Majds Skriverier
Jag har en vän/kollega som är väldigt duktig på att skriva dikter.
Så jag tänkte att hon skulle få en egen kategori här på bloggen så att fler kan läsa hennes alster.
Vi rivstartar med två på en gång!
Mycket nöje!
LIFE
and still we live
and still we breathe
and still we fall in love
and still we make mistakes
and still we hope
and still we fight
and still we wish
and pray
that life is gonna stay this way
SORRY FOR THE PAIN
It all feels so easy now
I know what to do
My heart has been aiching
for a long time to
I could'nt see clare
when you were around
Now that you're gone
I can see what went wrong
I blamed you for having a
change of heart
I never understod
what was the cause
You talked about changes
You told the truth
But all I could see
was the pain and abuse
Never thougt I'd be the one
to stand in the way of
my own happyness
my own best
I used to live in a lie
But it just existed in my mind
this imaginary thing
the so called familylife
I'm sorry you had to
go thrue it all
It was a painfull time
but I'm glad we're alive
So I can apologize for my behaviour
I never ment to caouse so much failour
But I guess you don't want to see me now
I'ts okey, I'm not gonna be around for so long
Jag tycker de är väldigt bra och särskilt den första tycker jag träffar mitt i prick. Klockrent.
Det finns fler på lager men vi ska väl ha något att läsa i morgon också?!
Kram!
Härlig Måndag!
Tänkte bara smita in och säga att cheften lagt ännu mer arbetsbörda på mig och mina kollegor den här veckan
så det vill till ett smärre mirakel om jag ska hinna lägga upp något mer avsnitt av Räddad på några dagar.
Dessutom är jag osäker på hur jag ska fortsätta. Om jag ska låta det vara en kort vanligt ungdomskärleksroman eller om jag ska sväva ut lite i fantasy träsket.
Vad tycker ni?
Räddad del 2
"Jag vet inte, jag blir bara så irriterad på såna där människor. Vilken otroligt självgod, stroppig idiot!"
"Men allvarligt Jonna, är du helt blind?" Elin såg uppfordrande på henne. "Han gillar ju dig?"
"Va?" Påståenden verkade helt absurt.
"Ja, jag har misstänkt det ett tag nu och idag var liksom bara pricken över i." Jonna muttrade och skrapade med foten i marken.
" I så fall har han ett väldigt konstigt sätt att visa det på." Hon ville inte erkänna det för Elin men någonstans djupt inom sig så kände hon faktiskt en viss glädje över att Elin trodde det. Men det var sannerligen en väldigt svag glädje och han betedde sig ändå som en idiot!
"Äh, ge honom en chans", skrattade Elin. "Tänk på vilket kön han tillhör, du kan inte begära för mycket."
"Nej, jag vet, men har du sett hur han går omkring och spänner sig?"
"Jahaa" suckade Elin lyckligt. Jonna himlade med ögonen.
"Skärp dig nu Elin, såna som är är säkert ytliga och korkade." "Man ska inte döma hunden efter håren", påminde Elin. "Äh" sa Jonna och bytte snabbt ämne eftersom hon kända att hon var påväg att rodna.
"Gympan börjar snart, det är bäst vi går så att inte Slem-Pelle ger oss ännu mera kvarsittning!"
De skyndade iväg över skolgården mot gympasalen.
Dörren stod på glänt och Elin gled snabbt in tätt följd av Jonna, men precis när hon skulle stänga kastade hon en blick mot den lilla skogsdungen som skiljde skolgården från vägen. En figur stod gömd mellan träden.
Det var en man, medelålders med grova drag. Jonna kunde inte riktigt se hur han såg ut eftersom han hade en keps dragen långt ner över pannan och så fort han märkte att hon såg honom vända han och försvann ut på vägen och bort mot gångtunneln på andra sidan.
En olustig känsla kröp över henne men hon skakade av sig den, stängde dörren och följde efter Elin till omklädningsrummen.
"Skönt att det är uppdelat tjejer och killar idag", sa Elin när de bytte om. "Förra gången vi hade innebandy sköt Nicklas iväg fetaste skottet rakt i ryggen och jag hade blåmärke i flera veckor efteråt". Hon gned sig i svanken och grimaserade av minnet.
Gympasalen var stor och idag var den avdelad på mitten med långa bänkar. Killarna var redan igång med sin match och hejade ivrigt på varandra med diverse glåpord.
