Räddad del 2
"Hallå! Vart ska du?" flämtade Elin när hon försökte hålla jämna steg med Jonna som ilsket stegade iväg över skolgården. Jonna stannade tvärt.
"Jag vet inte, jag blir bara så irriterad på såna där människor. Vilken otroligt självgod, stroppig idiot!"
"Men allvarligt Jonna, är du helt blind?" Elin såg uppfordrande på henne. "Han gillar ju dig?"
"Va?" Påståenden verkade helt absurt.
"Ja, jag har misstänkt det ett tag nu och idag var liksom bara pricken över i." Jonna muttrade och skrapade med foten i marken.
" I så fall har han ett väldigt konstigt sätt att visa det på." Hon ville inte erkänna det för Elin men någonstans djupt inom sig så kände hon faktiskt en viss glädje över att Elin trodde det. Men det var sannerligen en väldigt svag glädje och han betedde sig ändå som en idiot!
"Äh, ge honom en chans", skrattade Elin. "Tänk på vilket kön han tillhör, du kan inte begära för mycket."
"Nej, jag vet, men har du sett hur han går omkring och spänner sig?"
"Jahaa" suckade Elin lyckligt. Jonna himlade med ögonen.
"Skärp dig nu Elin, såna som är är säkert ytliga och korkade." "Man ska inte döma hunden efter håren", påminde Elin. "Äh" sa Jonna och bytte snabbt ämne eftersom hon kända att hon var påväg att rodna.
"Gympan börjar snart, det är bäst vi går så att inte Slem-Pelle ger oss ännu mera kvarsittning!"
De skyndade iväg över skolgården mot gympasalen.
Dörren stod på glänt och Elin gled snabbt in tätt följd av Jonna, men precis när hon skulle stänga kastade hon en blick mot den lilla skogsdungen som skiljde skolgården från vägen. En figur stod gömd mellan träden.
Det var en man, medelålders med grova drag. Jonna kunde inte riktigt se hur han såg ut eftersom han hade en keps dragen långt ner över pannan och så fort han märkte att hon såg honom vända han och försvann ut på vägen och bort mot gångtunneln på andra sidan.
En olustig känsla kröp över henne men hon skakade av sig den, stängde dörren och följde efter Elin till omklädningsrummen.
"Skönt att det är uppdelat tjejer och killar idag", sa Elin när de bytte om. "Förra gången vi hade innebandy sköt Nicklas iväg fetaste skottet rakt i ryggen och jag hade blåmärke i flera veckor efteråt". Hon gned sig i svanken och grimaserade av minnet.
Gympasalen var stor och idag var den avdelad på mitten med långa bänkar. Killarna var redan igång med sin match och hejade ivrigt på varandra med diverse glåpord.
Egentligen var väl gymnastik inget som Jonna föredrog men just idag välkomnade hon lektionen. Det betydde att hon inte skulle behöva ge sig in i skolbyggnaden förrän den ordinarie skoldagen vara slut och då skulle hon inte riskera att stöta på Jacob igen.
Bara tanken på honom fick henne att slå till bollen alldeles för hårt med klubban, hon tittade inte heller vart hon sköt och den for med ett smack rakt på gympalärarens mer privata delar!
Med ett stön segnade han ned mot marken, kvidande av smärta. Hela salen stannade upp och det blev alldeles tyst. Jonna sprang fram men visste inte riktigt vad hon skulle göra.
"Oj, förlåt, jag menade inte. Slem-Pelle väste fram något som hon tyckte lät som "Försvinn" och hon drog sig raskt undan.
Ingen vågade säga eller göra något. Sedan hördes ensamma aplåder och busvisslingar från läktaren. Jonna såg upp och mötte Jacobs skadeglada blick där han satt längst uppe i högra hörnet. Han hade naturligtvis sett allt.
Så fort de andra eleverna såg vem det var hängde de genast på hans invit och snart ljöd ett öronbedövande jubel som gjorde Jonna blek av skam och Slem-Pelle, som nu tagit sig upp på fötterna igen, mörk av ilska.
"Ut!" skrek han med en röst som sprack på de höga oktaverna.
"Ut med er allihop! Och du Jacob Stenman", sa han och pekade upp mot läktaren.
"Kvarsittning!" Jacob ställde sig upp och bugade djupt.
"Tackar så hemskt mycket" sa han och skrattade innan han smidigt hoppade över räcket som skiljde läktaren från planen.
Han släntrade nonchalant över salen och fram till Jonna.
"Vi ses snart då", sa han och blinkade och försvann sedan ut.
