novellen1

Egentligen vill hon inte alls gå på bio, hon vill sitta hemma på altanen och stirra ut i mörkret tills han kommer tillbaka. Elin skriker till av skräckblandad förtjusning när mördaren oväntat hoppar fram bakom ett hörn, hon hugger tag i Jonnas arm och kramar den hårt när musiken i filmen ökar för att berätta att det läskiga inte är slut riktigt än.
Jonna har ingen aning om vad filmen handlar om, hon kan inte alls koncentrera sig på den. "Vad håller du på med?" viskar Elin irriterat när hon för säkert 20 gången sedan de satt sig tar fram mobilen och tänder displayen.
"Sorry", mumlar hon och stoppar tillbaka den i byxfickan. Varför hör inte Erik av sig? Hon fingrar nervöst på den lilla papperslappen som ligger bredvid mobilen i fickan. Vid det här laget är den så nött att den skulle kunna rasa samman när som hellst.
Två veckor hade gått nu sedan Erik försvann. I två veckor hade hon hållt god min och ljugit lärare, vänner och alla andra som undrat rakt upp i ansiktet. Precis som han bett henne om.
Tillbaka tis den 25:e hade han skrivit men när han ännnu inte dykt upp på torsdagen hade hon varit tvungen att förfalska ännu en lapp fån hans icke existerande föräldrar att ge till lärarna som naturligtvis undrade.
Först influensa och sedan magsjuka! Stackars Erik. Jo hejsan.
Nu var det Söndag, igår hade hon, äntligen, fått ytterligare ett sms. Förlåt, något dök upp, oroa dig inte. Kommer i morgon. Kram.
Kram? Jonna hade varit på vippen att slänga mobilen i väggen när hon läst meddelandet. Kram? När Erik kom tillbaka skulle han minnsan få för Kram.
Hon hade varit sjuk av oro och ett tag funderat på allvar att ringa till polisen. Vad hon nu skulle säga till dem? "
Hej jag vill anmäla min vän försvunnen. Hur han ser ut? Tja, lång, mörkt rufsigt hår, bruna ögon och stora skrattgropar. Men han kan lika gärna ha fyra ben, svans och bita dig, eller kanske stora vingar, näbb och klor." Ha! Hon skulle bli inlåst på hispan innan hon ens hunnit blinka.
 