Egentligen var väl gymnastik inget som Jonna föredrog men just idag välkomnade hon lektionen. Det betydde att hon inte skulle behöva ge sig in i skolbyggnaden förrän den ordinarie skoldagen vara slut och då skulle hon inte riskera att stöta på Jacob igen.
Bara tanken på honom fick henne att slå till bollen alldeles för hårt med klubban, hon tittade inte heller vart hon sköt och den for med ett smack rakt på gympalärarens mer privata delar!
Med ett stön segnade han ned mot marken, kvidande av smärta. Hela salen stannade upp och det blev alldeles tyst. Jonna sprang fram men visste inte riktigt vad hon skulle göra.
"Oj, förlåt, jag menade inte. Slem-Pelle väste fram något som hon tyckte lät som "Försvinn" och hon drog sig raskt undan.
Ingen vågade säga eller göra något. Sedan hördes ensamma aplåder och busvisslingar från läktaren. Jonna såg upp och mötte Jacobs skadeglada blick där han satt längst uppe i högra hörnet. Han hade naturligtvis sett allt.
Så fort de andra eleverna såg vem det var hängde de genast på hans invit och snart ljöd ett öronbedövande jubel som gjorde Jonna blek av skam och Slem-Pelle, som nu tagit sig upp på fötterna igen, mörk av ilska.
"Ut!" skrek han med en röst som sprack på de höga oktaverna.
"Ut med er allihop! Och du Jacob Stenman", sa han och pekade upp mot läktaren.
"Kvarsittning!" Jacob ställde sig upp och bugade djupt.
"Tackar så hemskt mycket" sa han och skrattade innan han smidigt hoppade över räcket som skiljde läktaren från planen.
Han släntrade nonchalant över salen och fram till Jonna.
"Vi ses snart då", sa han och blinkade och försvann sedan ut.
Hjärnsläpp!
Morr!
Men ikväll så....
Kram
Räddad del 1
Jonna sjönk ännu djupare ned på stolen och slog upp en ny sida i anteckningsblocket, den första var redan fulltecknad. Hon började uppe i högra hörnet som hon alltid gjorde och fyllde varannan ruta omsorgsfullt med bläck, att kludda var helt klart det bästa sättet att stänga av hjärnan, tänka på inget alls.
Hon avbröts i sin melankoli av att Elin försiktigt sköt en liten ihopvikt papperlapp i hennes hand. Jonna vecklade tyst upp den under bänken och läste: Allvarligt, kan Bengtsson bli mer äcklig? Kolla i svettfläckarna!!! Så jävla vidrigt.
Nä då kollar jag hellre åt vänster! :) Jacob är riktigt nice idag!!
Jonna knycklade ihop lappen och stoppade den i fickan.
Bengtson, deras lärare torkade pannan för säkert tjugonde gången och la ännu ett plastblad på overheaden. Den ljusblå illasittande skjortan fylldes mer och mer av våta fläckar. Jonna böjde sig framåt och lät sitt långa korpsvarta hår dölja hennes ansikte, så sneglade hon försiktigt åt Jacobs plats.
Han satt bakåtlutad med ena armen slappt hängandes över stolsryggen och tittade mot Bengtssons overheadbilder. Hon kunde se på hans ansiktsuttryck att han var ungefär lika intresserad av lektionen som hon var men han verkade vara bättre på att låtsas.
Då och då drog han fingrarna genom sitt korta blonda hår och skadade luggen ur ögonen.
Varje gång kunde Jonna nästan höra hur det suckades från den kvinnliga skaran i rummet.
Patetiskt tänkte hon. Men det verkade som om hon var den enda på hela skolan som inte tyckte att Jacob Stenman, den nya killen som simmade, var fotomodell för typ badbyxor och som en gång tydligen varit statist i nån film med Mikael Persbrandt, var något speciellt.
Det gick överhuvudtaget inte att föra en vettig konversation med någon utan att Jacobs namn dök upp förr eller senare.
Till och med Elin, hennes bästa och högst egensinniga vän, som svurit på att aldrig någonsin dejta annat än svartrockare kunde hålla sina ögon ifrån honom. Men när Jonna påmint henne om detta hade hon bara fnyst och sagt att när hon väl introducerat Cradle of Filth för Jacob skulle det minsan inte finnas någon återvändo!
