick åt hennes håll. Hans ögon var inte alls lika mörka nu, snarar ledsna. Hon mötte dem och hennes nyvunna optimism föll som en sten.
Alla känslor kom farande tillbaka och träffade henne som ett godståg rakt i bröstet. Snabbt rafsade hon ihop sina böcker och skyndade sig därifrån.
Hjärtat trummade hysteriskt och hon kände hur tårarna bröt bram.
Hon måste undan.
Toaletterna på tredje våningen låg i en helt egen korridor där inge lektioner längre hölls. Det var inte meningen att man skulle använda dem men Hanna brukade ändå gå dit, mest för att få vara ifred en stund. Hon stängde båsdörren efter sig och lät allt komma. Tårarna rann längs med hennes kinder och smetade ut allt smink som om så omsorgsfullt lagt dit några timmar tidigare. Hur kunde hon ha varit så jävla korkad. Trodde hon verkligen att hon bara skulle kunna blunda för sina känslor? Bara kasta bort dem som ingenting? Hon satt kvar en lång stund och lät alla tårar sakta rinna ur henne. När kinderna torkat tittade hon på klockan. Första lektionen skulle snart börja. Hon skulle precis öppna båset när dörren plötsligt slogs upp och två figurer tumlade in tätt ihopslingrade med varandra. Lysande, tänkte Hanna och sjönk tillbaka ned på stolen. Hon hade ingen lust att gå ut nu och hamna mitt i något. "Är det säker här?", frågade killen i en av de sällsynta kysspauserna. "Ja, visst hit kommer ingen." Hanna hajade till. Den där rösten kände hon igen. Försiktigt lutade hon sig fram och kikade ut. Hon kunde knappt tro sina ögon. Efter att redan blivit påkommen en gång så gör hon det igen! Det hela var nästan skrattretande. Och, tänkte hon sen, ett lysande tillfälle! Försiktigt smög hon fram mobilen. Slog på kameran och tryckte linsen mot den lilla springan i båsdörren. Hon bad en liten bön om att deras högljudda smaskande skulle överrösa klicket och tryckte sedan på knappen. Kortet blev perfekt. Hon fick sitta på toalettstolen länge och väl innan Emelie och killen hade undersökt varandras svalg klart och gick därifrån. Snabbt knappade hon in ett litet meddelande till bilden. Simons sinne må vara totalt förvridet av Emelie, men som de säger tänkte Hanna triumferande när hon tryckte på send: En bild säger med än tusen ord.
You belong with me del 3
Först var hon dock tvungen att härda sig igenom en dubbeltimme gymnastik.
Fysiska aktiviteter var inte Hannas starka sida och det gjorde inte saken bättre att de just den här lektionen skulle ägna sig på orientering. Det kan inte vara hälsosamt tänkte hon buttert när hon snörade gympaskorna och gick ut från omklädningsrummen.
Det hade börjat regna, ett sånt där tätt strilande regn som egentligen bara ser ut som dimma men som gör en genomblöt på några få minuter.
Gympaläraren, som var ny och som Hanna inte kunde namnet på än, stod vid skogsbrynet och delade ut kartor och kompass. Han såg verkligen ut att njuta av hela situationen.
Sadist, tänkte hon och gav sig av i spåret.
Första kontrollen var inte särskilt svår att hitta men sen blev det knivigare. Kartan var svår att tyda och när hon irrat runt ett tag gav hon upp och gick tillbaka mot skolan.
Lektionen var inte på långa vägar slut så hon bestämde sig för att hålla sig undan gympalärarens ögon en stund till och styrde stegen mot den lilla livsmedelbutiken som låg precis bredvid skolan. Hon köpte en chokladbit och satte sig på bänken utanför som skyddades av en stor markis.
I busskuren på andra sidan vägen satt ett par och grovhånglade.
Herregud, skaffa ett hotellrum.
Tjejen var väldigt lättklädd trots vädret, killen var stor och såg vältränad ut. Hon kunde inte se deras ansikten efterom de satt för långt bort, men var det inte något bekant med den där tjejen? Bussen kom och paret reste sig.
Efter en het avskedskyss hoppade killen på bussen och tjejen kom gående tillbaka mot skolan. Hon trodde inte sina ögon när hon fick se vem det var.
Emelie!
Hanna fick en instinktiv lust att gå fram till Emelie och berätta att hon sett allt, men behärskade sig och stirrade ned i knät när hon passerade.
