Rollen del 5!!
För det första vill jag bara poängtera att det här är en helt påhittad historia. Ja tar lite "fakta" ibland från intervjuer och dyligt men för det mesta är det bara rent fiktivt.
Here we go!
Rob kippade nästan efter andan när Kristen vände sig emot honom igen och pressade sina läppar hårt mot hans. Hon var så vacker. Hennes läppar strök mot hans orakade kind och hon viskade i hans öra.....
GOOOOOOD MORGON LOS ANGELES! Trafiken är hård den här morgonen men vad gör det när vi har ännu en strålande sommardag att se fram emot!
Radiomannens röst trängde in i huvudet som en pil och Rob vaknade med ett ryck. För ett ögonblick var han helt disorienterad och blinkade yrvaket mot det starka solljuset som sipprade in mellan gardinerna. Han famlade irriterat efter radion och när han inte kunde hitta off-knappen åkte den ner i golvet med en smäll.
Rob sjönk tillbaka ned på kudden och gned sömnen ur ögonen. En dröm, självklart var det bara en dröm, att han inte insett det på en gång? Han steg upp och plockade upp radion, den verkade fortfarande vara intakt och klockan visade på kvart i åtta. Egentligen hade han ingen anledning att vara uppe så tidigt men det något abrupta uppvaknandet gjorde att han inte kände någon vidare lust att somna om igen.
Huset var tomt sånär som på hushållerskan Rosa som hälsade glatt på spanska när han kom ned för trappen och in i köket. Innan han ens hunnit be om det hade hon svängt ihop lite äggröra och en kopp kaffe åt honom och han satte sig vid köksbordet.
Han slängde ett öga på byrån och satte nästan kaffet i vrångstrupen när han fick syn på Jeffreys adressbok! Precis där den legat i drömmen också. Rosa hade försvunnit för att ta hand om sina dagliga sysslor och Rob snappade snabbt åt sig boken.
Han bläddrade i den och fann snabbt vad han sökte, Kristen Stewart. Det var inte samma adress som i drömmen men ändå, snacka om Deja Vu. Det här var ett tecken så gott som något tänkte han och svepte det varma kaffet så det brände i halsen.
Ute på parkeringen funderade Rob lite på om han verkligen skulle anamma drömmens detaljer och låna den splitternya bilen. Men, tänkte han sedan, det vore förmodligen att utmana ödet lite väl mycket. En olåst cykel stod lutad mot muren som omgärdade tomten. Den fick duga.
Trots att det var tidigt på morgonen stod solen redan högt på himlen och när han efter ungefär en halvtimmes trampande svängde in på rätt gata var han anfådd och svettig.
Huset som var Kristens var enormt. Eller i alla fall gissade han att det var enormt av det lilla han kunde se genom den stora järngrinden som satt i den höga muren som omgärdade den gigantiska tomten. Det här var definitivt inte Deja Vu och Rob kände sig plötsligt inte alls lika självsäker längre. Han blev stående utanför grinden.
Varför bodde en ensam tjej så här? Eller vänta, hur gammal var Kristen egentligen? 17 kanske 18 år? I samma ögonblick som två stora vargliknande hundar kom störtande mot grinden med blottade tänder slog det honom.
Självklart bodde hon fortfarande hemma med sin familj! Utsikterna för att återuppleva drömmen i verkligheten föll som en fura. Lysande och här stod han som en svettig äcklig tjuvtittare!
Han kunde höra hur en dörr öppnades och slog igen och hur steg närmade sig.
Fan! Det här går bara inte! Snabbt hoppade han upp på cykeln och trampade iväg.
Hemma igen väntade Jeffrey på honom med ett brett leende på läpparna.
"Där är du ju! Goda nyheter grabben! Rollen som Edward Cullen är din!"
Alltför detaljerade scener från nattens dröm utspelade sig i Robs huvud samtidigt som han försökte greppa vad han just hört.
Fan också! Hur skulle han klara av det här!!
Edward del 5
"Men jag kan ju höra dem!? Bilarna, människorna. Allt ljud."
"Vi är ungefär 5 kilometer från staden, men dina sinnen är oerhört skarpa nu. Du måste lära dig att stänga ute sådant du inte behöver höra.
Edward kände sig otålig. Törsten rev som klor i strupen och skrek åt honom att släcka den. Han lyssnade bara med ett halvt öra på hur Carlisle berättade om hans nyfunna förmågor och hur han bäst kunde använda dem.
Plötsligt snappade han upp en svag doft som trängde igenom alla de andra intrycken och genast var det som om allt annat tystnade. Det som han anat inom sig som något mycket farligt tog helt överhanden och han vädrade i luften.
Sedan spran han. Det gick i en rasande fart men han kunde ändå med lätthet undvika trädstammarna som rusade förbi. Han var inte Edward Mason längre. Han var ett rovdjur, ett rovdjur som fått korn på sitt byte och det manade honom att springa ännu snabbare.
Allt var över på ett ögonblick. Den gamle mannen som antagligen var påväg hem genom skogen hann aldrig märka vad som hände. Blodet som fyllde hans mun skänkte en sådan enorm tillfredsställelse att han suckade lyckligt och forstatte dricka från mannens sargade kropp tills han inte längre kunde höra hjärtat slå.
En gren knäcktes och rovdjuret i honom morrade hotfullt. Jag borde ha stoppat honom. Å, den arme mannen. Vad har jag gjort.
Carlisles sorgsna tanke fick Edward att återvända till något av sitt gamla jag igen. Förbluffat såg han på den gamle mannens kropp och sedan på Carlisle. Vreden exploderade i honom.
"Jag är ett monster!" skrek han. "Du har gjort mig till ett monster!"
Med ett vrål kastade han sig mot Carlisle med blottade tänder, men Carlisle vek skickligt undan.
"Du behöver inte vara ett monster Edward. Det finns andra sätt.
"Vad?" Han tog ytterligare ett ursinnigt språng men missade igen.
"Djur" sa Carlisle lugnt. "Vi kan överleva på djurblod. Vi behöver inte döda människor.
Edward stannade upp. I Carlisles tankar såg han vad han menade. "Men hur ska jag kunna välja? Jag hade ju inte något val nu. Jag kunde inte stoppa monstret, ville inte stoppa det.
"Du är nyfödd, dina vampyrinstinkter är för starka för dig. Men du lär dig hantera dem och jag hjälper dig.
Edward fnös. "Jo visst, precis som du gjorde nyss. Han vände om och begav sig tillbaka till stugan.
Trots att han inte alls visste vart han var så var vägen tillbaka lika klar för honom som om han gått där tusentals gånger. Doftspåret efter honom och Carlisle låg som ett färgglatt band som han bara hade att följa.
Nu när han inte längre var lika förblindad av törsten märkte han även en mängd andra doftband som ringlade kors och tvärs genom skogen. Ett av dem korsade hans väg och verkade starkare än de andra. Han slog av på takten och vädrade i luften.
"Det är en hjort." Carlisle hade hunnit ikapp honom. "Ensam hane, ungefär en kilometer österut. Lyssna. Kan du höra den?" Edward koncentrerade sig, försökte stänga ute alla andra ljud. Det var svårt att fokusera, han var fortfarande alldeles för upprörd över det som just hänt.
Irriterad sparkade han till en sten som flög som en projektil och borrade in sig i en tjock trädstam. "Kom" sa Carlisle. "Jag hjälper dig."
Egentligen ville Edward vara själv nu, men törsten hade åter slagit sina kraftiga klor i honom och han följde motvilligt efter. Carlisle pustade ut i sitt sinne och Edward funderade på om han borde tala om för honom att han kunde höra hans tankar, men han lät det bero för nu.
När de kom närmre bytet kunde han plötsligt urskilja dess ljud. Han kunde höra hur klövarna flyttade sig mot de fallna löven, det krasande ljudet av tänder som malde löv och grenar. Han kunde höra hjärtat som pumpade runt flera liter blod i den stora kroppen, det brusade i öronen och kan ville kasta sig efter den genast. Men den här gången hann Carlisle stoppa honom.
"Ett rent och snabbt anfall, för att bespara djuret så mycket lidande som möjligt."
Carlisle var smidig som en katt när han rörde sig genom skogen. Hjorten som stod och betade på ett lövträd hörde honom aldrig och i ett enda mjukt språng var han uppe på dess rygg och vred blixtsnabbt om nacken på den.
Med en djup suck sjönk den till marken. Edward gick tveksamt fram. Något kändes konstigt. Med den gamle mannen hade allt kännts så naturligt, som om han var skapt för att döda och dricka hans blod, det var först när allt var över som han känt någon ånger.
Med hjorten var det annorlunda, konstlat. Han knäböjde bredvid hjorten och strök försiktigt över den mjuka pälsen. Tänderna sjönk lätt igenom det fasta köttet och han började dricka, blodet var varmt som hos människan med det här smakade annorlunda, sött men samtidigt lite bittert.
Törsten brydde sig dock inte om smak så han fortsatte att dricka girigt.
Hjorten var stor och innehöll mycket blod och när han var klar var törsten helt borta. Eftersmaken fick honom dock att grimasera.