Hon tittade på klockan som segat sig fram ytterligare fem minuter. Herregud, kunde tiden gå mycket saktare? Fläkten från overheadapparaten arbetade för högtryck och gjorde det näst intill omöjligt att koncentrera sig på vad Bengtsson sa, om han nu hade sagt något som var värt att lyssna på från första början.
Elin knuffade till henne med armbågen och gav henne en menande blick, hon väntade på en svarslapp. Jonna rafsade hastigt ned några rader på baksidan och förde den täckt av handflatan försiktigt över bänken.
"Kan inte Jonna och Elin vara så vänliga att delge innehållet på den där lappen som Jonna gömmer i handen för resten av klassen? Vi är så väldigt nyfikna." Bengtssons mörka röst dånade och fick samtliga i salen att hoppa till. Alla blickar riktades mot dem och Jonna kände hur hon blev högröd i ansiktet, hon sneglade på Elin och såg att de förmodligen matchade varandra ganska bra.
"Å, nej" kved Elin tyst. Bengtsson stegade fram och ryckte åt sig lapparna.
"Jaha du Jacob, sa han.
"Det ser ut som om Elin här är lite svag för dig. Men hos Jonna går du tydligen inte riktigt hem. Varför då Jonna, vad är det hos Jacob som inte attraherar dig, till skillnad från, vågar jag säga nästan alla andra kvinnliga elever?" Han höjde ögonbrynen frågande.
Spridda fnissningar hördes i rummet. Jonna stirrade stint ner i bordet.
"Nå, vi väntar med spänning på svaret, i synnerhet Jacob tror jag är särskilt intresserad." Hon knep ihop munnen och vägrade lyfta blicke.
"Jamen då så, då tror jag att ni båda förtjänat en kvarsittning i eftermiddag" sa Bengtsson och stegade fram till overheaden igen.
"Så kanske vi nu kan återgå till Biologilektionen.
"Vilken jävla gubbe" sa Elin när de en stund senare satt i matsalen. "Jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv, såg du hur Jacob glodde?"
"Nej" muttrade Jonna. Hade hon varit på dåligt humör innan så var det bara en susning mot vad hon var nu. Tack vare den där dumma lappen så skulle hon nu missa bussen hem och bli tvungen att gå de fem kilometrarna, något hon inte direkt såg fram emot eftersom det då skulle vara mörkt.
Elin flämtade plötsligt till.
"Vad?"
"Ok, titta inte bakåt nu, men Jacob kom precis in och han är påväg mot vårt bord." Jonna kände hur hon automatiskt stelnade till och rätade på ryggen, snabbt drog hon handen över munnen för att kontrollera att där inte satt några matrester.
Så fånigt, vad höll hon på med? Hon var ju inte ett dugg intresserad av honom, snarare sur för att alla andra var det. Om inte han hade varit skolans samtalsämne så hade Elin inte skrivit den där lappen och då hade de sluppit kvarsittning. Det var egentligen hans fel alltihop!
Jacob gled tätt förbi henne och hans jeans snuddade lätt vid hennes axel. Han drog ut en stol, vände den och satte sig gränsle över den.
"Är det ledigt här?" frågade han och flinade stort. Elin fnissade lite, röd som en tomat. Men han verkade inte lägga märke till henne utan vände sig mot Jonna.
"Det är ett fritt land" sa hon surt.
"Åh, är vi på dåligt humör idag kanske", retades han. "Vet du
, jag väntar fortfarande på det där svaret på Bengtssons fråga." Han lutade sig närmare henne. "Kom igen nu, berätta, varför går jag inte hem hos dig?"
Åh, vilken irriterande människa. Jonna kände hur hon kokade av ilska.
"Skit i det du", fräste hon och reste sig så snabbt att stolen rasade.
"Kom nu Elin" sa hon och tågade ut ur matsalen.
Nej....
Men min inbjudan att skicka in era egna noveller till mig står naturligtvis fortfarande kvar! Tycker det är jättekul att läsa andras noveller!
Nu ska jag hem och kolla i brevlådan om det ligger någon liten lapp där. I morgon släpps ju New Moon på dvd och jag har beställt den fetaste boxen med flest extramaterial! Japp, jag är Twilight nörd ut i fingerspetsarna!!
I morgon blir det Twilightmarathon med grannen, då ska vi minsann sitta där i soffan och tråna!
Kram!
Skrivpuff 12/3 "Fredagsmys"
Mycket nöje!
