Bäckahästen
Detta är min slut uppgift! Om det är någon som fortfarande går in här så läs gärna...
A Beautiful Lie
Like a drop in the ocean, that's your love for me.
Dyin' aint much of a livin' they say, but only God knows how to save a life.
I am standin' on the verge, looking up to a crooked sky, asking for a miracle.
But I am bound to you and every time we touch, I am broken and every time we kiss, your kiss is a knife, killing me softly.
I am dead and done. So tear me up, make me a funeral lika a fairytale gone bad.
Push me closer to the edge. My dog days are over.
Now there's no sound but the wind.
Slutet
Allt är svart.
Han ligger ned, så mycket kan han förstå. Inte i någon säng. Kanske på golvet, han kan inte vara riktigt säker med det är kallt och hårt. Trevande för han handen över ytan, det är strävt.
Det är så mörkt att trots att han blinkar flera gånger så vänjer sig inte blicken alls och det känns som om trots att han verkar ligga på ett solitt underlag så kan handen när som hellst träffa på tomma intet. Men så långt han kan sträcka armarna åt alla håll känner han bara det sträva, hårda kalla.
Sten.
Kroppen rör han inte ännu. Vågar inte. Något är fruktansvärt fel.
Ögonen är inte till nytta här inne. För han är inomhus, så mycket är han säker på. Även om han inte ser väggarna så finns där ingen friskluft som skulle kunna vittna om ens ett öppet fönster. Det luktar gammalt som av flera hundra år. Ingen doft av jord eller växter, inget matos som sipprar igenom, inte ens en svag bris.
Allt är stilla, luften är stilla. Han kan höra sina egna andetag, de är korta och stötiga som om han just sprungit för livet. Hjärtat arbetar frenetiskt för att pumpa runt blodet i kroppen men på något vis verkar det inte vara tillräckligt. Han känner sig yr och han fryser.
Ett andetag.
Nästan som en viskning ekar det i tystnaden.
Nackhåren reser sig och för ett ögonblick slutar nästan hjärtat att slå. Han är inte ensam. Rent instinktivt försöker han snabbt komma på fötter och fly, men det går inte. Kroppen lyder honom inte alls.
Han tar spjärn med händerna mot det hårda golvet och försöker häva sig upp men det är till igen nytta. Det är som om han vore fastnaglad vid golvet.
Han lyssnar ut i mörkret. Allt är tyst igen. Kanske har han inbillat sig, hört sig själv?
Nej. Någon är där. Han kan känna närvaron nu. Någon eller något är alldeles nära.
Flaxande som av tusentals vingar, alldeles ovanför honom gör att han slår händerna för ansiktet.
Något klibbigt och varmt träffar hans fingrar och kan kvider till av smärtan när beröringen skär genom kroppen. Hela ansiktet är vått av något han inte törs föreställa sig vad det kan vara.
Vingslagen ökar i styrka, stiger högt högt upp i luften. Det måste vara ett torn han befinner sig i.
Allt tystnar återigen. Ångesten hammrar i bröstet och liksom i ett försök att behålla vettet försöker han minnas något från innan mörkret.
Han minns ljus. Solen. Någon som ropat hans namn. Vädjat till honom att gå in i skuggan.
Sedan, ingenting.
Högt där uppe smackar någon, slickar sig sakta om munnen. Sedan ett susande, något som faller.
Landar precis bredvid. Någon böjer sig över honom.
Någon gråter. Nej det är han själv som gråter.
En kylig hand snuddar vid hans, följer konturerna på hans arm, smeker hans kind och för ett ögonblick känns allt bara lugnt och tryggt.
Något glimtar till i mörkret, ett dovt skratt och någonstans i mörkret långt långt bort hörs en ugglas dova hoande.
Han vet att detta är slutet.
Jorå så atte...
Undrar om jag ska utföra lite Hjärtlung-räddning och återuppliva den?
Men vad ska man skriva om??
Skrämmas och Försoning
SKRÄMMAS
Lisa fnittrade så hon var tvungen att slå händerna för munnen för att inte avslöja dem. Jocke blängde surt på henne där de låg i diket och tryckte. Egentligen hade han inte velat ha henne med men hon hade hotat att skvallra för mamma och då var det inte mycket att göra. Förresten var det nästan Lisa som kommit med idén att skrämma farbror Surpelle.