"Det smakar inte rätt" sa han till Carlisle. "Nej men det går att överleva på och vi skonar människors liv." Edward förstod vad Carlisle menade och en del av honom höll med, men i samma ögonblick han blivit vampyr så var det som om hans mänskliga sida hade försvunnit in i hans undermedvetna. Ett monster hade tagit över platsen och monstret sa till honom att människor var hans rätta byte.
Tiden gick och även om det ofta var svårt, accepterade Edward sin roll som vampyr. Han blev Carlisles elev och lärde sig behärska sin styrka och kontrollera sina sinne.
Carlsile lärde honom om deras historia, vart det fanns andra vampyrer och vilka som var vegetarianer som de var. Han lärde honom också vart man jagade för att bäst bevara rovdjursbeståndet och hur man undvek vandringsspår där människor gick.
"En dag" sa Carlisle. "Kan du börja interagera med människor igen, men låt dit nyfödda stadie gå över först. Det krävs enorm kontroll för att klara av något sådant."
En dag....så sa han ofta. Men den där dagen tycktes aldrig komma och Edward kände sig mer och mer rastlös. Snart ett år hade gått sedan han förvandlades och han tyckte själv att han hade mer än tillräcklig kontroll över sitt inneboende monster. Han var dessutom nyfiken på hur det var med Pattie. Hade hon klarat sig undan influensavågen. Den var över nu men staden var fortfarande tyngd av dess framfart hade Carlisle rapporterat de gånger han begett sig dit i något ärende.
Edward satt på trappen till den lilla stugan och rullade en sten mellan sina fingrar. Ett lätt tryck och stenen förvandlades till smågrus som föll ned på hans skor.
Fortfarande fascinerades han av den brutala styrka han nu besatt. Han var uttråkad, extremt uttråkad. Med sin superhörsel kunde han höra stadens brus och det drev honom till vansinne. Carlisle var där och han kunde se genom hans sinne hur han samtalade med en man på banken. Samtalet verkade dra ut på tiden och Edward visste att Carlisle dessutom ämnade besöka sjukhuset innan han kom tillbaka.
Tillräckligt med tid för att smita in till stan och tillbaka utan att han skulle märka något.
Klockan närmade sig eftermiddag och molnen låg tunga över himlen, ingen chans att bli upptäckt alltså. Han bestämde sig på bråkdelen av en sekund och bara någon minut senare befann han sig i utkanten av staden.
Doften av människorna slog emot honom som en slägga och han var tvungen att stanna och gripa tag i ett stort klippblock för att inte monstret skulle ta överhanden.
Bäst att inte ta några risker, tänkte han och slutade andas, något han gjorde mest av gammal vana. När dofterna försvann slappnade kroppen av och han fortsatte. På något vis verkade allt annorlunda. Byggnader, platser allt såg ut som det alltid gjort, men ändå inte.
Det var som om allt i hans liv som människa nu bara var en suddig dröm som han hade svårt att minnas. Några saker var dock klara och han styrde stegen mot kyrkogården.
Hela tiden koncentrerade han sig på att inte andas och att gå sakta. Att röra sig i vampyrfart skulle inte vara så lyckat just nu.
Han hälsade inte på människor han råkade möta utan borrade ned blicken i gatan, vågade inte se på dem av rädsla för att anfalla.
Två simpla träkors bredvid varandra, det var vad hans föräldrar fått som sista viloplats. Sorgen vällde fam ur hjärtat när han tänkte på deras öde, men kanske hade det varit till det bästa ändå, för hur hade de klarat förlusten av honom?
Utan en grav att gå till, utan någonstans att sörja, det hade hans mor aldrig klarat av.
Han stannade kvar vid gravarna ända till det mörknade, då tog han farväl av sina föräldrar en sista gång och visste att han aldrig mer skulle besöka platsen.
Han styrde stegen mot nästa mål, bordellen. På andra sidan gatan där han och Pattie mötts för nära nog ett år sedan stannade han och koncentrerade sig.
Först var alla tankar bara ett öronbedövande brus men snart kunde han börja söka efter henne i enskilda mäns huvuden. Han följde hennes dag genom männens ögon och äcklades av allt hon var tvungen att stå ut med.
Strax innan skymningen hade hon lämnat bordellen tillsammans med en medelålders man som var lång och stor. De hade vandrat länge längs gatorna och småpratat med varandra om vardagliga saker och allt hade sett riktigt trivsamt ut, Pattie hade till och med skrattat några gånger. Något hon inte gjort med någon av de andra kunderna.
Mannens tankar hade hela tiden varit ömma och kärleksfulla och Edward gladdes med Pattie. Kanske var detta någon som kunde ta hand om henne. De hade nu vandrat så långt att det var glest mellan bostadshusen och gatorna låg öde.
Pattie tittade på sin armbandsklocka och sa att nu var det dags att återvända, hans tid var ute.
För sent såg Edward den plötsliga förändringen i mannens tankar som plötsligt blev nattsvarta av avund och vrede inför att lämna Pattie till en annan man.
Om inte han fick ha henne för sig själv så skulle ingen annan få henne heller. Han tog ett kraftigt tag om Pattie och kastade henne med huvudet före in i en tegelvägg.
Med ett kvävt skri sjönk hon ihop. Mannen såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen sett honom. Sedan lyfte han upp den medvetslösa Pattie och försvann in i en mörk gränd. Den sjuka hjärnan fick Edward att ryta högt när han rusade fram genom gatorna, för snabb för att någon männsika skulle hinna uppfatta honom.
Han såg hur mannen slöt sina händer om Patties halls och hur hon kämpade för att få luft. Han kunde höra dem nu. Hur hans hjärta dundrade av adrenalin och hur hennes hjärta kämpade för ett sista slag och sedan tystnade. Nej!
Med ett ursinnigt vrål slängde han sig över mannen och slet honom i stycken. Blodet stänkte över honom och fick monstret i honom att jubla. Att den verkliga orsaken till hans agerande var för stackars Patties skull försvann ur hans medvetande i samma stund som de söta dropparna träffade hans bleka läppar.
Det smakade så ljuvligt, så underbart att han för ett ögonblick inte kunde tänka på något annat än att dricka. Blodet sjöng för honom, lockade honom.
En hastig blick på den livlösa Pattie fick honom att komma till sans igen. Hon var död. Han hade inte varit snabb nog för att rädda henne.
Om jag bara sett hans mörka tankar tidigare, kanske vid ett annat tillfälle, då hade jag kanske kunnat rädda henne.
Monstret skrattade hånfullt åt honom. Viskade i hans öra: Nästa gång.... Det var då efter ett års kämpande ot monstret i honom som han släppte guarden.
Monstret jublade ännu högre och tog helt överhanden, människan Edward Mason var besegrad och rovdjuret frustade av styrka.
Det här var hans sanna natur. Han skulle jaga de som jagade och straffa de som straffade. Giftet rann i hans mun och han morrade doft.
Carlisle hade återvänt till stugan nu och upptäckt att han var borta. Det skulle bara ta några ögonblick innan han var där. Edward tog ett språng upp på ett av hustaken och gav sig av ut i natten.
Han hade inga planer på att återvända.....
Edward del 4
Hallelulja äntligen har jag skrivit nästan färdigt! Blev ju som vanligt längre än jag trott men har kommer i allafall näst sista delen. Den sista kommer ut senast tisdag om inget annat händer.
Enjoy!
Smärtan var som inget han någonsin upplevt förr. Den slet honom i bitar. Gnagde på alla lemmar, förlamade honom, förblindade och kramade sakta förståndet ur honom.
Den tog honom med sådan överraskning att han till en början helt glömde bort att andas.
Tillslut kippade han efter luft tills kroppens egen överlevnadsinstinkt tog över och fyllde hans lungor med nytt syre. Smärtan tycktes oändlig och avtog aldrig i styrka.
Tid och rum blev omöjliga att greppa. Hur länge hade det pågått? En timme, tre dagar?
Han visste inte. Han försökte ropa på ängeln. Be den att göra slut på hans plågor, döda honom. Vad som hellst måste vara en befrielse i jämförelse med det här.
Men inga ord kom ur hans strupe, bara ett bottenlöst vrål av pina som ekade inuti hans huvud. Varför var det ingen som hörde honom?
Han försökte lyssna efter ljud utanför sin egen kropp, men bara ansträngningen gjorde att smärtan escalerade brutalt och han fortsatte lyssna till sin egen röst som han nu förstod bara fanns inom honom.
Tillslut slutade han försöka och sjönk in i någon sorts dvala. Ängeln kanske inte var någon ängel tänkte han, kanske det var djävulen. Kanske var det här skärselden som han nu dömts att pinas i all evighet.
Han hade sånär accepterat sitt öde när han började märka små små förändringar. Till en början gick allt oändligt sakta. Skriket i hans huvud avtog så småningom till plågande kvidanden. Ett annat ljud dök upp, ett taktfast hamrande som slog snabbt och lätt. Smärtan började avta.
Edward kände det först längst ut i fingerspetsarna, en stickande känsla som långsamt kröp genom hans händer och armar och vidare ut i kroppen.
Vartefter som smärtan avtog saktade också hammarslagen ned och tystnade, i samma stund tystnade också rösten och smärtan försvann helt.
