Hemligheten
Gösta kastade en blick på klockan, kvart i fyra. Han sträckte på ryggen och rätade ut fingrarna, snart dags att packa ihop och gå hem för julen.
Det var den 23:e december och första dagen på en evighet som han inte behövt jobba över. Det skulle bli skönt med lite ledighet, eller vad man nu kunda kalla det.
Ett fängelse bytt mot ett annat snarare, han suckade och stängde av datorn.
Han behövde i allafall inte träffa någon.
Plötsligt slogs dörren upp och hjärtat hoppade över några slag av förskräckelse. In stormade alla hans kollegor, några redan rejält överförfriskade.
"Men Gösta, din gamla torrboll, sitter du fortfarande här och ugglar", sa Rickard och dunkade honom hårt i ryggen.
"Kom igen, nu är det ju jul. Häng med oss ut på ett glas nu."
Gösta kände hur de kalla kårarna spred sig längs ryggraden och upp i nackhåret. Att umgås med någon på kvällstid var fullständigt otänkbart.
Han skruvade på sig och tvingade fram ett leende.
"Nej vet ni, jag har några sista minuten julklappar jag måste hinna med att inhandla och förresten vill ni väl inte ha med en gammal torrboll som jag inte. Gå och roa er ni så släcker jag och låser här."
Han visste att det det var precis det svaret de alla hoppades på och blev därför inte förvånad över att inga allvarliga försök att övertala honom gjordes.
Snart hade de alla skrattande och pratande gått därifrån och han var ensam. Han plockade ihop de sista pärmarna tog på sig rocken, halsduken och släckte lampan.
Ute hade det börjat snöa, stora flinga singlade sakta till marken och han drog rocken lite tätare om sig.
På vägen hem korsade järnvägsövergången. Han stannade till mitt på och tittade en stund längs med spåret.
Hur många gånger hade han inte önskat att han bara kunde hoppa framför tåget, få ett slut på det hela.
Men det var omöjligt, med eller utan tåg, det vissta han. Han hade försökt många gånger.
Han svänge in på Sommarrovägen och vände som vanligt bort blicken när han passerade förråden. Det var tre år sedan det hände men han blev fortfarande illamående av blotta tanken.
Att flytta hade aldrig korsat hans sinne.
Nej, att stanna och minnas var hans straff. Visst, om någon vetat sanninen hade denne förmodligen sagt att det inte var hans fel, att han inte kunde hjälpa vad som hänt honom.
Men Gösta såg det inte så, han borde inte tagit Dimma på en promenad i skogen så sent, han borde inte valt den stigen och han borde inte ha kämpat emot så.
Om han vetat skulle han bara låtit den ta honom och slitit honom i stycken.
Han mindes inte mycket av den kvällen men han hade förstått i efterhand att varelsen som attakerat honom måste varit skadad på något sett, annars hade han aldrig sluppit undan.
Han visste inte hur han tagit sig hem men antog att Dimma måste hjälp honom, stackars gamla trogna Dimma.
Han hade vaknat upp i sin egen säng tre dagar senare, utan en skråma på kroppen.
Lakanen var fullkomligen dränkta av blod och av spåren från dörren och in i sovrummet att döma borde han varit död för länge sen.
Men tvärtom kände han sig starkare och friskare än han någonsin gjort, det var som om alla sinnen skärpts, han såg de mikroskopiska partiklarna i luften, hörde löven darra i träden fast han var inomhus och kunde urskilja varenda doft runt honom, en och en.
I början avfärdade han händelsen i skogen som en dröm och hans nyfunna styrka som antagligen någon sorts super effekt av alla vitaminpiller han stoppade i sig om dagarna. Det förklarade i och för sig inte blodet men han valde att blunda för det.
Men alla bortförklaringar kom abrupt till korta någon vecka senare.
Han hade somnat sen om sider och drömt mycket obehagligt och verklighetstroget. När han vaknade sent på eftermiddagen var han fullkomligt utmattad.
Varenda lem i kroppen värkte och huvudet kändes blytungt. Han hade en underlig kväljande smak i munnen och kravlade sig ur sängen för att ta ett glas vatten.
Det som mötte honom när han kom ut ur sovrummet var ett fullständigt kaos. Möbler låg ikullvälta, glassplitter över hela golvet, tapeterna var nedrivna och överallt låg små tussar av grått hundhår. Först tänkte Gösta bli arg på Dimma för att hon hade ställt till det så, men när han öppnade badrumsdörren var han tvungen att slå händerna för munnen för att inte kräkas.
