Räddad del 3
"Alltså han tar verkligen priset", morrade Jonna när de var tillbaka i omklädningsrummet.
Den där lilla positiva känslan som spirat långt inne var i och med detta definitivt borta. Grabben var ju fullständigt urblåst.
Elin såg menande på henne. "Nej nej", protesterade Jonna. "Man kan inte vara så korkad och samtidigt gilla någon. Det är helt enkelt inte möjligt. Vaddå? Tror han verkligen att jag skulle bli intresserad av honom när han betér sig som en fullständig idiot? Allvarligt!" Jonna var så arg så hon skakade. Inte nog med att hon fått kvarsittning och skulle få gå hem själv i mörkret.
Nu skulle hon även behöva stå ut en hel timme extra med Jacob, som skämt ut henne inför hela klassen. Det hela kändes olidligt.
Jacob satt redan i klassrummet när de steg in. Längst ner i hörnet lite nonchalant vickandes på sin stol, han tittade inte ens upp när de kom in utan verkade vara djupt försjunken i en historiabok. Jonna visste inte vad som gjorde henne mest irriterad, att han var med på kvarsittningen eller att han var med på kvarsittningen och fullständigt ignorerade henne.
Hon valde en bänk längst fram och Elin såg lite missnöjd ut när de slog sig ned.
"Varför måste vi sitta ända här framme?" viskade hon. "Därför att om jag ska stå ut en hel timme med den där idioten i samma rum så är det bäst att jag är så långt ifrån honom som möjligt", sa Jonna lågt men ändå så pass högt att hon hoppades att Jacob hade uppfattat det.
Hon sneglade försiktigt bakåt men Jacob rörde fortfarande inte en min. Jonna suckade och drog på måfå fram en bok ur väskan. Litteraturhistoria, lysande. Hon öppnade boken och började läsa, men koncentrationen sträckte sig inte längre än ett par sidor. Hon stirrade på klockan, bara tio minuter hade gått. Ute mörknade det mer och mer och tanken på att gå hem lockade inte precis mer nu efter att hon sett den mystiska mannen i skogsdungen.
Men det var säkert inget överygande hon sig själv genast om. Kanske någon som tappat sin plånbok där eller ett fyllo eller vad som hellst.
Timmen segade sig fram och när den äntligen var över hade Jonna hunnit glömma bort obehaget hon kände över att gå ensam hem. Hon ville bara därifrån.
Snabbt packade hon ihop sina saker och skyndade ut ur skolan.
"Äntligen fria!" sa Elin när de kommit fram till cykelställen och hon låst upp sin cykel. "Men nu väntar väl det värsta. Mamma och Pappa! Det kommer garanterat bli utegångsförbud av det är", suckade hon. Det är bäst jag skyndar mig hem så att det inte blir värre än vad det redan är."
Hon satte sig på cykeln och trampade iväg. "Vi ses i morrn Jonna", ropade hon över axeln.
Jonna började gå över skolgården mot fotbollsplanerna. Om hon sneddade över dem kom hon rakt på cykelbanan som så småningom ledde in i den lilla skogen som skiljde skolan från resten av samhället. Egentligen var den inte stor nog att få kallas för skog, men det var så alla sa och den var ett populärt tillhåll när det skulle smygrökas, drickas eller något annat förbjudet.
Hon hade bara hunnit några meter in på fotbollsplanerna när hon hörde hur någon kom joggande efter henne. Hon vände sig om och mötte Jacobs bländvita leende.
"Jisses vad du har bråttom då", sa han. "Man skulle ju nästan kunna tro att du inte trivs på skolan!" "Det är inte skolan jag inte gillar. Bara innehållet!" högg hon tillbaka.
"Oj då. Lite på dåligt humör idag kanske?"
"Ja, jag undrar varför?" fräste Jonna och började gå igen.
"Vänta lite här nu" sa Jacob och tog tag i hennes arm. "Du skyller väl inte kvarsittningen och det som hände i gympasalen på mig? Allt det ordnade du ju faktiskt själv."