Till en början kunde han inte förstå att det verkligen var över, det hade pågått så länge, trodde han i allfall att plågorna nästan hade blivit en del av honom. Men nu var det borta.
Tystnaden bröts av en explosion av ljud runt honom. Han kunde höra klappret av hästhovar mot kullersten, bilarnas skramlande motorer, vatten som porlade, papper som prasslade, grenar som knäcktes och överallt röster, de fyllde hans hjärna med sådant oväsen att han kände för att slå händerna för öronen.
Edward vågade ännu inte öppna ögonen av rädsla för att smärtan skulle återkomma, men med tanke på allt ljud gissade han att han befann sig någonstans mitt i staden. Kanske var han fortfarande kvar på sjukhuset även om det inte alls luktade så. Den starka doften av eter som han känt medan han legat sjuk i influensan var borta och istället kunde han känna doften av jord och bark och gammalt damm.
Han rörde försiktigt på händerna, det märkliga var att han inte alls kände sig matt eller öm i kroppen. Med tanke på hur fruktanskvärt smärtorna hade plågat honom borde hans kropp fortfarande försöka hämta sig, men han kände sig starkare och friskare än han någonsin kunde minnas. I minsta rörelse kunde han känna hur de stenhårde musklerna i hans kropp nästan vibrerade under hans hud.
Ett plötsligt ljud helt nära fick honom att stelna till. Det lät som om någon smög runt i rummet, närmade sig honom långsamt, han lyssnade uppmärksamt och kände hur rädslan kröp på honom som en iskall mantel. En hög knäpp alldeles intill örat gjorde att han snabbt och instinktivt slog ut med armen. Näven träffade något som inte kändes som mer än tunt papper men som for in i en vägg med ett öronbedövande brak och han for upp ur sängen och såg sig förskräckt omkring.
De massiva synintrycken som slog emot honom fick honom att totalt tappa fattningen. Han såg allt, väggarna, fönstren, taket, golvet, sängen med den saknade sängstolpen, sängkläderna, stolen i ena hörnet, den lilla högen av sågspån och ved som måste ha varit den saknade sängstolpen, de dubbla dörrarna som stod på glänt, glasskålen som stod på det åttakantiga bordet framför fönstret, spetsduken, trasmattan allt det såg han.
Men också gångarna i trägolvet som skalbaggarna en gång gjort, sprickorna i taket där spindlarna byggt sina bon, den lilla fläcken på tapeten strax ovanför dörrkarmen, gråsuggan som snabbt pilade över golvet och ned i en springa, dammpartiklarna som virvlade runt i solstrålarna som letade sig in mellan de svarta tjocka sammetsgardinerna, de små gruskornen som bildade ett stövelavtryck bredvid sängkanten, allt det såg han också, allt på en och samma gång.
Han vacklade till och slog upp händerna för ansiktet.
Men Edward förmådde inte täcka sina ögon med sina händer, om de nu verkligen var hans. Förbluffat stirrade han på dem, de skimrade som om de vore täckta av tusen och åter tusen diamanter. Han ryggade tillbaka och satte sig tungt på sängkanten.
Händerna slutade genast skimra, med de såg fortfarande inte ut som hans händer. De här var bleka, nästan vita och de såg hårda och omänskliga ut, som marmor.
Han verkar lugnare nu, jag hoppas verkligen att förvandlingen är över. Rösten som trängde in i hans huvud var lika klar som om någon stått alldeles bredvid honom. Edward for med blicken runt i rummet men han var ensam.
"Vem där?" sa han prövande, rädd att rösten inte skulle hålla, men den var mjuk och klar och lät inte alls som hans egen röst. Vad är det som händer med mig?
Dörren öppnades försiktigt. Hur ska jag förklara för honom? Rösten igen.
Mannen som kom in kunde inte beskrivas som annat än förbluffande. Vacker var ett alldeles för svagt ord och Edward kände hur han tappade hakan. Rösten i huvudet pratade nu oavbrutet.
Hans kropp har tagit förvandlingen mycket bra, men han verkar vara lite chockad. Inte konstigt. Hur mycket minns han? Edward stirrade på mannen som stod där helt tyst och betraktade honom avvaktande.
Rösten fortsatte och den tycktes komma från mannen, men hans läppar rörde sig inte. Måste ta det lugnt, inga hastiga rörelser, han är rädd nu och en nyfödd vampyr är stark och opålitlig.
Vampyr? Talade rösten om honom? Plötsligt slog det Edward. Rösten han hörde måste vara mannens tankar, men hur var det möjligt?
"Hur mår du?" Det tog en stund innan Edward förstod att mannen faktiskt talade med honom. "Jag....jag vet inte. Allt känns så märkligt. Är....är jag död?
Det beror på hur man ser på saken.
"Nej du är inte död." "Men jag är inte den jag var?" "Nej." Mannen undvek att möta honom med blicken. Han var nervös, faktiskt lite rädd kunde Edward läsa från hans tankar.
"En vampyr?" Han kunde knappt tro på sina egna ord. "Men det är ju bara fantasi. Sagor som man skrämmer barn med." Mannen vågade sig ett par steg närmare honom och log ett sorgset leende. "Inte mer sagor än spöken och varulvar."
Om du bara visste.
"Men varför? Varför just jag?"
"Jag gjorde det för din mors skull." Mannen som hette Carlisle Cullen berättade hur han var läkare på det sjukhus där hans familj vårdats för influensan och hur hans mor av någon underlig anledning verkat förstå vad han egentligen var.
"På sin dödsbedd bad hon mig att rädda dig som bara jag kunde. Gud förlåte mig för det.
Tanken var både märklig och skrämmande. Vad var det som gav Carlisle sådan ångest för vad han hade gjort?
Plötsligt fördunklades hans sinne av en enorm våg som sköljde över honom, tog tag i hans strupe och satte den i lågor. Edward kved till och föll ned på knä framför Carlisle. Smärtan var helt annorlunda än den han just upplevt. Den här väckte något inom honom. Något mörkt och bestialiskt. Han grävde ned sina fingerspetsar i det massiva trägolvet och plankorna blev till sågspån under hans händer.
"Vad händer med mig?" stönade han.
"Det är törsten. Kom du behöver jaga......"
Edward del 3
Ute på gatan kisade han mot soluppgången, ljuset stack i ögonen och halsen kändes torr och svullen. Huvudet värkte och han ångrade bittert att han druckit så mycket trots att han inte var van. Han funderade på om han borde letat upp Pattie för att säga adjö men han antog att hon sov.
Det var inte alls långt hem men nu verkade det som om varje steg fick hela kroppen att skälva av smärta och huvudet kändes som om det skulle sprängas. När han svängde in på sin egen gata var han övertygad om att han skulle svimma av matthet och han stannade ett ögonblick för att vila mot en lyktstolpe. Gatan var helt tom såhär tidigt med undantag från en spenslig pojke som kom cyklande med en stor tidingsväska över axeln.
När han fick syn på Edward gjorde han stora ögon och trampade snabbt över till andra sidan gatan.
När han äntligen var hemma var han så svullen i halsen att han knappt kunde svälja. Vatten, han behövde vatten.
Kranen hade inte varit öppnad på flera dagar och smakade bittert av jord och rost men han svepte ändå tre stora glas som skar som knivar när vattnet rann ner i halsen. Han stapplade upp för trappen och stupade sedan i säng.
Han somnade genast och drömde oroligt om män i vita rockar och någon som bar honom, han såg himlen och taklampor i en lång korridor och röster, hela tiden röster som talade oroligt med varandra.
En så märklig dröm. Han ville vakna, försökte vakna men det var som om något höll honom kvar i någon sorts dvala. Febern härjade besinnigslöst i kroppen och han förstod nu att det inte var alkoholen som var orsaken. Han hade drabbats av det oundvikliga, influensan.
Ibland kände han hur något fuktigt och kallt ströks mot hans panna och det verkade som om någon försökte tala med honom. Edward försökte svara, berätta att han hörde dem men läpparna lydde honom inte och vägrade forma sig till ord.
Kroppen kändes så otroligt tung, som om hela han var gjord av cement som tyngde ner honom i sängen. Hjärnan var som insvept i en tjock dimma som gjorde det svårt att tänka klart och hela tiden dunkade pulsen i hans öron som ilskna hammarslag.
En gång hörde han rösterna tydligare och starkare än vanligt och han lyssnade uppmärksamt.
"........fadern gick bort för två veckor sedan....insjuknade snabbt....inte kontaktbar....städerskan fann honom yrandes i sängen.....Mason.....jo, modern också....han har antagligen inte långt kvar....Dr Cullen kunde inget göra.....stackars krake.....så ung......"
Så då var han i allafall inte hemma längre. Fina, snälla, pliktskyldiga Rosa, han borde förstått att hon inte bara kunnat lämna sitt uppdrag sådär, trots att hans mor sagt åt henne att hon inte behövde komma mer.
Edward var ledsen att han missat sin mors bortgång. Han borde ha varit där vid hennes sida. Men vad spelade det för roll egentligen? Han skulle dö nu. Han kände det i hela kroppen. Tankarna blev luddiga och svåra att tyda. Lungorna värkte och vägrade vidga sig tillräckligt för att ge honom nog med syre. Pulsen som han hela tiden hört som en stark fast rytm blev nu mer och mer oregelbunden och svag och han kunde känna hur hans kropp stängde av bit för bit.