Hon väntade till Emelie hunnit en bit bort, sedan tog hon fram sin mobiltelefon och slog Simons nummer. Han måste få veta.
Flera signaler gick fram men inget svar. Hon skyndade sig tillbaka till omklädningsrummen och bytte om till vanliga skolkläder.
Nästa lektion började snart så hon hoppades att hon skulle hitta Simon utanför lektionssalen.
Det gjorde hon.
När hon rundade hörnet i hög fart sprang hon rätt in i honom, och Emelie.
Skit också.
Varför var hon där? Hon såg forskande på Simon och hans ansiktsuttryck avslöjade definitivt att han fortfarande var arg på henne.
"Hanna? Vad gör du här? sa han irriterat. I vanliga fall kände sig Hanna väldigt obekväm i närheten av Simons andra kompisar men nu var hon så arg och upprörd att hon inte brydde sig om det.
"Jag måste prata med dig."
"Om vad?"
"Inte här, kan du komma en stund?"
"Men jag har lektion nu, förresten varför skulle jag vilja prata med dig?"
Simons syrliga ord träffade som giftpilar i hjärtat. Men det spelade ingen roll nu, han måste få veta. "Snälla?"
Nu klev Emelie som hela tiden stått bredvid Simon med ett litet elakt leende på läpparna, fram och ställde sig framför honom.
"Vet du Hanna. För det var väl så du hette. Jag tor Simon precis sa att han inte ville prata med dig. Så nu tycker jag att du ska gå härifrån. Du stör liksom."
Hanna kände hur hon rodnade. Simon la en hand på Emelies axel.
"Det är ok Emelie. Hanna, vad du än vill säga så kan du säga det här och nu."
"Nej det kan jag inte", sa hon och sneglade lite på Emelie.
"Då är jag inte intresserad", sa han och började gå in i lektonssalen som nu läraren öppnat.
Hanna tvekade ett ögonblick, men ilskan kokade i henne och allt bara slank ut.
"Jag såg Emelie hångla med en annan kille vid busskuren!" Så fort hon var klar och såg Simons kalla blick när han sakta vände sig emot henne, ångrade hon sig.
"Du är ju för fan inte sann! Vad är det för fel på dig? Försvinn härifrån, jag vill aldrig mer se dig!"
De sista orden väste han fram.
"Vad försigår här?"
Läraren för lektionen kom fram och tittade irriterat på Hanna.
"Inget", sa Simon. "Vi var precis klara." Så tog han Emelie i handen och försvann in i klassrummet. Dörren stängdes och Hanna stod ensam kvar.
Huvudet susade och hon kände sig yr och matt. Men framförallt kände hon en sådan enorm förtvivlan att det riste i hela kroppen.
Han trodde inte på henne.
Nej, varför skulle han göra det så som hon reagerat härom kvällen? Nu var allt förstört.
Hon hade definitivt förlorat sin bästa vän för alltid.
YOU BELONG WITH ME DEL 2
På morgonen när hon vaknade var Simon redan borta. Han brukade göra så, smita ut innan resten av huset vaknade. Hanna misstänkte nämligen att hennes föräldrar inte skulle bli helt nöjda med att hon hade oanmälda nattliga besök, även om det bara var Simon.
Hon sträckte på sig men steg inte upp. Inte än. Doften av Simon och känslan av hans armar runt hennes kropp dröjde sig kvar och hon ville insupa så mycket som möjligt.
Tänk om de skulle veta på skolan, tänkt om Emelie skulle veta att hennes pojkvän allt som oftast delade säng med Hanna Jonsson.
Kanske borde hon berätta, då skulle Emele dumpa honom och då kanske han skulle komma till henne i stället. Visst...fet chans..
Mobilen surrade till en gång och talade om att ett sms kommit. Det var Simon. Hej kompis, vad sägs om film och glass hysteri idag? Kom över!
Film och glasshysteri hade varit deras speciella grej sen de var små. De hyrde skräckfilm och köpte massor av glass, sedan satt de en hel dag under varsin filt och åt och skrattade åt hur dåliga de flesta skräckisar faktiskt var.
Simon hade redan dukat fram när hon kom. Han höll upp 3 filmer vars framsidor antydde att det skulle bli en riktig skrattfest och bad henne välja en.
När de satt där tillsammans i soffan under varsin filt, kunde hon inte låta bli att titta på honom. Han var snygg, inte tu tal om det. Men där fanns något annat också.
Något som inte Emelie eller någon av hans andra kompisar i det populära gänget kände till. Det var bara hon som visste hur vacker han var på insidan.
