Diggar statistiken just nu!
Det är så himla trevligt att titta in på den här sidan just nu. Många bra och trevliga kommentarer och massa massa besökare! Me like!
Många vill ha en fortsättning på Rollen verkar det som och en sorts fortsättning är det väl med Officiell Kärlek. Men sen blir det svårt tycker jag. De får varandra och sen? Jag skulle ju kunna skriva om slutet på Rollen. Dra ut på det lite mer. Vi får väl se om jag gör något sådant.
Jag ser den här bloggen lite som ett experiment. Jag är ganska så ny på att skriva noveller, eller jag skrev mycket när jag var yngre (kanske lägger ut något tidigt allster någon gång) men sen slutade jag skriva i säkert över 10 år, (ja jag är så gammal =S )!
Nu när jag börjat igen känner jag mig mer inspirerad än någonsin samtidigt som jag inser att jag gör massor av fel. Som till exempel avslutar novellerna för snabbt. Jag har så många i huvudet att jag bara vill skriva nya hela tiden och då kanske jag inte tar mig tid med varje novell så mycket som jag borde göra.
Sen vill jag ju hålla bloggen vid liv så mycket som möjligt och lägga ut nytt så ofta som möjligt.
Men jag ska försöka bli mer noggrann med mitt skrivande. Min dröm är ju trots allt en bok och efter att ha läst alla härliga kommentarer börjar jag faktiskt tro att det kanske kan bli mer än en dröm en vacker dag!
Två stycken låttexter har jag fått förslag på nu som jag genast ska börja analysera å se om jag kan skriva någon liten historia runt dem, eller så har jag ju ungefär 5 andra noveller som jag börjat på så vi får väl se vilken av dem som hamnar på bloggen först!
Kram till er alla!
Många vill ha en fortsättning på Rollen verkar det som och en sorts fortsättning är det väl med Officiell Kärlek. Men sen blir det svårt tycker jag. De får varandra och sen? Jag skulle ju kunna skriva om slutet på Rollen. Dra ut på det lite mer. Vi får väl se om jag gör något sådant.
Jag ser den här bloggen lite som ett experiment. Jag är ganska så ny på att skriva noveller, eller jag skrev mycket när jag var yngre (kanske lägger ut något tidigt allster någon gång) men sen slutade jag skriva i säkert över 10 år, (ja jag är så gammal =S )!
Nu när jag börjat igen känner jag mig mer inspirerad än någonsin samtidigt som jag inser att jag gör massor av fel. Som till exempel avslutar novellerna för snabbt. Jag har så många i huvudet att jag bara vill skriva nya hela tiden och då kanske jag inte tar mig tid med varje novell så mycket som jag borde göra.
Sen vill jag ju hålla bloggen vid liv så mycket som möjligt och lägga ut nytt så ofta som möjligt.
Men jag ska försöka bli mer noggrann med mitt skrivande. Min dröm är ju trots allt en bok och efter att ha läst alla härliga kommentarer börjar jag faktiskt tro att det kanske kan bli mer än en dröm en vacker dag!
Två stycken låttexter har jag fått förslag på nu som jag genast ska börja analysera å se om jag kan skriva någon liten historia runt dem, eller så har jag ju ungefär 5 andra noveller som jag börjat på så vi får väl se vilken av dem som hamnar på bloggen först!
Kram till er alla!
Bussen
Jag hade ju tänkt nu när jag lite hasigt och lustigt blev hemma några dagar så skulle jag fortsätta skriva på någon av de noveller jag redan börjat på. Men disträ som jag är så glömde jag naturligtvis alla anteckningsböcker på jobbet. Så vad gör man då? Jo man knåpar ihop en alldeles ny novell såklart!
Mycket nöje!
När Mia sprang till bussen den morgonen med andan i halsen var hon fullkomligt övertygad om att det skulle bli en usel dag. För hur skulle annars en dag kunna fortsätta som hade börjat så katastrofalt.
Väckarklockan hade lagt av och vore det inte för att Lukas kommit in med överkissad blöja hade de förmodligen fortfarande sovit. När hon äntligen fått på honom rena torra kläder upptäckte hon att frysen gått sönder och lämnat en väl tilltagen pöl på köksgolvet.
Hon hade kastad några handdukar över den och valt att ignorera det faktum att hon nu hade en frys full med förstörd mat som antagligen skulle lukta rätt illa när hon kom hem igen.
Lukas var på sitt vanliga strålande 3-års trots humör och vägrade både att äta frukost och borsta tänderna utan låg bara på golvet och tjurade, trots att Mia lockade honom med både glass och godis till kvällen. Vad som hellst för att få ungen redo för dagis, tänkte hon medan hon febrilt försökte föna håret samtidigt som hon klädde sig och sminkade sig.
Ritsch! En lång maska gick på strumpbyxorna hon just tagit på och Mia kände hur hon var nära att börja gråta.
Mitt i detta kaos ringde telefonen. Hon såg på displayen och övervägde att trycka bort samtalet, men ångrade sig och svarade.
"Hallå."
"Hej, det är Jocke....hur är det?"
"Vad vill du?"
"Jo, du vet i helgen..."
"Vad är det med den?"
"Alltså, jag är ledsen men chefen har bett mig jobba lite extra, å jag behöver ju pengarna så...
"Så du kan inte ta Lukas?"
"Hrm, nej jag tror det blir svårt. Men jag tar honom nästa helg, jag lovar.
Mia orkade inte bråka nu, det här var tredje gången på kort tid som hennes ex Jocke var tvungen att jobba över. Allt var naturligtvis lögn det visste hon.
Flera av hennes vänner hade sett honom på olika barer när han borde jobbat. Hade det inte varit för att hon ville att Lukas skulle ha en relation till sin far så hade hon sagt upp kontakten för länge sedan.
"Visst, visst nästa helg blir bra. Jag måste rusa nu. Hej.
Hon noterade i minnet att hon skulle bli tvungen att avboka bion med tjejgänget på lördag.
Lukas protesterade högljudt när hon med milt våld tog på honom ytterkläderna och när de äntligen sprang mot dagis var hon redan hopplöst sen. Lämningen på dagis gick ändå förhållandevis bra och Mia drog en lättnandes suck när hon äntligen sjönk ned på ett av bussens nötta säten.
Hon tog fram fickspegeln och tog sig en titt. Jo då, hon såg ut ungefär som hon kände sig. Håret stod åt alla håll och hon kammade lite tafatt igenom det med fingrarna.
Plötsligt slungades hon framåt så häftigt att hon så när hann ta emot sig med händerna innan näsan slog i sätet framför.
Vad i helvete? Busschaffören muttrade och öppnade dörrarna.
"Tack verkligen hyggligt av dig att stanna", hördes en anfådd röst.
Mia som redan var på uselt humör, var nu rasande. Hon lutade sig ut i mittgången för att se vem det var och ge honom en rejäl utskällning. Bråttom eller inte sådär stannade man inte en buss full av andra passagerare.
Killen som steg in i bussen var omöjlig att åldersbestämma. Han såg skabbig ut. Skägget var vildvuxet och han hade en svart keps nedtryckt över pannan. Han var klädd i en mörk skinnjacka som såg ut att vara inhandlad på en second hand affär. Jeansen var mörka och lite slitna över knäna och satt lite för långt ned så att kalsonglinningen stack upp. Den blå v-ringade t-shirten var fläckig och missfärgad och skorna som säkert hade varit snygga en gång i tiden glappade i sulan så att tårna kikade fram.
Han betalade resan och tog sig sedan snabbt ned längs mittgången. Fler av passagerarna mumlade irriterat när han passerade dem med det verkade han inte bry sig om. Mia samlade sig för att yttra några väl valda ord när han stannade rakt framför henne.
"Hej! Är det ledigt här?", sa han och log ett brett bländvitt leende.
Så här på nära håll såg hon att han inte kunde vara mer än 35 år gammal. Ögonen var pigga och gröna och under att ansiktsbehåring såg han förmodligen ganska bra ut.
"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt agerande med bussen men jag var verkligen tvungen att komma med just den här. Jag hoppas att jag inte varit till allt för mycket besvär.
"Hörredu, ska du sätta sig eller?", ropade busschaffören surt.
"Det beror på vad den vackra kvinnan här svarar", sa han och blinkade mot Mia.
Mia kom helt av sig. Hon såg sig generat om och insåg att sätet bredvid henne var det enda lediga i hela bussen.
"Visst", sa hon och makade sig så långt in mot fönstret hon kunde.
"Emil", sa han och sträckte fram en hand.
"Mia", sa Mia och kände hur hon stirrade. Generat slet hon ögonen från honom. Det var något med hans blick som var fullständigt förtrollande.
De satt tysta en stund.
"Jag brukar inte ta den här bussen i vanliga fall.", sa Emil tillslut. "Min dotter hade ett smärre utbrott i hallen när vi skulle gå till dagis så vi blev lite försenade.
Mia skrattade till.
"Ja, jag vet hur det är. Jag har själv en 3-åring där hemma som vägrar det mesta just nu.
"Jo, tåladmod är en dygd ibland!"
De småpratade så hela bussresan och det visade sig att Mia och Emil hade en hel del gemensamt. Liksom hon var han 32 och frånskild sedan några år.
Han hade en dotter som bodde hos honom varannan vecka. Han jobbade som personlig assistent på ett gruppboende för autistiska och på fritiden trubadurade han på olika pubar.
De skrattade ofta och Mia kunde snart inte alls komma ihåg varför hon överhuvudtaget varit irriterad på honom. Emil var en av de trevligaste personer hon någonsin träffat.
Han tryckte på stoppknappen.
"Här ska jag av."
Mia fingrade nervöst på sätet, försökte komma på något att säga.
"Ska du?"
Åh, lysande.
"Ja, mitt jobb ligger alldeles här bredvid.
Emil reste sig och gick mot dörren. Bussen stannade och precis innan han skulle stiga av vände han sig om och log mot henne.
"Vi ses i morgon då?!" Så skyndade han iväg.
"Vi ses..."
Mia var så distraherad av sina egna tankar att hon sånär glömde stiga av vid sin egen hållplats. Hela resterande dagen kunde hon inte koncentrera sig på något annat än Emil. Nästa morgon var ungefär lika kaotisk som vanligt och det slutade åter med att hon med andan i halsen fick springa efter bussen.
När hon satt sig tog hon genast fram fickspegeln och kontrollerade håret och sminket. Allt satt där det skulle. Hon spanade ut genom fönstret för att försöka se nästa hållplats, men där stod så mycket folk den här morgonen så det var omöjligt att se om han var med.
Bussen saktade in och dörrarna öppnades. Människorna vällde in en efter en. Emil var inte med.
Mia suckade och vände åter blicken ut genom fönstret.
"Är det ledigt här?"
Hon tittade upp.
Mannen som frågat var, snygg, otroligt snygg faktiskt. Han hade ljust lite rufsigt hår, lent slätrakat ansikte och det bländvita leendet slutade i små skrattgropar som fick honom att se yngre ut än vad han förmodligen var.