Väckarklockan ringer okristligt tidigt som vanligt. Högar av grus i ögonen, segar sig upp, in i duschen. Vakna! Känner sig något mer som en mänsklig varelse när kläderna är på och håret uppsatt.
Hunden agerar kombinerad bromskloss och snubbelrep, vill ha mat, vill gå ut och kissa, hellst allt på en gång. Ute är det svinkallt, det blöta håret fryser till is och öronen värker.
Inne igen mannen vaken, ser ut som sju svåra år suckar och låser in sig på toaletten. Dags att väcka barnen. Gör ett tappert försök men hör bara grymtanden. Byter taktik, går till köket och fixar frukost istället. En blick på klockan får svetten att pärlas i pannan. Helvete vad sena vi är.
Alla inställer sig i köket NU! Alla utom hunden, självfallet. Familjen hasar in som zombies och slår sig ned vi frukostbordet. Ät upp snabbt, på med ytterkläderna spring till parkeringen.
Bilen startar....inte. Giv mig styrka! Manliga mannen finner snabbt på råd och plockar fram starthjälpen.
Hopplöst sena och äntligen på väg. Första stoppet, skolan. Puss och kram, ha det så roligt idag....sköt er! Framme vid mannens jobb. Hej då älskling, ikväll äter vi något gott och ser en film. Ensam i bilen, krypkör på den hala vägen och landar lite lagom trött i kontorsstolen bara ungefär en halvtimme sen. Chefen ger sura blickar men säger inget.
Arbetsdagen fortlöper precis som alla andra arbetsdagar. Välkommen till....du talar med...vad kan jag hjälpa till med....nej tyvärr det är inte möjligt.....jo men ni måste ju förstå.....tack....hejdå.
Åtta monotona timmar senare, sitter i bilen igen, skynda till affären precis som ALLA andra invånare i staden. Trängas och knuffas vid kyldisken, rea på fläskfilé men den hinner naturligtvis ta slut. Vad äta då då? Orkar inte tänka. Korv med bröd får duga! Lång kö till kassorna, varm, stressad, sen att hämta på fritids, skynda skynda. Halvvägs ut på parkeringen, båda matkassarna spricker i botten, samtidigt. Men allvarligt! Vad är problemet!
Hämtar på fritids högröd i ansiktet och sur som en ättiksgurka. Ungarna vill inte åka hem. Krånglar och kinkar. Den här dagen kan nog inte bli värre.
Äntligen hemma. Det lyser i fönstren, mannen tog bussen hem. Lämpar av ungar och matkassar med ett fräsande. Stänger sovrumsdörren med en smäll.
Jävla skitdag. Fredag och allt.
Någon knackar på dörren. Kom nu. Det är fredagsmys!
Orkar inte!
Jo, kom nu! Snälla. Okej då...
Levande ljus i hela huset. Korv med bröd, dricka och chips på bordet. Filmen laddad. Familjen i soffan. En stor bamsekram av alla och bekymren är som bortblåsta.
Nu är det fredagsmys!
Läsarnovell 2
En till läsarnovell kommer här!
Den är skriven av Maria Dikmen 17år från Örebro.
En spännande novell med en finurlig twist. Mycket nöje!
Mötet.
När jag vaknar upp känns det som om jag befinner mig i ett svart rum, som jag inte känner igen. Jag reser mig upp och känner mig yr när jag tittar runtomkring mig. Jag försöker att ta mig fram, men lyckas inte. Det är nog en dröm tänker jag för mig själv och lägger mig ner för att somna om.
Vad var det som lät? Jag hoppar upp och märker att jag fortfarande befinner mig i ’det svarta rummet’. Jag börjar att leta efter några utgångar, men jag ser ingenting. Jag får inte ge upp! Kan jag inte ta hjälp av min syn får jag ta hjälp av mina andra sinnen. Plötsligt märker jag hur kallt det är här inne och ångrar att jag satte på mig ett nattlinne. Jag känner en märklig lukt som sticker i näsan och jag kan inte förklara hur det luktar. Genom att följa lukten försöker jag att ta mig fram. Efter att ha gått i flera timmar, utan framgång, stannar jag upp och börjar gråta.
- Det är hopplöst! Det är hopplöst!
Arga fotsteg börjar närma sig mig och när jag tittar upp ser jag något som lyser starkt och jag är tvungen att blunda. När jag tittar upp igen får jag en chock. Om jag inte skulle ha sett det här med mina egna ögon....