"Jag vet inte, jag blir bara så irriterad på såna där människor. Vilken otroligt självgod, stroppig idiot!"
"Men allvarligt Jonna, är du helt blind?" Elin såg uppfordrande på henne. "Han gillar ju dig?"
"Va?" Påståenden verkade helt absurt.
"Ja, jag har misstänkt det ett tag nu och idag var liksom bara pricken över i." Jonna muttrade och skrapade med foten i marken.
" I så fall har han ett väldigt konstigt sätt att visa det på." Hon ville inte erkänna det för Elin men någonstans djupt inom sig så kände hon faktiskt en viss glädje över att Elin trodde det. Men det var sannerligen en väldigt svag glädje och han betedde sig ändå som en idiot!
"Äh, ge honom en chans", skrattade Elin. "Tänk på vilket kön han tillhör, du kan inte begära för mycket."
"Nej, jag vet, men har du sett hur han går omkring och spänner sig?"
"Jahaa" suckade Elin lyckligt. Jonna himlade med ögonen.
"Skärp dig nu Elin, såna som är är säkert ytliga och korkade." "Man ska inte döma hunden efter håren", påminde Elin. "Äh" sa Jonna och bytte snabbt ämne eftersom hon kända att hon var påväg att rodna.
"Gympan börjar snart, det är bäst vi går så att inte Slem-Pelle ger oss ännu mera kvarsittning!"
De skyndade iväg över skolgården mot gympasalen.
Dörren stod på glänt och Elin gled snabbt in tätt följd av Jonna, men precis när hon skulle stänga kastade hon en blick mot den lilla skogsdungen som skiljde skolgården från vägen. En figur stod gömd mellan träden.
Det var en man, medelålders med grova drag. Jonna kunde inte riktigt se hur han såg ut eftersom han hade en keps dragen långt ner över pannan och så fort han märkte att hon såg honom vända han och försvann ut på vägen och bort mot gångtunneln på andra sidan.
En olustig känsla kröp över henne men hon skakade av sig den, stängde dörren och följde efter Elin till omklädningsrummen.
"Skönt att det är uppdelat tjejer och killar idag", sa Elin när de bytte om. "Förra gången vi hade innebandy sköt Nicklas iväg fetaste skottet rakt i ryggen och jag hade blåmärke i flera veckor efteråt". Hon gned sig i svanken och grimaserade av minnet.
Gympasalen var stor och idag var den avdelad på mitten med långa bänkar. Killarna var redan igång med sin match och hejade ivrigt på varandra med diverse glåpord.
Egentligen var väl gymnastik inget som Jonna föredrog men just idag välkomnade hon lektionen. Det betydde att hon inte skulle behöva ge sig in i skolbyggnaden förrän den ordinarie skoldagen vara slut och då skulle hon inte riskera att stöta på Jacob igen.
Bara tanken på honom fick henne att slå till bollen alldeles för hårt med klubban, hon tittade inte heller vart hon sköt och den for med ett smack rakt på gympalärarens mer privata delar!
Med ett stön segnade han ned mot marken, kvidande av smärta. Hela salen stannade upp och det blev alldeles tyst. Jonna sprang fram men visste inte riktigt vad hon skulle göra.
"Oj, förlåt, jag menade inte. Slem-Pelle väste fram något som hon tyckte lät som "Försvinn" och hon drog sig raskt undan.
Ingen vågade säga eller göra något. Sedan hördes ensamma aplåder och busvisslingar från läktaren. Jonna såg upp och mötte Jacobs skadeglada blick där han satt längst uppe i högra hörnet. Han hade naturligtvis sett allt.
Så fort de andra eleverna såg vem det var hängde de genast på hans invit och snart ljöd ett öronbedövande jubel som gjorde Jonna blek av skam och Slem-Pelle, som nu tagit sig upp på fötterna igen, mörk av ilska.
"Ut!" skrek han med en röst som sprack på de höga oktaverna.
"Ut med er allihop! Och du Jacob Stenman", sa han och pekade upp mot läktaren.
"Kvarsittning!" Jacob ställde sig upp och bugade djupt.
"Tackar så hemskt mycket" sa han och skrattade innan han smidigt hoppade över räcket som skiljde läktaren från planen.
Han släntrade nonchalant över salen och fram till Jonna.
"Vi ses snart då", sa han och blinkade och försvann sedan ut.
Kommentarer
Postat av: pytte
åååhw, älskar den :)
Postat av: faya
Längtar till nästa del!!!
Postat av: Sofia
Fantastiskt bra!
Trackback