Han var ledigt klädd i en svart skinnjacka, vit t-shirt och blå jeans. Men hon kände igen honom på blicken. Den pigga vakna blicken. Det var Emil!
Hon log och flyttade sig lite åt sidan. Han sjönk ned och såg på henne. Så skrattade han.
"Du ser förvånad ut."
"Du se annorlunda ut."
"Ja, jag kände att jag behövde lite förändring!"
"Snyggt."
"Tack det samma."
"Vad gör du ikväll?"
"Är hemma med Lukas!"
"Ja, jag har också min dotter hemma ikväll."
"Jaha."
Hon kände sig nästan lite besviken.
"Men vet du?, sa han.
"Nu när vi provat på bussdejting två mornar, så tänkte jag att du kanske ville prova på telefon dejting ikväll. Du vet, prova något nytt. Och om det känns bra så kanske vi kan ta det här förhållandet till nästa nivå och prova på cirkusdating på lördag. Jag råkar ha 4 biljetter till Cirkus Scott nämligen."
Mia skrattade lättat.
"Det låter definitivt som en plan."
"Bra sa han, lutade sig fram och gav henne en lätt puss på kinden samtidigt som han tryckte en lapp i hennes hand.
Så reste han sig och hoppade snabbt av bussen.
Hon tittade efter honom och han vände sig om flera gånger och vinkade och log.
När Mia gick av bussen den morgonen var hon fullkomligt övertygad om att det här skulle bli en bra dag.
Mycket nöje!
När Mia sprang till bussen den morgonen med andan i halsen var hon fullkomligt övertygad om att det skulle bli en usel dag. För hur skulle annars en dag kunna fortsätta som hade börjat så katastrofalt.
Väckarklockan hade lagt av och vore det inte för att Lukas kommit in med överkissad blöja hade de förmodligen fortfarande sovit. När hon äntligen fått på honom rena torra kläder upptäckte hon att frysen gått sönder och lämnat en väl tilltagen pöl på köksgolvet.
Hon hade kastad några handdukar över den och valt att ignorera det faktum att hon nu hade en frys full med förstörd mat som antagligen skulle lukta rätt illa när hon kom hem igen.
Lukas var på sitt vanliga strålande 3-års trots humör och vägrade både att äta frukost och borsta tänderna utan låg bara på golvet och tjurade, trots att Mia lockade honom med både glass och godis till kvällen. Vad som hellst för att få ungen redo för dagis, tänkte hon medan hon febrilt försökte föna håret samtidigt som hon klädde sig och sminkade sig.
Ritsch! En lång maska gick på strumpbyxorna hon just tagit på och Mia kände hur hon var nära att börja gråta.
Mitt i detta kaos ringde telefonen. Hon såg på displayen och övervägde att trycka bort samtalet, men ångrade sig och svarade.
"Hallå."
"Hej, det är Jocke....hur är det?"
"Vad vill du?"
"Jo, du vet i helgen..."
"Vad är det med den?"
"Alltså, jag är ledsen men chefen har bett mig jobba lite extra, å jag behöver ju pengarna så...
"Så du kan inte ta Lukas?"
"Hrm, nej jag tror det blir svårt. Men jag tar honom nästa helg, jag lovar.
Mia orkade inte bråka nu, det här var tredje gången på kort tid som hennes ex Jocke var tvungen att jobba över. Allt var naturligtvis lögn det visste hon.
Flera av hennes vänner hade sett honom på olika barer när han borde jobbat. Hade det inte varit för att hon ville att Lukas skulle ha en relation till sin far så hade hon sagt upp kontakten för länge sedan.
"Visst, visst nästa helg blir bra. Jag måste rusa nu. Hej.
Hon noterade i minnet att hon skulle bli tvungen att avboka bion med tjejgänget på lördag.
Lukas protesterade högljudt när hon med milt våld tog på honom ytterkläderna och när de äntligen sprang mot dagis var hon redan hopplöst sen. Lämningen på dagis gick ändå förhållandevis bra och Mia drog en lättnandes suck när hon äntligen sjönk ned på ett av bussens nötta säten.
Hon tog fram fickspegeln och tog sig en titt. Jo då, hon såg ut ungefär som hon kände sig. Håret stod åt alla håll och hon kammade lite tafatt igenom det med fingrarna.
Plötsligt slungades hon framåt så häftigt att hon så när hann ta emot sig med händerna innan näsan slog i sätet framför.
Vad i helvete? Busschaffören muttrade och öppnade dörrarna.
"Tack verkligen hyggligt av dig att stanna", hördes en anfådd röst.
Mia som redan var på uselt humör, var nu rasande. Hon lutade sig ut i mittgången för att se vem det var och ge honom en rejäl utskällning. Bråttom eller inte sådär stannade man inte en buss full av andra passagerare.
Killen som steg in i bussen var omöjlig att åldersbestämma. Han såg skabbig ut. Skägget var vildvuxet och han hade en svart keps nedtryckt över pannan. Han var klädd i en mörk skinnjacka som såg ut att vara inhandlad på en second hand affär. Jeansen var mörka och lite slitna över knäna och satt lite för långt ned så att kalsonglinningen stack upp. Den blå v-ringade t-shirten var fläckig och missfärgad och skorna som säkert hade varit snygga en gång i tiden glappade i sulan så att tårna kikade fram.
Han betalade resan och tog sig sedan snabbt ned längs mittgången. Fler av passagerarna mumlade irriterat när han passerade dem med det verkade han inte bry sig om. Mia samlade sig för att yttra några väl valda ord när han stannade rakt framför henne.
"Hej! Är det ledigt här?", sa han och log ett brett bländvitt leende.
Så här på nära håll såg hon att han inte kunde vara mer än 35 år gammal. Ögonen var pigga och gröna och under att ansiktsbehåring såg han förmodligen ganska bra ut.
"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt agerande med bussen men jag var verkligen tvungen att komma med just den här. Jag hoppas att jag inte varit till allt för mycket besvär.
"Hörredu, ska du sätta sig eller?", ropade busschaffören surt.
"Det beror på vad den vackra kvinnan här svarar", sa han och blinkade mot Mia.
Mia kom helt av sig. Hon såg sig generat om och insåg att sätet bredvid henne var det enda lediga i hela bussen.
"Visst", sa hon och makade sig så långt in mot fönstret hon kunde.
"Emil", sa han och sträckte fram en hand.
"Mia", sa Mia och kände hur hon stirrade. Generat slet hon ögonen från honom. Det var något med hans blick som var fullständigt förtrollande.
De satt tysta en stund.
"Jag brukar inte ta den här bussen i vanliga fall.", sa Emil tillslut. "Min dotter hade ett smärre utbrott i hallen när vi skulle gå till dagis så vi blev lite försenade.
Mia skrattade till.
"Ja, jag vet hur det är. Jag har själv en 3-åring där hemma som vägrar det mesta just nu.
"Jo, tåladmod är en dygd ibland!"
De småpratade så hela bussresan och det visade sig att Mia och Emil hade en hel del gemensamt. Liksom hon var han 32 och frånskild sedan några år.
Han hade en dotter som bodde hos honom varannan vecka. Han jobbade som personlig assistent på ett gruppboende för autistiska och på fritiden trubadurade han på olika pubar.
De skrattade ofta och Mia kunde snart inte alls komma ihåg varför hon överhuvudtaget varit irriterad på honom. Emil var en av de trevligaste personer hon någonsin träffat.
Han tryckte på stoppknappen.
"Här ska jag av."
Mia fingrade nervöst på sätet, försökte komma på något att säga.
"Ska du?"
Åh, lysande.
"Ja, mitt jobb ligger alldeles här bredvid.
Emil reste sig och gick mot dörren. Bussen stannade och precis innan han skulle stiga av vände han sig om och log mot henne.
"Vi ses i morgon då?!" Så skyndade han iväg.
"Vi ses..."
Mia var så distraherad av sina egna tankar att hon sånär glömde stiga av vid sin egen hållplats. Hela resterande dagen kunde hon inte koncentrera sig på något annat än Emil. Nästa morgon var ungefär lika kaotisk som vanligt och det slutade åter med att hon med andan i halsen fick springa efter bussen.
När hon satt sig tog hon genast fram fickspegeln och kontrollerade håret och sminket. Allt satt där det skulle. Hon spanade ut genom fönstret för att försöka se nästa hållplats, men där stod så mycket folk den här morgonen så det var omöjligt att se om han var med.
Bussen saktade in och dörrarna öppnades. Människorna vällde in en efter en. Emil var inte med.
Mia suckade och vände åter blicken ut genom fönstret.
"Är det ledigt här?"
Hon tittade upp.
Mannen som frågat var, snygg, otroligt snygg faktiskt. Han hade ljust lite rufsigt hår, lent slätrakat ansikte och det bländvita leendet slutade i små skrattgropar som fick honom att se yngre ut än vad han förmodligen var.
Han var ledigt klädd i en svart skinnjacka, vit t-shirt och blå jeans. Men hon kände igen honom på blicken. Den pigga vakna blicken. Det var Emil!
Hon log och flyttade sig lite åt sidan. Han sjönk ned och såg på henne. Så skrattade han.
"Du ser förvånad ut."
"Du se annorlunda ut."
"Ja, jag kände att jag behövde lite förändring!"
"Snyggt."
"Tack det samma."
"Vad gör du ikväll?"
"Är hemma med Lukas!"
"Ja, jag har också min dotter hemma ikväll."
"Jaha."
Hon kände sig nästan lite besviken.
"Men vet du?, sa han.
"Nu när vi provat på bussdejting två mornar, så tänkte jag att du kanske ville prova på telefon dejting ikväll. Du vet, prova något nytt. Och om det känns bra så kanske vi kan ta det här förhållandet till nästa nivå och prova på cirkusdating på lördag. Jag råkar ha 4 biljetter till Cirkus Scott nämligen."
Mia skrattade lättat.
"Det låter definitivt som en plan."
"Bra sa han, lutade sig fram och gav henne en lätt puss på kinden samtidigt som han tryckte en lapp i hennes hand.
Så reste han sig och hoppade snabbt av bussen.
Hon tittade efter honom och han vände sig om flera gånger och vinkade och log.
När Mia gick av bussen den morgonen var hon fullkomligt övertygad om att det här skulle bli en bra dag.
Jag har donat!
Nu har jag vågat mig på att göra vissa ändringar i bloggen alldeles själv! Cred till mig!
Så nu finns alla novellerna instoppade under bra och passande rubriker!
Look what I have created!
Nu kommer jag att vara hemma med sjuk son i minst tre dagar så då får vi väl se om inspirationen kommer
flygande!
Kram
Så nu finns alla novellerna instoppade under bra och passande rubriker!
Look what I have created!
Nu kommer jag att vara hemma med sjuk son i minst tre dagar så då får vi väl se om inspirationen kommer
flygande!
Kram
Becky del 9!
Nere var festen fortfarande i full gång, trots att det nu var långt in på småtimmarna. Becky kände hur fruktanskvärt trött hon var men tog ändå ett djupt andetag och betedde sig som en herrgårdsdam bör.