Döden närmade sig snabbt och Edward var rädd. Han var inte redo än, det var så mycket han aldrig skulle få uppleva. Första kyssen av en flicka han älskade, giftermål, barn och barnbarn.
Han ville bli gammal se världen förändras runt honom. Inte dö så här, inte nu.
Men det var för sent.
Plötsligt kände han hur något iskallt stacks in under honom och lyfte upp honom. Något förde honom bort, det kändes som om han flög. En kort stund senare låg han åter i en säng, han tvingade med sina sista krafter upp ögonen och såg, en ängel.
Ja, något annat kunde det inte vara. Ängeln var vacker, så oändligt vacker och den log mot honom, sträckte fram en snövit hand och smekte hans kind, den var kall och hård men ändå kändes den len som sammet.
Den böjde sig över honom och viskade något i hans öra. Edward lyssnade och häpnade över rösten som flödade in i hans sinne som det renaste klockspel.
"Jag kan rädda dig Edward. Du kommer att"....ängeln tvekade....."förändras....mycket och det kommer inte att vara enkelt. Men du får leva."
Edward förstod inte vad ängeln menade men tanken på döden skrämmde honom mer än något annat, han log ett matt leende till svar och nickade.
Ängeln såg på honom en sista gång, ansiktet var fortfarande lika vackert men det var sorgset nu. Så la den en hand på Edwards panna och vinklade hans huvud lite åt sidan, böjde sig åter ned och lät sina kalla läppar stryka mot hans hals.
Sedan kom smärtan
Edward del 2
"I mitt yrke kan man inte vara rädd för några smittor inte. Så många olika karlar som jag träffar varje dag så borde jag blivit sjuk för länge sedan, men jag tror jag är immun. Hur som hellst så är det upp till Gud att bestämma när han tänker ta mig. Jag är redo när hellst han vill."
Så tystnade hon. "Jag beklagar sorgen. Din far var en mycket god man. Det han gjorde för att hjälpa mor var verkligen beundransvärt."
Då slog det honom. Han såg in i hennes varma bruna ögon. Jo, det var hon.
Äldre nu naturligtvis och sliten, men nu mindes han. "Patricia", sa han. "Patricia Mendel, min far hjälpte din mor att komma undan från...
Patricia såg allvarlig ut, som om hon mindes något mycket svårt. "Från mannen som borde varit min far och min mors man istället för det monster han verkligen visade sig vara."
Men så sprack hennes ansikte upp i ett stort leende. "Glöm det nu, det är historia. Förresten så är det inte Patricia längre. Du kan kalla mig Pattie. Så, Mr Mason, är ni på väg någon särskilt stans?" Edward svarade inte.
"Åh, kom igen nu Mr Mason. Världen blir knappast dystrare och din dag kan väl knappast bli värre?" Han harklade sig. "Jag antar att ni har rätt i det Miss Mendel." Hon såg uppfordrande på honom. "Jag heter Pattie, ingenting annat." Han log lite. "Bara om jag får heta Edward". Hon skrattade.
"Då så Edward. Följ med mig så dricker vi bort våra sorger för en stund." Edward tvekade. "Dit in?" Orden kom ut något vassare än det var menat men Pattie verkade inte ta illa upp.
"Ja, dit in. Det är inte så farligt som det ser ut och det är det enda stället som serverar rusdrycker nu för tiden. För du har väl druckit förr, har du inte Edward?" "Jo, mumlade han och hoppades att det lät trovärdigt.
Inne på bordellen var det varmt. Cigarröken låg tjock och det luktade fränt av svett och alkohol. Så fort de kom in stegade en kraftig storbystad dam fram mot dem. Hon log ett tandlöst leende mot honom och Edward kände hur det vände sig lite i magen. "Alla rum är upptagna för tillfället, men slå er gärna ned i baren så länge."
Pattie suckade, visade honom till baren och tog fram två små glas och en stor flaska av en billig whiskey. "Det är tyvärr allt jag kan bjuda på, det är inte mycket men den gör sitt jobb lika bra som vilken fin champagne som hellst", skrattade hon. Pattie hällde upp i glasen så att lite av vätskan hamnade på den slitna bardisken och räckte honom glaset.
"Skål, för dystra framtidsutsikter", sa hon och svepte allt i en enda klunk. "Skål", mumlade Edward och försökte göra lika dant. Whiskeyn brände som eld i halsen och gjorde så att ögonen tårades. Han blinkade snabbt för att få bort dem. Pattie såg forskande på honom. "Du är inte så van att dricka va?" "Inte så värst", kved han fram medan han svalde gång på gång för att förindra att allt kom upp igen.
Faktum var att han aldrig provat på rusdrycker, trots att de flesta andra män i hans ålder redan var vana drickare. Edward hade, fram till influensan började sprida sig bara haft ett mål i sikte. Att bli soldat och ansluta till armén, men hans planer hade definitivt grusats när hans far snabbt insjuknat. Han höll fram glaset för en ny påfyllning. Den här gången gick det lättare och spriten värmde hans bröst.
"Men vad har vi här då?" Han hörde den sammetslena djupa rösten samtidigt som han kände hur någon smygit upp alldeles bakom honom. Han vände sig om och möttes av ett par nakna bröst som befann sig bara några centimeter från hans ansikte. Edward kände hur han blev blossande röd och stirrade förläget ned i bardisken. Kvinnan som anslutit till dem lutade sig ännu närmre och granskade honom uppifrån och ned. Hennes nästipp snuddade vid hans hals och hennes varma andedräkt fick huden att knottras på honom.
"Anne, vad håller du på med?" fräste Pattie. "Håll dig undan. Ser du inte att han blir generad?" Kvinnan som tydligen hette Anne suckade och drog sig undan. Edward andades ut.
"Jag förstår", sa hon. "En sådan läckerbit vill du säkert ha för dig själv." Hon släntrade iväg över rummet och försvann upp för en lång trappa. Edward tog sin hatt och hoppade ned från stolen. "Jag ska nog gå nu", mumlade han och började dra sig mot dörren.
Pattie såg vädjande på honom. "Snälla gå inte. Om du går nu måste jag gå i tjänst igen. Snälla, låt mig få vila lite till." Hon såg plötsligt väldigt trött ut och Edward fylldes av ett stort medlidande. Han sjönk ned på stolen igen och Pattie hällde upp ännu ett glas.
Den här gången hade han inga problem med att svälja.
Efter ytterligare några glas började han känna sig rejält berusad och med tanke på att Pattie fnittrade hysteriskt över något han glömt vad det var, gissade han att hon kände lika dant. De pratade länge om triviala saker och Edward kände att han gillade den drömska slöjan som slöt sig runt hans sinne av alkoholen.
"Vet du", fnittrade Pattie efter en lång stund. "Det är nog bäst att du följer med mig upp på ett av rummen innan chefen tvingar dig på en av de andra flickorna." Hon tog hans hand och han vinglade efter henne upp för trappen.
Pattie slank in i ett av de första rummen. Det var litet och grått. Den enda möbleringen bestod av en säng med slitna fläckiga lakan, ett litet bord och en stol som såg ut att vara för bräcklig för att sittas på. Så fort de kom in stängde Pattie dörren.
Hon gick fram till honom och lät ett finger glida längs knapparna på hans skjorta. Hon knäppte upp de översta knapparna och blottade hans bleka hud. Edward stelnade till.
"Pattie, jag borde inte...", började han. Pattie la sin ena hand på hans bröst och den andra handen på hans kind. Hon såg länge in i hans ögon under tystnad. Sen suckade hon.
"Nej det borde du inte och det ska du inte. Jag tyckte bara du såg så trött ut nere vid baren. Du har haft en svår dag och jag gissar att du egentligen inte vill gå hem ensam. Så, jag erbjuder dig en plats att vila ut en stund. Sov bort dina bekymmer ett slag. De lär ändå vara här i morgon också." Edward kände nu också hur otroligt trött han var, ögonlocken var tunga och det var inte bara av att han var berusad, lederna värkte och han kände sig matt i kroppen.
Han tvekade lite med sjönk sedan tacksamt ned på sängkanten.
"Tack Pattie", sa han. "Jag önskar verkligen att vi träffats under andra omständigheter." Hon log och verkade med ens helt nykter. "Man vet aldrig. En vacker dag kanske. Sov nu en stund.
Jag måste gå tillbaka till mina kunder." Hon försvann ut och stängde dörren.
Edward la sig ned och försökte att inte tänkta på vad som tidigare försigått i sängen.
Han blundade och önskade att huvudet skulle sluta snurra. Snart sov han djupt.
När han vaknade var lakanden plaskvåta och hela hans kropp brann av feber.
Edward Del 1
Min historia handlar om de där sista dagarna innan och lite efter att han blivit vampyr.
Jag vet ju att mitt skrivande inte på någon nivå kan jämföras med Stephanie Meyers briljanta böcker men jag hoppas ändå att ni ska tycka den är läsvärd.
Här kommer första delen i allfall.
Mycket Nöje!
