Edward del 5
Det första som slog Edward när de kom utanför dörren på den lilla stugan där de befann sig var att den låg någonstans mitt ute i skogen.
"Men jag kan ju höra dem!? Bilarna, människorna. Allt ljud."
"Vi är ungefär 5 kilometer från staden, men dina sinnen är oerhört skarpa nu. Du måste lära dig att stänga ute sådant du inte behöver höra.
Edward kände sig otålig. Törsten rev som klor i strupen och skrek åt honom att släcka den. Han lyssnade bara med ett halvt öra på hur Carlisle berättade om hans nyfunna förmågor och hur han bäst kunde använda dem.
Plötsligt snappade han upp en svag doft som trängde igenom alla de andra intrycken och genast var det som om allt annat tystnade. Det som han anat inom sig som något mycket farligt tog helt överhanden och han vädrade i luften.
Sedan spran han. Det gick i en rasande fart men han kunde ändå med lätthet undvika trädstammarna som rusade förbi. Han var inte Edward Mason längre. Han var ett rovdjur, ett rovdjur som fått korn på sitt byte och det manade honom att springa ännu snabbare.
Allt var över på ett ögonblick. Den gamle mannen som antagligen var påväg hem genom skogen hann aldrig märka vad som hände. Blodet som fyllde hans mun skänkte en sådan enorm tillfredsställelse att han suckade lyckligt och forstatte dricka från mannens sargade kropp tills han inte längre kunde höra hjärtat slå.
En gren knäcktes och rovdjuret i honom morrade hotfullt. Jag borde ha stoppat honom. Å, den arme mannen. Vad har jag gjort.
Carlisles sorgsna tanke fick Edward att återvända till något av sitt gamla jag igen. Förbluffat såg han på den gamle mannens kropp och sedan på Carlisle. Vreden exploderade i honom.
"Jag är ett monster!" skrek han. "Du har gjort mig till ett monster!"
Med ett vrål kastade han sig mot Carlisle med blottade tänder, men Carlisle vek skickligt undan.
"Du behöver inte vara ett monster Edward. Det finns andra sätt.
"Vad?" Han tog ytterligare ett ursinnigt språng men missade igen.
"Djur" sa Carlisle lugnt. "Vi kan överleva på djurblod. Vi behöver inte döda människor.
Edward stannade upp. I Carlisles tankar såg han vad han menade. "Men hur ska jag kunna välja? Jag hade ju inte något val nu. Jag kunde inte stoppa monstret, ville inte stoppa det.
"Du är nyfödd, dina vampyrinstinkter är för starka för dig. Men du lär dig hantera dem och jag hjälper dig.
Edward fnös. "Jo visst, precis som du gjorde nyss. Han vände om och begav sig tillbaka till stugan.
Trots att han inte alls visste vart han var så var vägen tillbaka lika klar för honom som om han gått där tusentals gånger. Doftspåret efter honom och Carlisle låg som ett färgglatt band som han bara hade att följa.
Nu när han inte längre var lika förblindad av törsten märkte han även en mängd andra doftband som ringlade kors och tvärs genom skogen. Ett av dem korsade hans väg och verkade starkare än de andra. Han slog av på takten och vädrade i luften.
"Det är en hjort." Carlisle hade hunnit ikapp honom. "Ensam hane, ungefär en kilometer österut. Lyssna. Kan du höra den?" Edward koncentrerade sig, försökte stänga ute alla andra ljud. Det var svårt att fokusera, han var fortfarande alldeles för upprörd över det som just hänt.
Irriterad sparkade han till en sten som flög som en projektil och borrade in sig i en tjock trädstam. "Kom" sa Carlisle. "Jag hjälper dig."
Egentligen ville Edward vara själv nu, men törsten hade åter slagit sina kraftiga klor i honom och han följde motvilligt efter. Carlisle pustade ut i sitt sinne och Edward funderade på om han borde tala om för honom att han kunde höra hans tankar, men han lät det bero för nu.
När de kom närmre bytet kunde han plötsligt urskilja dess ljud. Han kunde höra hur klövarna flyttade sig mot de fallna löven, det krasande ljudet av tänder som malde löv och grenar. Han kunde höra hjärtat som pumpade runt flera liter blod i den stora kroppen, det brusade i öronen och kan ville kasta sig efter den genast. Men den här gången hann Carlisle stoppa honom.
"Ett rent och snabbt anfall, för att bespara djuret så mycket lidande som möjligt."