När hon äntligen kröp ner i sin egen säng var hon så utmattad att hon hoppades på sova några timmar ostörd. Men så fort hon föll i djup sömn var mardrömmen där. Den här gången var den annorlunda. Hon befann sig i Williams sovrum i hans säng, hon var skadad och rädd.
William var också där, han satt i fåtöljen men det var som om hon inte alls kände igen honom. Han reste sig och kom emot henne. Genast kunde hon känna hur paniken spred sig i kroppen. Plötsligt ryckte han till, stannade och började skaka i hela kroppen. Ögonen rullade i hålorna och huden började spricka över händerna och i ansiktet.
Becky stirrade med fasa och såg hur Williams lemmar vändes och vreds på de mest onaturliga sätt, han föll ned på knä och inom ett ögonblick var han borta. Kvar stod ett rådjur och stirrade på henne. Hon vaknade med ett skrik. Hjärtat kändes som om det skulle hoppa ur och hon var genomdränkt av svett.
En lång stund låg hon och bara flämtade. Det här var sjukt. Hon måste prata med William om saken. Kanske höll hon på att bli galen. Solen stod redan högt på himlen så varför vänta. Hon klädde sig och gick ner.
William satt bakom sitt stora skrivbord på kontoret. Så fort han fick syn på Becky resta han sig och skyndade fram till henne. Han tog henne i sina armar och kysste henne hetsigt.
Ett styng av obehag blandades med de översvallande kärleksfulla känslor hon vanligtvis kände när han kysste henne.
"Inte här min älskade", viskade hon i hans öra. "Någon kan se oss."
"Förlåt", sa han och backade ett steg medan han fortfarande höll båda hennes händer i sina. "Det är bara så att varje gång jag ser dig, vill jag ha dig!"
Han skrattade.
Becky rodnade, William hade den inverkan på henne. Ett litet leende och han fick henne att känna sig som ett litet lyckligt barn. Hon glömde sånär bort vad det var hon kommit för. Men så samlade hon sig.
"William", sa hon. "Vi måste prata." William fick genast ett bekymmrat uttryck i ansiktet.
"Oj, det låter allvarligt."
Hon berättade allt, om mardrömmarna om dörren i korridoren och om hur Williams mor reagerat. Han lyssnade och satt sedan tyst en stund. Det ryckte lite i hans mungipor och snart spreds ett stort leende över hans läppar. Becky såg förbryllat på honom.
"Vad är det som är så roligt?"
"Inget med älskade, inget" han ansträngde sig för att se allvarlig ut. "Kom",sa han och tog hennes hand. De gick upp på övervåningen.
"Är det den här dörren du talar om?" Becky nickade och William fiskade upp en nyckelknippa ur fickan. Hon kände hur hon blev rädd med William la en lugnande arm runt hennes axlar. Låset protesterade lite, som om det inte varit öppnad på väldigt länge.
"Se", sa han. "Här finns inget att vara rädd för." Becky tittade försiktigt in. Där fanns ingenting. Bokstavligen ingenting. Inte ens ett rum. Bara en vägg av förspikade plankor.
"Vad finns det innanför?" frågade hon.
"Jag vet inte. Det spikades igen långt innan jag blev född. Vet inte varför den här gamla nyckeln finns kvar heller." Han gav henne en lätt puss på kinden.
"Du oroar dig för mycket älskling. Det är nog bara nerver inför bröllopet och jag ska tala med min mor att hon inte får smyga sig på dig på det där viset." Hans hand vandrade sakta upp längs hennes arm, fingrarna snuddade nyckelbenet och fortsatte in bakom nacken.
"Snart, snart mitt hjärta får vi dela säng på riktigt. Då kan jag äntligen hålla om dig varje natt och inga mardrömmar ska någonsin få hemsöka dig mer." Hon mötte hans blick och med ens var det som om alla orosmoln lämnade hennes sinne.
Varför oroade hon sig? Hon hade ju allt hon önskade.
När hon äntligen kröp ner i sin egen säng var hon så utmattad att hon hoppades på sova några timmar ostörd. Men så fort hon föll i djup sömn var mardrömmen där. Den här gången var den annorlunda. Hon befann sig i Williams sovrum i hans säng, hon var skadad och rädd.
William var också där, han satt i fåtöljen men det var som om hon inte alls kände igen honom. Han reste sig och kom emot henne. Genast kunde hon känna hur paniken spred sig i kroppen. Plötsligt ryckte han till, stannade och började skaka i hela kroppen. Ögonen rullade i hålorna och huden började spricka över händerna och i ansiktet.
Becky stirrade med fasa och såg hur Williams lemmar vändes och vreds på de mest onaturliga sätt, han föll ned på knä och inom ett ögonblick var han borta. Kvar stod ett rådjur och stirrade på henne. Hon vaknade med ett skrik. Hjärtat kändes som om det skulle hoppa ur och hon var genomdränkt av svett.
En lång stund låg hon och bara flämtade. Det här var sjukt. Hon måste prata med William om saken. Kanske höll hon på att bli galen. Solen stod redan högt på himlen så varför vänta. Hon klädde sig och gick ner.
William satt bakom sitt stora skrivbord på kontoret. Så fort han fick syn på Becky resta han sig och skyndade fram till henne. Han tog henne i sina armar och kysste henne hetsigt.
Ett styng av obehag blandades med de översvallande kärleksfulla känslor hon vanligtvis kände när han kysste henne.
"Inte här min älskade", viskade hon i hans öra. "Någon kan se oss."
"Förlåt", sa han och backade ett steg medan han fortfarande höll båda hennes händer i sina. "Det är bara så att varje gång jag ser dig, vill jag ha dig!"
Han skrattade.
Becky rodnade, William hade den inverkan på henne. Ett litet leende och han fick henne att känna sig som ett litet lyckligt barn. Hon glömde sånär bort vad det var hon kommit för. Men så samlade hon sig.
"William", sa hon. "Vi måste prata." William fick genast ett bekymmrat uttryck i ansiktet.
"Oj, det låter allvarligt."
Hon berättade allt, om mardrömmarna om dörren i korridoren och om hur Williams mor reagerat. Han lyssnade och satt sedan tyst en stund. Det ryckte lite i hans mungipor och snart spreds ett stort leende över hans läppar. Becky såg förbryllat på honom.
"Vad är det som är så roligt?"
"Inget med älskade, inget" han ansträngde sig för att se allvarlig ut. "Kom",sa han och tog hennes hand. De gick upp på övervåningen.
"Är det den här dörren du talar om?" Becky nickade och William fiskade upp en nyckelknippa ur fickan. Hon kände hur hon blev rädd med William la en lugnande arm runt hennes axlar. Låset protesterade lite, som om det inte varit öppnad på väldigt länge.
"Se", sa han. "Här finns inget att vara rädd för." Becky tittade försiktigt in. Där fanns ingenting. Bokstavligen ingenting. Inte ens ett rum. Bara en vägg av förspikade plankor.
"Vad finns det innanför?" frågade hon.
"Jag vet inte. Det spikades igen långt innan jag blev född. Vet inte varför den här gamla nyckeln finns kvar heller." Han gav henne en lätt puss på kinden.
"Du oroar dig för mycket älskling. Det är nog bara nerver inför bröllopet och jag ska tala med min mor att hon inte får smyga sig på dig på det där viset." Hans hand vandrade sakta upp längs hennes arm, fingrarna snuddade nyckelbenet och fortsatte in bakom nacken.
"Snart, snart mitt hjärta får vi dela säng på riktigt. Då kan jag äntligen hålla om dig varje natt och inga mardrömmar ska någonsin få hemsöka dig mer." Hon mötte hans blick och med ens var det som om alla orosmoln lämnade hennes sinne.
Varför oroade hon sig? Hon hade ju allt hon önskade.
Tänk så tokigt!
Jag har gått och skaffat en till blogg.
Där tänkte jag lägga in lite allmänna tankar och funderingar och kanske en och annan novell också.
Men det här är fortfarande den huvudsakliga novellbloggen.
Dock är jag lite irriterad att jag inte kom på namnet till den nya bloggen tidigare för då hade jag använte den här istället!
Besök gärna!
www.ljudetavmitthjarta.blogspot.com
Där tänkte jag lägga in lite allmänna tankar och funderingar och kanske en och annan novell också.
Men det här är fortfarande den huvudsakliga novellbloggen.
Dock är jag lite irriterad att jag inte kom på namnet till den nya bloggen tidigare för då hade jag använte den här istället!
Besök gärna!
www.ljudetavmitthjarta.blogspot.com
Äntligen Becky!
Satt igår natt och rev mitt hår! Men så tillslut efter hur många veckor som hellst av totalt hjärnsläpp, verkar det som att det börjar lossna med Becky och jag lyckades plita ner några sidor. Så förhoppningsvis kommer det ut ett nytt avsnitt under kommande vecka!
Kram
Kram
Kreativ!
Har just nu en tre fyra olika början på noveller. Men jag vet inte riktigt vilken jag ska börja på. Så det lär dröja en liten stund innan det kommer upp något nytt här. Få se om jag kan få nån skrivtid i helgen...hoppas!
Tills vidare lägger jag in lite andra alster från folk långt långt duktigare än vad jag någonsin kan hoppas bli! Å vi börjar med den bästa av dem alla:
Shakespeare!
Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date:
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm'd;
And every fair from fair sometime declines,
By chance or nature's changing course untrimm'd;
But thy eternal summer shall not fade
Nor lose possession of that fair thou owest;
Nor shall Death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou growest:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this and this gives life to thee.
Förresten...gillade ni inte sista delen av Rollen? Har inte hört ett knyst om det.
Kom gärna med kritik! Annars kan jag ju aldrig bli bättre!
Kram
Rollen del 4 (sista delen)
Dagarna gick och ännu hade Rob inte hört ett ljud från Hardwicke.
Det var väl det jag trodde, tänkte han buttert.
Han hade försökt sysselsätta sig så gott han kunde för att få tiden att gå, till och med vågat sig på en open mike night på en av de mindre klubbarna.
Men hela tiden tänkte han på Kristen.
En tidig morgon när han som vanligt satt ensam vid det enorma frukostbordet råkade han kasta en blick på byrån i hallen.
Där låg Jeffreys adressbok. Han måste glömt den när han åkte på morgonen.
Rob tog upp den och började bläddra lite förstrött bland namnen.
Jeffrey kände många mäktiga inom branshen.
Ett av namnen fick honom dock att sätta kaffet i vrångstrupen.
Kristen Stewart.
Adress och telefonnummer svart på vitt.
Bredvid adressboken låg nycklarna till Jeffreys spritt nya sportbil. Han tänkte efter i en halv sekund, sedan tog han nycklarna och boken och gick ut till garaget.
Gudarna skulle veta att Rob inte var någon lysande bilförare precis och att dessutom köra ett vidunder på över 500 hästar på fel sida av vägen, det var ren idioti.
När han äntligen hittat rätt adress var han blöt av svett och satt kvar i bilen en lång stund för att lugna ner sig.
Han tittade i adressboken igen.