Edward stod på knä bredvid sin far. Han såg det bleka ansiktet som var klibbigt av svett, hörde de korta, rosslande ansträngda andetagen som tycktes bli ytligare och ytligare för varje sekund som gick. Faderns hand kramade fortfarande hans egen hårt men Edward visste att det nu bara handlade om minuter.
Med sin lediga hand doppade han trasan i vattnet igen. Men när han försökte badda sin fars brännheta panna jämrade han sig av smärta som om Edward försökt bränna honom med en eldgaffel och han tog genast bort den.
En sköterska kom in i rummet med ett litet stearinljus i handen. Hon tände det och ställde det på det lilla bordet som stod bredvid huvudändan på sängen. Sköteskan hade munskydd och utförde alla rörelser mycket snabbt och nervöst som om hon inte ville uppehålla sig en sekund mer än nödvändigt i detta dödens rum.
Edward såg sammanbitet på henne när hon skyndade mot dörren. Hon vände sig om och mötte skamset hans blick. "Bara Gud kan lindra hans vånda nu", viskade hon knappt hörbart och smet sedan kvickt ut.
Bara någon minut senare slappnade faderns hand av och de rosslade andetagen stannade och allt blev tyst. Det var över.
Edward korsade sin fars händer över hans bröst, slätade till sängkläderna, tog sin hatt och gick med tunga steg ut ur rummet. Så fort han steg utanför dörren kom sjukhuspersonal skyndande. Det var så det gick till, den döda kroppen måste snabbt ut och brännas tillsammans med sängkläderna.
Allt för att förhindra att smittan spred sig allt för snabbt. Ingen chans till ett farväl eller en vettig begraving.
Men egentligen var det lönlöst. Influensan från Spanien var hänsynslös och bara slumpen verkade avgöra om men klarade sig undan eller inte. Edward visste att hans chanser inte var stora. Hans far var död nu och hans mor låg med svåra feberfrossor på en sal bara några meter längre bort. Han borde gå dit och besöka henne medan hon fortfarande var vid medvetande. Fråga henne vad han ska göra med huset?.
Men just nu ville han bara ut därifrån. Andas frisk, ren levande luft.
Han gick in mot centrum. För bara några månader sedan skulle gatorna vid den här tiden på dagen vara fulla av folk som spran de sista ärendena innan kvällsmaten. Men inte nu, inte sedan sjukdomen kom. Influensan hade skördat många offer och männsikor var rädda för att gå ut. Vissa butiker var helt igenbommade, ibland för att affärerna gick dåligt men ofta för att ägaren helt enkelt dött.
Ett ställe höll dock öppet som vanligt. Bordellen. Musiken skrålade ut genom de halvöppna fönstrena och man kunde ana en svag doft av cigarett och damparfym.
Plötsligt slogs dörren upp och en ung kvinna rumlade ut tillsammans med en äldre herre. "Glöm nu inte er hatt Mr Dawson", fnittrade kvinnan och satte ett slitet plommonstop på mannens kala hjässa. Mannen som var kraftigt berusad tog tag i kvinnans ansikte med båda händerna och kysste henne lite för hårt och lite för sliskigt på munnen.
Milt men ändå bestämt tryckte hon honom ifrån sig och knäppte honom lätt med fingrarna på näsan. "Aja baja Mr Dawson. Din timme är slut. Det där får jag ta några pennys extra för nästa gång." Mannen skrattade ljudligt och vinglade bort mellan husen.
Kvinnan pustade ut och plockade fram en spegel ur den stora kjolen. Hon granskade sitt ansikte, drog håret som hade hamnat fel åt sidan och rättade till den djupt urringade blusen.
Edward betraktade henne där han stod på trottoaren på andra sidan gatan. Han kände igen henne men hade glömt hennes namn. Hon var några år äldre än han och hade tydligen hamnat på glid någon gång under uppväxten, annars tog man inte jobb som bordellflicka.
Kvinnan stoppade tillbaka spegeln och såg upp mot Edward. För ett ögonblick stannade hon upp i sina rörelser och Edward kunde se hur hon rodnade lite, sådär som man kan göra när man blir påkommen med något man inte borde göra. Men sedan samlade hon sig och log emot honom.
"Edward Anthony Mason" sa hon medan hon gick över gatan mot honom. .
"Det var sannerligen inte igår man såg dig."
Rollen del 4 (sista delen)
Det var väl det jag trodde, tänkte han buttert.
Han hade försökt sysselsätta sig så gott han kunde för att få tiden att gå, till och med vågat sig på en open mike night på en av de mindre klubbarna.
Men hela tiden tänkte han på Kristen.
En tidig morgon när han som vanligt satt ensam vid det enorma frukostbordet råkade han kasta en blick på byrån i hallen.
Där låg Jeffreys adressbok. Han måste glömt den när han åkte på morgonen.
Rob tog upp den och började bläddra lite förstrött bland namnen.
Jeffrey kände många mäktiga inom branshen.
Ett av namnen fick honom dock att sätta kaffet i vrångstrupen.
Kristen Stewart.
Adress och telefonnummer svart på vitt.
Bredvid adressboken låg nycklarna till Jeffreys spritt nya sportbil. Han tänkte efter i en halv sekund, sedan tog han nycklarna och boken och gick ut till garaget.
Gudarna skulle veta att Rob inte var någon lysande bilförare precis och att dessutom köra ett vidunder på över 500 hästar på fel sida av vägen, det var ren idioti.
När han äntligen hittat rätt adress var han blöt av svett och satt kvar i bilen en lång stund för att lugna ner sig.
Han tittade i adressboken igen.
Lägenhet 311.
Men kunde han verkligen bara gå dit och knacka på? Vad skulle han säga?
-Hej minns du mig? Den där knäppa britten som inte fick rollen som Edward i Twilight, men vet du jag kan verkligen inte sluta tänka på dig. Vill du gå ut och äta eller nåt?-
Tja, nåt sånt fick väl duga. Skulle han skämma ut sig kunde han liga gärna göra det ordentligt.
Rob klev ut bilen och låste den noga.
Det skulle bara fattas att någon stal bilen, fast det hade han ju på sätt och vis redan gjort.
Jeffrey skulle förmodligen skicka FBI efter honom när han upptäckte att bilen var borta.
Skit samma.
Lägenhet 311, där var det, han ringde på dörren.
Inget hände.
Kanske ingen hemma.
Han ringde på igen. En svag duns hördes, sedan tystnad igen.
Konstigt.
Han la försiktigt örat mot dörren. Han kunde höra hur någon rörde sig där inne.
Det lät lite som om någon hoppade runt.
Plötsligt for dörren upp, helt utan förvarning och han föll huvudstupa framåt.
"Vafan håller du på med?"
En arg röst hördes ovanför honom.
Han var snabbt på fötter och backade undan några steg.
Kristen stod i dörren med tovigt hår och bara strumpor och t-shirt på sig.
Hon såg nyvaken och väldigt arg ut.
"Förlåt, jag tänkte bara..."
"Vet du vad klockan är? Normalt folk sover nu!"
Hon tystnade och såg noga på honom. Ett leende dök upp på hennes läppar.
"Jasså är det du. Jag trodde det var någon galning. Vad gör du här?"
Kom på något fyndigt att säga, manade han sig själv. Stå inte bara där som en idiot.
"Ja, alltså jag tänkte...Hej.."
Innan han hann prata färdigt tog hon ett steg fram mot honom och la ett finger över hans mun.
"Jag har tänkt mycket på dig" sa hon lågt.
"Har du?"
"Ja och jag tänkte att nu när vi ska spela mot varandra så vore det kanske bäst om vi träffades lite mer. För att lära känna varandra menar jag."
Hon lät handen glida längs hans käke och in bakom hans nacke, drog honom mot sig och kysste honom lätt på munnen.
Rob stelnade till ett ögonblick men slappnade snabbt av, la armarna om henne och besvarade hennes kyss ivrigt.
Så slog det honom. Han tryckte henne milt ifrån sig.
"Vänta nu. Vad sa du? Om vi ska spela mot varandra? Fick jag rollen?"
"Visste du inte det?"
"Nej."
"Jag sa åt dom att jag inte ville ha någon annan."
"Gjorde du?"
"Ja, tyst nu. Vi måste öva" skrattade hon och drog honom till sig igen.
Ja så blev den. Lite sliskig i slutet om jag får säga det själv. Men nu har jag som sagt inga nya projekt. Vad ska jag skriva om nu? Har ju en tanke om att göra om låttexter till noveller men jag behöver förslag pronto så jag kan sätta igång med något i helgen! Hjälp tack!!
Rollen del 3
"Jag släpper av dig hemma hos henne. Få inte en chock, hon kan vara lite excentrisk."
Rob nickade. Han kände sig inte alls lika självsäker nu.
De åkte in i ett prydligt litet villaområde och stannade framför ett gult hus.
En kvinna dök genast upp i dörren och kom springande emot dem. Hon hade långt ljust hår, en batikfärgad t-shirt och bruna utsvängda byxor.
Hallå 70-tal tänkte han och klev ur bilen.
"Jag hämtar dig sen, jag har lite ärenden down town", sa Jeffrey.
"Visst."
Kvinnan var nu framme vid honom.