Jonna var tyst. Det hade han ju faktiskt rätt i. Det var hon och Elin som skrivit lappen och det var hon som skjutit bollen på Slem-Pelle. Men Jacob var ju så irriterade!
"Sen kan ju inte jag rå för att du är så söt när du rodnar", forstatte Jacob och skrattade. "Som nu ungefär!" Jonna kände hur kinderna hettade och tittade snabbt ned.
"Jag måste gå hem nu", mumlade hon och vred sig ur hans grepp. Hon skyndade iväg med Jacob hann ifatt henne. "Jag kan följa dig en bit." "Nej tack det behövs inte."
Allt var pinsamt nog som det var.
Plötsligt tog Jacob ett hårt tag om hennes arm och stannade så tvärt att hon nästan föll omkull. "Jävla idiot! Vad gör du?" skrek hon.
Jacob såg väldigt allvarlig ut. "Jag vet inte varför", sa han och hans röst var hård. "Men jag tror verkligen jag borde följa dig hem. Genom skogen i allafall." Hans grepp hårdnade ännu mer och han stirrade nästan maniskt på henne.
Jonna blev rädd. "Släpp mig", skrek hon. "Släpp mig, jävla psykfall!" Jacob blinkade till och släppte. "Förlåt", mumlade han.
Snabbt backade hon undan några steg, vände och sprang så fort hon kunde mot skogen. Hon väntade sig att hon skulle höra steg bakom sig men inget hände. När hon kommit en bit in på cykelbanan stannade hon och såg sig om.
Jacob var borta.
Den där lilla positiva känslan som spirat långt inne var i och med detta definitivt borta. Grabben var ju fullständigt urblåst.
Elin såg menande på henne. "Nej nej", protesterade Jonna. "Man kan inte vara så korkad och samtidigt gilla någon. Det är helt enkelt inte möjligt. Vaddå? Tror han verkligen att jag skulle bli intresserad av honom när han betér sig som en fullständig idiot? Allvarligt!" Jonna var så arg så hon skakade. Inte nog med att hon fått kvarsittning och skulle få gå hem själv i mörkret.
Nu skulle hon även behöva stå ut en hel timme extra med Jacob, som skämt ut henne inför hela klassen. Det hela kändes olidligt.
Jacob satt redan i klassrummet när de steg in. Längst ner i hörnet lite nonchalant vickandes på sin stol, han tittade inte ens upp när de kom in utan verkade vara djupt försjunken i en historiabok. Jonna visste inte vad som gjorde henne mest irriterad, att han var med på kvarsittningen eller att han var med på kvarsittningen och fullständigt ignorerade henne.
Hon valde en bänk längst fram och Elin såg lite missnöjd ut när de slog sig ned.
"Varför måste vi sitta ända här framme?" viskade hon. "Därför att om jag ska stå ut en hel timme med den där idioten i samma rum så är det bäst att jag är så långt ifrån honom som möjligt", sa Jonna lågt men ändå så pass högt att hon hoppades att Jacob hade uppfattat det.
Hon sneglade försiktigt bakåt men Jacob rörde fortfarande inte en min. Jonna suckade och drog på måfå fram en bok ur väskan. Litteraturhistoria, lysande. Hon öppnade boken och började läsa, men koncentrationen sträckte sig inte längre än ett par sidor. Hon stirrade på klockan, bara tio minuter hade gått. Ute mörknade det mer och mer och tanken på att gå hem lockade inte precis mer nu efter att hon sett den mystiska mannen i skogsdungen.
Men det var säkert inget överygande hon sig själv genast om. Kanske någon som tappat sin plånbok där eller ett fyllo eller vad som hellst.
Timmen segade sig fram och när den äntligen var över hade Jonna hunnit glömma bort obehaget hon kände över att gå ensam hem. Hon ville bara därifrån.
Snabbt packade hon ihop sina saker och skyndade ut ur skolan.
"Äntligen fria!" sa Elin när de kommit fram till cykelställen och hon låst upp sin cykel. "Men nu väntar väl det värsta. Mamma och Pappa! Det kommer garanterat bli utegångsförbud av det är", suckade hon. Det är bäst jag skyndar mig hem så att det inte blir värre än vad det redan är."