Lägenhet 311.
Men kunde han verkligen bara gå dit och knacka på? Vad skulle han säga?
-Hej minns du mig? Den där knäppa britten som inte fick rollen som Edward i Twilight, men vet du jag kan verkligen inte sluta tänka på dig. Vill du gå ut och äta eller nåt?-
Tja, nåt sånt fick väl duga. Skulle han skämma ut sig kunde han liga gärna göra det ordentligt.
Rob klev ut bilen och låste den noga.
Det skulle bara fattas att någon stal bilen, fast det hade han ju på sätt och vis redan gjort.
Jeffrey skulle förmodligen skicka FBI efter honom när han upptäckte att bilen var borta.
Skit samma.
Lägenhet 311, där var det, han ringde på dörren.
Inget hände.
Kanske ingen hemma.
Han ringde på igen. En svag duns hördes, sedan tystnad igen.
Konstigt.
Han la försiktigt örat mot dörren. Han kunde höra hur någon rörde sig där inne.
Det lät lite som om någon hoppade runt.
Plötsligt for dörren upp, helt utan förvarning och han föll huvudstupa framåt.
"Vafan håller du på med?"
En arg röst hördes ovanför honom.
Han var snabbt på fötter och backade undan några steg.
Kristen stod i dörren med tovigt hår och bara strumpor och t-shirt på sig.
Hon såg nyvaken och väldigt arg ut.
"Förlåt, jag tänkte bara..."
"Vet du vad klockan är? Normalt folk sover nu!"
Hon tystnade och såg noga på honom. Ett leende dök upp på hennes läppar.
"Jasså är det du. Jag trodde det var någon galning. Vad gör du här?"
Kom på något fyndigt att säga, manade han sig själv. Stå inte bara där som en idiot.
"Ja, alltså jag tänkte...Hej.."
Innan han hann prata färdigt tog hon ett steg fram mot honom och la ett finger över hans mun.
"Jag har tänkt mycket på dig" sa hon lågt.
"Har du?"
"Ja och jag tänkte att nu när vi ska spela mot varandra så vore det kanske bäst om vi träffades lite mer. För att lära känna varandra menar jag."
Hon lät handen glida längs hans käke och in bakom hans nacke, drog honom mot sig och kysste honom lätt på munnen.
Rob stelnade till ett ögonblick men slappnade snabbt av, la armarna om henne och besvarade hennes kyss ivrigt.
Så slog det honom. Han tryckte henne milt ifrån sig.
"Vänta nu. Vad sa du? Om vi ska spela mot varandra? Fick jag rollen?"
"Visste du inte det?"
"Nej."
"Jag sa åt dom att jag inte ville ha någon annan."
"Gjorde du?"
"Ja, tyst nu. Vi måste öva" skrattade hon och drog honom till sig igen.
Ja så blev den. Lite sliskig i slutet om jag får säga det själv. Men nu har jag som sagt inga nya projekt. Vad ska jag skriva om nu? Har ju en tanke om att göra om låttexter till noveller men jag behöver förslag pronto så jag kan sätta igång med något i helgen! Hjälp tack!!
Det var väl det jag trodde, tänkte han buttert.
Han hade försökt sysselsätta sig så gott han kunde för att få tiden att gå, till och med vågat sig på en open mike night på en av de mindre klubbarna.
Men hela tiden tänkte han på Kristen.
En tidig morgon när han som vanligt satt ensam vid det enorma frukostbordet råkade han kasta en blick på byrån i hallen.
Där låg Jeffreys adressbok. Han måste glömt den när han åkte på morgonen.
Rob tog upp den och började bläddra lite förstrött bland namnen.
Jeffrey kände många mäktiga inom branshen.
Ett av namnen fick honom dock att sätta kaffet i vrångstrupen.
Kristen Stewart.
Adress och telefonnummer svart på vitt.
Bredvid adressboken låg nycklarna till Jeffreys spritt nya sportbil. Han tänkte efter i en halv sekund, sedan tog han nycklarna och boken och gick ut till garaget.
Gudarna skulle veta att Rob inte var någon lysande bilförare precis och att dessutom köra ett vidunder på över 500 hästar på fel sida av vägen, det var ren idioti.
När han äntligen hittat rätt adress var han blöt av svett och satt kvar i bilen en lång stund för att lugna ner sig.
Han tittade i adressboken igen.
Lägenhet 311.
Men kunde han verkligen bara gå dit och knacka på? Vad skulle han säga?
-Hej minns du mig? Den där knäppa britten som inte fick rollen som Edward i Twilight, men vet du jag kan verkligen inte sluta tänka på dig. Vill du gå ut och äta eller nåt?-
Tja, nåt sånt fick väl duga. Skulle han skämma ut sig kunde han liga gärna göra det ordentligt.
Rob klev ut bilen och låste den noga.
Det skulle bara fattas att någon stal bilen, fast det hade han ju på sätt och vis redan gjort.
Jeffrey skulle förmodligen skicka FBI efter honom när han upptäckte att bilen var borta.
Skit samma.
Lägenhet 311, där var det, han ringde på dörren.
Inget hände.
Kanske ingen hemma.
Han ringde på igen. En svag duns hördes, sedan tystnad igen.
Konstigt.
Han la försiktigt örat mot dörren. Han kunde höra hur någon rörde sig där inne.
Det lät lite som om någon hoppade runt.
Plötsligt for dörren upp, helt utan förvarning och han föll huvudstupa framåt.
"Vafan håller du på med?"
En arg röst hördes ovanför honom.
Han var snabbt på fötter och backade undan några steg.
Kristen stod i dörren med tovigt hår och bara strumpor och t-shirt på sig.
Hon såg nyvaken och väldigt arg ut.
"Förlåt, jag tänkte bara..."
"Vet du vad klockan är? Normalt folk sover nu!"
Hon tystnade och såg noga på honom. Ett leende dök upp på hennes läppar.
"Jasså är det du. Jag trodde det var någon galning. Vad gör du här?"
Kom på något fyndigt att säga, manade han sig själv. Stå inte bara där som en idiot.
"Ja, alltså jag tänkte...Hej.."
Innan han hann prata färdigt tog hon ett steg fram mot honom och la ett finger över hans mun.
"Jag har tänkt mycket på dig" sa hon lågt.
"Har du?"
"Ja och jag tänkte att nu när vi ska spela mot varandra så vore det kanske bäst om vi träffades lite mer. För att lära känna varandra menar jag."
Hon lät handen glida längs hans käke och in bakom hans nacke, drog honom mot sig och kysste honom lätt på munnen.
Rob stelnade till ett ögonblick men slappnade snabbt av, la armarna om henne och besvarade hennes kyss ivrigt.
Så slog det honom. Han tryckte henne milt ifrån sig.
"Vänta nu. Vad sa du? Om vi ska spela mot varandra? Fick jag rollen?"
"Visste du inte det?"
"Nej."
"Jag sa åt dom att jag inte ville ha någon annan."
"Gjorde du?"
"Ja, tyst nu. Vi måste öva" skrattade hon och drog honom till sig igen.
Ja så blev den. Lite sliskig i slutet om jag får säga det själv. Men nu har jag som sagt inga nya projekt. Vad ska jag skriva om nu? Har ju en tanke om att göra om låttexter till noveller men jag behöver förslag pronto så jag kan sätta igång med något i helgen! Hjälp tack!!
Rollen del 3
"Regissören heter Hardwicke" förklarade Jeffrey när de satt i bilen.
"Jag släpper av dig hemma hos henne. Få inte en chock, hon kan vara lite excentrisk."
Rob nickade. Han kände sig inte alls lika självsäker nu.
De åkte in i ett prydligt litet villaområde och stannade framför ett gult hus.
En kvinna dök genast upp i dörren och kom springande emot dem. Hon hade långt ljust hår, en batikfärgad t-shirt och bruna utsvängda byxor.
Hallå 70-tal tänkte han och klev ur bilen.
"Jag hämtar dig sen, jag har lite ärenden down town", sa Jeffrey.
"Visst."
Kvinnan var nu framme vid honom.
"Heeej, välkomen! Jag heter Hardwicke, väkomen hem till mig. Vad roligt att du ville komma, du ska veta att jag bara hört bra saker om dig av Jeffrey, bara bra saker.
Såg dig i Harry Potter, strålande insats baby, strålande.
"Tack" klämde han fram och visst inte riktigt vad han skulle säga mer.
"Kom kom, så får du träffa -Bella-" hon skrattade.
"Jag menar ju Kristen Stewart, känner du till henne?"
Jodå han hade sett henne när hon spelade mot Jodie Foster i Panic room, då var hon ung men det syntes redan då vilken talang hon hade.
Toppen, nu blev han ännu mer nervös.
"Jo" sa han och kände hur han började svettas.
De gick in i huset, som såg ut som om någon kräkts upp färger och upp på övervåningen. Harwdicke knackade på en dörr och stack in huvudet.
"Kristen? Är du klar? Rob är här.
"Visst, jag är redo" hördes en mjuk, kanske lite uttråkad röst.
"Skicka in honom när du vill."
"Då så" sa Hardwicke och stängde dörren igen.
"Jag vill att ni börjar på en gång, innan ni får chans att träffa varandra som er själva.
Så, nu vill jag att du går in och är Edward. Kristen kommer att vara Bella, ni är i hennes sovrum och du ska presis prova att kyssa henne för första gången.
Du minns säkert scenen från manuset, men improvisera gärna.
Jag har riggat en kamera där inne och kommer följa allt från rummet bredvid så ni får arbeta ostört. Han svalde hårt.
Shit, vad hade han gett sig in i nu då.
Hardwicke öppnade dörren igen och föste in honom. Rummet var helt tomt sånär som på en säng, bredvid sängen stod en kamera på ett stativ.
På sängen satt en ung kvinna i 18-års åldern, hon var liten och späd, med långt kastenjebrunt hår som var klippt i olika etapper, lite slitet och säkert inte borstat på flera dagar.
Hon hade ett par jeans som verkligen sett sina bästa dagar, converse som förmodligen var köpta samtidigt och en mossgrön tröja med små hål i sömmarna lite här och var.
Hon tittade upp och såg på honom med stora gröna ögon.
Hon var det vackraste han sett i hela sitt liv.
Hon flämtade till.
"Hur kom du in?"
Han stannade upp och det tog ett ögonblick innan han förstod att on nu gått in i sin roll som Bella. Fokusera nu, tänkte han och svarade.
"Genom fönstret."
"Gör du det ofta?"
"Bara de senaste månaderna, jag tycker om att se dig sova, det är fascinerande."
Han gjorde en paus och tittade på papperet han hade i handen.
"Jag vill bara prova en sak."
Han lutade sig emot henne och höll emot sig med ena handen.
Plötsligt slant han och föll framåt så att hans panna dunkade in i Kristens axel.
Rob kände hur han blev högröd i ansiktet och han kom helt av sig. Kristen log och väntade tålmodigt på att han skulle hitta tillbaka.
Skärp dig nu tänkte han och fortsatte.