Filmen avslutas i ett fyrverkeri av skottsalvor, blod och passionerade kyssar. Hjälten överlevde naturligtvis och Elin pladdrar på om hur otroligt snygg han var när de lämnade bion och går över torget mot parkeringshuset.
Dörren till parkeringshuset är låst och Jonna börjar rota i väskan efter sitt passerkort när någon dyker upp bakom dem. En äldre man i kostym och blankpolerade skor ler vänligt mot dem och drar sitt eget kort i avläsaren. "Varsågod mina damer" säger han och öppnar dörren för dem. 
Jonnas bil står längst bort på parkeringen men den syns på lång väg eftersom det är den enda bilen på hela våningen.
Deras steg ekar i väggarna när de skyndar mot bilen och Elin fnittrar hysteriskt. "Vad är det som är så roligt?" "Men hallå?! Såg du inte gubben? Han som släppte in oss. Som han kollad in oss! Värsta äcklet! Tur att han var typ 80 annars hade man ju varit skraj nu!"
I samma ögonblick slår det Jonna. En åttioåring borde inte hunnit från våningsplanet redan.  Hon hugger tag i Elins arm. "Stanna! Stå stilla!" väser hon och hennes röst spricker av skräcken som fyller hennes kropp. Hon lyssnar uppmärksamt, men allt är tyst. För tyst.
Elin ser oförstående på henne men hon har inte tid att föklarar nu. Hon ser sig om åt alla håll men ingen syns till.
Kanske hon överreagerar. Men då hör hon den, bilmotorn som vrålar och fyller hela lokalen med ett öronbedövande ljud. Hon snor runt och ser mot uppfarten till den andra våningen precis som en stor svart van svänger runt och riktar stora bländande strålkastare mot dem.
Jonna kisar men ljuset är för starkt så hon kan inte se vem som kör. Förmodligen ingen. Hon kastar en blick mot sin egen bil. De kommer aldrig att hinna. Fan också.
"Vad vill han Jonna?" viskar Elin och Jonna kan höra hur rädd hon är. Den stora vanen är kanske 100 meter bort, hon tar prövande ett steg bakåt och bilen svarar genast med att rulla framåt ett par meter. Det är kört. De kommer aldrig levande härifrån.
De har hittat henne och nu kommer Elin att stryka med också. Nu ångrar Jonna att hon inte berättat något för Elin. Det är ju i alla fall hennes bästa vän. Hon borde ha rätt att veta vad som nu kommer att döda henne, inte för att hon själv förstår riktigt vad de är men ändå.
Hon sneglar mot Elin som chockad stirrar mot vanen. "Han kommer att döda oss" orden slipper ur Elins mun som en svag viskning. Knappt hörbara.
Plötsligt dyker två nya strålkastare upp från uppfarten och med ett vrål dyker en stor pickup upp i hög fart. Den klarar sånär av den skarpa kurvan och pressar sig förbi vanen. Elin skriker av skräck och Jonna blundar och väntar på smällen. Hon kan höra hur bromsarna tjuter och hur någon öppnar en dörr. "Men hoppa in då! Nu!"
Den arga rösten är välbekant och just nu det vackraste hon någonsin hört. Hon öppnar ögonen och ser rakt in i Eriks.
Han sträcker fram sin hand, hon tar den och han sliter in henne i bilen. Hon tar tag i Elin och drar henne med sig. Då har vanen hunnit ifatt dem och med ett brak rammar den pickupen i sidan av flaket. Alla tre kastas runt i förarhytten och Jonna slår huvudet i något hårt.
För ett ögonblick blir hon alldeles groggy och förmår inte flytta sig för Erik som desperat försöker komma tillbaka till pedalerna och ratten.
Bryskt lyfter han upp henne och formligen slänger över henne till baksätet. Vanen har backat undan och gasar upp fart för att ramma dem igen men den här gången hinner Erik undan. "Grinden", flämtar Elin. "Den är stängd, vart är kortet?"
"Behövs inget", muttrar Erik och trycker gaspedalen i botten. "Håll i er", ropar han när de flyger ned för rampen och rakt in i grinden som med ett brak ger vika, en del av den fastnar under bilen och en kaskad av gnistor flyger om den när metallen skrapar i asfalten.
Den lossnar när de svänger ut på huvudgatan och Erik styr skickligt om de få bilar som redan finns där och pickupen rusar genom staden.
Jonna vänder sig om och tittar ut genom bakfönstret. "Han är borta. Sakta ned innan polisen kommer." Motvilligt släpper Erik på gasen och snart kör de i laglig fart.
"Är ni ok?" frågar han och tittar i backspegeln. Jonnas huvud dunkar av smärta. Hon trycker handflatan mot pannan, det känns varmt och klibbigt.
"Jonna", flämtar Elin.
"Du blöder massor."




Något sånt kanske. Vad tycker ni? Är det något att spinna vidare på? Det här är ju lite mitt i historien men det är tänkt att den ska grunda sig lite på novellen Räddad som jag skrev för ett tag sedan. Fast jag har bytt namn på Jacob till Erik. Erik är ny i skolan, sista året på gymnasiet och alla tjejer dras till honom, alla utom Jonna då. Vad Jonna inte vet är att Erik inte alls är den han ser ut att vara och att hon inte heller är den hon tror hon är och att de båda kommer att behöva varandra för att överleva. Det här kommer att bli ett evighetsprojekt men om ja känner att det går bra och om ni vill så lägger jag upp lite utkast och eventuellt kapitel här lite då och då så får ni säga vad ni tycker om den. Så får vi se om det så småningom kan bli någon bok så småningom!

Kram