Hon satte sig på cykeln och trampade iväg. "Vi ses i morrn Jonna", ropade hon över axeln.
Jonna började gå över skolgården mot fotbollsplanerna. Om hon sneddade över dem kom hon rakt på cykelbanan som så småningom ledde in i den lilla skogen som skiljde skolan från resten av samhället. Egentligen var den inte stor nog att få kallas för skog, men det var så alla sa och den var ett populärt tillhåll när det skulle smygrökas, drickas eller något annat förbjudet.
Hon hade bara hunnit några meter in på fotbollsplanerna när hon hörde hur någon kom joggande efter henne. Hon vände sig om och mötte Jacobs bländvita leende.
"Jisses vad du har bråttom då", sa han. "Man skulle ju nästan kunna tro att du inte trivs på skolan!" "Det är inte skolan jag inte gillar. Bara innehållet!" högg hon tillbaka.
"Oj då. Lite på dåligt humör idag kanske?"
"Ja, jag undrar varför?" fräste Jonna och började gå igen.
"Vänta lite här nu" sa Jacob och tog tag i hennes arm. "Du skyller väl inte kvarsittningen och det som hände i gympasalen på mig? Allt det ordnade du ju faktiskt själv."
Jonna var tyst. Det hade han ju faktiskt rätt i. Det var hon och Elin som skrivit lappen och det var hon som skjutit bollen på Slem-Pelle. Men Jacob var ju så irriterade!
"Sen kan ju inte jag rå för att du är så söt när du rodnar", forstatte Jacob och skrattade. "Som nu ungefär!" Jonna kände hur kinderna hettade och tittade snabbt ned.
"Jag måste gå hem nu", mumlade hon och vred sig ur hans grepp. Hon skyndade iväg med Jacob hann ifatt henne. "Jag kan följa dig en bit." "Nej tack det behövs inte."
Allt var pinsamt nog som det var.
Plötsligt tog Jacob ett hårt tag om hennes arm och stannade så tvärt att hon nästan föll omkull. "Jävla idiot! Vad gör du?" skrek hon.
Jacob såg väldigt allvarlig ut. "Jag vet inte varför", sa han och hans röst var hård. "Men jag tror verkligen jag borde följa dig hem. Genom skogen i allafall." Hans grepp hårdnade ännu mer och han stirrade nästan maniskt på henne.
Jonna blev rädd. "Släpp mig", skrek hon. "Släpp mig, jävla psykfall!" Jacob blinkade till och släppte. "Förlåt", mumlade han.
Snabbt backade hon undan några steg, vände och sprang så fort hon kunde mot skogen. Hon väntade sig att hon skulle höra steg bakom sig men inget hände. När hon kommit en bit in på cykelbanan stannade hon och såg sig om.
Jacob var borta.
Räddad del 2
"Hallå! Vart ska du?" flämtade Elin när hon försökte hålla jämna steg med Jonna som ilsket stegade iväg över skolgården. Jonna stannade tvärt.
"Jag vet inte, jag blir bara så irriterad på såna där människor. Vilken otroligt självgod, stroppig idiot!"
"Men allvarligt Jonna, är du helt blind?" Elin såg uppfordrande på henne. "Han gillar ju dig?"
"Va?" Påståenden verkade helt absurt.
"Ja, jag har misstänkt det ett tag nu och idag var liksom bara pricken över i." Jonna muttrade och skrapade med foten i marken.
" I så fall har han ett väldigt konstigt sätt att visa det på." Hon ville inte erkänna det för Elin men någonstans djupt inom sig så kände hon faktiskt en viss glädje över att Elin trodde det. Men det var sannerligen en väldigt svag glädje och han betedde sig ändå som en idiot!
"Äh, ge honom en chans", skrattade Elin. "Tänk på vilket kön han tillhör, du kan inte begära för mycket."
"Nej, jag vet, men har du sett hur han går omkring och spänner sig?"
"Jahaa" suckade Elin lyckligt. Jonna himlade med ögonen.