Ja, egentligen hette han ju Per Gustavsson med det var det aldrig någon unge som sa. Han hade de godaste och saftigaste äpplena i hela grannskapet. Fem trän som dignade av frukt så det skulle räcka gott och väl till alla som ville ha, men i stället för att dela med sig av godsakerna lät han dem falla till marken och ruttna bort och om någon vågade sig in för att palla några skulle han eller hon vara glad om den kom därifrån med bara en rejäl utskällning. Chansen att bli jagad runt halva kvarteret med rottingen var ganska stor.
"Nån borde skrämma tillbaka den där farbror Surpelle", sa Lisa en dag vid frukostbordet. "Skrämma honom så han slutar vara så dum." En idé hade genast börjat spira i Jockes huvud och nu några veckor senare skulle det äntligen ske. Jocke hade tillsammans med Stefan och Anders planerat allt in i minsta detalj. Kartlagt Surpelles vanor och sett ut den perfekta platsen för dådet. I kurvan innan infarten till Surpelles gård.
Där kunde de gömma sig i det djupa diket och eftersom Surpelle inte hade några grannar precis i närheten kunde de vänta där utan att riskera att bli upptäckta. I alla fall trodde de det innan fru Ingemanson kom cyklande på den lilla grusvägen och Lisa inte kunde hålla sig för skratt. I sista sekund hade hon lyckats hejda sig och tanten hade cyklat förbi utan att se åt dom.
Nu satt de där i diket alla fyra och väntade. Stefan hade dragit på sig gummi masken som de köpt i leksaksaffären och små rännilar av svett rann nedför nacken på honom.
"Kommer han inte snart" stönade han och försökte fläkta sig med handen. Jocke tittade på sitt armbandsur. "Han borde vara här när som helst nu. Lunchbingon slutade för en kvart sen."
Knappt hade hann han säga meningen klart förrän de kunde höra Surpelles gamla skraltiga Peugeot komma långt där borta på vägen. Försiktigt kikade de upp ur diket.
"Oj, vad fort han kör", viskade Stefan andlöst. "Jag vet inte om jag törs, tänk om han kör på mig." "Äh", fnyste Anders och knuffade honom lite i sidan. "Du får inte backa ur nu. Vi drog faktiskt lott om vem som skulle görat."
"Ja, var beredd nu", sa Jocke och knuffade lite på Stefan han med. "Skräm honom", kvittrade Lisa som var så uppspelt att hon knappt kunde sitta stilla.
Ljudet från motorn som gnisslade och morrade av ansträngning närmade sig mer och mer och plötsligt kom Surpelle farande runt kröken.
"Nu!!", skrek Jocke och Anders. Stefan hävde sig med ett vrål upp ur diket och skrek i högan sky. "Jag är Big Fooot Aaaahhh!!!!" Han landade bara några centimeter från Peugeoten och var nära att tappa balansen men återfick den i sista sekund.
Bromsarna på den gamla bilen skrek. Bilen krängde några gånger från sida till sida och för en kort stund såg det ut som om Surpelle skulle lyckas få kontroll över bilen igen. Stefan tog av sig masken och vände sig triumferande mot sina vänner som ännu inte vågat sig upp ur diket. Plötsligt hördes ett öronbedövande brak. Sedan blev allt väldigt, väldigt tyst.
Alla vände de sig mot vart ljudet kom ifrån. "Åh nej", pep Lisa och knep ihop ögonen. Peugeoten stod med fören intryckt nästan hela vägen till kupén mot den stora tjocka ekstammen några tiotal meter in på ängen som låg på andra sidan vägen.
Det rykte lite från motorn och någon genomskinlig vätska sipprade ut genom något hål under bilen. Framrutan var krossad och på den med huvudet i en konstig onaturlig vinkel tryckt mot stammen låg farbror Surpelle.
Ingen av dem gick fram till bilen. Det behövdes inte, redan på det här avståndet förstod de alla att han var död.
"Kom", sa Jocke. Han tog Lisa i handen och började snabbt gå längs grusvägen in mot byn. De andra skyndade efter. "Nu åker vi bergis i fängelse", snyftade Anders. "Ja, min pappa kommer slå ihjäl mig när han får veta".