"Heeej, välkomen! Jag heter Hardwicke, väkomen hem till mig. Vad roligt att du ville komma, du ska veta att jag bara hört bra saker om dig av Jeffrey, bara bra saker.
Såg dig i Harry Potter, strålande insats baby, strålande.
"Tack" klämde han fram och visst inte riktigt vad han skulle säga mer.
"Kom kom, så får du träffa -Bella-" hon skrattade.
"Jag menar ju Kristen Stewart, känner du till henne?"
Jodå han hade sett henne när hon spelade mot Jodie Foster i Panic room, då var hon ung men det syntes redan då vilken talang hon hade.
Toppen, nu blev han ännu mer nervös.
"Jo" sa han och kände hur han började svettas.
De gick in i huset, som såg ut som om någon kräkts upp färger och upp på övervåningen. Harwdicke knackade på en dörr och stack in huvudet.
"Kristen? Är du klar? Rob är här.
"Visst, jag är redo" hördes en mjuk, kanske lite uttråkad röst.
"Skicka in honom när du vill."
"Då så" sa Hardwicke och stängde dörren igen.
"Jag vill att ni börjar på en gång, innan ni får chans att träffa varandra som er själva.
Så, nu vill jag att du går in och är Edward. Kristen kommer att vara Bella, ni är i hennes sovrum och du ska presis prova att kyssa henne för första gången.
Du minns säkert scenen från manuset, men improvisera gärna.
Jag har riggat en kamera där inne och kommer följa allt från rummet bredvid så ni får arbeta ostört. Han svalde hårt.
Shit, vad hade han gett sig in i nu då.
Hardwicke öppnade dörren igen och föste in honom. Rummet var helt tomt sånär som på en säng, bredvid sängen stod en kamera på ett stativ.
På sängen satt en ung kvinna i 18-års åldern, hon var liten och späd, med långt kastenjebrunt hår som var klippt i olika etapper, lite slitet och säkert inte borstat på flera dagar.
Hon hade ett par jeans som verkligen sett sina bästa dagar, converse som förmodligen var köpta samtidigt och en mossgrön tröja med små hål i sömmarna lite här och var.
Hon tittade upp och såg på honom med stora gröna ögon.
Hon var det vackraste han sett i hela sitt liv.
Hon flämtade till.
"Hur kom du in?"
Han stannade upp och det tog ett ögonblick innan han förstod att on nu gått in i sin roll som Bella. Fokusera nu, tänkte han och svarade.
"Genom fönstret."
"Gör du det ofta?"
"Bara de senaste månaderna, jag tycker om att se dig sova, det är fascinerande."
Han gjorde en paus och tittade på papperet han hade i handen.
"Jag vill bara prova en sak."
Han lutade sig emot henne och höll emot sig med ena handen.
Plötsligt slant han och föll framåt så att hans panna dunkade in i Kristens axel.
Rob kände hur han blev högröd i ansiktet och han kom helt av sig. Kristen log och väntade tålmodigt på att han skulle hitta tillbaka.
Skärp dig nu tänkte han och fortsatte.
Trevande sträckte han sig efter henne och drog henne till sig.
"Var alldeles stilla nu." Han kände hur rösten darrade. Andas för fan.
Kristen suckade lätt och gjorde en försiktig rörelse framåt.
Det snurrade i huvudet på honom och plötsligt var han inte säker på om de agerade längre.
I allfall inte han. Han ville ha henne, här och nu, trotts att de hittills inte sagt ett ord till varandra som sina riktiga jag.
Det spelade ingen roll.
Han smakade försiktigt på hennes läppar och försökte påminna sig om att han nu var Edward, vampyren som inte ville annat än att döda henne.
Kristens läppar var mjuka, underbara och han blev allt djärvare i sin kyss.
Han flätade in sina fingrar i hennes hår och tryckte henne försiktgt ner i sängen.
Hon följde villigt med och lät ena handen leka med hans käklinje samtidigt som den andra vilade på hans höft.
Skit i kameran!
Men så kom han på att Kristen förmodligen inte alls delade hans tankar och han slet sig abrupt loss. Dörren öppnades och Hardwicke stormade in.
"Bryt! Underbart! Det där var magiskt."
Rob såg på Kristen och märkte att hon rodnade lite.
Hade hon också känt något? Nej, omöjligt. En sån som hon föll inte för en sån som han. Skrattretande!
"Eller vad tycker du Kristen?" Hardwicke nickade uppfordrande mot Rob.
"Var han inte lysande?"
" Han är duktig" sa hon och log mot honom.
"Ok, vi tar om det nån gång till och försök vara lite mer fysiska den här gången."
Hardwicke skuttade ut genom dörren igen. Han kände hur huvudet snurrade av hela situationen och kämpade för att glida in i rollen igen.
"Är du nervös?" viskade Kristen och hon var väldigt nära honom. Han kunde känna hennes varma andedräkt mot sin nacke.
"Nej då" mumlade han samtidigt som han manade på sitt inre att inte tappa fattningen.
"Då så" sa hon och hoppade upp på sängen igen.
"Då kör vi."
I flera timmar höll de sedan på, provade olika lösninger, spelade upp flera scener och improviserade.
Hela tiden kände Rob hur han slappnade av mer och mer, blev djärvare och djärvare samtidigt som han blev mer och mer osäker på om han verkligen spelade en roll mot Kristen.
Allt kändes så naturligt. Som om de känt varandra i en evighet.
När kvällen kom var han psykiskt utmattad.
"Det ser riktigt lovande ut." förklarade Hardwicke när hon följde honom till bilen.
Kristen hade stannat kvar inne och han önskade att han inte var tvungen att åka.
Han hade velat spendera mer tid med henne, inte med "Bella". Men nu var det över, förmodligen skulle de aldrig träffas mer.
Det var tydligen flera hundra som ansökt så vad hade han egentligen för chans? När han satt i bilen på väg hem mot Jeffreys kände han en underlig varm stickande känsla i hjärtat.
Han måste träffa henne igen.
Rollen del 2
Han hatade flygplan.
Tack gode gud för att de sålde sprit!
Ett par whiskey senare och resan förflöt utan större missöden.
Flyplatsen i Los Angeles var som en gigantisk myrstack och det tog sin lilla rundliga innan han lyckades orientera sig ut på gatan.
Men tillslut såg han sin manager i sin dyra mercedes vinka på honom från parkeringen.
"Är det här all packning du har?" frågade han och tittade misstroget på den lilla slitna sportbagen. "Tja, jag misstänker att jag inte blir så långvarig."
"Nej, det tror inte jag heller" svarade Jeffrey.
Rob blev alldeles paff av svaret. Varför hade han då bett honom komma?
"I allafall inte om du ser ut sådär! Hoppa in nu. Första anhalten blir tydligen down town."
Flera timmar och både ny frisyr och nya kläder senare klev han in i det rum som Jeffrey hade tilldelat honom i dennes lyxvilla i Hollywood.
Han slängde sig utmattad på sängen, det var redan sent på natten i London och jetlagen gjorde sig nu brutalt påmind, han blundande men trots det så ville sömnen inte infinna sig.
Istället reste han sig och plockade fram det enda föremålet han haft med sig som inte fick plats i väskan.
Gitarren.
Han slog an stängarna och slöt ögonen ett ögonblick. Det här fick vilken hektiskt dag som helst att kännas bättre.
Hemma i London spelade han ofta på rökiga pubar när det var open mike night.
Publiken var liten och ofta alldeles för fulla för att vara intresserade.
Men han gillade det ändå, känslan av att stå på scenen och framföra sin musik.
Undrar om han skulle våga sig på det här i USA?
Det knackade på dörren, han rycktes ur sina funderingar och la ifrån sig gitarren.
"Kom in."
"Har du kommit i ordning än?" frågade Jeffrey när han klev in genom dörren.
Så hajade han till och visslade gillande.
"Vem är du och vad har du gjort med den sunkiga britt jag hämtade på LAX?"
"Vadå?"
"Allvarligt mannen, jag vet att jag inte hade tid att se vad de gjorde med dig men de har verkligen lyckats den här gången. Har du sett dig själv i spegeln? Du är het!."
"Ha! Kul." sa han ironiskt.
"Kolla själv så får du se" skrattade Jeffrey.
"Å, förresten står maten på bordet om du är hungrig, annars föreslår jag att du fördjupar dig i manuset. I morgon ska du träffa regissören för en audition."
Han försvann ut och stängde dörren.
Rob reste sig och gick in i badrummet. När han såg sig i spegeln fick han en chock.
Det var inte han som stirrade tillbaka på honom med stora ögon. Det var en ung välvårdad mycket attraktiv man med modern lite rufsig frisyr och ett rakat lent ansikte.
"Shit" mumlade han för sig själv medan han vred sig i olika vinklar för att se helheten.
När de sa att personalen på skönhetssalongen var proffs så menade de det verkligen. De här människorna kunde sin sak.
Kanske hade han en rimlig chans på rollen som Edward ändå.
Men inte utan att kunna manuset i allafall lite bättre, tänkte han och gick tillbaka till sovrummet, tog häftet och la sig på sängen igen.