Carlisle var smidig som en katt när han rörde sig genom skogen. Hjorten som stod och betade på ett lövträd hörde honom aldrig och i ett enda mjukt språng var han uppe på dess rygg och vred blixtsnabbt om nacken på den.
Med en djup suck sjönk den till marken. Edward gick tveksamt fram. Något kändes konstigt. Med den gamle mannen hade allt kännts så naturligt, som om han var skapt för att döda och dricka hans blod, det var först när allt var över som han känt någon ånger.
Med hjorten var det annorlunda, konstlat. Han knäböjde bredvid hjorten och strök försiktigt över den mjuka pälsen. Tänderna sjönk lätt igenom det fasta köttet och han började dricka, blodet var varmt som hos människan med det här smakade annorlunda, sött men samtidigt lite bittert.
Törsten brydde sig dock inte om smak så han fortsatte att dricka girigt.
Hjorten var stor och innehöll mycket blod och när han var klar var törsten helt borta. Eftersmaken fick honom dock att grimasera.
"Det smakar inte rätt" sa han till Carlisle. "Nej men det går att överleva på och vi skonar människors liv." Edward förstod vad Carlisle menade och en del av honom höll med, men i samma ögonblick han blivit vampyr så var det som om hans mänskliga sida hade försvunnit in i hans undermedvetna. Ett monster hade tagit över platsen och monstret sa till honom att människor var hans rätta byte.
Tiden gick och även om det ofta var svårt, accepterade Edward sin roll som vampyr. Han blev Carlisles elev och lärde sig behärska sin styrka och kontrollera sina sinne.
Carlsile lärde honom om deras historia, vart det fanns andra vampyrer och vilka som var vegetarianer som de var. Han lärde honom också vart man jagade för att bäst bevara rovdjursbeståndet och hur man undvek vandringsspår där människor gick.
"En dag" sa Carlisle. "Kan du börja interagera med människor igen, men låt dit nyfödda stadie gå över först. Det krävs enorm kontroll för att klara av något sådant."
En dag....så sa han ofta. Men den där dagen tycktes aldrig komma och Edward kände sig mer och mer rastlös. Snart ett år hade gått sedan han förvandlades och han tyckte själv att han hade mer än tillräcklig kontroll över sitt inneboende monster. Han var dessutom nyfiken på hur det var med Pattie. Hade hon klarat sig undan influensavågen. Den var över nu men staden var fortfarande tyngd av dess framfart hade Carlisle rapporterat de gånger han begett sig dit i något ärende.
Edward satt på trappen till den lilla stugan och rullade en sten mellan sina fingrar. Ett lätt tryck och stenen förvandlades till smågrus som föll ned på hans skor.
Fortfarande fascinerades han av den brutala styrka han nu besatt. Han var uttråkad, extremt uttråkad. Med sin superhörsel kunde han höra stadens brus och det drev honom till vansinne. Carlisle var där och han kunde se genom hans sinne hur han samtalade med en man på banken. Samtalet verkade dra ut på tiden och Edward visste att Carlisle dessutom ämnade besöka sjukhuset innan han kom tillbaka.
Tillräckligt med tid för att smita in till stan och tillbaka utan att han skulle märka något.
Klockan närmade sig eftermiddag och molnen låg tunga över himlen, ingen chans att bli upptäckt alltså. Han bestämde sig på bråkdelen av en sekund och bara någon minut senare befann han sig i utkanten av staden.
Doften av människorna slog emot honom som en slägga och han var tvungen att stanna och gripa tag i ett stort klippblock för att inte monstret skulle ta överhanden.
Bäst att inte ta några risker, tänkte han och slutade andas, något han gjorde mest av gammal vana. När dofterna försvann slappnade kroppen av och han fortsatte. På något vis verkade allt annorlunda. Byggnader, platser allt såg ut som det alltid gjort, men ändå inte.
Det var som om allt i hans liv som människa nu bara var en suddig dröm som han hade svårt att minnas. Några saker var dock klara och han styrde stegen mot kyrkogården.
Hela tiden koncentrerade han sig på att inte andas och att gå sakta. Att röra sig i vampyrfart skulle inte vara så lyckat just nu.
Han hälsade inte på människor han råkade möta utan borrade ned blicken i gatan, vågade inte se på dem av rädsla för att anfalla.
Två simpla träkors bredvid varandra, det var vad hans föräldrar fått som sista viloplats. Sorgen vällde fam ur hjärtat när han tänkte på deras öde, men kanske hade det varit till det bästa ändå, för hur hade de klarat förlusten av honom?