Jocke stannade så häftigt att Lisa nästan för omkull. Han vände sig mot dem och Anders tyckte nästan han såg lite läskig ut när han stirrade på dem med mörka ögon.
"Ingen säger något, till någon", väste han fram mellan sammanbitna tänder. "Men", började Lisa. "Ingen!", röt Jocke och knuffade ner henne i gruset. "Ett ord till någon Lisa och jag dränker Missans kattungar i ån. Du säger inte ett pip om det här, förstått?" Lisa började gråta men nickade ändå och reste sig och borstade bort gruset från sina skrapade knän.
Resten av vägen hem gick de alla tysta. När de skulle skiljas åt sa ingen Hej då eller Vi ses i morgon eller något sådant. Anders och Stefan gick åt sitt håll och Jocke och Lisa gick åt sitt.
Bara sådär.
Mamma stod i köket och lagade mat när de kom in. "Hej ungar" sa hon glatt. "Vad har ni haft för er idag då?" Lisa sneglade lite på sin bror och han nöp henne i sidan. "Inget", sa hon snabbt och satte sig vid bordet.
Mamma började duka fram maten. "Det var värst vad i ser molokna ut då." Hon såg undrande på dem, men så sken hon upp. "Jag vet nog vad som kan muntra upp er." Hon gick fram till ugnen och plockade ut något.
"En rykande färsk äppelpaj till efterrätt kanske? Jag gick över till Gustavsson i morse och frågade om jag inte kunde få köpa några äpplen av honom och han gav mig en hel kasse. Han var bara glad att bli av med dom och sa att bara vi säger till innan så är det bara att plocka mer. Så nu kan vi äta äppelpaj och kräm hela sommaren. Bra va?"
Jocke såg på sin mamma och pressade fram ett leende. Lisa fortsatte att stirra ned i tallriken.
FÖRSONING
Regnet vräker ner. Tynger ner gräset runt om henne och bildar små pölar i asfalten framför henne. T-shirten klibbar fast på ryggen och små små droppar vatten blandat med svett rinner sakta ned för hårstråna och forstätter ned för näsryggen, droppar ned på knäna som hon har dragit upp under hakan.
Hon lägger armarna runt sina smala ben och gungar sakta sig själv fram och tillbaka. Försöker återhämta andan, orkar inte springa mer. Då kommer tårarna. Skammen, smärtan och förlusten rister i kroppen får henne att skaka av gråt.
Någon passerar henne med cykel. Stannar inte till, bara fortsätter att trampa. Hon är osynlig. Lika bra det. Lika bra att inte finnas till. Kanske saknaden blir lättare då. Det har bara gått en halvtimme sedan hon smällde igen dörren, sedan hon rusade ut från porten, sedan hon såg den sårade, frågande, vackra underbara blicken för sista gången.
Bara en halvtimme sedan hon förstörde allt.
Insikten får henne att stöna till och pressa hakan hårdare mot knäskålarna.
Hon hade övervägt att hålla mun. Inte berätta något om sitt förflutna. Bara låta allt vara så underbart och lyckligt som det var och hoppas att han aldrig skulle få reda på något. Men hon kunde inte ljuga. Aldrig ljuga mer, det hade hon lovat sig själv och nu, var allt över.
Regnet tilltar ytterligare och slår ilsket ned i ljudliga plask över hela kroppen. Han hade inte skrikit åt henne, inte gråtit, inte skällt, inte bett henne att dra åt helvete. Det behövdes inte, hon förstod. Förstod att han aldrig ville se henne igen. Så hon sprang. Sprang tills benen vek sig av utmattning och hon sjönk ihop här i gräset.
Tårarna vill inte sluta rinna och regnet vill inte sluta falla.
En hand på hennes skuldra får henne att hoppa till och hon tittar skrämt upp. Han är lika våt som hon och nästan lika andfådd. Hon ryggar tillbaka lite, förstår inte. Men han tar hennes händer och drar upp henne på fötter. Hon stirrar ned i marken, vill inte möta hans blick. Väntar på det slutgiltiga.
Hans hand under hennes haka, försiktigt lyfter hennes huvud så att hennes ögon måste möta hans. Inget hat, ingen avsky, bara....förståelse, kärlek och försoning. Varför?