Han läste hela kvällen och större delen av natten och när morgonen kom kände han att han hade en hyffsad uppfattning om hur han vill spela rollen som den tydligen superheta vampyren Edward Cullen.
Han kände sig redo.
Rollen del 1
Ja det vart ju inte mycket jag skrev i förre inlägget så jag repetera det jag skrev igen så det blir någon sorts sammanhängning. Så, här kommer nu fortsättningen eller ska man kanske säga början på Officiell Kärlek. Enjoy:
Rob var full, igen. Var det tredje gången den här veckan?
Londons gator var mörka och öde när han framåt småtimmarna ragglade hem till den lilla lägenheten i närheten av Oxfordstreet.
Den var egentligen alldeles för dyr för honom men han delade den med två kompisar så det gick nästan ihop sig. Hans mamma tjatade på honom i stort sett dagligen om att han måste skaffa sig ett riktigt jobb. Sluta leva på gamla meriter.
Harry Potter jobbet var nästan tre år gammalt nu och han hade verkligen trott att det skulle bli hans stora break, hans väg till de stora stjärnorna. Men allt hade runnit ut i sanden.
Visst blev han igenkänd ibland, fick skriva en och annan autograf till någon småtjej, men han hade inte gjort en enda audition på två år och det var länge sedan hans manager hörde av sig.
Lägenheten var tom, de andra var fortfarande kvar på festen. För hans del hade ölen blivit lite för många och tillslut hade han inte stått ut med att vara social längre.
Han slängde sig raklång över sänger med kläderna på, lovade sig själv att om inte ett nytt jobb dök upp inom en vecka så skulle han ge upp skådespelardrömmarna och bli en vanlig dussinmänniska igen, sedan slocknade han.
Nästan en vecka senare satt han på ett café och läste platsannonserna i lokaltidningen.
Telefonen hade varit lika tyst som vanligt och nu var det dags att kasta sig tillbaka i verkligheten. Kamma sig och växa upp.
Han suckade och drog handen genom det bångstyriga långa håret.
Mobilen började ilsket vibrera på bordet och han hajade till när han kände igen numret som sin managers.
Han tog ett djupt andetag och svarade.
När samtalet var över hade han så bråttom att han sånär glömde betala för kaffet.
Hemma i brevlådan låg mycket riktigt ett tjockt kuvert precis som Jeffrey lovat. Han slet upp det och tog fram manuskriptet.
Twilight, tydligen baserad på någon bok som var poppis i USA. Han satte sig tillrätta och började läsa. När han en stund senare var klar tog han upp telefonen och ringde upp sin manager.
"Är du säker på att de har skickat manuset till rätt person?"
"Ja, varför?"
"Men herregud lyssna på det här: -Edward var så vacker att det gjorde ont att se på honom.- Visst kan det nog göra ont att se på mig ibland men jag tror inte det är av den anledningen."
"Nonsens, du skulle passa perfekt. Jag har redan bokat biljetter, jag hämtar upp dig på LAX i morgon kväll. Eller har du något annat för dig?"
Han sneglade på tidningen med platsannonser som han tagit med hem.
"Jag kommer."
"Gå nu och köp böckerna, du behöver veta vad det handlar om.
De la på och han blev sittande med telefonen i handen. Dörren öppnades och hans vänner kom in. "Vad är det med dig då Rob? Du ser ju helskum ut?" Rob reste sig och skyndade ut i hallen.
"Jeffrey ringde", sa han medan han snörde på sig skorna.
"Jag sticker till Los Angeles i morgon, nån ny vampyrfilm tror jag, boken heter Twilight, säger det er något?"
"Menar du att du aldrig har hört talas om den? Rob, hur många öl har du druckit senaste tiden. Det är ju bara typ största succén sen Harry Potter! Hallå?! Vilken roll ska du prova för?
"Edward hette han."
Han hörde inget annat än sina vänners hysteriska skrattande när han skyndade ner för trapporna och ut på gatan.
Bokhandeln skulle precis stänga när han sprang in med andan i halsen. Den unga tjejen tittade igenkännande på honom.
"Det är du va? Som var med i Harry Potter?"
Han harklade sig och stirrade ner i golvet.
"Hrm, ja jo det var jag."
"Ja, jag tyckte väl det. Vet du..., sa hon och sänkte rösten lite. "Förlåt, men jag tyckte inte om dem. Filmerna alltså."
"Nähä."
Detta var inte en konversation han önskade sig just nu så han bytte snabbt ämne.
"Har du den där boken Twilight?"
Tjejen tittade på honom som om han vore lite efterbliven, sendan sprack hon ut i ett stort leende. "Jamen det är väl klart jag har den!"
Hon försvann bakom en hylla och kom tillbaka med en svart, ganska tjock bok.
"Bästa böckerna som någonsin skrivits!"
"Böckerna?"
"Ja det finns ju två till och en fjärde är påväg. Hon försvann igen och kom tillbaka med ytterligare två böcker i samma storlek som den första.
"Du måste läsa alla, annars är det ingen vits med det."
"Visst visst", sa han och drog fram plånboken.
Han ville hem nu. Men tjejen verkade inte märka hans otålighet utan pladdrade på.
"Alltså, dom är ju så sjukt bra. Du kommer att fastna totalt, fast du är kille. Ja, det är ju lite av en tjejbok, men jag tror att många killar skulle gilla den om de bara gav den chansen. Fast ni skulle ju aldrig förstå Edward. Alltså han är sååå jävla snygg. Det är helt galet. Man liksom vet hur snygg han är fast han inte finns på bild. Man vet det här uppe liksom." Hon knackade med fingret mot tinningen.
"Vad kostar dom?" Han avbröt monologen och började hala fram några sedlar.
Tjejen tittade upp och verkade äntligen förstå att han bara ville betala.
Hon tog böckerna, la dom i en påse och räckte den emot honom.
"För dig är det gratis", sa hon och log.
"Kändisrabatt! Jag tyckte filmerna var dåliga. Men du var bra!" Hon skrattade och Rob kände att han blev generad.
"Tack", mumlade han, tog emot påsen och gick ut.
Innan han somnade den kvällen hade han hunnit läsa ut första boken.
Den var verkligen bra men han drömde mardrömmar om den hela natten och vaknade kallsvettig. Edward beskrevs i bogen som den mest perfekta varelsen som gått i ett par skor.
Så, spela Edward, spela perfekt.
Jo hejsan.
Han gick in på toaletten och ställde sig framför spegeln. Håret stod som vanligt åt alla håll och kanter och skägget började sakta men säkert se likadant ut.
Han tände en cigg och suckade, vad hade han gett sig in i?
Men hellre det här en ett vanligt jobb tänkte han, tog den packade väskan och försvann ut genom dörren.
Officiell kärlek
Här kommer en något längre version af Officiell kärlek än den som finns på aftonbladet och robertpattinson.se jag var tvungen att korta ner den lite för att den skulle passa tävlingen, men här har ni originalet. Inte så stor skillnad men mycket nöje ändå!
"Så nu går andra filmen snart upp på biograferna. Kan du beskriva din roll i den här jämfört med första filmen"? Han skruvade lite på sig av obehag. Den här frågan liksom alla andra frågor en trött ointresserad reporter kunde ställa hade han fått tusentals gånger.
I början hade han svarat med entusiasm och inlevelse, men nu slog han bara av hjärnan och upprepade samma inövade fraser om och om igen.
Han kunde allt utantill, när han skulle le, se fundersam ut, lägga in någon vitsig kommentar till och med när han drog handen genom sitt tjocka hår började kännas rutinmässigt och krystat.
Intervjun förlöpte likadant som alla andra och efter precis 10 minuter tackade reportern för sig och gick sin väg.
Klockan var elva på kvällen och det hade varit den sista intervjun för dagen. Han satt kvar i fåtöljen och stirrade på väggen framför sig.
Det hade varit en mycket hektisk dag med intervjuer sedan tidigt på morgonen. När hade han ätit sist? Det måste ha varit någon gång på förmiddagen, men han kände sig inte hungrig.
Han drog fram sitt cigarettpaket ur bakfickan och tände den sista cigaretten.
Förr hade han gått fram till fönstret för att röka men det var inte längre någon idé, det blev alltid sådant kaos på gatan då.
Han slöt ögonen för ett kort ögonblick.
Dörren öppnades och hans manager följd av hans två livvakter klev in.
"Är du redo att åka tillbaka till hotellet"?
Han tittade upp.
"Så redo jag kan bli antar jag".
Han satte på sig jackan och drog kepsen långt ned över ögonen. Ju närmare ytterdörren han kom desto mer kände han hur pulsen ökade, svetten bröt fram hur pannan och halsen kändes torr som en öken.
Hans två livvakter gick på varsin sida om honom och hans manager gick före och tryckte ned handtaget på dörren. Ljudet som slog emot honom var öronbedövande och blixtrarna från kamerorna gjorde det omöjligt att se något.
Någonstans ungefär 10 meter längre fram skymtade limousinen, men vägen dit kändes oändligt lång. Han sneglade upp och genast ökade volymstyrkan markant. Överallt rödgråtna svullna ansikten som tillhörde småtjejer som desperat försökte kasta sig över kravallstaketen för att få en liten skymt av honom.