"Skärp dig nu Elin, såna som är är säkert ytliga och korkade." "Man ska inte döma hunden efter håren", påminde Elin. "Äh" sa Jonna och bytte snabbt ämne eftersom hon kända att hon var påväg att rodna.
"Gympan börjar snart, det är bäst vi går så att inte Slem-Pelle ger oss ännu mera kvarsittning!"
De skyndade iväg över skolgården mot gympasalen.
Dörren stod på glänt och Elin gled snabbt in tätt följd av Jonna, men precis när hon skulle stänga kastade hon en blick mot den lilla skogsdungen som skiljde skolgården från vägen. En figur stod gömd mellan träden.
Det var en man, medelålders med grova drag. Jonna kunde inte riktigt se hur han såg ut eftersom han hade en keps dragen långt ner över pannan och så fort han märkte att hon såg honom vända han och försvann ut på vägen och bort mot gångtunneln på andra sidan.
En olustig känsla kröp över henne men hon skakade av sig den, stängde dörren och följde efter Elin till omklädningsrummen.
"Skönt att det är uppdelat tjejer och killar idag", sa Elin när de bytte om. "Förra gången vi hade innebandy sköt Nicklas iväg fetaste skottet rakt i ryggen och jag hade blåmärke i flera veckor efteråt". Hon gned sig i svanken och grimaserade av minnet.
Gympasalen var stor och idag var den avdelad på mitten med långa bänkar. Killarna var redan igång med sin match och hejade ivrigt på varandra med diverse glåpord.
Egentligen var väl gymnastik inget som Jonna föredrog men just idag välkomnade hon lektionen. Det betydde att hon inte skulle behöva ge sig in i skolbyggnaden förrän den ordinarie skoldagen vara slut och då skulle hon inte riskera att stöta på Jacob igen.
Bara tanken på honom fick henne att slå till bollen alldeles för hårt med klubban, hon tittade inte heller vart hon sköt och den for med ett smack rakt på gympalärarens mer privata delar!
Med ett stön segnade han ned mot marken, kvidande av smärta. Hela salen stannade upp och det blev alldeles tyst. Jonna sprang fram men visste inte riktigt vad hon skulle göra.
"Oj, förlåt, jag menade inte. Slem-Pelle väste fram något som hon tyckte lät som "Försvinn" och hon drog sig raskt undan.
Ingen vågade säga eller göra något. Sedan hördes ensamma aplåder och busvisslingar från läktaren. Jonna såg upp och mötte Jacobs skadeglada blick där han satt längst uppe i högra hörnet. Han hade naturligtvis sett allt.
Så fort de andra eleverna såg vem det var hängde de genast på hans invit och snart ljöd ett öronbedövande jubel som gjorde Jonna blek av skam och Slem-Pelle, som nu tagit sig upp på fötterna igen, mörk av ilska.
"Ut!" skrek han med en röst som sprack på de höga oktaverna.
"Ut med er allihop! Och du Jacob Stenman", sa han och pekade upp mot läktaren.
"Kvarsittning!" Jacob ställde sig upp och bugade djupt.
"Tackar så hemskt mycket" sa han och skrattade innan han smidigt hoppade över räcket som skiljde läktaren från planen.
Han släntrade nonchalant över salen och fram till Jonna.
"Vi ses snart då", sa han och blinkade och försvann sedan ut.
"Jag vet inte, jag blir bara så irriterad på såna där människor. Vilken otroligt självgod, stroppig idiot!"
"Men allvarligt Jonna, är du helt blind?" Elin såg uppfordrande på henne. "Han gillar ju dig?"
"Va?" Påståenden verkade helt absurt.
"Ja, jag har misstänkt det ett tag nu och idag var liksom bara pricken över i." Jonna muttrade och skrapade med foten i marken.
" I så fall har han ett väldigt konstigt sätt att visa det på." Hon ville inte erkänna det för Elin men någonstans djupt inom sig så kände hon faktiskt en viss glädje över att Elin trodde det. Men det var sannerligen en väldigt svag glädje och han betedde sig ändå som en idiot!
