novellen1

Hallelulja äntligen har jag skrivit nästan färdigt! Blev ju som vanligt längre än jag trott men har kommer i allafall näst sista delen. Den sista kommer ut senast tisdag om inget annat händer.
Enjoy!






Smärtan var som inget han någonsin upplevt förr. Den slet honom i bitar. Gnagde på alla lemmar, förlamade honom, förblindade och kramade sakta förståndet ur honom.
Den tog honom med sådan överraskning att han till en början helt glömde bort att andas.
Tillslut kippade han efter luft tills kroppens egen överlevnadsinstinkt tog över och fyllde hans lungor med nytt syre. Smärtan tycktes oändlig och avtog aldrig i styrka.
Tid och rum blev omöjliga att greppa. Hur länge hade det pågått? En timme, tre dagar?
Han visste inte. Han försökte ropa på ängeln. Be den att göra slut på hans plågor, döda honom. Vad som hellst måste vara en befrielse i jämförelse med det här.
Men inga ord kom ur hans strupe, bara ett bottenlöst vrål av pina som ekade inuti hans huvud. Varför var det ingen som hörde honom?
Han försökte lyssna efter ljud utanför sin egen kropp, men bara ansträngningen gjorde att smärtan escalerade brutalt och han fortsatte lyssna till sin egen röst som han nu förstod bara fanns inom honom.
Tillslut slutade han försöka och sjönk in i någon sorts dvala. Ängeln kanske inte var någon ängel tänkte han, kanske det var djävulen. Kanske var det här skärselden som han nu dömts att pinas i all evighet.
Han hade sånär accepterat sitt öde när han började märka små små förändringar. Till en början gick allt oändligt sakta. Skriket i hans huvud avtog så småningom till plågande kvidanden. Ett annat ljud dök upp, ett taktfast hamrande som slog snabbt och lätt. Smärtan började avta.
Edward kände det först längst ut i fingerspetsarna, en stickande känsla som långsamt kröp genom hans händer och armar och vidare ut i kroppen.
Vartefter som smärtan avtog saktade också hammarslagen ned och tystnade, i samma stund tystnade också rösten och smärtan försvann helt.
 
Till en början kunde han inte förstå att det verkligen var över, det hade pågått så länge, trodde han i allfall att plågorna nästan hade blivit en del av honom. Men nu var det borta.
Tystnaden bröts av en explosion av ljud runt honom. Han kunde höra klappret av hästhovar mot kullersten, bilarnas skramlande motorer, vatten som porlade, papper som prasslade, grenar som knäcktes och överallt röster, de fyllde hans hjärna med sådant oväsen att han kände för att slå händerna för öronen.
Edward vågade ännu inte öppna ögonen av rädsla för att smärtan skulle återkomma, men med tanke på allt ljud gissade han att han befann sig någonstans mitt i staden. Kanske var han fortfarande kvar på sjukhuset även om det inte alls luktade så. Den starka doften av eter som han känt medan han legat sjuk i influensan var borta och istället kunde han känna doften av jord och bark och gammalt damm.
Han rörde försiktigt på händerna, det märkliga var att han inte alls kände sig matt eller öm i kroppen. Med tanke på hur fruktanskvärt smärtorna hade plågat honom borde hans kropp fortfarande försöka hämta sig, men han kände sig starkare och friskare än han någonsin kunde minnas. I minsta rörelse kunde han känna hur de stenhårde musklerna i hans kropp nästan vibrerade under hans hud.
Ett plötsligt ljud helt nära fick honom att stelna till. Det lät som om någon smög runt i rummet, närmade sig honom långsamt, han lyssnade uppmärksamt och kände hur rädslan kröp på honom som en iskall mantel. En hög knäpp alldeles intill örat gjorde att han snabbt och instinktivt slog ut med armen. Näven träffade något som inte kändes som mer än tunt papper men som for in i en vägg med ett öronbedövande brak och han for upp ur sängen och såg sig förskräckt omkring.