Det såg ut som ett slakthus, blod överallt, på golvet, väggarna till och med i taket.
Dimma hängde över badkarskanten. Eller det som var kvar av henne. Båda bakbenen var avslitna och syntes inte till, underkäken låg i handfatten och resten av huvudet låg inkilad bakom toaletten, hela hunden var massakerad.
Först hade han trott att någon galning måste brutit sig in. Men varför hade han inte vaknat? Han undersökte alla fönster och ytterdörren för att finna spår av förgriparen men fann ingenting på utsidan, insidan av ytterdörren var däremot full av stora långa klösmärken.
För stora för att vara gjorda av Dimma. En kort stund övervägde han att ringa polisen, men sen kom han ihåg drömmen han haft under natten och plötsligt fanns där inga tviviel längre.
Det var han som var orsaken till allt.
Men hur?
Ett ord dök upp i hans huvud, men han avfärdade det snabbt som nonsens. Omöjligt.
Men en vecka senare skulle det visa sig att det som hänt med Dimma bara var början. Han hade kommit hem från en lång dag på jobbet, lägenheten såg fortfarande hemsk ut men han hade städat bort blodet och det värsta av förrödelsen.
Han tänkte mycket på det som hänt men det värsta var att han inte kände någon saknad efter sitt älskade husdjur, ingen ånger över vad han gjort.
De första dagarna efter att det hänt visst, men gradvis hade ett iskallt lugn tagit över. Han kunde inte hjälpa det. Dessutom hoppades han att vad som än hänt så var det över nu.
Han somnade snabbt det kvällen.
Mitt i natten vaknade han av att han brann. Det var åtminstone så det kändes.
Hela hans kropp kokade, varje ben varje sena sträcktes och spändes, musklerna värkte, han kunde känna hur hans mänsklighet rann ur honom och ersattes av något annat, något fasansfullt.
Så plötsligt var allt lugnt igen.
När han öppnade ögonen fanns inget av Gösta Boman 61 år från Huddinge kvar.
Bara en best, ett uråldrigt odjur med uråldriga onda instinkter.
I ett enda språng krossade den fönstret och var ute på gatan, den var starkare nu.
Besten vädrade i luften och vände sitt enorma huvud mot förråden.
Den berusade flickan som stod lutad mot väggen hade aldrig en chans. När den anföll kände den inget annat än fullkomlig och total ondska.
Polisrapporter skulle senare tala om att kroppen var så svårt skändad att den var tvungen att identifieras via tandkort. Gösta hade vaknat morgonen därpå i sin säng, som sig själv med blodiga händer och den fruktansvärda smaken av människa i munnen.
Ånger höll i sig längre denna gång och var näst intill outhärdlig. Han hade låst in sig i lägenheten och letat i flera dygn på internet och i böcker efter ett svar och när han fann det var det så otroligt, så löjeväckande att han hade idiotförklarat vem som helst om någon nämt det.
Men han visste att det var sant.
Varelsen han mött ute i skogen var en varulv och nu hade han själv blivit en.
Han försökte ta sitt liv många gånger, men det var omöjligt. Han försökte räkna ut när förvandlingarna skulle ske, men det fanns inget mönster.
Han övervägde att lämna sig själv till polisen men vad skulle han säga, hur skulle han kunna bevisa att han var en mördare.
Lösningen, eller vad man nu kunde kalla det var vad som nu väntade honom hemma i hans lägenhet. Han vred om nyckeln i låset och sköt mödosamt upp den 15 centimeter tjocka ståldörren.
Han lät lamporna vara släckta, tog den vanliga rundan där han kontrollerade att gallren för fönstren satt fast ordentligt och gick sedan in i det som förr var hans sovrum. Buren var massiv och skulle stoppa vilket lejon som helst från att ta sig ur, men för en Varulv var det annorlunda.
Därför slog han på den extra generatorn som gjorde hela buren strömförande, satte omsorgsfullt fast kedjorna runt händer, fötter och hals och intog sin plats på den enda möbeln i rummet, en pall, allt för att sova så lite som möjligt.
Drogerna han tog varje morgon för att hålla sig vaken var inte vattentäta och varje natt slumrade han ändå till några minuter då och då.
Natten var nästan över och trots att han kämpade emot tog sömnen tillslut överhand. Han vaknade av en isklall tystnad. Det tickande ljudet från generatorn hade slutat. Han tittade ut genom fönstret, allt var svart ute.
Strömavbrott.
Helvete!