Ett litet leende blixtrar snabbt till över hans läppar och han böjer sig ned, placerar dem mjukt på hennes panna. Gravitationen slår sina klor i henne och hon dras mot marken. Men hans starka armar fångar upp henne, lyfter henne i sin famn, håller henne tätt intill och hon borrar in näsan i hans hals. Drar in hans doft i ett djupt skälvande andetag.
"Förlåt", viskar hon i hans öra så tyst att orden knappt kommer ut. Han skrattar lite. "Dumma lilla älskade flicka."
Botten....
Vill skriva men har helt enkelt inte ork.
Jobbet suger musten ur mig och det verkar bara bli värre.....
Suck!
=(
HEY!!!
DET KAN DET VARA VÄRT!
=)
Cora Grace Del 1
Äntligen en heeeelt ny rykande färsk novell!
Säg vad ni tycker!
Enjoy!
"Cora...Cora sweetheart, dags att gå upp nu." Orden kom någonstans långt bortifrån och störde hennes fantastiska ögonblick med Joel. Han skulle precis luta sig mot henne och kyssa henne, när han plötsligt skrattade ett bullrigt skrat och sa på bruten svenska; "Och om du skyndar dig så blir du nog inte mer än en kvart sen."
Pappas mörka dova stämma drog Cora motvilligt ur drömmen. Hon sträckte på sig och drog upp täcket över huvudet som skydd mot solstrålarna som sipprade in mellan de fördragna gardinerna. "Vad sa du?" mumlade hon och försökte kväva en gäspning. Drömmen lurade fortfarande i hennes undermedvetna och hon kände sig allt annat än motiverad att gå upp.
"Jo, jag sa att om du skyndar dig så blir du inte så sen till skolan." Cora satte gäspningen i halsen och satte sig hostande upp i sängen, med ens klarvaken. Pappa stod lutad mot dörrkarmen och log mot henne. "Sen!" Hon tittade på klockan, kvart i åtta.
"Men va faaaan Pappa! Varför har du inte väckt mig tidigare!" Hon slängde sig ur sängen utan att vänta på hans svar och trängde sig förbi honom som skrockade för sig själv. "Var är mamma då?", ropade hon när hon försvann in på toaletten och slog igen dörren efter sig med en smäll.
"Mamma blev kvar på jobbet igår, så hon sov där", sa pappa och trots att Cora var stressad kunde hon höra det lilla stinget av bitterhet i pappas röst. Hon suckade inom sig medan hon snabbt drog en borste genom sitt tjocka svarta hår, men utan en dusch och rejält med balsam var det lönlöst att försöka sig på något och nu hade hon inte tid, så hon satt upp det i en slarvig hög knut i nacken. Kläderna från igår låg slängda på golvet bredvid tvättkorgen, de fick duga en dag till.
Pappa stod i köket och höll ut en kopp kaffe åt henne.
Mamma tyckte inte om att hon drack så mycket kaffe men för Cora och hennes pappa var det dryckernas dryck och de satt ofta vid köksbordet med varsin kopp och småpratade om dagen som varit. Hon tog koppen och skyndade ut i hallen, och krängde på sig den lila midjekorta jackan. "Vill du ha skjuts?", frågade pappa där han satt i pyamas vid köksbordet.
Det skulle förmodligen gå snabbare att slå kullerbyttor till skolan än att vänta på att Gilbert Grace, jo ungefär som i filmen, skulle komma i kläder och få igång den gamla volvon på uppfarten.
Cora älskade sin pappa mest av allt och visst var hans laid back stil ofta ganska skön, men rätt ofta gick han henne också på nerverna. Don't worry be happy var ett motto han tog på lite för stort allvar. Cora manade fram ett leende medan hon drog på sig de svarta skinnstövlarna.
"Nej då, daddy. Jag tar cykeln."
"Är du säker?" han höjde förvånat på ögonbrynen. "Ja då", ropade Cora i farten när hon tog yttertrappan i ett enda språng. Hon låste upp cykeln och trampade snabbt iväg, men redan innan hon nått slutet på sin egen gata började hon ångra sig. Vinden isade och bet henne i kinden och var så stark att den gång på gån hotade att blåsa ned henne i diket.