"Äh, ge honom en chans", skrattade Elin. "Tänk på vilket kön han tillhör, du kan inte begära för mycket."
"Nej, jag vet, men har du sett hur han går omkring och spänner sig?"
"Jahaa" suckade Elin lyckligt. Jonna himlade med ögonen.
"Skärp dig nu Elin, såna som är är säkert ytliga och korkade." "Man ska inte döma hunden efter håren", påminde Elin. "Äh" sa Jonna och bytte snabbt ämne eftersom hon kända att hon var påväg att rodna.
"Gympan börjar snart, det är bäst vi går så att inte Slem-Pelle ger oss ännu mera kvarsittning!"
De skyndade iväg över skolgården mot gympasalen.
Dörren stod på glänt och Elin gled snabbt in tätt följd av Jonna, men precis när hon skulle stänga kastade hon en blick mot den lilla skogsdungen som skiljde skolgården från vägen. En figur stod gömd mellan träden.
Det var en man, medelålders med grova drag. Jonna kunde inte riktigt se hur han såg ut eftersom han hade en keps dragen långt ner över pannan och så fort han märkte att hon såg honom vända han och försvann ut på vägen och bort mot gångtunneln på andra sidan.
En olustig känsla kröp över henne men hon skakade av sig den, stängde dörren och följde efter Elin till omklädningsrummen.
"Skönt att det är uppdelat tjejer och killar idag", sa Elin när de bytte om. "Förra gången vi hade innebandy sköt Nicklas iväg fetaste skottet rakt i ryggen och jag hade blåmärke i flera veckor efteråt". Hon gned sig i svanken och grimaserade av minnet.
Gympasalen var stor och idag var den avdelad på mitten med långa bänkar. Killarna var redan igång med sin match och hejade ivrigt på varandra med diverse glåpord.
Egentligen var väl gymnastik inget som Jonna föredrog men just idag välkomnade hon lektionen. Det betydde att hon inte skulle behöva ge sig in i skolbyggnaden förrän den ordinarie skoldagen vara slut och då skulle hon inte riskera att stöta på Jacob igen.
Bara tanken på honom fick henne att slå till bollen alldeles för hårt med klubban, hon tittade inte heller vart hon sköt och den for med ett smack rakt på gympalärarens mer privata delar!
Med ett stön segnade han ned mot marken, kvidande av smärta. Hela salen stannade upp och det blev alldeles tyst. Jonna sprang fram men visste inte riktigt vad hon skulle göra.
"Oj, förlåt, jag menade inte. Slem-Pelle väste fram något som hon tyckte lät som "Försvinn" och hon drog sig raskt undan.
Ingen vågade säga eller göra något. Sedan hördes ensamma aplåder och busvisslingar från läktaren. Jonna såg upp och mötte Jacobs skadeglada blick där han satt längst uppe i högra hörnet. Han hade naturligtvis sett allt.
Så fort de andra eleverna såg vem det var hängde de genast på hans invit och snart ljöd ett öronbedövande jubel som gjorde Jonna blek av skam och Slem-Pelle, som nu tagit sig upp på fötterna igen, mörk av ilska.
"Ut!" skrek han med en röst som sprack på de höga oktaverna.
"Ut med er allihop! Och du Jacob Stenman", sa han och pekade upp mot läktaren.
"Kvarsittning!" Jacob ställde sig upp och bugade djupt.
"Tackar så hemskt mycket" sa han och skrattade innan han smidigt hoppade över räcket som skiljde läktaren från planen.
Han släntrade nonchalant över salen och fram till Jonna.
"Vi ses snart då", sa han och blinkade och försvann sedan ut.
Räddad del 1
Bioligi. Kunde det finnas ett mer irriterande tråkigt ämne? Vem brydde sig egentligen om hur jorden ser ut om man går ut i skogen och gräver ett hål?
Jonna sjönk ännu djupare ned på stolen och slog upp en ny sida i anteckningsblocket, den första var redan fulltecknad. Hon började uppe i högra hörnet som hon alltid gjorde och fyllde varannan ruta omsorgsfullt med bläck, att kludda var helt klart det bästa sättet att stänga av hjärnan, tänka på inget alls.