Trevande sträckte han sig efter henne och drog henne till sig.
"Var alldeles stilla nu." Han kände hur rösten darrade. Andas för fan.
Kristen suckade lätt och gjorde en försiktig rörelse framåt.
Det snurrade i huvudet på honom och plötsligt var han inte säker på om de agerade längre.
I allfall inte han. Han ville ha henne, här och nu, trotts att de hittills inte sagt ett ord till varandra som sina riktiga jag.
Det spelade ingen roll.
Han smakade försiktigt på hennes läppar och försökte påminna sig om att han nu var Edward, vampyren som inte ville annat än att döda henne.
Kristens läppar var mjuka, underbara och han blev allt djärvare i sin kyss.
Han flätade in sina fingrar i hennes hår och tryckte henne försiktgt ner i sängen.
Hon följde villigt med och lät ena handen leka med hans käklinje samtidigt som den andra vilade på hans höft.
Skit i kameran!
Men så kom han på att Kristen förmodligen inte alls delade hans tankar och han slet sig abrupt loss. Dörren öppnades och Hardwicke stormade in.
"Bryt! Underbart! Det där var magiskt."
Rob såg på Kristen och märkte att hon rodnade lite.
Hade hon också känt något? Nej, omöjligt. En sån som hon föll inte för en sån som han. Skrattretande!
"Eller vad tycker du Kristen?" Hardwicke nickade uppfordrande mot Rob.
"Var han inte lysande?"
" Han är duktig" sa hon och log mot honom.
"Ok, vi tar om det nån gång till och försök vara lite mer fysiska den här gången."
Hardwicke skuttade ut genom dörren igen. Han kände hur huvudet snurrade av hela situationen och kämpade för att glida in i rollen igen.
"Är du nervös?" viskade Kristen och hon var väldigt nära honom. Han kunde känna hennes varma andedräkt mot sin nacke.
"Nej då" mumlade han samtidigt som han manade på sitt inre att inte tappa fattningen.
"Då så" sa hon och hoppade upp på sängen igen.
"Då kör vi."
I flera timmar höll de sedan på, provade olika lösninger, spelade upp flera scener och improviserade.
Hela tiden kände Rob hur han slappnade av mer och mer, blev djärvare och djärvare samtidigt som han blev mer och mer osäker på om han verkligen spelade en roll mot Kristen.
Allt kändes så naturligt. Som om de känt varandra i en evighet.
När kvällen kom var han psykiskt utmattad.
"Det ser riktigt lovande ut." förklarade Hardwicke när hon följde honom till bilen.
Kristen hade stannat kvar inne och han önskade att han inte var tvungen att åka.
Han hade velat spendera mer tid med henne, inte med "Bella". Men nu var det över, förmodligen skulle de aldrig träffas mer.
Det var tydligen flera hundra som ansökt så vad hade han egentligen för chans? När han satt i bilen på väg hem mot Jeffreys kände han en underlig varm stickande känsla i hjärtat.
Han måste träffa henne igen.
"Jag släpper av dig hemma hos henne. Få inte en chock, hon kan vara lite excentrisk."
Rob nickade. Han kände sig inte alls lika självsäker nu.
De åkte in i ett prydligt litet villaområde och stannade framför ett gult hus.
En kvinna dök genast upp i dörren och kom springande emot dem. Hon hade långt ljust hår, en batikfärgad t-shirt och bruna utsvängda byxor.
Hallå 70-tal tänkte han och klev ur bilen.
"Jag hämtar dig sen, jag har lite ärenden down town", sa Jeffrey.
"Visst."
Kvinnan var nu framme vid honom.
"Heeej, välkomen! Jag heter Hardwicke, väkomen hem till mig. Vad roligt att du ville komma, du ska veta att jag bara hört bra saker om dig av Jeffrey, bara bra saker.
Såg dig i Harry Potter, strålande insats baby, strålande.
"Tack" klämde han fram och visst inte riktigt vad han skulle säga mer.
"Kom kom, så får du träffa -Bella-" hon skrattade.
"Jag menar ju Kristen Stewart, känner du till henne?"
Jodå han hade sett henne när hon spelade mot Jodie Foster i Panic room, då var hon ung men det syntes redan då vilken talang hon hade.
Toppen, nu blev han ännu mer nervös.
"Jo" sa han och kände hur han började svettas.
De gick in i huset, som såg ut som om någon kräkts upp färger och upp på övervåningen. Harwdicke knackade på en dörr och stack in huvudet.
"Kristen? Är du klar? Rob är här.
"Visst, jag är redo" hördes en mjuk, kanske lite uttråkad röst.
"Skicka in honom när du vill."
"Då så" sa Hardwicke och stängde dörren igen.
"Jag vill att ni börjar på en gång, innan ni får chans att träffa varandra som er själva.
Så, nu vill jag att du går in och är Edward. Kristen kommer att vara Bella, ni är i hennes sovrum och du ska presis prova att kyssa henne för första gången.
Du minns säkert scenen från manuset, men improvisera gärna.
Jag har riggat en kamera där inne och kommer följa allt från rummet bredvid så ni får arbeta ostört. Han svalde hårt.
Shit, vad hade han gett sig in i nu då.
Hardwicke öppnade dörren igen och föste in honom. Rummet var helt tomt sånär som på en säng, bredvid sängen stod en kamera på ett stativ.
På sängen satt en ung kvinna i 18-års åldern, hon var liten och späd, med långt kastenjebrunt hår som var klippt i olika etapper, lite slitet och säkert inte borstat på flera dagar.
Hon hade ett par jeans som verkligen sett sina bästa dagar, converse som förmodligen var köpta samtidigt och en mossgrön tröja med små hål i sömmarna lite här och var.
Hon tittade upp och såg på honom med stora gröna ögon.
Hon var det vackraste han sett i hela sitt liv.
Hon flämtade till.
"Hur kom du in?"
Han stannade upp och det tog ett ögonblick innan han förstod att on nu gått in i sin roll som Bella. Fokusera nu, tänkte han och svarade.
"Genom fönstret."
"Gör du det ofta?"
"Bara de senaste månaderna, jag tycker om att se dig sova, det är fascinerande."
Han gjorde en paus och tittade på papperet han hade i handen.
"Jag vill bara prova en sak."
Han lutade sig emot henne och höll emot sig med ena handen.
Plötsligt slant han och föll framåt så att hans panna dunkade in i Kristens axel.
Rob kände hur han blev högröd i ansiktet och han kom helt av sig. Kristen log och väntade tålmodigt på att han skulle hitta tillbaka.
Skärp dig nu tänkte han och fortsatte.
Trevande sträckte han sig efter henne och drog henne till sig.
"Var alldeles stilla nu." Han kände hur rösten darrade. Andas för fan.
Kristen suckade lätt och gjorde en försiktig rörelse framåt.
Det snurrade i huvudet på honom och plötsligt var han inte säker på om de agerade längre.
I allfall inte han. Han ville ha henne, här och nu, trotts att de hittills inte sagt ett ord till varandra som sina riktiga jag.
Det spelade ingen roll.
Han smakade försiktigt på hennes läppar och försökte påminna sig om att han nu var Edward, vampyren som inte ville annat än att döda henne.
Kristens läppar var mjuka, underbara och han blev allt djärvare i sin kyss.
Han flätade in sina fingrar i hennes hår och tryckte henne försiktgt ner i sängen.
Hon följde villigt med och lät ena handen leka med hans käklinje samtidigt som den andra vilade på hans höft.
Skit i kameran!
Men så kom han på att Kristen förmodligen inte alls delade hans tankar och han slet sig abrupt loss. Dörren öppnades och Hardwicke stormade in.
"Bryt! Underbart! Det där var magiskt."
Rob såg på Kristen och märkte att hon rodnade lite.
Hade hon också känt något? Nej, omöjligt. En sån som hon föll inte för en sån som han. Skrattretande!
"Eller vad tycker du Kristen?" Hardwicke nickade uppfordrande mot Rob.
"Var han inte lysande?"
" Han är duktig" sa hon och log mot honom.
"Ok, vi tar om det nån gång till och försök vara lite mer fysiska den här gången."
Hardwicke skuttade ut genom dörren igen. Han kände hur huvudet snurrade av hela situationen och kämpade för att glida in i rollen igen.
"Är du nervös?" viskade Kristen och hon var väldigt nära honom. Han kunde känna hennes varma andedräkt mot sin nacke.
"Nej då" mumlade han samtidigt som han manade på sitt inre att inte tappa fattningen.
"Då så" sa hon och hoppade upp på sängen igen.
"Då kör vi."
I flera timmar höll de sedan på, provade olika lösninger, spelade upp flera scener och improviserade.
Hela tiden kände Rob hur han slappnade av mer och mer, blev djärvare och djärvare samtidigt som han blev mer och mer osäker på om han verkligen spelade en roll mot Kristen.
Allt kändes så naturligt. Som om de känt varandra i en evighet.
När kvällen kom var han psykiskt utmattad.
"Det ser riktigt lovande ut." förklarade Hardwicke när hon följde honom till bilen.
Kristen hade stannat kvar inne och han önskade att han inte var tvungen att åka.
Han hade velat spendera mer tid med henne, inte med "Bella". Men nu var det över, förmodligen skulle de aldrig träffas mer.
Det var tydligen flera hundra som ansökt så vad hade han egentligen för chans? När han satt i bilen på väg hem mot Jeffreys kände han en underlig varm stickande känsla i hjärtat.
Han måste träffa henne igen.
Hjälp mig!
GOD MORGON
Hoppas ni alla gillar "Rollen" so far. Tror att det blir ungefär 2 eller 3 avsnitt till.
Sen har jag inget nytt på g faktiskt.
Så där tänkte jag att ni kanske kunde hjälpa mig lite.
Jag har en idé om att jag skulle skriva noveller inspirerade av låttexter.
Så.. har ni några favorit låtar på lager? Ge mig lite tips så kanske jag kan skriva om
er favorit låt till en novell.
Ett litet experiment med andra ord!
Rollen del 2
Väl framme på flygplatsen påmindes Rob om en annan anledning till varför han inte borde åka. Flygplan.
Han hatade flygplan.
Tack gode gud för att de sålde sprit!
Ett par whiskey senare och resan förflöt utan större missöden.
Flyplatsen i Los Angeles var som en gigantisk myrstack och det tog sin lilla rundliga innan han lyckades orientera sig ut på gatan.
Men tillslut såg han sin manager i sin dyra mercedes vinka på honom från parkeringen.
"Är det här all packning du har?" frågade han och tittade misstroget på den lilla slitna sportbagen. "Tja, jag misstänker att jag inte blir så långvarig."
"Nej, det tror inte jag heller" svarade Jeffrey.
Rob blev alldeles paff av svaret. Varför hade han då bett honom komma?
"I allafall inte om du ser ut sådär! Hoppa in nu. Första anhalten blir tydligen down town."
Flera timmar och både ny frisyr och nya kläder senare klev han in i det rum som Jeffrey hade tilldelat honom i dennes lyxvilla i Hollywood.