Utan en grav att gå till, utan någonstans att sörja, det hade hans mor aldrig klarat av.
Han stannade kvar vid gravarna ända till det mörknade, då tog han farväl av sina föräldrar en sista gång och visste att han aldrig mer skulle besöka platsen.
Han styrde stegen mot nästa mål, bordellen. På andra sidan gatan där han och Pattie mötts för nära nog ett år sedan stannade han och koncentrerade sig.
Först var alla tankar bara ett öronbedövande brus men snart kunde han börja söka efter henne i enskilda mäns huvuden. Han följde hennes dag genom männens ögon och äcklades av allt hon var tvungen att stå ut med.
Strax innan skymningen hade hon lämnat bordellen tillsammans med en medelålders man som var lång och stor. De hade vandrat länge längs gatorna och småpratat med varandra om vardagliga saker och allt hade sett riktigt trivsamt ut, Pattie hade till och med skrattat några gånger. Något hon inte gjort med någon av de andra kunderna.
Mannens tankar hade hela tiden varit ömma och kärleksfulla och Edward gladdes med Pattie. Kanske var detta någon som kunde ta hand om henne. De hade nu vandrat så långt att det var glest mellan bostadshusen och gatorna låg öde.
Pattie tittade på sin armbandsklocka och sa att nu var det dags att återvända, hans tid var ute.
För sent såg Edward den plötsliga förändringen i mannens tankar som plötsligt blev nattsvarta av avund och vrede inför att lämna Pattie till en annan man.
Om inte han fick ha henne för sig själv så skulle ingen annan få henne heller. Han tog ett kraftigt tag om Pattie och kastade henne med huvudet före in i en tegelvägg.
Med ett kvävt skri sjönk hon ihop. Mannen såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen sett honom. Sedan lyfte han upp den medvetslösa Pattie och försvann in i en mörk gränd. Den sjuka hjärnan fick Edward att ryta högt när han rusade fram genom gatorna, för snabb för att någon männsika skulle hinna uppfatta honom.
Han såg hur mannen slöt sina händer om Patties halls och hur hon kämpade för att få luft. Han kunde höra dem nu. Hur hans hjärta dundrade av adrenalin och hur hennes hjärta kämpade för ett sista slag och sedan tystnade. Nej!
Med ett ursinnigt vrål slängde han sig över mannen och slet honom i stycken. Blodet stänkte över honom och fick monstret i honom att jubla. Att den verkliga orsaken till hans agerande var för stackars Patties skull försvann ur hans medvetande i samma stund som de söta dropparna träffade hans bleka läppar.
Det smakade så ljuvligt, så underbart att han för ett ögonblick inte kunde tänka på något annat än att dricka. Blodet sjöng för honom, lockade honom.
En hastig blick på den livlösa Pattie fick honom att komma till sans igen. Hon var död. Han hade inte varit snabb nog för att rädda henne.
Om jag bara sett hans mörka tankar tidigare, kanske vid ett annat tillfälle, då hade jag kanske kunnat rädda henne.
Monstret skrattade hånfullt åt honom. Viskade i hans öra: Nästa gång.... Det var då efter ett års kämpande ot monstret i honom som han släppte guarden.
Monstret jublade ännu högre och tog helt överhanden, människan Edward Mason var besegrad och rovdjuret frustade av styrka.
Det här var hans sanna natur. Han skulle jaga de som jagade och straffa de som straffade. Giftet rann i hans mun och han morrade doft.
Carlisle hade återvänt till stugan nu och upptäckt att han var borta. Det skulle bara ta några ögonblick innan han var där. Edward tog ett språng upp på ett av hustaken och gav sig av ut i natten.
Han hade inga planer på att återvända.....
"Men jag kan ju höra dem!? Bilarna, människorna. Allt ljud."
"Vi är ungefär 5 kilometer från staden, men dina sinnen är oerhört skarpa nu. Du måste lära dig att stänga ute sådant du inte behöver höra.
Edward kände sig otålig. Törsten rev som klor i strupen och skrek åt honom att släcka den. Han lyssnade bara med ett halvt öra på hur Carlisle berättade om hans nyfunna förmågor och hur han bäst kunde använda dem.
Plötsligt snappade han upp en svag doft som trängde igenom alla de andra intrycken och genast var det som om allt annat tystnade. Det som han anat inom sig som något mycket farligt tog helt överhanden och han vädrade i luften.
