novellen1

En till läsarnovell kommer här!
Den är skriven av Maria Dikmen 17år från Örebro.
En spännande novell med en finurlig twist. Mycket nöje!


Mötet.

När jag vaknar upp känns det som om jag befinner mig i ett svart rum, som jag inte känner igen. Jag reser mig upp och känner mig yr när jag tittar runtomkring mig. Jag försöker att ta mig fram, men lyckas inte. Det är nog en dröm tänker jag för mig själv och lägger mig ner för att somna om.

Vad var det som lät? Jag hoppar upp och märker att jag fortfarande befinner mig i ’det svarta rummet’. Jag börjar att leta efter några utgångar, men jag ser ingenting. Jag får inte ge upp! Kan jag inte ta hjälp av min syn får jag ta hjälp av mina andra sinnen. Plötsligt märker jag hur kallt det är här inne och ångrar att jag satte på mig ett nattlinne. Jag känner en märklig lukt som sticker i näsan och jag kan inte förklara hur det luktar. Genom att följa lukten försöker jag att ta mig fram. Efter att ha gått i flera timmar, utan framgång, stannar jag upp och börjar gråta.                      

-          Det är hopplöst! Det är hopplöst!

Arga fotsteg börjar närma sig mig och när jag tittar upp ser jag något som lyser starkt och jag är tvungen att blunda. När jag tittar upp igen får jag en chock. Om jag inte skulle ha sett det här med mina egna ögon....

Han är lång och stor. Hans ögon lyser som om de vore gjorda av eld. Hans svarta rufsiga hår ramar perfekt in hans lena ansikte. Hans kindben syns tydligt och hans näsa är liten jämfört med hans ögon och mun. Hans läppar är knallröda och när han andas kommer det rök ur hans mun. Hans hy är blek, blekare än hans tänder.

-          Vem är det som har väckt mig? frågar han argt.

 Han tittar, men ser inte mig för att jag sitter ihopkrupen på golvet. Jag kan se hur förvirrad han är. Det kommer mer och mer rök ur hans mun. Det är ett tecken på att han är arg. Jag måste berätta att det var jag och se till att han kan hjälpa mig härifrån. Jag vågar inte. Det är inte han som skrämmer mig, även fast han ser arg ut. Nej, det som skrämmer mig är att han kanske inte kan hjälpa mig härifrån. Jag måste!

-          J-aaa-g säger jag med en darrande röst

Jag ser hur han tittar ner och stirrar på mig. Jag försöker att undvika ögonkontakt, men det är svårt. Det går inte att undvika hans vackra ansikte. Han ser seriöst ut, men ändå öm och kärleksfull.

-          Vem är du och vad gör du här? I mitt hem? frågar han nyfiket.

Jag vet inte varför, men jag börjar berätta allt. Hur jag vaknade upp här och inte visste var jag befann mig. Att jag trodde allt var en dröm. Hur jag försökte att ta mig fram utan framgång. Jag berättar att jag började gråta och att det var antagligen det som väckte honom. Jag ser att han lyssnar noga och frågar honom om han kan hjälpa mig härifrån. När jag frågar honom det börjar han skratta och när han ser mig titta frågande börjar han skratta ännu mer. Han skrattar väldigt högt, vilket gör att det ekar. Jag försöker att resa mig upp, men då slutar han skratta och puttar ner mig. Jag blir arg och försöker att resa mig upp igen, men han puttar ner mig ännu en gång.

-          Lyssna noga! Jag kanske kan hjälpa dig härifrån, men bara om du gör precis som jag säger! Gör du inte det kommer du aldrig härifrån. Förstår du?

Jag nickar darrande och vågar inte fråga något. Nyss var jag inte rädd för honom, även fast han såg arg ut, men nu.... Jag har svårt för att koncentrera mig. För många tankar snurrar runt i mitt huvud. Vem är han? Var är jag nånstans? Kommer jag att komma härifrån? Tänk om jag måste göra något omöjligt? Alla dessa tankar snurrar runt i mitt huvud och gör att jag knappt hör vad han säger.

-          Har du förstått vad du ska göra?

