Skrivpuff 3/2 Attraktion
Om han kopierar papper kan han stå vid kopieringsmaskinen och låtsas att han tittar ut genom fönstret med han väntar.
Det är mörkt ute och i reflektionen kan han se ut över hela kontorslandskapet. Ingen misstänker något och om nu någon skulle undra så antar de att han spanar in Veronika eller kanske Kicki där de sitter i sina korta kjolar och blusarna uppknäppta lite för långt.
Man skulle nästan kunna tro att de synkroniserat sin klädsel.
Inget kunde intressera honom mindre.
Han ser att de ser på honom med trånande blickar och han småler lite av tanken att avslöja sanningen för dem. Så besvikna de skulle bli.
Han är attraktiv bland damerna, det vet han. Inte så konstigt kanske, flera år av kvällar på gymmet har gett honom en välsvarad kropp. Han har ett symetriskt korrekt ansikte, raka vita tänder, skarp haka, stålblå ögon och trots att han inte längre är någon ungtupp har hårfästet behållit sin position i pannan.
Han är trevlig och social mot alla oavsett om det är städerskan eller chefen och han tar sig ofta tid att lyssna om någon behöver prata av sig.
Han vet många hemligheter men ingen vet hans.
För bara några veckor sedan hade det varit omöjligt för honom att avslöja sin sanna natur. Varför skulle han? Han trivdes bra med sitt liv som det var. Ett jag på jobbet och ett jag privat.
Det var då.
Nu känns det som om hela universum slängts ur balans och han vill inget hellre än att berätta allt, lägga korten på bordet och se vart det leder.
I fönstrets mörka reflektion ser han anledningen och trots att han många gånger försökt resonera med sig själv har kännslorna och attraktionen för länge sedan vunnit över förnuftet.
Han är upp över öronen förälskad. Det pirrar och bubblar i kroppen sådär som det kunde göra när han var ung och gick i skolan.
Ett kort ögonblick har han till och med funderat på att skicka en liten kärlekslapp. Så fånigt.
Han har aldrig känt såhär starkt för någon förut och det hela är nästan lite chockartat.
Men, vad kan han göra? Chansen att hans kärlek är besvarad är ungefär lika stor som att det skulle växa palmer på Antarktis.
Bara att inse, allt blir lättare, mer gesvint om han bara håller mun och fortsätter att iakta i smyg. Kopieringshögen börjar växa sig abnormt stor och han inser att han måste avbryta innan det ser för misstänkt ut.
Han samlar snabbt ihop sina saker och går tillbaka till sitt skrivbord.
Instucken mellan tangenterna på tangentbordet sitter en liten ihopvikt lapp. Förbryllad tar han upp den och vecklar ut den.
Innehållet får hjärtat att börja rusa och han är tvungen att hålla i sig för att inte trilla av stolen. "Upptagen ikväll?" står det men det är namnteckninen som får knäna att skaka.
"Kram Johan" Han reser sig försiktigt, fortfarande alldeles yr, och försöker så nonchalant som möjligt att snegla över till Johans bord.
Johan ser först lite nervös ut men så möts deras blickar och Johan ler det där sneda leendet som får ena ögonbrynet att höjas lite. Hemligheten är bruten.
Det växer palmer på Antarktis....
Fin text, trevlig att läsa. Tycker väldigt bra om återkopplingen/slutet på texten: Det växer palmer på Antarktiskt. Skapas en härlig leende känsla :-)
Vadan alla radbrytningar? Finns det ett klart syfte med varje "enter-tryckning"? Det gör att jag läser texten något mindre flytande än vad jag tycker historien egentligen tillåter.
Vilken mysig text. Redan i början anar jag att något är annorlunda och drivs av en längtan att veta mer.
Å, vad gulligt! Litet långdragen kanske i början och det känns inte som om du helt förmår leva dig in i din huvudperson (exempel: varför tänker han på de där tjejerna och hur de är klädda när han spanar in en förälskelse) men det är en söt historia.
Fin text! "tjejspanandet" i början (som ju inte är nåt span) får ju sin förklaring...
Vill gärna läsa mer av ditt, men det får bli nån gång då jag är vaken ;-)
Ja söt historia, förstod någonstans i mitten att han ev. skulle visa sig vara kär i en kille.
Klart bäst i hela texten är avslutningen med palmerna. Klockrent.