Sedan spran han. Det gick i en rasande fart men han kunde ändå med lätthet undvika trädstammarna som rusade förbi. Han var inte Edward Mason längre. Han var ett rovdjur, ett rovdjur som fått korn på sitt byte och det manade honom att springa ännu snabbare.
Allt var över på ett ögonblick. Den gamle mannen som antagligen var påväg hem genom skogen hann aldrig märka vad som hände. Blodet som fyllde hans mun skänkte en sådan enorm tillfredsställelse att han suckade lyckligt och forstatte dricka från mannens sargade kropp tills han inte längre kunde höra hjärtat slå.
En gren knäcktes och rovdjuret i honom morrade hotfullt. Jag borde ha stoppat honom. Å, den arme mannen. Vad har jag gjort.
Carlisles sorgsna tanke fick Edward att återvända till något av sitt gamla jag igen. Förbluffat såg han på den gamle mannens kropp och sedan på Carlisle. Vreden exploderade i honom.
"Jag är ett monster!" skrek han. "Du har gjort mig till ett monster!"
Med ett vrål kastade han sig mot Carlisle med blottade tänder, men Carlisle vek skickligt undan.
"Du behöver inte vara ett monster Edward. Det finns andra sätt.
"Vad?" Han tog ytterligare ett ursinnigt språng men missade igen.
"Djur" sa Carlisle lugnt. "Vi kan överleva på djurblod. Vi behöver inte döda människor.
Edward stannade upp. I Carlisles tankar såg han vad han menade. "Men hur ska jag kunna välja? Jag hade ju inte något val nu. Jag kunde inte stoppa monstret, ville inte stoppa det.
"Du är nyfödd, dina vampyrinstinkter är för starka för dig. Men du lär dig hantera dem och jag hjälper dig.
Edward fnös. "Jo visst, precis som du gjorde nyss. Han vände om och begav sig tillbaka till stugan.
Trots att han inte alls visste vart han var så var vägen tillbaka lika klar för honom som om han gått där tusentals gånger. Doftspåret efter honom och Carlisle låg som ett färgglatt band som han bara hade att följa.
Nu när han inte längre var lika förblindad av törsten märkte han även en mängd andra doftband som ringlade kors och tvärs genom skogen. Ett av dem korsade hans väg och verkade starkare än de andra. Han slog av på takten och vädrade i luften.
"Det är en hjort." Carlisle hade hunnit ikapp honom. "Ensam hane, ungefär en kilometer österut. Lyssna. Kan du höra den?" Edward koncentrerade sig, försökte stänga ute alla andra ljud. Det var svårt att fokusera, han var fortfarande alldeles för upprörd över det som just hänt.
Irriterad sparkade han till en sten som flög som en projektil och borrade in sig i en tjock trädstam. "Kom" sa Carlisle. "Jag hjälper dig."
Egentligen ville Edward vara själv nu, men törsten hade åter slagit sina kraftiga klor i honom och han följde motvilligt efter. Carlisle pustade ut i sitt sinne och Edward funderade på om han borde tala om för honom att han kunde höra hans tankar, men han lät det bero för nu.
När de kom närmre bytet kunde han plötsligt urskilja dess ljud. Han kunde höra hur klövarna flyttade sig mot de fallna löven, det krasande ljudet av tänder som malde löv och grenar. Han kunde höra hjärtat som pumpade runt flera liter blod i den stora kroppen, det brusade i öronen och kan ville kasta sig efter den genast. Men den här gången hann Carlisle stoppa honom.
"Ett rent och snabbt anfall, för att bespara djuret så mycket lidande som möjligt."
Carlisle var smidig som en katt när han rörde sig genom skogen. Hjorten som stod och betade på ett lövträd hörde honom aldrig och i ett enda mjukt språng var han uppe på dess rygg och vred blixtsnabbt om nacken på den.
Med en djup suck sjönk den till marken. Edward gick tveksamt fram. Något kändes konstigt. Med den gamle mannen hade allt kännts så naturligt, som om han var skapt för att döda och dricka hans blod, det var först när allt var över som han känt någon ånger.
Med hjorten var det annorlunda, konstlat. Han knäböjde bredvid hjorten och strök försiktigt över den mjuka pälsen. Tänderna sjönk lätt igenom det fasta köttet och han började dricka, blodet var varmt som hos människan med det här smakade annorlunda, sött men samtidigt lite bittert.