Sedan tog varulvens ondska över.
Någon skulle dö i natt.
Det var den 23:e december och första dagen på en evighet som han inte behövt jobba över. Det skulle bli skönt med lite ledighet, eller vad man nu kunda kalla det.
Ett fängelse bytt mot ett annat snarare, han suckade och stängde av datorn.
Han behövde i allafall inte träffa någon.
Plötsligt slogs dörren upp och hjärtat hoppade över några slag av förskräckelse. In stormade alla hans kollegor, några redan rejält överförfriskade.
"Men Gösta, din gamla torrboll, sitter du fortfarande här och ugglar", sa Rickard och dunkade honom hårt i ryggen.
"Kom igen, nu är det ju jul. Häng med oss ut på ett glas nu."
Gösta kände hur de kalla kårarna spred sig längs ryggraden och upp i nackhåret. Att umgås med någon på kvällstid var fullständigt otänkbart.
Han skruvade på sig och tvingade fram ett leende.
"Nej vet ni, jag har några sista minuten julklappar jag måste hinna med att inhandla och förresten vill ni väl inte ha med en gammal torrboll som jag inte. Gå och roa er ni så släcker jag och låser här."
Han visste att det det var precis det svaret de alla hoppades på och blev därför inte förvånad över att inga allvarliga försök att övertala honom gjordes.
Snart hade de alla skrattande och pratande gått därifrån och han var ensam. Han plockade ihop de sista pärmarna tog på sig rocken, halsduken och släckte lampan.
Ute hade det börjat snöa, stora flinga singlade sakta till marken och han drog rocken lite tätare om sig.
På vägen hem korsade järnvägsövergången. Han stannade till mitt på och tittade en stund längs med spåret.
Hur många gånger hade han inte önskat att han bara kunde hoppa framför tåget, få ett slut på det hela.
Men det var omöjligt, med eller utan tåg, det vissta han. Han hade försökt många gånger.
Han svänge in på Sommarrovägen och vände som vanligt bort blicken när han passerade förråden. Det var tre år sedan det hände men han blev fortfarande illamående av blotta tanken.
Att flytta hade aldrig korsat hans sinne.
Nej, att stanna och minnas var hans straff. Visst, om någon vetat sanninen hade denne förmodligen sagt att det inte var hans fel, att han inte kunde hjälpa vad som hänt honom.
Men Gösta såg det inte så, han borde inte tagit Dimma på en promenad i skogen så sent, han borde inte valt den stigen och han borde inte ha kämpat emot så.
Om han vetat skulle han bara låtit den ta honom och slitit honom i stycken.
Han mindes inte mycket av den kvällen men han hade förstått i efterhand att varelsen som attakerat honom måste varit skadad på något sett, annars hade han aldrig sluppit undan.
Han visste inte hur han tagit sig hem men antog att Dimma måste hjälp honom, stackars gamla trogna Dimma.
Han hade vaknat upp i sin egen säng tre dagar senare, utan en skråma på kroppen.
Lakanen var fullkomligen dränkta av blod och av spåren från dörren och in i sovrummet att döma borde han varit död för länge sen.
Men tvärtom kände han sig starkare och friskare än han någonsin gjort, det var som om alla sinnen skärpts, han såg de mikroskopiska partiklarna i luften, hörde löven darra i träden fast han var inomhus och kunde urskilja varenda doft runt honom, en och en.
I början avfärdade han händelsen i skogen som en dröm och hans nyfunna styrka som antagligen någon sorts super effekt av alla vitaminpiller han stoppade i sig om dagarna. Det förklarade i och för sig inte blodet men han valde att blunda för det.
Men alla bortförklaringar kom abrupt till korta någon vecka senare.
Han hade somnat sen om sider och drömt mycket obehagligt och verklighetstroget. När han vaknade sent på eftermiddagen var han fullkomligt utmattad.
Varenda lem i kroppen värkte och huvudet kändes blytungt. Han hade en underlig kväljande smak i munnen och kravlade sig ur sängen för att ta ett glas vatten.
Det som mötte honom när han kom ut ur sovrummet var ett fullständigt kaos. Möbler låg ikullvälta, glassplitter över hela golvet, tapeterna var nedrivna och överallt låg små tussar av grått hundhår. Först tänkte Gösta bli arg på Dimma för att hon hade ställt till det så, men när han öppnade badrumsdörren var han tvungen att slå händerna för munnen för att inte kräkas.
Det såg ut som ett slakthus, blod överallt, på golvet, väggarna till och med i taket.