Han slängde sig utmattad på sängen, det var redan sent på natten i London och jetlagen gjorde sig nu brutalt påmind, han blundande men trots det så ville sömnen inte infinna sig.
Istället reste han sig och plockade fram det enda föremålet han haft med sig som inte fick plats i väskan.
Gitarren.
Han slog an stängarna och slöt ögonen ett ögonblick. Det här fick vilken hektiskt dag som helst att kännas bättre.
Hemma i London spelade han ofta på rökiga pubar när det var open mike night.
Publiken var liten och ofta alldeles för fulla för att vara intresserade.
Men han gillade det ändå, känslan av att stå på scenen och framföra sin musik.
Undrar om han skulle våga sig på det här i USA?
Det knackade på dörren, han rycktes ur sina funderingar och la ifrån sig gitarren.
"Kom in."
"Har du kommit i ordning än?" frågade Jeffrey när han klev in genom dörren.
Så hajade han till och visslade gillande.
"Vem är du och vad har du gjort med den sunkiga britt jag hämtade på LAX?"
"Vadå?"
"Allvarligt mannen, jag vet att jag inte hade tid att se vad de gjorde med dig men de har verkligen lyckats den här gången. Har du sett dig själv i spegeln? Du är het!."
"Ha! Kul." sa han ironiskt.
"Kolla själv så får du se" skrattade Jeffrey.
"Å, förresten står maten på bordet om du är hungrig, annars föreslår jag att du fördjupar dig i manuset. I morgon ska du träffa regissören för en audition."
Han försvann ut och stängde dörren.
Rob reste sig och gick in i badrummet. När han såg sig i spegeln fick han en chock.
Det var inte han som stirrade tillbaka på honom med stora ögon. Det var en ung välvårdad mycket attraktiv man med modern lite rufsig frisyr och ett rakat lent ansikte.
"Shit" mumlade han för sig själv medan han vred sig i olika vinklar för att se helheten.
När de sa att personalen på skönhetssalongen var proffs så menade de det verkligen. De här människorna kunde sin sak.
Kanske hade han en rimlig chans på rollen som Edward ändå.
Men inte utan att kunna manuset i allafall lite bättre, tänkte han och gick tillbaka till sovrummet, tog häftet och la sig på sängen igen.
Han läste hela kvällen och större delen av natten och när morgonen kom kände han att han hade en hyffsad uppfattning om hur han vill spela rollen som den tydligen superheta vampyren Edward Cullen.
Han kände sig redo.
Han hatade flygplan.
Tack gode gud för att de sålde sprit!
Ett par whiskey senare och resan förflöt utan större missöden.
Flyplatsen i Los Angeles var som en gigantisk myrstack och det tog sin lilla rundliga innan han lyckades orientera sig ut på gatan.
Men tillslut såg han sin manager i sin dyra mercedes vinka på honom från parkeringen.
"Är det här all packning du har?" frågade han och tittade misstroget på den lilla slitna sportbagen. "Tja, jag misstänker att jag inte blir så långvarig."
"Nej, det tror inte jag heller" svarade Jeffrey.
Rob blev alldeles paff av svaret. Varför hade han då bett honom komma?
"I allafall inte om du ser ut sådär! Hoppa in nu. Första anhalten blir tydligen down town."
Flera timmar och både ny frisyr och nya kläder senare klev han in i det rum som Jeffrey hade tilldelat honom i dennes lyxvilla i Hollywood.
Han slängde sig utmattad på sängen, det var redan sent på natten i London och jetlagen gjorde sig nu brutalt påmind, han blundande men trots det så ville sömnen inte infinna sig.
Istället reste han sig och plockade fram det enda föremålet han haft med sig som inte fick plats i väskan.
Gitarren.
Han slog an stängarna och slöt ögonen ett ögonblick. Det här fick vilken hektiskt dag som helst att kännas bättre.
Hemma i London spelade han ofta på rökiga pubar när det var open mike night.
Publiken var liten och ofta alldeles för fulla för att vara intresserade.
Men han gillade det ändå, känslan av att stå på scenen och framföra sin musik.
Undrar om han skulle våga sig på det här i USA?
Det knackade på dörren, han rycktes ur sina funderingar och la ifrån sig gitarren.
"Kom in."
"Har du kommit i ordning än?" frågade Jeffrey när han klev in genom dörren.
Så hajade han till och visslade gillande.
"Vem är du och vad har du gjort med den sunkiga britt jag hämtade på LAX?"
"Vadå?"
"Allvarligt mannen, jag vet att jag inte hade tid att se vad de gjorde med dig men de har verkligen lyckats den här gången. Har du sett dig själv i spegeln? Du är het!."
"Ha! Kul." sa han ironiskt.
"Kolla själv så får du se" skrattade Jeffrey.
"Å, förresten står maten på bordet om du är hungrig, annars föreslår jag att du fördjupar dig i manuset. I morgon ska du träffa regissören för en audition."
Han försvann ut och stängde dörren.
Rob reste sig och gick in i badrummet. När han såg sig i spegeln fick han en chock.
Det var inte han som stirrade tillbaka på honom med stora ögon. Det var en ung välvårdad mycket attraktiv man med modern lite rufsig frisyr och ett rakat lent ansikte.
"Shit" mumlade han för sig själv medan han vred sig i olika vinklar för att se helheten.
När de sa att personalen på skönhetssalongen var proffs så menade de det verkligen. De här människorna kunde sin sak.
Kanske hade han en rimlig chans på rollen som Edward ändå.
Men inte utan att kunna manuset i allafall lite bättre, tänkte han och gick tillbaka till sovrummet, tog häftet och la sig på sängen igen.
Han läste hela kvällen och större delen av natten och när morgonen kom kände han att han hade en hyffsad uppfattning om hur han vill spela rollen som den tydligen superheta vampyren Edward Cullen.
Han kände sig redo.
OJ!
Vilket uppsving i statistiken det blidde idag! Det är någe speciellt med Robsten va? =)
Fast jag vill gärna att ni fortsätter läsa min blogg nu när ni ändå hittat hit såklart!
Nästa del av Rollen kommer förmodligen upp ikväll!
Kram
Fast jag vill gärna att ni fortsätter läsa min blogg nu när ni ändå hittat hit såklart!
Nästa del av Rollen kommer förmodligen upp ikväll!
Kram
Rollen del 1
Ja det vart ju inte mycket jag skrev i förre inlägget så jag repetera det jag skrev igen så det blir någon sorts sammanhängning. Så, här kommer nu fortsättningen eller ska man kanske säga början på Officiell Kärlek. Enjoy:
Rob var full, igen. Var det tredje gången den här veckan?
Londons gator var mörka och öde när han framåt småtimmarna ragglade hem till den lilla lägenheten i närheten av Oxfordstreet.
Den var egentligen alldeles för dyr för honom men han delade den med två kompisar så det gick nästan ihop sig. Hans mamma tjatade på honom i stort sett dagligen om att han måste skaffa sig ett riktigt jobb. Sluta leva på gamla meriter.
Harry Potter jobbet var nästan tre år gammalt nu och han hade verkligen trott att det skulle bli hans stora break, hans väg till de stora stjärnorna. Men allt hade runnit ut i sanden.
Visst blev han igenkänd ibland, fick skriva en och annan autograf till någon småtjej, men han hade inte gjort en enda audition på två år och det var länge sedan hans manager hörde av sig.
Lägenheten var tom, de andra var fortfarande kvar på festen. För hans del hade ölen blivit lite för många och tillslut hade han inte stått ut med att vara social längre.
Han slängde sig raklång över sänger med kläderna på, lovade sig själv att om inte ett nytt jobb dök upp inom en vecka så skulle han ge upp skådespelardrömmarna och bli en vanlig dussinmänniska igen, sedan slocknade han.
Nästan en vecka senare satt han på ett café och läste platsannonserna i lokaltidningen.
Telefonen hade varit lika tyst som vanligt och nu var det dags att kasta sig tillbaka i verkligheten. Kamma sig och växa upp.
Han suckade och drog handen genom det bångstyriga långa håret.
Mobilen började ilsket vibrera på bordet och han hajade till när han kände igen numret som sin managers.
Han tog ett djupt andetag och svarade.
När samtalet var över hade han så bråttom att han sånär glömde betala för kaffet.
Hemma i brevlådan låg mycket riktigt ett tjockt kuvert precis som Jeffrey lovat. Han slet upp det och tog fram manuskriptet.
Twilight, tydligen baserad på någon bok som var poppis i USA. Han satte sig tillrätta och började läsa. När han en stund senare var klar tog han upp telefonen och ringde upp sin manager.
"Är du säker på att de har skickat manuset till rätt person?"
"Ja, varför?"
"Men herregud lyssna på det här: -Edward var så vacker att det gjorde ont att se på honom.- Visst kan det nog göra ont att se på mig ibland men jag tror inte det är av den anledningen."
"Nonsens, du skulle passa perfekt. Jag har redan bokat biljetter, jag hämtar upp dig på LAX i morgon kväll. Eller har du något annat för dig?"
Han sneglade på tidningen med platsannonser som han tagit med hem.
"Jag kommer."
"Gå nu och köp böckerna, du behöver veta vad det handlar om.
De la på och han blev sittande med telefonen i handen. Dörren öppnades och hans vänner kom in. "Vad är det med dig då Rob? Du ser ju helskum ut?" Rob reste sig och skyndade ut i hallen.
"Jeffrey ringde", sa han medan han snörde på sig skorna.
"Jag sticker till Los Angeles i morgon, nån ny vampyrfilm tror jag, boken heter Twilight, säger det er något?"
"Menar du att du aldrig har hört talas om den? Rob, hur många öl har du druckit senaste tiden. Det är ju bara typ största succén sen Harry Potter! Hallå?! Vilken roll ska du prova för?
"Edward hette han."
Han hörde inget annat än sina vänners hysteriska skrattande när han skyndade ner för trapporna och ut på gatan.
Bokhandeln skulle precis stänga när han sprang in med andan i halsen. Den unga tjejen tittade igenkännande på honom.
"Det är du va? Som var med i Harry Potter?"
Han harklade sig och stirrade ner i golvet.
"Hrm, ja jo det var jag."
"Ja, jag tyckte väl det. Vet du..., sa hon och sänkte rösten lite. "Förlåt, men jag tyckte inte om dem. Filmerna alltså."
"Nähä."
Detta var inte en konversation han önskade sig just nu så han bytte snabbt ämne.
"Har du den där boken Twilight?"
Tjejen tittade på honom som om han vore lite efterbliven, sendan sprack hon ut i ett stort leende. "Jamen det är väl klart jag har den!"
Hon försvann bakom en hylla och kom tillbaka med en svart, ganska tjock bok.
"Bästa böckerna som någonsin skrivits!"
"Böckerna?"
"Ja det finns ju två till och en fjärde är påväg. Hon försvann igen och kom tillbaka med ytterligare två böcker i samma storlek som den första.
"Du måste läsa alla, annars är det ingen vits med det."
"Visst visst", sa han och drog fram plånboken.
Han ville hem nu. Men tjejen verkade inte märka hans otålighet utan pladdrade på.