Hon avbröts i sin melankoli av att Elin försiktigt sköt en liten ihopvikt papperlapp i hennes hand. Jonna vecklade tyst upp den under bänken och läste: Allvarligt, kan Bengtsson bli mer äcklig? Kolla i svettfläckarna!!! Så jävla vidrigt.
Nä då kollar jag hellre åt vänster! :) Jacob är riktigt nice idag!!
Jonna knycklade ihop lappen och stoppade den i fickan.
Bengtson, deras lärare torkade pannan för säkert tjugonde gången och la ännu ett plastblad på overheaden. Den ljusblå illasittande skjortan fylldes mer och mer av våta fläckar. Jonna böjde sig framåt och lät sitt långa korpsvarta hår dölja hennes ansikte, så sneglade hon försiktigt åt Jacobs plats.
Han satt bakåtlutad med ena armen slappt hängandes över stolsryggen och tittade mot Bengtssons overheadbilder. Hon kunde se på hans ansiktsuttryck att han var ungefär lika intresserad av lektionen som hon var men han verkade vara bättre på att låtsas.
Då och då drog han fingrarna genom sitt korta blonda hår och skadade luggen ur ögonen.
Varje gång kunde Jonna nästan höra hur det suckades från den kvinnliga skaran i rummet.
Patetiskt tänkte hon. Men det verkade som om hon var den enda på hela skolan som inte tyckte att Jacob Stenman, den nya killen som simmade, var fotomodell för typ badbyxor och som en gång tydligen varit statist i nån film med Mikael Persbrandt, var något speciellt.
Det gick överhuvudtaget inte att föra en vettig konversation med någon utan att Jacobs namn dök upp förr eller senare.
Till och med Elin, hennes bästa och högst egensinniga vän, som svurit på att aldrig någonsin dejta annat än svartrockare kunde hålla sina ögon ifrån honom. Men när Jonna påmint henne om detta hade hon bara fnyst och sagt att när hon väl introducerat Cradle of Filth för Jacob skulle det minsan inte finnas någon återvändo!
Hon tittade på klockan som segat sig fram ytterligare fem minuter. Herregud, kunde tiden gå mycket saktare? Fläkten från overheadapparaten arbetade för högtryck och gjorde det näst intill omöjligt att koncentrera sig på vad Bengtsson sa, om han nu hade sagt något som var värt att lyssna på från första början.
Elin knuffade till henne med armbågen och gav henne en menande blick, hon väntade på en svarslapp. Jonna rafsade hastigt ned några rader på baksidan och förde den täckt av handflatan försiktigt över bänken.
"Kan inte Jonna och Elin vara så vänliga att delge innehållet på den där lappen som Jonna gömmer i handen för resten av klassen? Vi är så väldigt nyfikna." Bengtssons mörka röst dånade och fick samtliga i salen att hoppa till. Alla blickar riktades mot dem och Jonna kände hur hon blev högröd i ansiktet, hon sneglade på Elin och såg att de förmodligen matchade varandra ganska bra.
"Å, nej" kved Elin tyst. Bengtsson stegade fram och ryckte åt sig lapparna.
"Jaha du Jacob, sa han.
"Det ser ut som om Elin här är lite svag för dig. Men hos Jonna går du tydligen inte riktigt hem. Varför då Jonna, vad är det hos Jacob som inte attraherar dig, till skillnad från, vågar jag säga nästan alla andra kvinnliga elever?" Han höjde ögonbrynen frågande.
Spridda fnissningar hördes i rummet. Jonna stirrade stint ner i bordet.
"Nå, vi väntar med spänning på svaret, i synnerhet Jacob tror jag är särskilt intresserad." Hon knep ihop munnen och vägrade lyfta blicke.
"Jamen då så, då tror jag att ni båda förtjänat en kvarsittning i eftermiddag" sa Bengtsson och stegade fram till overheaden igen.
"Så kanske vi nu kan återgå till Biologilektionen.