"Vad tittar du på?" Simon vände sig mot henne och flinade brett.
"Har du käkat blängsylta eller? Filmen är därborta!" Han tog tag i hennes huvud och vred det mot TV:n.
Hanna kände hur hon rodnade.
Simons mobiltelefon började ringa och hon kunde genast gissa sig till vem det var.
Emelie såklart.
Plötsligt kände hon sig arg och sur på både honom och henne. Varför skulle hon ringa just nu?
"Jaså, är det mamma som ringer för att se så du inte hittar på hyss?", sa hon spydigt.
"Äh, lägg av", sa han och försvann med telefonen ut ur rummet. Hanna sänkte ljudet på filmen lite och lyssnade uppmärksamt. Hon kunde höra att de bråkade.
Simon försökte försvara sina handlingar från gårdagsnatten men det hade han tydligen inget för. Efter en lång stund hörde hon hur han avslutade samtalet och hann precis höja tillbaka ljudet innan han kom in i rummet igen.
Han såg ledsen ut.
"Jag måste åka över till Emelie", sa han. "Vi måste prata lite."
"Det trodde jag ni gjorde alldeles nyss", sa Hanna surt. "Vi kollar ju på film."
Nu blev Simon arg.
"Varför är du så sur för? Vi kan väl kolla färdigt senare. Det fattar du väl att jag vill träffa min flickvän!"
Hanna kände hur tårarna brända i ögonen, hon stod inte ut längre.
"Nej! Jag förstår inte hur du kan vilja träffa den där falska jävla subban!", skrek hon och rusade därifrån.
Hon sprang hela vägen hem och slängde sig på sin säng. Tårarna sprutade nu och hon borrade in ansiktet i kudden och skrek ut hela den stora flodvåg av ilska och sorg som rev och slet i henne. Varför var Simon så jävla blåögd?
Emelie stampade på honom och han märkte inget utan svansade bara efter henne som en liten hundvalp.
Allt var så orättvist, hon var ju så mycket bättre för honom.
Men inte för att det spelade så stor roll nu. Simon skulle förmodligen inte vilja träffa henne alls efter det här.
Hon spenderade resten av dagen på sitt rum där hon försökte fördriva tiden med att lyssna på musik. Men alla låtar verkade just idag på något sätt påminna henne om Simon.
Tillslut gav hon upp, stängde av stereon och bara satte sig i fåtöljen framför fönstret och glodde ut. När kvällen kom hade hon hunnit ångra sitt utfall mot Simon.
Han var ju trots allt hennes bästa vän och hon ville att han skulle vara lycklig, även om det tydligen innebar att hon inte skulle vara det.
I morgon i skolan skulle hon prata med honom.
Be om ursäkt.
YOU BELONG WITH ME - Taylor Swift
För ett tag sedan bad jag er komma med förslag på låttexter som jag kunde skriva om till noveller.
Det var väl lite skralt med förslag men några kom ändå in.
Som första uppdrag valde jag You belong with me av Taylor Swift och här kommer första delen av min version!
Mycket nöje!
Mobilen vibrerade ilsket på nattduksbordet och slet Hanna ur drömmen. Sömndrucket såg hon på displayen.
Simon, naturligtvis.
Vem annars ringer mitt i natten. Hon övervägde att strunta i att svara men ångrade sig och tryckte på den gröna luren.
"Simon, det är fan bäst för dig att det är viktig." Rösten på andra sidan var tyst , nästan viskande. "Jag står utanför, kan jag komma in?" Hon suckade.
"Visst, vänta så öppnar jag." Hon steg upp, drog på sig ett par mjukisbyxor och smög ut i källarkorridoren. Sen ungefär ett år tillbaka hade hon fått tagit över gillestugan och det innebar också en egen ingång vilket skulle visa sig väldigt praktiskt, särskilt vid sådana här tillfällen.
En skarp doft av alkohol slog emot henne när hon öppnade dörren. Simon stod lutad mot den utskjutande garageväggen. Näsan var blodig och runt ena ögat började en begynnande blåtira träda fram, den vita skjortan var sönderriven och fläckig och byxorna var fulla av gräsfläckar.
"Har du slagits igen?"
"Äh det var den där jävla Matte. Kom å käfta om att Emelie skulle ha knullat runt medan jag var på Rhodos."
Det gör hon ju också, tänkte Hanna och tog ett steg åt sidan.
"Kom in, men var tyst. Gå in på toaletten och tvätta av dig. Jag väntar på rummet så länge."