Han är lång och stor. Hans ögon lyser som om de vore gjorda av eld. Hans svarta rufsiga hår ramar perfekt in hans lena ansikte. Hans kindben syns tydligt och hans näsa är liten jämfört med hans ögon och mun. Hans läppar är knallröda och när han andas kommer det rök ur hans mun. Hans hy är blek, blekare än hans tänder.
- Vem är det som har väckt mig? frågar han argt.
Han tittar, men ser inte mig för att jag sitter ihopkrupen på golvet. Jag kan se hur förvirrad han är. Det kommer mer och mer rök ur hans mun. Det är ett tecken på att han är arg. Jag måste berätta att det var jag och se till att han kan hjälpa mig härifrån. Jag vågar inte. Det är inte han som skrämmer mig, även fast han ser arg ut. Nej, det som skrämmer mig är att han kanske inte kan hjälpa mig härifrån. Jag måste!
- J-aaa-g säger jag med en darrande röst
Jag ser hur han tittar ner och stirrar på mig. Jag försöker att undvika ögonkontakt, men det är svårt. Det går inte att undvika hans vackra ansikte. Han ser seriöst ut, men ändå öm och kärleksfull.
- Vem är du och vad gör du här? I mitt hem? frågar han nyfiket.
Jag vet inte varför, men jag börjar berätta allt. Hur jag vaknade upp här och inte visste var jag befann mig. Att jag trodde allt var en dröm. Hur jag försökte att ta mig fram utan framgång. Jag berättar att jag började gråta och att det var antagligen det som väckte honom. Jag ser att han lyssnar noga och frågar honom om han kan hjälpa mig härifrån. När jag frågar honom det börjar han skratta och när han ser mig titta frågande börjar han skratta ännu mer. Han skrattar väldigt högt, vilket gör att det ekar. Jag försöker att resa mig upp, men då slutar han skratta och puttar ner mig. Jag blir arg och försöker att resa mig upp igen, men han puttar ner mig ännu en gång.
- Lyssna noga! Jag kanske kan hjälpa dig härifrån, men bara om du gör precis som jag säger! Gör du inte det kommer du aldrig härifrån. Förstår du?
Jag nickar darrande och vågar inte fråga något. Nyss var jag inte rädd för honom, även fast han såg arg ut, men nu.... Jag har svårt för att koncentrera mig. För många tankar snurrar runt i mitt huvud. Vem är han? Var är jag nånstans? Kommer jag att komma härifrån? Tänk om jag måste göra något omöjligt? Alla dessa tankar snurrar runt i mitt huvud och gör att jag knappt hör vad han säger.
- Har du förstått vad du ska göra?
Jag vågar inte säga att jag knappt hörde vad han sade, men jag vågar inte heller säga att jag har förstått. Jag försöker att komma på vad han sade, men det enda jag kommer ihåg är något med ’tre frågor’ och ’tillhör mig’. Jag kan inte komma på vad han menar med detta. Jag försöker verkligen att komma på vad han menar, att jag inte märker när han frågar en gång till om jag har förstått. Jag hoppar upp när jag känner hans kalla hand mot min kind och hör hur han fnittrar elakt. Jag tittar på honom och för en kort sekund har vi ögonkontakt, men han vänder sig bort och frågar för tredje gången om jag har förstått. Jag är besatt av hans ögon och nickar utan att tänka efter.
- Då så, låt oss börja med första frågan. Hoppas du kan något om oss, grekiska gudar, och vår värld med myter. Fråga nr. ett: Vad heter kärlekens gudinna?
Jag börjar skratta för mig själv. Det här är lätt som ett plätt. Jag förstår inte vad jag var rädd för. Om alla frågor är lika enkla kommer jag ut härifrån.
- Kärlekens gudinna heter Afrodite svarar jag stolt och försöker att inte titta in i hans ögon.
- Det är rätt! Här kommer andra frågan: Vad betyder ordet ’midgård’?
När jag hör frågan blir jag glad. Jag är väldigt glad och han märker det. Han tittar på mig och ser att jag ler. Jag vågar inte titta tillbaka, men när jag ser att han ler kan jag inte undvika att titta in i hans ögon. Jag känner hur fjärilarna dansar i min mage. För en kort sekund glömmer jag bort var jag befinner mig. Det enda jag ser är hans fina ansikte som ler mot mig. När han slutar le är jag tillbaka i realiteten och förstår att jag fortfarande inte har svarat.