"Alltså, dom är ju så sjukt bra. Du kommer att fastna totalt, fast du är kille. Ja, det är ju lite av en tjejbok, men jag tror att många killar skulle gilla den om de bara gav den chansen. Fast ni skulle ju aldrig förstå Edward. Alltså han är sååå jävla snygg. Det är helt galet. Man liksom vet hur snygg han är fast han inte finns på bild. Man vet det här uppe liksom." Hon knackade med fingret mot tinningen.
"Vad kostar dom?" Han avbröt monologen och började hala fram några sedlar.
Tjejen tittade upp och verkade äntligen förstå att han bara ville betala.
Hon tog böckerna, la dom i en påse och räckte den emot honom.
"För dig är det gratis", sa hon och log.
"Kändisrabatt! Jag tyckte filmerna var dåliga. Men du var bra!" Hon skrattade och Rob kände att han blev generad.
"Tack", mumlade han, tog emot påsen och gick ut.
Innan han somnade den kvällen hade han hunnit läsa ut första boken.
Den var verkligen bra men han drömde mardrömmar om den hela natten och vaknade kallsvettig. Edward beskrevs i bogen som den mest perfekta varelsen som gått i ett par skor.
Så, spela Edward, spela perfekt.
Jo hejsan.
Han gick in på toaletten och ställde sig framför spegeln. Håret stod som vanligt åt alla håll och kanter och skägget började sakta men säkert se likadant ut.
Han tände en cigg och suckade, vad hade han gett sig in i?
Men hellre det här en ett vanligt jobb tänkte han, tog den packade väskan och försvann ut genom dörren.
Före "Officiell kärlek"
Tänkte börja skriva in en liten novell som jag knåpat ihop under en vecka nu. Den utspelar sig innan "Officiell kärlek". Vill bara säga att 99,9% av texten naturligtvis är lögn, bluff och rent påhitt, jag har bara använt mig av namnen den här gången vilket jag inte gjorde i den förra novellen. Men den här blev så lång så det var nödvändigt om jag inte skulle behöva skriva han och hon hela tiden.
Men men mycket nöje i alla fall, blir nog så att jag delar upp den i fler delar beroende på hur mycket jag hinner skriva varje gång.
-Han var full, igen. Var det tredje gången den här veckan? Londons gator var mörka och öde när han framåt småtimmarna ragglade hem till den lilla lägenheten i närheten av Oxfordstreet. Den var egentligen alldeles för dyr för honom men han delade den med två kompisar så det gick nästan ihop sig. Hans mamma tjatade på honom i stort sett dagligen om att han måste skaffa sig ett riktigt jobb. Sluta leva på gamla meriter. Harry Potter jobbet var nästan tre år gammalt nu och han hade verkligen trott att det skulle bli hans stora break, hans väg till de stora stjärnorna. Men allt hade runnit ut i sanden. Visst blev han igenkänd ibland, fick skriva en och annan autograf till någon småtjej, men han hade inte gjort en enda audition på två år och det var länge sedan hans manager hörde av sig.-
Oj det blev inte lång bit det inte. Men jag måste åka till veterinären med vovven nu så jag får fortsätta ikväll eller i morgon. Men vad tror ni om inledningen??
Kommentera mera!
Ni tappra få som läser min blogg: Kommentera mera! Vad är bra? Vad är inte så bra? Vad suger fett!! Vad vill ni läsa om? Vad ska jag skriva? Hur stavar jag?
Gillar ni det ni läser? Sprid det vidare!
Gillar ni inte det ni läser? Vad ska jag ändra på?
Min dröm är ju att skriva, kanske till och med en bok en vacker dag. Men då måste jag veta vad ni vill ha!
Å till alla som gillade "officiell kärlek"; jag sa ju att jag inte skulle skriva en fortsättning på den, och det gör jag inte heller....jag skriver en början!! Få se hur den blir, men jag hoppas kunna lägga upp den om några dagar. Sen ska jag ta i tu med Becky igen tänkte jag!
Kram
Gillar ni det ni läser? Sprid det vidare!
Gillar ni inte det ni läser? Vad ska jag ändra på?
Min dröm är ju att skriva, kanske till och med en bok en vacker dag. Men då måste jag veta vad ni vill ha!
Å till alla som gillade "officiell kärlek"; jag sa ju att jag inte skulle skriva en fortsättning på den, och det gör jag inte heller....jag skriver en början!! Få se hur den blir, men jag hoppas kunna lägga upp den om några dagar. Sen ska jag ta i tu med Becky igen tänkte jag!
Kram
Hemligheten
Gösta kastade en blick på klockan, kvart i fyra. Han sträckte på ryggen och rätade ut fingrarna, snart dags att packa ihop och gå hem för julen.
Det var den 23:e december och första dagen på en evighet som han inte behövt jobba över. Det skulle bli skönt med lite ledighet, eller vad man nu kunda kalla det.
Ett fängelse bytt mot ett annat snarare, han suckade och stängde av datorn.
Han behövde i allafall inte träffa någon.
Plötsligt slogs dörren upp och hjärtat hoppade över några slag av förskräckelse. In stormade alla hans kollegor, några redan rejält överförfriskade.
"Men Gösta, din gamla torrboll, sitter du fortfarande här och ugglar", sa Rickard och dunkade honom hårt i ryggen.
"Kom igen, nu är det ju jul. Häng med oss ut på ett glas nu."
Gösta kände hur de kalla kårarna spred sig längs ryggraden och upp i nackhåret. Att umgås med någon på kvällstid var fullständigt otänkbart.
Han skruvade på sig och tvingade fram ett leende.
"Nej vet ni, jag har några sista minuten julklappar jag måste hinna med att inhandla och förresten vill ni väl inte ha med en gammal torrboll som jag inte. Gå och roa er ni så släcker jag och låser här."
Han visste att det det var precis det svaret de alla hoppades på och blev därför inte förvånad över att inga allvarliga försök att övertala honom gjordes.
Snart hade de alla skrattande och pratande gått därifrån och han var ensam. Han plockade ihop de sista pärmarna tog på sig rocken, halsduken och släckte lampan.
Ute hade det börjat snöa, stora flinga singlade sakta till marken och han drog rocken lite tätare om sig.
På vägen hem korsade järnvägsövergången. Han stannade till mitt på och tittade en stund längs med spåret.
Hur många gånger hade han inte önskat att han bara kunde hoppa framför tåget, få ett slut på det hela.
Men det var omöjligt, med eller utan tåg, det vissta han. Han hade försökt många gånger.
Han svänge in på Sommarrovägen och vände som vanligt bort blicken när han passerade förråden. Det var tre år sedan det hände men han blev fortfarande illamående av blotta tanken.
Att flytta hade aldrig korsat hans sinne.
Nej, att stanna och minnas var hans straff. Visst, om någon vetat sanninen hade denne förmodligen sagt att det inte var hans fel, att han inte kunde hjälpa vad som hänt honom.
Men Gösta såg det inte så, han borde inte tagit Dimma på en promenad i skogen så sent, han borde inte valt den stigen och han borde inte ha kämpat emot så.
Om han vetat skulle han bara låtit den ta honom och slitit honom i stycken.
Han mindes inte mycket av den kvällen men han hade förstått i efterhand att varelsen som attakerat honom måste varit skadad på något sett, annars hade han aldrig sluppit undan.
Han visste inte hur han tagit sig hem men antog att Dimma måste hjälp honom, stackars gamla trogna Dimma.
Han hade vaknat upp i sin egen säng tre dagar senare, utan en skråma på kroppen.
Lakanen var fullkomligen dränkta av blod och av spåren från dörren och in i sovrummet att döma borde han varit död för länge sen.
Men tvärtom kände han sig starkare och friskare än han någonsin gjort, det var som om alla sinnen skärpts, han såg de mikroskopiska partiklarna i luften, hörde löven darra i träden fast han var inomhus och kunde urskilja varenda doft runt honom, en och en.
I början avfärdade han händelsen i skogen som en dröm och hans nyfunna styrka som antagligen någon sorts super effekt av alla vitaminpiller han stoppade i sig om dagarna. Det förklarade i och för sig inte blodet men han valde att blunda för det.
Men alla bortförklaringar kom abrupt till korta någon vecka senare.
Han hade somnat sen om sider och drömt mycket obehagligt och verklighetstroget. När han vaknade sent på eftermiddagen var han fullkomligt utmattad.
Varenda lem i kroppen värkte och huvudet kändes blytungt. Han hade en underlig kväljande smak i munnen och kravlade sig ur sängen för att ta ett glas vatten.
Det som mötte honom när han kom ut ur sovrummet var ett fullständigt kaos. Möbler låg ikullvälta, glassplitter över hela golvet, tapeterna var nedrivna och överallt låg små tussar av grått hundhår. Först tänkte Gösta bli arg på Dimma för att hon hade ställt till det så, men när han öppnade badrumsdörren var han tvungen att slå händerna för munnen för att inte kräkas.
Det såg ut som ett slakthus, blod överallt, på golvet, väggarna till och med i taket.
Dimma hängde över badkarskanten. Eller det som var kvar av henne. Båda bakbenen var avslitna och syntes inte till, underkäken låg i handfatten och resten av huvudet låg inkilad bakom toaletten, hela hunden var massakerad.
Först hade han trott att någon galning måste brutit sig in. Men varför hade han inte vaknat? Han undersökte alla fönster och ytterdörren för att finna spår av förgriparen men fann ingenting på utsidan, insidan av ytterdörren var däremot full av stora långa klösmärken.
För stora för att vara gjorda av Dimma. En kort stund övervägde han att ringa polisen, men sen kom han ihåg drömmen han haft under natten och plötsligt fanns där inga tviviel längre.
Det var han som var orsaken till allt.
Men hur?
Ett ord dök upp i hans huvud, men han avfärdade det snabbt som nonsens. Omöjligt.
Men en vecka senare skulle det visa sig att det som hänt med Dimma bara var början. Han hade kommit hem från en lång dag på jobbet, lägenheten såg fortfarande hemsk ut men han hade städat bort blodet och det värsta av förrödelsen.
Han tänkte mycket på det som hänt men det värsta var att han inte kände någon saknad efter sitt älskade husdjur, ingen ånger över vad han gjort.
De första dagarna efter att det hänt visst, men gradvis hade ett iskallt lugn tagit över. Han kunde inte hjälpa det. Dessutom hoppades han att vad som än hänt så var det över nu.
Han somnade snabbt det kvällen.
Mitt i natten vaknade han av att han brann. Det var åtminstone så det kändes.
Hela hans kropp kokade, varje ben varje sena sträcktes och spändes, musklerna värkte, han kunde känna hur hans mänsklighet rann ur honom och ersattes av något annat, något fasansfullt.
Så plötsligt var allt lugnt igen.
När han öppnade ögonen fanns inget av Gösta Boman 61 år från Huddinge kvar.
Bara en best, ett uråldrigt odjur med uråldriga onda instinkter.
I ett enda språng krossade den fönstret och var ute på gatan, den var starkare nu.
