Edward del 3
Först trodde han att det bara var alkoholen som gjorde hans kropp svag och darrig. Mödosamt tog han sig ned för trappen. Det var tidigt på morgonen så allt var tyst och öde.
Ute på gatan kisade han mot soluppgången, ljuset stack i ögonen och halsen kändes torr och svullen. Huvudet värkte och han ångrade bittert att han druckit så mycket trots att han inte var van. Han funderade på om han borde letat upp Pattie för att säga adjö men han antog att hon sov.
Det var inte alls långt hem men nu verkade det som om varje steg fick hela kroppen att skälva av smärta och huvudet kändes som om det skulle sprängas. När han svängde in på sin egen gata var han övertygad om att han skulle svimma av matthet och han stannade ett ögonblick för att vila mot en lyktstolpe. Gatan var helt tom såhär tidigt med undantag från en spenslig pojke som kom cyklande med en stor tidingsväska över axeln.
När han fick syn på Edward gjorde han stora ögon och trampade snabbt över till andra sidan gatan.
När han äntligen var hemma var han så svullen i halsen att han knappt kunde svälja. Vatten, han behövde vatten.
Kranen hade inte varit öppnad på flera dagar och smakade bittert av jord och rost men han svepte ändå tre stora glas som skar som knivar när vattnet rann ner i halsen. Han stapplade upp för trappen och stupade sedan i säng.
Han somnade genast och drömde oroligt om män i vita rockar och någon som bar honom, han såg himlen och taklampor i en lång korridor och röster, hela tiden röster som talade oroligt med varandra.
En så märklig dröm. Han ville vakna, försökte vakna men det var som om något höll honom kvar i någon sorts dvala. Febern härjade besinnigslöst i kroppen och han förstod nu att det inte var alkoholen som var orsaken. Han hade drabbats av det oundvikliga, influensan.
Ibland kände han hur något fuktigt och kallt ströks mot hans panna och det verkade som om någon försökte tala med honom. Edward försökte svara, berätta att han hörde dem men läpparna lydde honom inte och vägrade forma sig till ord.
Kroppen kändes så otroligt tung, som om hela han var gjord av cement som tyngde ner honom i sängen. Hjärnan var som insvept i en tjock dimma som gjorde det svårt att tänka klart och hela tiden dunkade pulsen i hans öron som ilskna hammarslag.
En gång hörde han rösterna tydligare och starkare än vanligt och han lyssnade uppmärksamt.
"........fadern gick bort för två veckor sedan....insjuknade snabbt....inte kontaktbar....städerskan fann honom yrandes i sängen.....Mason.....jo, modern också....han har antagligen inte långt kvar....Dr Cullen kunde inget göra.....stackars krake.....så ung......"
Så då var han i allafall inte hemma längre. Fina, snälla, pliktskyldiga Rosa, han borde förstått att hon inte bara kunnat lämna sitt uppdrag sådär, trots att hans mor sagt åt henne att hon inte behövde komma mer.
Edward var ledsen att han missat sin mors bortgång. Han borde ha varit där vid hennes sida. Men vad spelade det för roll egentligen? Han skulle dö nu. Han kände det i hela kroppen. Tankarna blev luddiga och svåra att tyda. Lungorna värkte och vägrade vidga sig tillräckligt för att ge honom nog med syre. Pulsen som han hela tiden hört som en stark fast rytm blev nu mer och mer oregelbunden och svag och han kunde känna hur hans kropp stängde av bit för bit.
Döden närmade sig snabbt och Edward var rädd. Han var inte redo än, det var så mycket han aldrig skulle få uppleva. Första kyssen av en flicka han älskade, giftermål, barn och barnbarn.
Han ville bli gammal se världen förändras runt honom. Inte dö så här, inte nu.
Men det var för sent.
Plötsligt kände han hur något iskallt stacks in under honom och lyfte upp honom. Något förde honom bort, det kändes som om han flög. En kort stund senare låg han åter i en säng, han tvingade med sina sista krafter upp ögonen och såg, en ängel.
Ja, något annat kunde det inte vara. Ängeln var vacker, så oändligt vacker och den log mot honom, sträckte fram en snövit hand och smekte hans kind, den var kall och hård men ändå kändes den len som sammet.
Den böjde sig över honom och viskade något i hans öra. Edward lyssnade och häpnade över rösten som flödade in i hans sinne som det renaste klockspel.
"Jag kan rädda dig Edward. Du kommer att"....ängeln tvekade....."förändras....mycket och det kommer inte att vara enkelt. Men du får leva."
Edward förstod inte vad ängeln menade men tanken på döden skrämmde honom mer än något annat, han log ett matt leende till svar och nickade.
Ängeln såg på honom en sista gång, ansiktet var fortfarande lika vackert men det var sorgset nu. Så la den en hand på Edwards panna och vinklade hans huvud lite åt sidan, böjde sig åter ned och lät sina kalla läppar stryka mot hans hals.