- Ordet ’midgård’ betyder människovärlden.
Han börjar klappa händerna och nicka samtidigt. Han tycker att jag är duktig för att vara en människa. Han tittar styggt på mig och jag blir nervös. Tänk om jag inte vet svaret på sista frågan? Vad ska jag göra då? Jag försöker att sudda bort dessa frågor genom att titta in i hans lockande ögon.
- Här kommer sista frågan. Svarar du rätt får du välja en av två dörrar. Väljer du rätt kommer du härifrån, men väljer du fel dörr tillhör du mig!
Vid denna tanke börjar fjärilarna i min mage dansa våldsammare och ser till att jag gråter och skrattar samtidigt. En del av mig vill stanna här hos honom men den andra delen vill tillbaka till min fantastiska make.
- Och sista frågan är: Nämn de aristokratiska ideal.
- De aristokratiska ideal är: ’Var måttfull’ och ’Känn dig själv’ svarar jag och ser att två ljus har tänds vid varsinn dörr.
Jag känner hur nervös jag börjar bli. Det känns som om mitt hjärta har åkt upp i halsen och slår fortare för varje andetag. Tänk om jag väljer fel dörr? Vill jag hem till min make eller stanna här hos honom? Nej, sluta tänk det! Jag vill hem till min kära make. Jag vill inte stanna här!
- Vilken dörr väljer du? Den högra eller vänstra? frågar han elakt.
Mitt hjärta börjar slå ännu fortare och det känns som om jag knappt får luft. Ur panik går jag fram till den vänstra dörren och öppnar den med blundna ögon. När jag öppnar mina ögon ser jag bara en svart vägg. Jag hör hur han skrattar elakt i bakgrunden. Jag får panik och börjar slå och sparka mot väggen.
- Jag vill ut härifrån! Jag vill ut härifrån! skriker jag som en galning men ingenting händer.
Jag fortsätter att slå och sparka mot väggen, men inget händer. Till slut ger jag upp och sätter mig ner och börjar gråta.
- Det är på grund av detta jag inte kan skriva ut din fru, Erik. Hon är mentalt sjuk och bör vara i ett rum för sig själv. Annars kommer hon att skada någon. Jag hoppas verkligen att du förstår vad jag menar Erik, säger doktorn ledsamt.
- Jag förstår doktorn svarar Erik med tårar i ögonen.
Läsarnovell!
Men som tur är så har jag ju några tappra läsare och en av dom skickade in en novell till mig som jag tänkte publicera här!
Hon som skrivit heter Faya och är 14 år.
Här är hennes novell:
Att se henne stå där, bredvid hans bror, det skulle bara bli för mycket. Men han var tvungen, han var tvungen att glömma det förflutna och försöka leva vidare.
Han visste att hennes underbara gröna ögon skulle titta rakt in i hans och han skulle titta rakt in i hennes som aldrig hade något djup.
Deras händer på bordet, hans över hennes.
Men när han öppnade dörren slog han emot något. Han hörde ett litet: Aj.
Det gjorde så ont, hans hjärta värkte och slets. Tårarna fortsatte att rinna och efter en stund somnade han.
han kunde det utantill och han skulle aldrig glömma det. Men han hade tagit bort. Att se hennes namn varje gång han skulle bläddra igenom telefonboken
skulle göra alldeles för ont.
Hon satt på sin säng. De gröna ögonen var fulla av tårar. Han gick fram till henne, hans hjärta bultade som aldrig förr. Han satte sig bredvid henne.
Han orkade just då inte bry sig om hur ont det skulle göra sen. Plötsligt kastade hon sig mot hans hals och han omfamnade henne. Hon darrade och grät ut.
Då bestämde han sig och sa:
han kunde inte hålla sig längre och han böjde sig fram kysste henne.
En jättebra liten novell tycker jag och jag älskar verkligen namnet Esmeralda!
Jag tar gärna emot fler noveller för publicering, så om ni har någon som ligger och skräpar så skicka den gärna till mig [email protected] . Det kan väl vara trevligt att läsa lite andra noveller än bara mina eller?
Sen får ni gärna tipsa om den här sidan till fler skriv intresserade. Vore kul att se hur många vi kan få ihop!
Kram
Det verkar som...
Har en idé om en ganska intressant twist, men inget säkert än. Vi får väl se vad det blir.