Jag vågar inte säga att jag knappt hörde vad han sade, men jag vågar inte heller säga att jag har förstått. Jag försöker att komma på vad han sade, men det enda jag kommer ihåg är något med ’tre frågor’ och ’tillhör mig’. Jag kan inte komma på vad han menar med detta. Jag försöker verkligen att komma på vad han menar, att jag inte märker när han frågar en gång till om jag har förstått. Jag hoppar upp när jag känner hans kalla hand mot min kind och hör hur han fnittrar elakt. Jag tittar på honom och för en kort sekund har vi ögonkontakt, men han vänder sig bort och frågar för tredje gången om jag har förstått. Jag är besatt av hans ögon och nickar utan att tänka efter.

-          Då så, låt oss börja med första frågan. Hoppas du kan något om oss, grekiska gudar, och vår värld med myter. Fråga nr. ett: Vad heter kärlekens gudinna?

Jag börjar skratta för mig själv. Det här är lätt som ett plätt. Jag förstår inte vad jag var rädd för. Om alla frågor är lika enkla kommer jag ut härifrån.

-          Kärlekens gudinna heter Afrodite svarar jag stolt och försöker att inte titta in i hans ögon.

-          Det är rätt! Här kommer andra frågan: Vad betyder ordet ’midgård’?

När jag hör frågan blir jag glad. Jag är väldigt glad och han märker det. Han tittar på mig och ser att jag ler. Jag vågar inte titta tillbaka, men när jag ser att han ler kan jag inte undvika att titta in i hans ögon. Jag känner hur fjärilarna dansar i min mage. För en kort sekund glömmer jag bort var jag befinner mig. Det enda jag ser är hans fina ansikte som ler mot mig. När han slutar le är jag tillbaka i realiteten och förstår att jag fortfarande inte har svarat.

-          Ordet ’midgård’ betyder människovärlden.

Han börjar klappa händerna och nicka samtidigt. Han tycker att jag är duktig för att vara en människa. Han tittar styggt på mig och jag blir nervös. Tänk om jag inte vet svaret på sista frågan? Vad ska jag göra då? Jag försöker att sudda bort dessa frågor genom att titta in i hans lockande ögon.

-          Här kommer sista frågan. Svarar du rätt får du välja en av två dörrar. Väljer du rätt kommer du härifrån, men väljer du fel dörr tillhör du mig!

Vid denna tanke börjar fjärilarna i min mage dansa våldsammare och ser till att jag gråter och skrattar samtidigt. En del av mig vill stanna här hos honom men den andra delen vill tillbaka till min fantastiska make.

-          Och sista frågan är: Nämn de aristokratiska ideal.

-          De aristokratiska ideal är: ’Var måttfull’ och ’Känn dig själv’ svarar jag och ser att två ljus har tänds vid varsinn dörr.

Jag känner hur nervös jag börjar bli. Det känns som om mitt hjärta har åkt upp i halsen och slår fortare för varje andetag. Tänk om jag väljer fel dörr? Vill jag hem till min make eller stanna här hos honom? Nej, sluta tänk det! Jag vill hem till min kära make. Jag vill inte stanna här!

-          Vilken dörr väljer du? Den högra eller vänstra? frågar han elakt.

Mitt hjärta börjar slå ännu fortare och det känns som om jag knappt får luft. Ur panik går jag fram till den vänstra dörren och öppnar den med blundna ögon. När jag öppnar mina ögon ser jag bara en svart vägg. Jag hör hur han skrattar elakt i bakgrunden. Jag får panik och börjar slå och sparka mot väggen.

-          Jag vill ut härifrån! Jag vill ut härifrån! skriker jag som en galning men ingenting händer.

Jag fortsätter att slå och sparka mot väggen, men inget händer. Till slut ger jag upp och sätter mig ner och börjar gråta.

-          Det är på grund av detta jag inte kan skriva ut din fru, Erik. Hon är mentalt sjuk och bör vara i ett rum för sig själv. Annars kommer hon att skada någon. Jag hoppas verkligen att du förstår vad jag menar Erik, säger doktorn ledsamt.

-          Jag förstår doktorn svarar Erik med tårar i ögonen.