Sedan kom smärtan
Ute på gatan kisade han mot soluppgången, ljuset stack i ögonen och halsen kändes torr och svullen. Huvudet värkte och han ångrade bittert att han druckit så mycket trots att han inte var van. Han funderade på om han borde letat upp Pattie för att säga adjö men han antog att hon sov.
Det var inte alls långt hem men nu verkade det som om varje steg fick hela kroppen att skälva av smärta och huvudet kändes som om det skulle sprängas. När han svängde in på sin egen gata var han övertygad om att han skulle svimma av matthet och han stannade ett ögonblick för att vila mot en lyktstolpe. Gatan var helt tom såhär tidigt med undantag från en spenslig pojke som kom cyklande med en stor tidingsväska över axeln.
När han fick syn på Edward gjorde han stora ögon och trampade snabbt över till andra sidan gatan.
När han äntligen var hemma var han så svullen i halsen att han knappt kunde svälja. Vatten, han behövde vatten.
Kranen hade inte varit öppnad på flera dagar och smakade bittert av jord och rost men han svepte ändå tre stora glas som skar som knivar när vattnet rann ner i halsen. Han stapplade upp för trappen och stupade sedan i säng.
Han somnade genast och drömde oroligt om män i vita rockar och någon som bar honom, han såg himlen och taklampor i en lång korridor och röster, hela tiden röster som talade oroligt med varandra.
En så märklig dröm. Han ville vakna, försökte vakna men det var som om något höll honom kvar i någon sorts dvala. Febern härjade besinnigslöst i kroppen och han förstod nu att det inte var alkoholen som var orsaken. Han hade drabbats av det oundvikliga, influensan.
Ibland kände han hur något fuktigt och kallt ströks mot hans panna och det verkade som om någon försökte tala med honom. Edward försökte svara, berätta att han hörde dem men läpparna lydde honom inte och vägrade forma sig till ord.
Kroppen kändes så otroligt tung, som om hela han var gjord av cement som tyngde ner honom i sängen. Hjärnan var som insvept i en tjock dimma som gjorde det svårt att tänka klart och hela tiden dunkade pulsen i hans öron som ilskna hammarslag.
En gång hörde han rösterna tydligare och starkare än vanligt och han lyssnade uppmärksamt.
"........fadern gick bort för två veckor sedan....insjuknade snabbt....inte kontaktbar....städerskan fann honom yrandes i sängen.....Mason.....jo, modern också....han har antagligen inte långt kvar....Dr Cullen kunde inget göra.....stackars krake.....så ung......"
Så då var han i allafall inte hemma längre. Fina, snälla, pliktskyldiga Rosa, han borde förstått att hon inte bara kunnat lämna sitt uppdrag sådär, trots att hans mor sagt åt henne att hon inte behövde komma mer.
Edward var ledsen att han missat sin mors bortgång. Han borde ha varit där vid hennes sida. Men vad spelade det för roll egentligen? Han skulle dö nu. Han kände det i hela kroppen. Tankarna blev luddiga och svåra att tyda. Lungorna värkte och vägrade vidga sig tillräckligt för att ge honom nog med syre. Pulsen som han hela tiden hört som en stark fast rytm blev nu mer och mer oregelbunden och svag och han kunde känna hur hans kropp stängde av bit för bit.
Döden närmade sig snabbt och Edward var rädd. Han var inte redo än, det var så mycket han aldrig skulle få uppleva. Första kyssen av en flicka han älskade, giftermål, barn och barnbarn.
Han ville bli gammal se världen förändras runt honom. Inte dö så här, inte nu.
Men det var för sent.
Plötsligt kände han hur något iskallt stacks in under honom och lyfte upp honom. Något förde honom bort, det kändes som om han flög. En kort stund senare låg han åter i en säng, han tvingade med sina sista krafter upp ögonen och såg, en ängel.
Ja, något annat kunde det inte vara. Ängeln var vacker, så oändligt vacker och den log mot honom, sträckte fram en snövit hand och smekte hans kind, den var kall och hård men ändå kändes den len som sammet.
Den böjde sig över honom och viskade något i hans öra. Edward lyssnade och häpnade över rösten som flödade in i hans sinne som det renaste klockspel.
"Jag kan rädda dig Edward. Du kommer att"....ängeln tvekade....."förändras....mycket och det kommer inte att vara enkelt. Men du får leva."
Edward förstod inte vad ängeln menade men tanken på döden skrämmde honom mer än något annat, han log ett matt leende till svar och nickade.
Ängeln såg på honom en sista gång, ansiktet var fortfarande lika vackert men det var sorgset nu. Så la den en hand på Edwards panna och vinklade hans huvud lite åt sidan, böjde sig åter ned och lät sina kalla läppar stryka mot hans hals.
Sedan kom smärtan
Kommentarer
Postat av: faya
Mycket bättre än del två :)
Postat av: jovana p
MYCKET BRA!!!
DU MÅSTE SKRIVA FLER!:D<3
Trackback