Plötsligt gav kravallstaketet vika och ett hav av människor vällde emot honom. Hans livvakter sög tag i honom och började plöja sig fram genom den tjocka massan. Överallt händer som rev och slet i hans kläder och hår. Livvakterna gjorde sitt bästa för att hålla folk borta men det var omöjligt. Tillslut lyfte en av dem upp honom och bar honom som ett litet barn de sista metrarna fram till bilen.
Dörren stängdes och chauffören började långsamt sicksacka sig fram.
"Det var värst vad de var på idag hörru", sa chauffören.
"Ja, de är på hugget", skämtade han tillbaka. Han var bra på det, att lägga till ett glatt leende och någon fyndig kommentar. Men sanningen var den att hjärtat fortfarande slog som trumpinnar i bröstet på honom och kan kämpade för att rösten inte skulle spricka.
Det hela var fullständigt absurt.
Men han ångrade inget. Hur kunde han göra det när den där lilla namnteckningen som hade lett honom till denna enorma succé även lett honom till hans livs största kärlek, som just nu låg i hans säng och väntade på honom.
Hotellet var som vanligt omringat av skrikande fans när de kom fram, men chauffören körde direkt ned i garaget och där kunde han via hissen ta sig upp på sitt våningsplan.
Hela våning 10 var stängt för övriga hotellgäster i ett försök att skydda skådespelarna. Men man fick ändå akta sig, papparazzis hade en förmåga att nestla sig in precis överallt.
"Klarar du dig själv härifrån"?, undrade en av livvakterna när hissdörrarna öppnades. Hans svit låg ungefär 15 meter bort.
"Det ska nog gå bra", svarade han artigt och släntrade bort mot dörren. Egentligen hade han velat rusa de sista metrarna, men det skulle väcka misstankar.
Vem som väntade på honom fick absolut inte avslöjas. Tidningarna gissade och kom på den ena rövarhistorien efter den andra.
Han drog upp nyckeln ur fickan och låste upp. Sviten var helt mörk och gardinerna fördragna och han kunde bara svagt urskilja inredningen.
Men han lät ljuset vara släckt, krängde av sig skor och jacka och smög mot sovrummet medan han lät plagg efter plagg falla till golvet. Framme vid sängen kunde han se en liten figur som låg invirad i täcket, hennes långa hår flöt ut över kudden och hon sov djupt.
Han skulle kunna stå där och se på henne i all evighet. Så fulländat vacker och perfekt hon var för honom.
Deras kärlek hade varit näst intill ögonblickligen och det kändes så oerhört skönt att ha henne vid sin sida, om än högst anonymt, när världen såg på. Tidningarna hade skrivit i månader om deras påstådda romans men de hade envist dementerat alla rykten.
En liten stund till ville de ha för sig själva. Förr eller senare skulle sanningen komma fram och den dagen den sorgen.
Han drog försiktigt undan täcket, kröp upp i sängen och lade sig intill henne. Hon gnydde till, vände sig emot honom och utan att öppna ögonen slöt hon sina armar runt honom och kysste honom försiktigt på munnen.
"Shhh, sov vidare du om du vill", viskade han medan han besvarade hennes kyss.
"Är du galen", mumlade hon.
"Hur ofta får vi chansen att vara ensamma i sängen utan ett helt kamerateam som står och tittar på"?
Det var all inbjudan han behövde. Han drog henne ännu närmare sig och började med händer och tunga sakta utforska varje del av hennes kropp. Efteråt låg de tysta i varandras armar tills gryningen ljus sipprade in mellan gardinerna.
"Jag måste gå", viskade hon.
"Nej, snälla, inte än, det måste fortfarande vara natt", mumlade han i hennes hår.
"Klockan är fem på morgonen", fnissade hon. "Snart kommer hela teamet inklampande och det blir mycket att förklara om de hittar mig här i din säng".
"Äh, låt de komma", sa han högt, kastade av sig täcket och hoppade upp på sängen.
"Låt världen veta då, de tror ju ändå sig veta sanningen"! Hon såg på honom och log.
"Men jag vill ha dig för mig själv. I alla fall ett litet tag till. Snälla? Snart nog får jag officiellt dela dig med tusentals fans världen över".
"Dito", sa han och satte sig ner bredvid henne igen.
"Men en liten stund till kan jag väl få ha dig hos mig"? Han slöt henne i sina armar.
"Jag släpper dig aldrig", viskade han i hennes öra.
"Det hoppas jag verkligen inte". Och så kröp de under täcket igen. När hon någon timme senare samlade ihop sina kläder och smög ut genom dörren saknade han henne som vanligt så att det värkte i kroppen.
Han hade inget planerat för förmiddagen så han vände sig om, slöt ögonen och försökte sova. Efter en halvtimme gav han upp.
Han gick upp och tog på sig kläderna, tog fram sin gitarr och satte sig i soffan. Förstrött började han spela på en melodi som hade funnits i hans huvud ett tag nu.
Den fick honom att tänka på henne. Men den lät helt annorlunda på gitarr än han hade tänkt sig och han fick inte alls samma känsla för den.
Han la ifrån sig gitarren, tog telefonen och slog numret ned till receptionen. Samtalet var kort och koncis. Portiern bad at få återkomma strax och mindre än fem minuter senare ringde telefonen. Man meddelade att VIP baren hade ställts i ordnig till hans förfogande.
Han drog på sig sina skor och smög försiktigt ut genom dörren. Våningsplanet var tomt, alla de andra var på olika promotions och intervjuer.
Nere i lobbyn var det också förvånansvärt lugnt. Han drog upp luvan över huvudet och släntrade bort till receptionen.
Portiern nickade med huvudet mot en stängd dörr där hans två livvakter redan stod och väntade. De öppnade dörren och han gled tyst in.
Han log för sig själv. Det hade sina fördelar att vara den hetaste kändisen för tillfället.
Pianot stod uppställt mitt i rummet och en ensam lampa lyste ovanför det. Han satte sig på pallen och drog försiktigt med fingrarna över tangenterna.
Förutom när han var med henne, var det här, bakom ett piano eller med en gitarr i handen han trivdes allra bäst. Musiken hade varit en del av honom så länge han kunde minnas.
Det var hans räddning när det kändes som om hela världen slet i honom.
Han blundade och lät melodin strömma genom hans händer och ner i pianot. Nu lät det precis som han tänkt sig. En text till melodin började ta form i huvudet och han prövade trevande att sjunga några fraser.
Plötsligt hörde han hur dörren slogs upp bakom honom. Han vände sig irriterat om, men frös till när han såg uttrycket i sin managers ögon.
"Vad är det"? Managern svalde hårt.
"Det var en bil, på fel sida av vägen, chauffören hade inte en chans.. Jag vet inte hur skadad…fan också…vad gör vi nu då"?
"Vem har krockat"?, frågade han men han behövde inte vänta på svaret. Han förstod vem det var. Med ett par snabba kliv var han framme vid dörren och hans livvakter hade svårt att hålla samma fart som honom.
Utanför hotellentrén stod mängder av fans och väntade på honom men han såg dem inte.
Ursinnigt tryckte han sig genom skaran och tvingade en taxi att stanna genom att ställa sig i vägen för den mitt på gatan.
Han hoppade snabbt in och livvakterna hade inte en chans att hinna efter honom.
Taxichauffören vände sig surt om för att ge någon spydig kommentar, men ångrade sig snabbt är han såg det sammanbitna ansiktet. Han klarade inte av mer än att väsa fram vart han skulle. Sedan satt han tyst och stirrade ut genom fönstret.
En enda tanke malde genom hand huvud. Hon måste vara ok.
Framför sjukhuset hade redan en mängd journalister samlats. Så fort han steg ut ur bilen flockades de runt honom som hungriga vargar.
Men inget kunde stoppa honom och han slog sig igenom den kompakta massan och in på sjukhuset. I receptionen fick han veta vart hon låg.
"Snälla, försök stoppa dem", sa han lågt och nickade mot horden av journalister som vällde in genom dörrarna. Sen sprang han så fort benen bar honom.
Gode gud säg att hon är ok.
Hon låg i en säng med slutna ögon. Ansiktet var blekt och täckt av blåmärken och torkat blod. Huvudet var täckt av ett tjockt bandage och det långa kastanjebruna håret hängde stripigt ned på hennes axlar. Han stannade i dörröppningen, höll andan, var hon? Nej, hon andades. På darrande ben smög han fram till hennes säng och sjönk ned på kanten.
Han tog hennes slappa hand mellan sina och smekte den ömt.
Först nu vågade han tillåta sig att känna något och alla känslorna vällde som en flodvåg över honom. Han hade aldrig känt sig så rädd, så liten och hjälplös.
Tårarna rann nedför hans kinder men han brydde sig inte om att torka bort dem.
"Jag älskar dig", viskade han, om och om igen.
"Snälla vakna, jag älskar dig".
Hon öppnade sakta ögonen och såg på honom.
Samtidigt stormades rummet av journalister.
Fotoblixtrarna smattrade och ljudvolymen steg av alla frågor.
Men han varken hörde eller såg dem.
Han lutade sig fram, tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne. "Jag älskar dig också", mumlade hon mellan kyssarna.
Och bakom dem ökade blixtrarnas smatter.