Törsten brydde sig dock inte om smak så han fortsatte att dricka girigt.
Hjorten var stor och innehöll mycket blod och när han var klar var törsten helt borta. Eftersmaken fick honom dock att grimasera.
"Det smakar inte rätt" sa han till Carlisle. "Nej men det går att överleva på och vi skonar människors liv." Edward förstod vad Carlisle menade och en del av honom höll med, men i samma ögonblick han blivit vampyr så var det som om hans mänskliga sida hade försvunnit in i hans undermedvetna. Ett monster hade tagit över platsen och monstret sa till honom att människor var hans rätta byte.
Tiden gick och även om det ofta var svårt, accepterade Edward sin roll som vampyr. Han blev Carlisles elev och lärde sig behärska sin styrka och kontrollera sina sinne.
Carlsile lärde honom om deras historia, vart det fanns andra vampyrer och vilka som var vegetarianer som de var. Han lärde honom också vart man jagade för att bäst bevara rovdjursbeståndet och hur man undvek vandringsspår där människor gick.
"En dag" sa Carlisle. "Kan du börja interagera med människor igen, men låt dit nyfödda stadie gå över först. Det krävs enorm kontroll för att klara av något sådant."
En dag....så sa han ofta. Men den där dagen tycktes aldrig komma och Edward kände sig mer och mer rastlös. Snart ett år hade gått sedan han förvandlades och han tyckte själv att han hade mer än tillräcklig kontroll över sitt inneboende monster. Han var dessutom nyfiken på hur det var med Pattie. Hade hon klarat sig undan influensavågen. Den var över nu men staden var fortfarande tyngd av dess framfart hade Carlisle rapporterat de gånger han begett sig dit i något ärende.
Edward satt på trappen till den lilla stugan och rullade en sten mellan sina fingrar. Ett lätt tryck och stenen förvandlades till smågrus som föll ned på hans skor.
Fortfarande fascinerades han av den brutala styrka han nu besatt. Han var uttråkad, extremt uttråkad. Med sin superhörsel kunde han höra stadens brus och det drev honom till vansinne. Carlisle var där och han kunde se genom hans sinne hur han samtalade med en man på banken. Samtalet verkade dra ut på tiden och Edward visste att Carlisle dessutom ämnade besöka sjukhuset innan han kom tillbaka.
Tillräckligt med tid för att smita in till stan och tillbaka utan att han skulle märka något.
Klockan närmade sig eftermiddag och molnen låg tunga över himlen, ingen chans att bli upptäckt alltså. Han bestämde sig på bråkdelen av en sekund och bara någon minut senare befann han sig i utkanten av staden.
Doften av människorna slog emot honom som en slägga och han var tvungen att stanna och gripa tag i ett stort klippblock för att inte monstret skulle ta överhanden.
Bäst att inte ta några risker, tänkte han och slutade andas, något han gjorde mest av gammal vana. När dofterna försvann slappnade kroppen av och han fortsatte. På något vis verkade allt annorlunda. Byggnader, platser allt såg ut som det alltid gjort, men ändå inte.
Det var som om allt i hans liv som människa nu bara var en suddig dröm som han hade svårt att minnas. Några saker var dock klara och han styrde stegen mot kyrkogården.
Hela tiden koncentrerade han sig på att inte andas och att gå sakta. Att röra sig i vampyrfart skulle inte vara så lyckat just nu.
Han hälsade inte på människor han råkade möta utan borrade ned blicken i gatan, vågade inte se på dem av rädsla för att anfalla.
Två simpla träkors bredvid varandra, det var vad hans föräldrar fått som sista viloplats. Sorgen vällde fam ur hjärtat när han tänkte på deras öde, men kanske hade det varit till det bästa ändå, för hur hade de klarat förlusten av honom?
Utan en grav att gå till, utan någonstans att sörja, det hade hans mor aldrig klarat av.
Han stannade kvar vid gravarna ända till det mörknade, då tog han farväl av sina föräldrar en sista gång och visste att han aldrig mer skulle besöka platsen.
Han styrde stegen mot nästa mål, bordellen. På andra sidan gatan där han och Pattie mötts för nära nog ett år sedan stannade han och koncentrerade sig.
Först var alla tankar bara ett öronbedövande brus men snart kunde han börja söka efter henne i enskilda mäns huvuden. Han följde hennes dag genom männens ögon och äcklades av allt hon var tvungen att stå ut med.