Dimma hängde över badkarskanten. Eller det som var kvar av henne. Båda bakbenen var avslitna och syntes inte till, underkäken låg i handfatten och resten av huvudet låg inkilad bakom toaletten, hela hunden var massakerad.
Först hade han trott att någon galning måste brutit sig in. Men varför hade han inte vaknat? Han undersökte alla fönster och ytterdörren för att finna spår av förgriparen men fann ingenting på utsidan, insidan av ytterdörren var däremot full av stora långa klösmärken.
För stora för att vara gjorda av Dimma. En kort stund övervägde han att ringa polisen, men sen kom han ihåg drömmen han haft under natten och plötsligt fanns där inga tviviel längre.
Det var han som var orsaken till allt.
Men hur?
Ett ord dök upp i hans huvud, men han avfärdade det snabbt som nonsens. Omöjligt.
Men en vecka senare skulle det visa sig att det som hänt med Dimma bara var början. Han hade kommit hem från en lång dag på jobbet, lägenheten såg fortfarande hemsk ut men han hade städat bort blodet och det värsta av förrödelsen.
Han tänkte mycket på det som hänt men det värsta var att han inte kände någon saknad efter sitt älskade husdjur, ingen ånger över vad han gjort.
De första dagarna efter att det hänt visst, men gradvis hade ett iskallt lugn tagit över. Han kunde inte hjälpa det. Dessutom hoppades han att vad som än hänt så var det över nu.
Han somnade snabbt det kvällen.
Mitt i natten vaknade han av att han brann. Det var åtminstone så det kändes.
Hela hans kropp kokade, varje ben varje sena sträcktes och spändes, musklerna värkte, han kunde känna hur hans mänsklighet rann ur honom och ersattes av något annat, något fasansfullt.
Så plötsligt var allt lugnt igen.
När han öppnade ögonen fanns inget av Gösta Boman 61 år från Huddinge kvar.
Bara en best, ett uråldrigt odjur med uråldriga onda instinkter.
I ett enda språng krossade den fönstret och var ute på gatan, den var starkare nu.
Besten vädrade i luften och vände sitt enorma huvud mot förråden.
Den berusade flickan som stod lutad mot väggen hade aldrig en chans. När den anföll kände den inget annat än fullkomlig och total ondska.
Polisrapporter skulle senare tala om att kroppen var så svårt skändad att den var tvungen att identifieras via tandkort. Gösta hade vaknat morgonen därpå i sin säng, som sig själv med blodiga händer och den fruktansvärda smaken av människa i munnen.
Ånger höll i sig längre denna gång och var näst intill outhärdlig. Han hade låst in sig i lägenheten och letat i flera dygn på internet och i böcker efter ett svar och när han fann det var det så otroligt, så löjeväckande att han hade idiotförklarat vem som helst om någon nämt det.
Men han visste att det var sant.
Varelsen han mött ute i skogen var en varulv och nu hade han själv blivit en.
Han försökte ta sitt liv många gånger, men det var omöjligt. Han försökte räkna ut när förvandlingarna skulle ske, men det fanns inget mönster.
Han övervägde att lämna sig själv till polisen men vad skulle han säga, hur skulle han kunna bevisa att han var en mördare.
Lösningen, eller vad man nu kunde kalla det var vad som nu väntade honom hemma i hans lägenhet. Han vred om nyckeln i låset och sköt mödosamt upp den 15 centimeter tjocka ståldörren.
Han lät lamporna vara släckta, tog den vanliga rundan där han kontrollerade att gallren för fönstren satt fast ordentligt och gick sedan in i det som förr var hans sovrum. Buren var massiv och skulle stoppa vilket lejon som helst från att ta sig ur, men för en Varulv var det annorlunda.
Därför slog han på den extra generatorn som gjorde hela buren strömförande, satte omsorgsfullt fast kedjorna runt händer, fötter och hals och intog sin plats på den enda möbeln i rummet, en pall, allt för att sova så lite som möjligt.
Drogerna han tog varje morgon för att hålla sig vaken var inte vattentäta och varje natt slumrade han ändå till några minuter då och då.
Natten var nästan över och trots att han kämpade emot tog sömnen tillslut överhand. Han vaknade av en isklall tystnad. Det tickande ljudet från generatorn hade slutat. Han tittade ut genom fönstret, allt var svart ute.
Strömavbrott.
Helvete!
Sedan tog varulvens ondska över.
Någon skulle dö i natt.
Kommentarer
Trackback