Besten vädrade i luften och vände sitt enorma huvud mot förråden.
Den berusade flickan som stod lutad mot väggen hade aldrig en chans. När den anföll kände den inget annat än fullkomlig och total ondska.
Polisrapporter skulle senare tala om att kroppen var så svårt skändad att den var tvungen att identifieras via tandkort. Gösta hade vaknat morgonen därpå i sin säng, som sig själv med blodiga händer och den fruktansvärda smaken av människa i munnen.
Ånger höll i sig längre denna gång och var näst intill outhärdlig. Han hade låst in sig i lägenheten och letat i flera dygn på internet och i böcker efter ett svar och när han fann det var det så otroligt, så löjeväckande att han hade idiotförklarat vem som helst om någon nämt det.
Men han visste att det var sant.
Varelsen han mött ute i skogen var en varulv och nu hade han själv blivit en.
Han försökte ta sitt liv många gånger, men det var omöjligt. Han försökte räkna ut när förvandlingarna skulle ske, men det fanns inget mönster.
Han övervägde att lämna sig själv till polisen men vad skulle han säga, hur skulle han kunna bevisa att han var en mördare.
Lösningen, eller vad man nu kunde kalla det var vad som nu väntade honom hemma i hans lägenhet. Han vred om nyckeln i låset och sköt mödosamt upp den 15 centimeter tjocka ståldörren.
Han lät lamporna vara släckta, tog den vanliga rundan där han kontrollerade att gallren för fönstren satt fast ordentligt och gick sedan in i det som förr var hans sovrum. Buren var massiv och skulle stoppa vilket lejon som helst från att ta sig ur, men för en Varulv var det annorlunda.
Därför slog han på den extra generatorn som gjorde hela buren strömförande, satte omsorgsfullt fast kedjorna runt händer, fötter och hals och intog sin plats på den enda möbeln i rummet, en pall, allt för att sova så lite som möjligt.
Drogerna han tog varje morgon för att hålla sig vaken var inte vattentäta och varje natt slumrade han ändå till några minuter då och då.
Natten var nästan över och trots att han kämpade emot tog sömnen tillslut överhand. Han vaknade av en isklall tystnad. Det tickande ljudet från generatorn hade slutat. Han tittade ut genom fönstret, allt var svart ute.
Strömavbrott.
Helvete!
Sedan tog varulvens ondska över.
Någon skulle dö i natt.
Det var den 23:e december och första dagen på en evighet som han inte behövt jobba över. Det skulle bli skönt med lite ledighet, eller vad man nu kunda kalla det.
Ett fängelse bytt mot ett annat snarare, han suckade och stängde av datorn.
Han behövde i allafall inte träffa någon.
Plötsligt slogs dörren upp och hjärtat hoppade över några slag av förskräckelse. In stormade alla hans kollegor, några redan rejält överförfriskade.
"Men Gösta, din gamla torrboll, sitter du fortfarande här och ugglar", sa Rickard och dunkade honom hårt i ryggen.
"Kom igen, nu är det ju jul. Häng med oss ut på ett glas nu."
Gösta kände hur de kalla kårarna spred sig längs ryggraden och upp i nackhåret. Att umgås med någon på kvällstid var fullständigt otänkbart.
Han skruvade på sig och tvingade fram ett leende.
"Nej vet ni, jag har några sista minuten julklappar jag måste hinna med att inhandla och förresten vill ni väl inte ha med en gammal torrboll som jag inte. Gå och roa er ni så släcker jag och låser här."
Han visste att det det var precis det svaret de alla hoppades på och blev därför inte förvånad över att inga allvarliga försök att övertala honom gjordes.
Snart hade de alla skrattande och pratande gått därifrån och han var ensam. Han plockade ihop de sista pärmarna tog på sig rocken, halsduken och släckte lampan.
Ute hade det börjat snöa, stora flinga singlade sakta till marken och han drog rocken lite tätare om sig.
På vägen hem korsade järnvägsövergången. Han stannade till mitt på och tittade en stund längs med spåret.
Hur många gånger hade han inte önskat att han bara kunde hoppa framför tåget, få ett slut på det hela.
Men det var omöjligt, med eller utan tåg, det vissta han. Han hade försökt många gånger.
Han svänge in på Sommarrovägen och vände som vanligt bort blicken när han passerade förråden. Det var tre år sedan det hände men han blev fortfarande illamående av blotta tanken.
Att flytta hade aldrig korsat hans sinne.
Nej, att stanna och minnas var hans straff. Visst, om någon vetat sanninen hade denne förmodligen sagt att det inte var hans fel, att han inte kunde hjälpa vad som hänt honom.
Men Gösta såg det inte så, han borde inte tagit Dimma på en promenad i skogen så sent, han borde inte valt den stigen och han borde inte ha kämpat emot så.
Om han vetat skulle han bara låtit den ta honom och slitit honom i stycken.
Han mindes inte mycket av den kvällen men han hade förstått i efterhand att varelsen som attakerat honom måste varit skadad på något sett, annars hade han aldrig sluppit undan.
Han visste inte hur han tagit sig hem men antog att Dimma måste hjälp honom, stackars gamla trogna Dimma.
Han hade vaknat upp i sin egen säng tre dagar senare, utan en skråma på kroppen.
Lakanen var fullkomligen dränkta av blod och av spåren från dörren och in i sovrummet att döma borde han varit död för länge sen.
Men tvärtom kände han sig starkare och friskare än han någonsin gjort, det var som om alla sinnen skärpts, han såg de mikroskopiska partiklarna i luften, hörde löven darra i träden fast han var inomhus och kunde urskilja varenda doft runt honom, en och en.
I början avfärdade han händelsen i skogen som en dröm och hans nyfunna styrka som antagligen någon sorts super effekt av alla vitaminpiller han stoppade i sig om dagarna. Det förklarade i och för sig inte blodet men han valde att blunda för det.
Men alla bortförklaringar kom abrupt till korta någon vecka senare.
Han hade somnat sen om sider och drömt mycket obehagligt och verklighetstroget. När han vaknade sent på eftermiddagen var han fullkomligt utmattad.
Varenda lem i kroppen värkte och huvudet kändes blytungt. Han hade en underlig kväljande smak i munnen och kravlade sig ur sängen för att ta ett glas vatten.
Det som mötte honom när han kom ut ur sovrummet var ett fullständigt kaos. Möbler låg ikullvälta, glassplitter över hela golvet, tapeterna var nedrivna och överallt låg små tussar av grått hundhår. Först tänkte Gösta bli arg på Dimma för att hon hade ställt till det så, men när han öppnade badrumsdörren var han tvungen att slå händerna för munnen för att inte kräkas.
Det såg ut som ett slakthus, blod överallt, på golvet, väggarna till och med i taket.
Dimma hängde över badkarskanten. Eller det som var kvar av henne. Båda bakbenen var avslitna och syntes inte till, underkäken låg i handfatten och resten av huvudet låg inkilad bakom toaletten, hela hunden var massakerad.
Först hade han trott att någon galning måste brutit sig in. Men varför hade han inte vaknat? Han undersökte alla fönster och ytterdörren för att finna spår av förgriparen men fann ingenting på utsidan, insidan av ytterdörren var däremot full av stora långa klösmärken.
För stora för att vara gjorda av Dimma. En kort stund övervägde han att ringa polisen, men sen kom han ihåg drömmen han haft under natten och plötsligt fanns där inga tviviel längre.
Det var han som var orsaken till allt.
Men hur?
Ett ord dök upp i hans huvud, men han avfärdade det snabbt som nonsens. Omöjligt.
Men en vecka senare skulle det visa sig att det som hänt med Dimma bara var början. Han hade kommit hem från en lång dag på jobbet, lägenheten såg fortfarande hemsk ut men han hade städat bort blodet och det värsta av förrödelsen.
Han tänkte mycket på det som hänt men det värsta var att han inte kände någon saknad efter sitt älskade husdjur, ingen ånger över vad han gjort.
De första dagarna efter att det hänt visst, men gradvis hade ett iskallt lugn tagit över. Han kunde inte hjälpa det. Dessutom hoppades han att vad som än hänt så var det över nu.
Han somnade snabbt det kvällen.
Mitt i natten vaknade han av att han brann. Det var åtminstone så det kändes.
Hela hans kropp kokade, varje ben varje sena sträcktes och spändes, musklerna värkte, han kunde känna hur hans mänsklighet rann ur honom och ersattes av något annat, något fasansfullt.
Så plötsligt var allt lugnt igen.
När han öppnade ögonen fanns inget av Gösta Boman 61 år från Huddinge kvar.
Bara en best, ett uråldrigt odjur med uråldriga onda instinkter.
I ett enda språng krossade den fönstret och var ute på gatan, den var starkare nu.
Besten vädrade i luften och vände sitt enorma huvud mot förråden.
Den berusade flickan som stod lutad mot väggen hade aldrig en chans. När den anföll kände den inget annat än fullkomlig och total ondska.
Polisrapporter skulle senare tala om att kroppen var så svårt skändad att den var tvungen att identifieras via tandkort. Gösta hade vaknat morgonen därpå i sin säng, som sig själv med blodiga händer och den fruktansvärda smaken av människa i munnen.
Ånger höll i sig längre denna gång och var näst intill outhärdlig. Han hade låst in sig i lägenheten och letat i flera dygn på internet och i böcker efter ett svar och när han fann det var det så otroligt, så löjeväckande att han hade idiotförklarat vem som helst om någon nämt det.
Men han visste att det var sant.
Varelsen han mött ute i skogen var en varulv och nu hade han själv blivit en.
Han försökte ta sitt liv många gånger, men det var omöjligt. Han försökte räkna ut när förvandlingarna skulle ske, men det fanns inget mönster.
Han övervägde att lämna sig själv till polisen men vad skulle han säga, hur skulle han kunna bevisa att han var en mördare.
Lösningen, eller vad man nu kunde kalla det var vad som nu väntade honom hemma i hans lägenhet. Han vred om nyckeln i låset och sköt mödosamt upp den 15 centimeter tjocka ståldörren.
Han lät lamporna vara släckta, tog den vanliga rundan där han kontrollerade att gallren för fönstren satt fast ordentligt och gick sedan in i det som förr var hans sovrum. Buren var massiv och skulle stoppa vilket lejon som helst från att ta sig ur, men för en Varulv var det annorlunda.
Därför slog han på den extra generatorn som gjorde hela buren strömförande, satte omsorgsfullt fast kedjorna runt händer, fötter och hals och intog sin plats på den enda möbeln i rummet, en pall, allt för att sova så lite som möjligt.
Drogerna han tog varje morgon för att hålla sig vaken var inte vattentäta och varje natt slumrade han ändå till några minuter då och då.
Natten var nästan över och trots att han kämpade emot tog sömnen tillslut överhand. Han vaknade av en isklall tystnad. Det tickande ljudet från generatorn hade slutat. Han tittade ut genom fönstret, allt var svart ute.
Strömavbrott.
Helvete!
Sedan tog varulvens ondska över.
Någon skulle dö i natt.