Strax innan skymningen hade hon lämnat bordellen tillsammans med en medelålders man som var lång och stor. De hade vandrat länge längs gatorna och småpratat med varandra om vardagliga saker och allt hade sett riktigt trivsamt ut, Pattie hade till och med skrattat några gånger. Något hon inte gjort med någon av de andra kunderna.
Mannens tankar hade hela tiden varit ömma och kärleksfulla och Edward gladdes med Pattie. Kanske var detta någon som kunde ta hand om henne. De hade nu vandrat så långt att det var glest mellan bostadshusen och gatorna låg öde.
Pattie tittade på sin armbandsklocka och sa att nu var det dags att återvända, hans tid var ute.
För sent såg Edward den plötsliga förändringen i mannens tankar som plötsligt blev nattsvarta av avund och vrede inför att lämna Pattie till en annan man.
Om inte han fick ha henne för sig själv så skulle ingen annan få henne heller. Han tog ett kraftigt tag om Pattie och kastade henne med huvudet före in i en tegelvägg.
Med ett kvävt skri sjönk hon ihop. Mannen såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen sett honom. Sedan lyfte han upp den medvetslösa Pattie och försvann in i en mörk gränd. Den sjuka hjärnan fick Edward att ryta högt när han rusade fram genom gatorna, för snabb för att någon männsika skulle hinna uppfatta honom.
Han såg hur mannen slöt sina händer om Patties halls och hur hon kämpade för att få luft. Han kunde höra dem nu. Hur hans hjärta dundrade av adrenalin och hur hennes hjärta kämpade för ett sista slag och sedan tystnade. Nej!
Med ett ursinnigt vrål slängde han sig över mannen och slet honom i stycken. Blodet stänkte över honom och fick monstret i honom att jubla. Att den verkliga orsaken till hans agerande var för stackars Patties skull försvann ur hans medvetande i samma stund som de söta dropparna träffade hans bleka läppar.
Det smakade så ljuvligt, så underbart att han för ett ögonblick inte kunde tänka på något annat än att dricka. Blodet sjöng för honom, lockade honom.
En hastig blick på den livlösa Pattie fick honom att komma till sans igen. Hon var död. Han hade inte varit snabb nog för att rädda henne.
Om jag bara sett hans mörka tankar tidigare, kanske vid ett annat tillfälle, då hade jag kanske kunnat rädda henne.
Monstret skrattade hånfullt åt honom. Viskade i hans öra: Nästa gång.... Det var då efter ett års kämpande ot monstret i honom som han släppte guarden.
Monstret jublade ännu högre och tog helt överhanden, människan Edward Mason var besegrad och rovdjuret frustade av styrka.
Det här var hans sanna natur. Han skulle jaga de som jagade och straffa de som straffade. Giftet rann i hans mun och han morrade doft.
Carlisle hade återvänt till stugan nu och upptäckt att han var borta. Det skulle bara ta några ögonblick innan han var där. Edward tog ett språng upp på ett av hustaken och gav sig av ut i natten.
Han hade inga planer på att återvända.....
Kommentarer
Postat av: Asta
Sjukt bra skrivet asså! Du bara måste skriva flera! :D
Postat av: Emelie
Får jag lov att publicera historien om Edward på min blogg? Jag skriver naturligtvis att det är du som skrivit den osv. =)
Mejla svar till min e-mail, [email protected].
Skriv gjärna även om jag inte får, bara så jag vet :)
Postat av: Asta
Hoppsan! Jag glömde helt bort det där med att fråga om jag får publicera din Edward berättelse på min blogg :S Jag har redan publicerat första delen,hoppas det är okej. Är det okej om jag publicerar resten av delarna med? Jag lovar att skriva att det var du som skrivit den å sånt :) Snälla kommentera så snabbt som möjligt gällande detta på min blogg så att jag vet :)
Postat av: jovana p
Hejsan, du måste skriva fler, dem är jätte bra! älskar dem!
Postat av: Filippa
Dom här historierna är helt fantastiska! Du har verkligen fått med allt om Edward som Stephenie Meyer skriver hur han är, man märker att du kommer gå långt med dina noveller ! Det bästa är också hur den här novellerna hör ihop med
TheTwilghtSaga!
Det finns bara ett ord till det här...
PERFEKT!
Postat av: lilo
Riktigt bra!!! har börjat tänka att det vore intressant med en bok om edwards liv innan man kommer till del 1. Så ser jag din version. ahr du tänkt likadant eller? :-)
Trackback