Hanna gick tillbaka till sitt rum och slog sig ned på sängen. Hon visste vad som väntade nu.
Kompis snacket.
Simon skulle häva ur sig vad han tyckte om den där jävla Matte, om hur spänt och jobbigt förhållandet med Emelie var men hur han ändå trodde att han verkligen älskade henne.
De hade det ju så bra ibland. Hanna skulle sitta där och lyssna, stötta komma med goda råd och bara vara världens bästa kompis.
För det var det de var. Bästa kompisar. De hade växt upp tillsammans, två hus ifrån varandra men folk hade sagt att de lika gärna kunnat vara sammanvuxna vid höften när de var små.
De hade gjort allt tillsamman och trots att de egentligen var ganska olika hade deras vänskap aldrig riktigt varit hotad.
Tills nu.
Hanna visst inte riktigt hur det gått till men känslorna för Simon hade liksom ökat, spirat från att bara vara vänskapskänslor till något helt annat. Men vad kunde hon göra åt det? Hon vågade inte tala om för Simon hur hon kände.
Tänk om han skulle bli arg? Säga upp vänskapen helt och hållet. Det skulle vara outhärdligt. Förresten skulle hon aldrig ha en chans.
Simon var den populäraste killen i hela skolan, det fanns inte en tjej som inte trånade efter honom. Sen var hon inte alls hans typ. I alla fall inte om han tittade på Emelies perfekta lekamen. Naturligtvis var den populäraste killen tillsammans med den populäraste tjejen.
Emelie såg ut som en fotomodell på ett tidningsomslag och hon visste om det. Hanna trodde aldrig hon sett Emelie i något annat än korta kjolar och tighta urringade toppar.
Själv ägde inte Hanna en kjol och inga toppar heller för den delen, var hon tvungen att ta på sig något annat än jeans och t-shirt kände hon sig obekväm. Sen hade hon ju ärvt sin mors kropp vilket gjorde att allt som krävde någorlunda former gick fet bort.
I skolan var hon en grå mus. Inte mobbad inte populär, inte någon. Hon hade ganska många kompisar men ingen som var riktigt nära.
Ingen visste att hon Simon var vänner. Inte sedan de börjat gymnasiet i stan. De umgicks aldrig i skolan, varför skulle de? Olika program olika intressen och helt olika umgängeskretsar.
Men ibland, när de satt på varsin sida av matsalen möttes deras blickar och han log och vinkade till henne. I början hade hon skrattat lite och vinkat tillbaka, inte tänkt så mycket på det, men den senaste tiden hade hjärtat slagit volter så fort han sett åt hennes håll och varje gång de träffats efter skolan hade hon känt sig nervös och bortkommen.
Först hade hon blivit arg på sig själv. Det var ju inte klokt, bli kär i sin bästa vän på det där viset. Störtlöjligt!
Men nu var det såhär. Hon kunde inte blunda för sina känslor. Ju mer hon tänkte på det desto mer tyckte hon att de passade för varandra.
Varför inte?
Hon kände honom bättre än någon annan, de kunde prata om allt och hon skulle aldrig behandla honom som Emelie gjorde.
Så varför såg han då inte det? Varför märkte han inte vilken falsk människa Emelie var?
Varför ville Simon inte ha henne lika mycket som hon ville ha honom?
Hanna satt med ryggen vänd mot dörren när han kom in i rummet. Hon kände hur sängen tyngdes ner och hur hans starka grova armar omslöt henne.
Han lutade sitt huvud mot hennes rygg. Hjärtad trummade i bröstet på henne, munnen kändes torr och det var svårt att andas.
Att känna hans hud så nära inpå hennes med bara lite tunnt tyg emellan var näst intill outhärdligt. Hon ville inget hellre än att vända sig mot honom och berätta vad hon egentligen kände.
Men hon satt still och lyssnade.
Lyssnade på Simon som berättade om kvällens bråk och om allt annat som hon visste att han skulle säga. När han var klar frågade han henne om hennes helg och hon talade om det lilla som hänt i hennes händelselösa liv.
Egentligen borde han inte bry sig men ändå satt han där och strök henne över ryggen, lyssnade.
När de båda var för trötta för att prata mer kröp de ner i sängen, tätt ihop och bara var tysta tills de somnade.
Vad tyckte ni? Är ganska nöjd själv faktiskt! =) Jag lägger inte in Taylors text här men den går ju lätt att söka upp på det såkallade internet! Ifall ni vill ha lite background!