Den gamla damtrallan gnisslade och protesterade varje gång hon pressade foten mot pedalen och när hon tio minuter senare svängde in på skolgården kände hon sig allt annat än fräsch.
Plötsligt var hon ganska tacksam över att hon var sen, skolgården var tom och förhoppningsvis skulle ingen stå och vänta på henne.
Hennes inre önskan grusades dock när hon parkerade cykeln och sprang runt hörnet på skolbyggnaden och rakt in i Joels famn. Utan att säga något pressade han sina läppar mot hennes och trots att hon hade tänkt protestera, be att få gå in på toaletten och tvätta av sig, så höljdes all hennes planering i någon sorts luddig dimma, som la sig som rosa bomull i hennes hjärna och hon glömde både att hon var svettig och väldigt sen.
Joel var sån, han kunde få henne att glömma sitt eget namn bara genom att se på henne med sina klara blå ögon. De hade varit tillsammans i ett halvår nu och Cora kunde fortfarande inte riktigt förstå att han var hennes.
Den populäraste killen i skolan och visst hade hon varit en av dem som rodnat och fnissat när han gått förbi i matsalen, i hemlighet skrivit hans initialer i hjärtan på skoltoaletterna och drömt mycket oanständiga drömmar om honom. Men aldrig kunde hon drömma om att han tittat på henne också, han spelade liksom i en helt annan liga.
Men det gjorde han, Joel såg henne som ingen annan och hon såg honom och bortom den löjligt vackra ytan fanns så mycket mer. Visst hade hon kallat honom spritt språngande galen när han en kväll i början av maj knackat på hennes fönster. Hon hade anklagat honom för att driva med henne och slängt ut honom med huvudet före, men som tur var så var envishet en av Joels många egenskaper. Han fortsatte att komma tillbaka kväll efter kväll och tillslut var hon tvungen att erkänna att han faktiskt menade allvar.
Sommaren hade varit den bästa hittills i hennes 17-åriga liv och det kändes som om hösten bara kunde bli bättre.
"God morgon, snygging", viskade han i hennes öra och lät läpparna försiktigt snudda vid örsnibben. Han snusade lite i hennes hår. "Mmmmm, du luktar gott."
"Äsch."
Cora kände hur hon rodnade och tackade sin pappas Jamaicanska rötter för hennes olivbruna hy. Joel flinade och tog hennes hand i sin. "Kom nu Miss Grace. Vi är sena till biologin och idag är det en extra intressant lektion."
kolla in den andra sidan!
Där skriver jag "skrivpuffar" alltså små uppdrag som baserar sig på ett speciellt ord.
De senaste gångerna har jag vävt ihop mina puffar till en liten följetong om Mia.
Läs gärna!
OBS! Kan ju varna redan nu att innehållet i den följetongen kommer att blir lite mer "vuxet" så att säga!
Så inget för den som rodnar lätt!
http://tovansskrivpuffar.blogg.se
Rollen del 5!!
För det första vill jag bara poängtera att det här är en helt påhittad historia. Ja tar lite "fakta" ibland från intervjuer och dyligt men för det mesta är det bara rent fiktivt.
Here we go!
Rob kippade nästan efter andan när Kristen vände sig emot honom igen och pressade sina läppar hårt mot hans. Hon var så vacker. Hennes läppar strök mot hans orakade kind och hon viskade i hans öra.....
GOOOOOOD MORGON LOS ANGELES! Trafiken är hård den här morgonen men vad gör det när vi har ännu en strålande sommardag att se fram emot!
Radiomannens röst trängde in i huvudet som en pil och Rob vaknade med ett ryck. För ett ögonblick var han helt disorienterad och blinkade yrvaket mot det starka solljuset som sipprade in mellan gardinerna. Han famlade irriterat efter radion och när han inte kunde hitta off-knappen åkte den ner i golvet med en smäll.
Rob sjönk tillbaka ned på kudden och gned sömnen ur ögonen. En dröm, självklart var det bara en dröm, att han inte insett det på en gång? Han steg upp och plockade upp radion, den verkade fortfarande vara intakt och klockan visade på kvart i åtta. Egentligen hade han ingen anledning att vara uppe så tidigt men det något abrupta uppvaknandet gjorde att han inte kände någon vidare lust att somna om igen.
