Del 4
Becky granskade honom storögd. Han såg fullständigt skräckslagen ut. Mannen böjde sig försiktigt ned bredvid hennes säng och lyfte upp en bricka. Becky följde spänt hans varje rörelse. På brickan stod en kopp med något rykande varmt i. "Här", sa han och sträckte försiktigt fram den. "Det värmer och hjälper mot smärtan." Han nickade mot hennes bröstkorg. "Skulle tro du brutit ett par revben." Hon tvekade men tog sedan försiktigt koppen. Det luktade varm choklad och lite mint. Försiktigt smuttade hon på den varma vätskan och kände hur den rann genom halsen och magen samtidigt som en skön bedövande känsla spred sig i kroppen och tog udden av den värsta smärtan. "Vem är du?", frågade hon.
Hans blick började genast flacka och han drog sig snabbt mot dörren. "Försök vila en stund", mumlad han och försvann.
Becky försökte samla tankarna. Vem var han? Vart var hon? Hon hade åkt vägen till stallet många gånger med kunde varken minnas någon avfart eller hus i närheten. Det måste ha gått många timmar sedan hon fodrat i stallet, någon borde väl sakna henne? Vart var hennes mobiltelefon? Hon verkade inte vara i någon direkt fara men det var något konstigt med den okände mannen. Som om han inte riktigt hörde hemma. Hon kunde inte sätta fingret på det. Hon kände sig otroligt trött och snart kände hon hur sömnen omslöt henne igen.
Hon vaknade av att någon baddade hennes panna med en fuktig trasa. Skrämt såg hon upp i hans ansikte. Han gjorde en paus i sina rörelser med fortsatte snart. "Du har feber", sa han. "Det var kallt ute, jag försökte skydda dig från snön men jag gjorde tydligen inget bra jobb." "Du räddade mig?" "Ja, jo alltså jag såg ju olyckan", han skruvade på sig. "Du försökte gå själv, men jag tror du slog i huvudet för du verkade lite disorienterad och försökte ta dig in i skogen." "Hur länge har jag legat här?" "Ett dygn ungefär."
Ett dygn?! Men herregud. Jag måste hem! Min mobil. Vart är min mobil? Jag måste ringa efter hjälp." Becky nästan skrek och började återigen mödosamt ta sig ur sängen. Mannen ryggade tillbaka några steg. "Mobil? Du hade ingen på dig, men det spelar förresten ingen roll. Det finns ingen teckning här ute. Telefonledningaran är trasiga och vägarna igensnöade. Sen är du verkligen inte i kondition att gå någonstans."
Han såg plötsligt väldigt bestämd ut och Becky avbröt genast sina försök att ta sig ur sängen. Mannen harklade sig.
"Förlåt, jag VILL verkligen inte skrämma dig", sa han. "Vem är du?", frågade hon när hon lugnat sig.
"William."
"Tack William, jag tror du räddat mitt liv."
Han stirrade ned i golvet och hon kunde se att han rodnade.
Det var tyst ett tag.
"Är du hungrig?", frågade han sen och såg upp på henne. Hon kände efter och trots att det fortfarande molade och värkte i sidan och hon kände sig dåsig av febern så kurrade magen irriterat av hunger.
"Ja faktiskt."
Mannen sken upp.
"Vänta här", sa han ivrigt och försvann hastigt.
Så fort William lämnat rummet reste hon sig upp. Det gick lite lättare att röra sig nu även om smärtan gjorde sig påmind varje gång hon rörde sig.
Hon hasade fram till fönstret och tittade ut. Allt hon såg var skog. Snötyngda träd som såg ut att vilja sluka rummet hon stod i.
Det såg ut att vara ett ganska stort hus. När hon lutade sig fram mot glaset kunde hon räkna till fyra andra fönster och då kunde hon inte se vart hussidan slutade.
Hon tänkte efter. William verkade inte vara den kidnapparen och mördaren som hon först trodde. Skulle hon våga sig utanför rummet?
Jo, definitivt, bestämde hon sig för.
Hans blick började genast flacka och han drog sig snabbt mot dörren. "Försök vila en stund", mumlad han och försvann.
Becky försökte samla tankarna. Vem var han? Vart var hon? Hon hade åkt vägen till stallet många gånger med kunde varken minnas någon avfart eller hus i närheten. Det måste ha gått många timmar sedan hon fodrat i stallet, någon borde väl sakna henne? Vart var hennes mobiltelefon? Hon verkade inte vara i någon direkt fara men det var något konstigt med den okände mannen. Som om han inte riktigt hörde hemma. Hon kunde inte sätta fingret på det. Hon kände sig otroligt trött och snart kände hon hur sömnen omslöt henne igen.
Hon vaknade av att någon baddade hennes panna med en fuktig trasa. Skrämt såg hon upp i hans ansikte. Han gjorde en paus i sina rörelser med fortsatte snart. "Du har feber", sa han. "Det var kallt ute, jag försökte skydda dig från snön men jag gjorde tydligen inget bra jobb." "Du räddade mig?" "Ja, jo alltså jag såg ju olyckan", han skruvade på sig. "Du försökte gå själv, men jag tror du slog i huvudet för du verkade lite disorienterad och försökte ta dig in i skogen." "Hur länge har jag legat här?" "Ett dygn ungefär."
Ett dygn?! Men herregud. Jag måste hem! Min mobil. Vart är min mobil? Jag måste ringa efter hjälp." Becky nästan skrek och började återigen mödosamt ta sig ur sängen. Mannen ryggade tillbaka några steg. "Mobil? Du hade ingen på dig, men det spelar förresten ingen roll. Det finns ingen teckning här ute. Telefonledningaran är trasiga och vägarna igensnöade. Sen är du verkligen inte i kondition att gå någonstans."
Han såg plötsligt väldigt bestämd ut och Becky avbröt genast sina försök att ta sig ur sängen. Mannen harklade sig.
"Förlåt, jag VILL verkligen inte skrämma dig", sa han. "Vem är du?", frågade hon när hon lugnat sig.
"William."
"Tack William, jag tror du räddat mitt liv."
Han stirrade ned i golvet och hon kunde se att han rodnade.
Det var tyst ett tag.
"Är du hungrig?", frågade han sen och såg upp på henne. Hon kände efter och trots att det fortfarande molade och värkte i sidan och hon kände sig dåsig av febern så kurrade magen irriterat av hunger.
"Ja faktiskt."
Mannen sken upp.
"Vänta här", sa han ivrigt och försvann hastigt.
Så fort William lämnat rummet reste hon sig upp. Det gick lite lättare att röra sig nu även om smärtan gjorde sig påmind varje gång hon rörde sig.
Hon hasade fram till fönstret och tittade ut. Allt hon såg var skog. Snötyngda träd som såg ut att vilja sluka rummet hon stod i.
Det såg ut att vara ett ganska stort hus. När hon lutade sig fram mot glaset kunde hon räkna till fyra andra fönster och då kunde hon inte se vart hussidan slutade.
Hon tänkte efter. William verkade inte vara den kidnapparen och mördaren som hon först trodde. Skulle hon våga sig utanför rummet?
Jo, definitivt, bestämde hon sig för.
Kommentarer
Trackback