Medans jag skriver på den tänkte jag försöka lägga upp lite kortare noveller och skrivpuffar så
att sidan hålls levande, men det är rätt körigt på jobbet just nu så jag gör så gott jag kan.
Hmm...kanske någon annan har någon novell som hon/han vill publicera? Skicka den till mig i så fall så lägger
jag ut den här! [email protected]
Nu kommer en sån där dum fråga igen?
Antar att jag kommer få reda på det nu! =)
Har haft fullt upp både på jobbet och hemma ett tag nu så det har inte blivit mycket till skriva. Hoppas på mer
kreativitet nästa vecka!
Skrivpuff 3/2 Attraktion
Om han kopierar papper kan han stå vid kopieringsmaskinen och låtsas att han tittar ut genom fönstret med han väntar.
Det är mörkt ute och i reflektionen kan han se ut över hela kontorslandskapet. Ingen misstänker något och om nu någon skulle undra så antar de att han spanar in Veronika eller kanske Kicki där de sitter i sina korta kjolar och blusarna uppknäppta lite för långt.
Man skulle nästan kunna tro att de synkroniserat sin klädsel.
Inget kunde intressera honom mindre.
Han ser att de ser på honom med trånande blickar och han småler lite av tanken att avslöja sanningen för dem. Så besvikna de skulle bli.
Han är attraktiv bland damerna, det vet han. Inte så konstigt kanske, flera år av kvällar på gymmet har gett honom en välsvarad kropp. Han har ett symetriskt korrekt ansikte, raka vita tänder, skarp haka, stålblå ögon och trots att han inte längre är någon ungtupp har hårfästet behållit sin position i pannan.
Han är trevlig och social mot alla oavsett om det är städerskan eller chefen och han tar sig ofta tid att lyssna om någon behöver prata av sig.
Han vet många hemligheter men ingen vet hans.
För bara några veckor sedan hade det varit omöjligt för honom att avslöja sin sanna natur. Varför skulle han? Han trivdes bra med sitt liv som det var. Ett jag på jobbet och ett jag privat.
Det var då.
Nu känns det som om hela universum slängts ur balans och han vill inget hellre än att berätta allt, lägga korten på bordet och se vart det leder.
I fönstrets mörka reflektion ser han anledningen och trots att han många gånger försökt resonera med sig själv har kännslorna och attraktionen för länge sedan vunnit över förnuftet.
Han är upp över öronen förälskad. Det pirrar och bubblar i kroppen sådär som det kunde göra när han var ung och gick i skolan.
Ett kort ögonblick har han till och med funderat på att skicka en liten kärlekslapp. Så fånigt.
Han har aldrig känt såhär starkt för någon förut och det hela är nästan lite chockartat.
Men, vad kan han göra? Chansen att hans kärlek är besvarad är ungefär lika stor som att det skulle växa palmer på Antarktis.
Bara att inse, allt blir lättare, mer gesvint om han bara håller mun och fortsätter att iakta i smyg. Kopieringshögen börjar växa sig abnormt stor och han inser att han måste avbryta innan det ser för misstänkt ut.
Han samlar snabbt ihop sina saker och går tillbaka till sitt skrivbord.
Instucken mellan tangenterna på tangentbordet sitter en liten ihopvikt lapp. Förbryllad tar han upp den och vecklar ut den.
Innehållet får hjärtat att börja rusa och han är tvungen att hålla i sig för att inte trilla av stolen. "Upptagen ikväll?" står det men det är namnteckninen som får knäna att skaka.
"Kram Johan" Han reser sig försiktigt, fortfarande alldeles yr, och försöker så nonchalant som möjligt att snegla över till Johans bord.
Johan ser först lite nervös ut men så möts deras blickar och Johan ler det där sneda leendet som får ena ögonbrynet att höjas lite. Hemligheten är bruten.
Det växer palmer på Antarktis....
Vad skriva nu?
Jag har börjat skriva på några noveller men har lite svårt att bestämma mig för vilken jag ska ta härnäst.
Så jag tänkte skriva början på dom här så kan vi väl läsa igenom dem och komma med förslag på vilken jag ska fortsätta med.
Förslag 1:
Bioligi. Kunde det finnas ett mer irriterande tråkigt ämne? Vem brydde sig egentligen om hur jorden ser ut om man går ut i skogen och gräver ett hål?