Huset var tomt sånär som på hushållerskan Rosa som hälsade glatt på spanska när han kom ned för trappen och in i köket. Innan han ens hunnit be om det hade hon svängt ihop lite äggröra och en kopp kaffe åt honom och han satte sig vid köksbordet.
Han slängde ett öga på byrån och satte nästan kaffet i vrångstrupen när han fick syn på Jeffreys adressbok! Precis där den legat i drömmen också. Rosa hade försvunnit för att ta hand om sina dagliga sysslor och Rob snappade snabbt åt sig boken.
Han bläddrade i den och fann snabbt vad han sökte, Kristen Stewart. Det var inte samma adress som i drömmen men ändå, snacka om Deja Vu. Det här var ett tecken så gott som något tänkte han och svepte det varma kaffet så det brände i halsen.
Ute på parkeringen funderade Rob lite på om han verkligen skulle anamma drömmens detaljer och låna den splitternya bilen. Men, tänkte han sedan, det vore förmodligen att utmana ödet lite väl mycket. En olåst cykel stod lutad mot muren som omgärdade tomten. Den fick duga.
Trots att det var tidigt på morgonen stod solen redan högt på himlen och när han efter ungefär en halvtimmes trampande svängde in på rätt gata var han anfådd och svettig.
Huset som var Kristens var enormt. Eller i alla fall gissade han att det var enormt av det lilla han kunde se genom den stora järngrinden som satt i den höga muren som omgärdade den gigantiska tomten. Det här var definitivt inte Deja Vu och Rob kände sig plötsligt inte alls lika självsäker längre. Han blev stående utanför grinden.
Varför bodde en ensam tjej så här? Eller vänta, hur gammal var Kristen egentligen? 17 kanske 18 år? I samma ögonblick som två stora vargliknande hundar kom störtande mot grinden med blottade tänder slog det honom.
Självklart bodde hon fortfarande hemma med sin familj! Utsikterna för att återuppleva drömmen i verkligheten föll som en fura. Lysande och här stod han som en svettig äcklig tjuvtittare!
Han kunde höra hur en dörr öppnades och slog igen och hur steg närmade sig.
Fan! Det här går bara inte! Snabbt hoppade han upp på cykeln och trampade iväg.
Hemma igen väntade Jeffrey på honom med ett brett leende på läpparna.
"Där är du ju! Goda nyheter grabben! Rollen som Edward Cullen är din!"
Alltför detaljerade scener från nattens dröm utspelade sig i Robs huvud samtidigt som han försökte greppa vad han just hört.
Fan också! Hur skulle han klara av det här!!
...........
Jo, jag sitter å skriver lite på nästa del av Rollen!
Undrans vad som ska hända mer då......
Publicering!
En del av er undrar om ni får publicera mina noveller på era bloggar.
Det är snällt av er att ni vill det men jag föredrar nog att hålla dem något exclusiva!
Däremot får ni väldigt gärna lägga in länk till min blogg på er blogg.
Det skulle göra mig väldigt glad!
Kram på er alla!
Hmmm...
Vi får väl se vad jag kan hitta på till hösten.
Lova att ragga riktigt många läsare tills dess!!!
Nej....ut i hettan igen!
Kram
Okej....
Så jag löste det hela med att skaffa mig en till blogg!
tovansskrivpuffar.blogg.se
heter den och kommer innehålla lite smått och gått.
har nu försökt mig på en dikt (skratta inte)!! =)
men där lägger jag kanske upp lite korta historier lite då och då!
check it out!
Sommarlov!
Nu är det som sagt sommar också och då tänkte jag faktiskt låta bloggen ta lite sommarlov. Jag har inte riktigt tid att skriva då jag dels tänkte ägna tid ute i solen och dels just nu läser en sommarkurs om Vampyrer på högskolan! Så jag har lite att stå i. Dessutom tänkte jag fila lite på nya noveller så jag kan lägga in till hösten.
Så räkna inte med några nya inlägg för min del förrän efter vecka 34!
Under tiden får ni jättegärna skicka in egna noveller eller dikter och såklart flera förslag på ämnen jag kan skriva om. Eller så stänger ni helt enkelt av datorn och går ut i solen, tänk på hur lång vinterna var och snart är den här igen så passa på att njut!
KRAM!