"Vilken jävla gubbe" sa Elin när de en stund senare satt i matsalen. "Jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv, såg du hur Jacob glodde?"
"Nej" muttrade Jonna. Hade hon varit på dåligt humör innan så var det bara en susning mot vad hon var nu. Tack vare den där dumma lappen så skulle hon nu missa bussen hem och bli tvungen att gå de fem kilometrarna, något hon inte direkt såg fram emot eftersom det då skulle vara mörkt.
Elin flämtade plötsligt till.
"Vad?"
"Ok, titta inte bakåt nu, men Jacob kom precis in och han är påväg mot vårt bord." Jonna kände hur hon automatiskt stelnade till och rätade på ryggen, snabbt drog hon handen över munnen för att kontrollera att där inte satt några matrester.
Så fånigt, vad höll hon på med? Hon var ju inte ett dugg intresserad av honom, snarare sur för att alla andra var det. Om inte han hade varit skolans samtalsämne så hade Elin inte skrivit den där lappen och då hade de sluppit kvarsittning. Det var egentligen hans fel alltihop!
Jacob gled tätt förbi henne och hans jeans snuddade lätt vid hennes axel. Han drog ut en stol, vände den och satte sig gränsle över den.
"Är det ledigt här?" frågade han och flinade stort. Elin fnissade lite, röd som en tomat. Men han verkade inte lägga märke till henne utan vände sig mot Jonna.
"Det är ett fritt land" sa hon surt.
"Åh, är vi på dåligt humör idag kanske", retades han. "Vet du
, jag väntar fortfarande på det där svaret på Bengtssons fråga." Han lutade sig närmare henne. "Kom igen nu, berätta, varför går jag inte hem hos dig?"
Åh, vilken irriterande människa. Jonna kände hur hon kokade av ilska.
"Skit i det du", fräste hon och reste sig så snabbt att stolen rasade.
"Kom nu Elin" sa hon och tågade ut ur matsalen.
Jonna sjönk ännu djupare ned på stolen och slog upp en ny sida i anteckningsblocket, den första var redan fulltecknad. Hon började uppe i högra hörnet som hon alltid gjorde och fyllde varannan ruta omsorgsfullt med bläck, att kludda var helt klart det bästa sättet att stänga av hjärnan, tänka på inget alls.
Hon avbröts i sin melankoli av att Elin försiktigt sköt en liten ihopvikt papperlapp i hennes hand. Jonna vecklade tyst upp den under bänken och läste: Allvarligt, kan Bengtsson bli mer äcklig? Kolla i svettfläckarna!!! Så jävla vidrigt.
Nä då kollar jag hellre åt vänster! :) Jacob är riktigt nice idag!!
Jonna knycklade ihop lappen och stoppade den i fickan.
Bengtson, deras lärare torkade pannan för säkert tjugonde gången och la ännu ett plastblad på overheaden. Den ljusblå illasittande skjortan fylldes mer och mer av våta fläckar. Jonna böjde sig framåt och lät sitt långa korpsvarta hår dölja hennes ansikte, så sneglade hon försiktigt åt Jacobs plats.
Han satt bakåtlutad med ena armen slappt hängandes över stolsryggen och tittade mot Bengtssons overheadbilder. Hon kunde se på hans ansiktsuttryck att han var ungefär lika intresserad av lektionen som hon var men han verkade vara bättre på att låtsas.
Då och då drog han fingrarna genom sitt korta blonda hår och skadade luggen ur ögonen.
Varje gång kunde Jonna nästan höra hur det suckades från den kvinnliga skaran i rummet.
Patetiskt tänkte hon. Men det verkade som om hon var den enda på hela skolan som inte tyckte att Jacob Stenman, den nya killen som simmade, var fotomodell för typ badbyxor och som en gång tydligen varit statist i nån film med Mikael Persbrandt, var något speciellt.
Det gick överhuvudtaget inte att föra en vettig konversation med någon utan att Jacobs namn dök upp förr eller senare.