De massiva synintrycken som slog emot honom fick honom att totalt tappa fattningen. Han såg allt, väggarna, fönstren, taket, golvet, sängen med den saknade sängstolpen, sängkläderna, stolen i ena hörnet, den lilla högen av sågspån och ved som måste ha varit den saknade sängstolpen,  de dubbla dörrarna som stod på glänt, glasskålen som stod på det åttakantiga bordet framför fönstret, spetsduken, trasmattan allt det såg han.
Men också gångarna i trägolvet som skalbaggarna en gång gjort, sprickorna i taket där spindlarna byggt sina bon, den lilla fläcken på tapeten strax ovanför dörrkarmen, gråsuggan som snabbt pilade över golvet och ned i en springa, dammpartiklarna som virvlade runt i solstrålarna som letade sig in mellan de svarta tjocka sammetsgardinerna, de små gruskornen som bildade ett stövelavtryck bredvid sängkanten, allt det såg han också, allt på en och samma gång.
Han vacklade till och slog upp händerna för ansiktet.
Men Edward förmådde inte täcka sina ögon med sina händer, om de nu verkligen var hans. Förbluffat stirrade han på dem, de skimrade som om de vore täckta av tusen och åter tusen diamanter. Han ryggade tillbaka och satte sig tungt på sängkanten.
Händerna slutade genast skimra, med de såg fortfarande inte ut som hans händer. De här var bleka, nästan vita och de såg hårda och omänskliga ut, som marmor.

Han verkar lugnare nu, jag hoppas verkligen att förvandlingen är över. Rösten som trängde in i hans huvud var lika klar som om någon stått alldeles bredvid honom. Edward for med blicken runt i rummet men han var ensam.
"Vem där?" sa han prövande, rädd att rösten inte skulle hålla, men den var mjuk och klar och lät inte alls som hans egen röst. Vad är det som händer med mig?
Dörren öppnades försiktigt. Hur ska jag förklara för honom? Rösten igen.
Mannen som kom in kunde inte beskrivas som annat än förbluffande. Vacker var ett alldeles för svagt ord och Edward kände hur han tappade hakan. Rösten i huvudet pratade nu oavbrutet.
Hans kropp har tagit förvandlingen mycket bra, men han verkar vara lite chockad. Inte konstigt. Hur mycket minns han? Edward stirrade på mannen som stod där helt tyst och betraktade honom avvaktande.
Rösten fortsatte och den tycktes komma från mannen, men hans läppar rörde sig inte. Måste ta det lugnt, inga hastiga rörelser, han är rädd nu och en nyfödd vampyr är stark och opålitlig.
Vampyr? Talade rösten om honom? Plötsligt slog det Edward. Rösten han hörde måste vara mannens tankar, men hur var det möjligt?
"Hur mår du?" Det tog en stund innan Edward förstod att mannen faktiskt talade med honom. "Jag....jag vet inte. Allt känns så märkligt. Är....är jag död?
Det beror på hur man ser på saken.
"Nej du är inte död." "Men jag är inte den jag var?" "Nej." Mannen undvek att möta honom med blicken. Han var nervös, faktiskt lite rädd kunde Edward läsa från hans tankar.
"En vampyr?" Han kunde knappt tro på sina egna ord. "Men det är ju bara fantasi. Sagor som man skrämmer barn med." Mannen vågade sig ett par steg närmare honom och log ett sorgset leende. "Inte mer sagor än spöken och varulvar."
Om du bara visste.
"Men varför? Varför just jag?"
"Jag gjorde det för din mors skull." Mannen som hette Carlisle Cullen berättade hur han var läkare på det sjukhus där hans familj vårdats för influensan och hur hans mor av någon underlig anledning verkat förstå vad han egentligen var.
"På sin dödsbedd bad hon mig att rädda dig som bara jag kunde. Gud förlåte mig för det.
Tanken var både märklig och skrämmande. Vad var det som gav Carlisle sådan ångest för vad han hade gjort?
Plötsligt fördunklades hans sinne av en enorm våg som sköljde över honom, tog tag i hans strupe och satte den i lågor. Edward kved till och föll ned på knä framför Carlisle. Smärtan var helt annorlunda än den han just upplevt. Den här väckte något inom honom. Något mörkt och bestialiskt. Han grävde ned sina fingerspetsar i det massiva trägolvet och plankorna blev till sågspån under hans händer.
"Vad händer med mig?" stönade han.
"Det är törsten. Kom du behöver jaga......"