Jonna sjönk ännu djupare ned på stolen och slog upp en ny sida i anteckningsblocket, den första var redan fulltecknad. Hon började uppe i högra hörnet som hon alltid gjorde och fyllde varannan ruta omsorgsfullt med bläck, att kludda var helt klart det bästa sättet att stänga av hjärnan, tänka på inget alls.
Hon avbröts i sin melankoli av att Elin försiktigt sköt en liten ihopvikt papperlapp i hennes hand. Jonna vecklade tyst upp den under bänken och läste: Allvarligt, kan Bengtsson bli mer äcklig? Kolla i svettfläckarna!!! Så jävla vidrigt.
Nä då kollar jag hellre åt vänster! :) Jacob är riktigt nice idag!!
Jonna knycklade ihop lappen och stoppade den i fickan.
Bengtson, deras lärare torkade pannan för säkert tjugonde gången och la ännu ett plastblad på overheaden. Den ljusblå illasittande skjortan fylldes mer och mer av våta fläckar. Jonna böjde sig framåt och lät sitt långa korpsvarta hår dölja hennes ansikte, så sneglade hon försiktigt åt Jacobs plats.
Han satt bakåtlutad med ena armen slappt hängandes över stolsryggen och tittade mot Bengtssons overheadbilder. Hon kunde se på hans ansiktsuttryck att han var ungefär lika intresserad av lektionen som hon var men han verkade vara bättre på att låtsas.
Då och då drog han fingrarna genom sitt korta blonda hår och skadade luggen ur ögonen.
Varje gång kunde Jonna nästan hra hur det suckades från den kvinnliga skaran i rummet......
Förslag 2:
Den stickande känslan i halsen, avsaknaden av smak och lukt.
Huvudet som kändes tungt som en stenbumling och så tröttheten, den enorma tröttheten. Jag hade försökt blunda för de tidigta symptomen, igonorera dem som en vanligt förkylning.
Men egentligen var det lönlöst. Jag visste ju vad det var. Influensan.
Ordet skrämde mig mer än jag ville erkänna. Far hade redan gått bort i denna fruktansvärda sjukdom som skördade offer efter offer i vår del av landet. Den började alltid harmlöst, lite trevande och det gjorde att folk inte brydde sig om den förrän det var för sent. Precis som jag gjort. Men plötsligt slog den till med full kraft och fullkomligen sög livet ur den som drabbades.
En del kallade den till och med för pesten.
Det hela var över på några veckor och de få som klarade sig levande igenom vittnade om märkliga hallucinationer och en enorm molande värk genom hela kroppen.
Förslag 3:
Ett mörkt kargt landskap, någonstan för mycket länge sedan.
Det är kallt, vintern har härjat i många långa månader nu och allt levande lider nöd. Långt borta på ett fält skymtar två figurer.
De rör sig långsamt, ryckigt. Det är en man och en kvinna.
Kvinnan är gravid och det är inte långt kvar tills hon ska föda sitt barn. Mannen försöker stötta henne så gott han kan men marken är hård och ojämn och plötsligt snubblar hon.
Hon skriker till men i sista stund får hon fram händerna och dämpar fallet.
Mannen sjunker ned på knä bredvid henne, torkar snabbt av hennes händer som är fulla av snö och grus och försöker få henne att resa sig.
Vinden har ökat markant i styrka nu och kylan biter skoningslöst i varje lem. Kvinnan gråter, tårarna strömmar ned för hennes kinder och fryser till is på hakspetsen.
"Jag orkar inte mer Ilo, snälla, lämna mig här." Hon sjunker ihop på marken. Han stannar upp, tar hennes ansikte mellan sina händer och stryker försiktigt bort tårarna.
"Jag lämnar dig aldrig Lyka, det vet du. Du måste orka lite till. Bergen är inte långt borta. Där finner vi skydd. Tänkt på barnet Vi måste fortsätta."
Mycket mödosamt börjar de åter röra sig.
Ilo ser smärtan i Lykas ögon och han vill inget hellre än att låta henne vila, låta henne sätta sig ned en stund, ta henne i sina armar och viska i hennes öra att allt kommer bli bra. Men han vet ju att det inte är sant. Hur skulle det kunna bli bra.
De andra kan inte vara långt efter nu, vargarna har förmodligen redan fått upp spåret och när de blir hittade... Han vill inte ens tänka tanken.
Han måste rädda Lyka och barnet.....
Det var dom det... vad tycker ni?