Till och med Elin, hennes bästa och högst egensinniga vän, som svurit på att aldrig någonsin dejta annat än svartrockare kunde hålla sina ögon ifrån honom. Men när Jonna påmint henne om detta hade hon bara fnyst och sagt att när hon väl introducerat Cradle of Filth för Jacob skulle det minsan inte finnas någon återvändo!
Hon tittade på klockan som segat sig fram ytterligare fem minuter. Herregud, kunde tiden gå mycket saktare? Fläkten från overheadapparaten arbetade för högtryck och gjorde det näst intill omöjligt att koncentrera sig på vad Bengtsson sa, om han nu hade sagt något som var värt att lyssna på från första början.
Elin knuffade till henne med armbågen och gav henne en menande blick, hon väntade på en svarslapp. Jonna rafsade hastigt ned några rader på baksidan och förde den täckt av handflatan försiktigt över bänken.
"Kan inte Jonna och Elin vara så vänliga att delge innehållet på den där lappen som Jonna gömmer i handen för resten av klassen? Vi är så väldigt nyfikna." Bengtssons mörka röst dånade och fick samtliga i salen att hoppa till. Alla blickar riktades mot dem och Jonna kände hur hon blev högröd i ansiktet, hon sneglade på Elin och såg att de förmodligen matchade varandra ganska bra.
"Å, nej" kved Elin tyst. Bengtsson stegade fram och ryckte åt sig lapparna.
"Jaha du Jacob, sa han.
"Det ser ut som om Elin här är lite svag för dig. Men hos Jonna går du tydligen inte riktigt hem. Varför då Jonna, vad är det hos Jacob som inte attraherar dig, till skillnad från, vågar jag säga nästan alla andra kvinnliga elever?" Han höjde ögonbrynen frågande.
Spridda fnissningar hördes i rummet. Jonna stirrade stint ner i bordet.
"Nå, vi väntar med spänning på svaret, i synnerhet Jacob tror jag är särskilt intresserad." Hon knep ihop munnen och vägrade lyfta blicke.
"Jamen då så, då tror jag att ni båda förtjänat en kvarsittning i eftermiddag" sa Bengtsson och stegade fram till overheaden igen.
"Så kanske vi nu kan återgå till Biologilektionen.
"Vilken jävla gubbe" sa Elin när de en stund senare satt i matsalen. "Jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv, såg du hur Jacob glodde?"
"Nej" muttrade Jonna. Hade hon varit på dåligt humör innan så var det bara en susning mot vad hon var nu. Tack vare den där dumma lappen så skulle hon nu missa bussen hem och bli tvungen att gå de fem kilometrarna, något hon inte direkt såg fram emot eftersom det då skulle vara mörkt.
Elin flämtade plötsligt till.
"Vad?"
"Ok, titta inte bakåt nu, men Jacob kom precis in och han är påväg mot vårt bord." Jonna kände hur hon automatiskt stelnade till och rätade på ryggen, snabbt drog hon handen över munnen för att kontrollera att där inte satt några matrester.
Så fånigt, vad höll hon på med? Hon var ju inte ett dugg intresserad av honom, snarare sur för att alla andra var det. Om inte han hade varit skolans samtalsämne så hade Elin inte skrivit den där lappen och då hade de sluppit kvarsittning. Det var egentligen hans fel alltihop!
Jacob gled tätt förbi henne och hans jeans snuddade lätt vid hennes axel. Han drog ut en stol, vände den och satte sig gränsle över den.
"Är det ledigt här?" frågade han och flinade stort. Elin fnissade lite, röd som en tomat. Men han verkade inte lägga märke till henne utan vände sig mot Jonna.
"Det är ett fritt land" sa hon surt.
"Åh, är vi på dåligt humör idag kanske", retades han. "Vet du
, jag väntar fortfarande på det där svaret på Bengtssons fråga." Han lutade sig närmare henne. "Kom igen nu, berätta, varför går jag inte hem hos dig?"
Åh, vilken irriterande människa. Jonna kände hur hon kokade av ilska.
"Skit i det du", fräste hon och reste sig så snabbt att stolen rasade.
"Kom nu Elin" sa hon och tågade ut ur matsalen.
