novellen1

Jag har börjat skriva på några noveller men har lite svårt att bestämma mig för vilken jag ska ta härnäst.
Så jag tänkte skriva början på dom här så kan vi väl läsa igenom dem och komma med förslag på vilken jag ska fortsätta med.


Förslag 1:

Bioligi. Kunde det finnas ett mer irriterande tråkigt ämne? Vem brydde sig egentligen om hur jorden ser ut om man går ut i skogen och gräver ett hål?
Jonna sjönk ännu djupare ned på stolen och slog upp en ny sida i anteckningsblocket, den första var redan fulltecknad. Hon började uppe i högra hörnet som hon alltid gjorde och fyllde varannan ruta omsorgsfullt med bläck, att kludda var helt klart det bästa sättet att stänga av hjärnan, tänka på inget alls.
Hon avbröts i sin melankoli av att Elin försiktigt sköt en liten ihopvikt papperlapp i hennes hand. Jonna vecklade tyst upp den under bänken och läste: Allvarligt, kan Bengtsson bli mer äcklig? Kolla i svettfläckarna!!! Så jävla vidrigt.
Nä då kollar jag hellre åt vänster! :) Jacob är riktigt nice idag!!
Jonna knycklade ihop lappen och stoppade den i fickan.
Bengtson, deras lärare torkade pannan för säkert tjugonde gången och la ännu ett plastblad på overheaden. Den ljusblå illasittande skjortan fylldes mer och mer av våta fläckar. Jonna böjde sig framåt och lät sitt långa korpsvarta hår dölja hennes ansikte, så sneglade hon försiktigt åt Jacobs plats.
Han satt bakåtlutad med ena armen slappt hängandes över stolsryggen och tittade mot Bengtssons overheadbilder. Hon kunde se på hans ansiktsuttryck att han var ungefär lika intresserad av lektionen som hon var men han verkade vara bättre på att låtsas.
Då och då drog han fingrarna genom sitt korta blonda hår och skadade luggen ur ögonen.
Varje gång kunde Jonna nästan hra hur det suckades från den kvinnliga skaran i rummet......


Förslag 2:

Den stickande känslan i halsen, avsaknaden av smak och lukt.
Huvudet som kändes tungt som en stenbumling och så tröttheten, den enorma tröttheten. Jag hade försökt blunda för de tidigta symptomen, igonorera dem som en vanligt förkylning.
Men egentligen var det lönlöst. Jag visste ju vad det var. Influensan.
Ordet skrämde mig mer än jag ville erkänna. Far hade redan gått bort i denna fruktansvärda sjukdom som skördade offer efter offer i vår del av landet. Den började alltid harmlöst, lite trevande och det gjorde att folk inte brydde sig om den förrän det var för sent. Precis som jag gjort. Men plötsligt slog den till med full kraft och fullkomligen sög livet ur den som drabbades.
En del kallade den till och med för pesten.
Det hela var över på några veckor och de få som klarade sig levande igenom vittnade om märkliga hallucinationer och en enorm molande värk genom hela kroppen.


Förslag 3:

Ett mörkt kargt landskap, någonstan för mycket länge sedan.
Det är kallt, vintern har härjat i många långa månader nu och allt levande lider nöd. Långt borta på ett fält skymtar två figurer.
De rör sig långsamt, ryckigt. Det är en man och en kvinna.
Kvinnan är gravid och det är inte långt kvar tills hon ska föda sitt barn. Mannen försöker stötta henne så gott han kan men marken är hård och ojämn och plötsligt snubblar hon.
Hon skriker till men i sista stund får hon fram händerna och dämpar fallet.
Mannen sjunker ned på knä bredvid henne, torkar snabbt av hennes händer som är fulla av snö och grus och försöker få henne att resa sig.
Vinden har ökat markant i styrka nu och kylan biter skoningslöst i varje lem. Kvinnan gråter, tårarna strömmar ned för hennes kinder och fryser till is på hakspetsen.
"Jag orkar inte mer Ilo, snälla, lämna mig här." Hon sjunker ihop på marken. Han stannar upp, tar hennes ansikte mellan sina händer och stryker försiktigt bort tårarna.
"Jag lämnar dig aldrig Lyka, det vet du. Du måste orka lite till. Bergen är inte långt borta. Där finner vi skydd. Tänkt på barnet Vi måste fortsätta."
Mycket mödosamt börjar de åter röra sig.
Ilo ser smärtan i Lykas ögon och han vill inget hellre än att låta henne vila, låta henne sätta sig ned en stund, ta henne i sina armar och viska i hennes öra att allt kommer bli bra. Men han vet ju att det inte är sant. Hur skulle det kunna bli bra.
De andra kan inte vara långt efter nu, vargarna har förmodligen redan fått upp spåret och när de blir hittade... Han vill inte ens tänka tanken.
Han måste rädda Lyka och barnet..... 


Det var dom det... vad tycker ni?