novellen1

På morgonen när hon vaknade var Simon redan borta. Han brukade göra så, smita ut innan resten av huset vaknade. Hanna misstänkte nämligen att hennes föräldrar inte skulle bli helt nöjda med att hon hade oanmälda nattliga besök, även om det bara var Simon.
Hon sträckte på sig men steg inte upp. Inte än. Doften av Simon och känslan av hans armar runt hennes kropp dröjde sig kvar och hon ville insupa så mycket som möjligt.
Tänk om de skulle veta på skolan, tänkt om Emelie skulle veta att hennes pojkvän allt som oftast delade säng med Hanna Jonsson.
Kanske borde hon berätta, då skulle Emele dumpa honom och då kanske han skulle komma till henne i stället. Visst...fet chans..
Mobilen surrade till en gång och talade om att ett sms kommit. Det var Simon. Hej kompis, vad sägs om film och glass hysteri idag? Kom över!
Film och glasshysteri hade varit deras speciella grej sen de var små. De hyrde skräckfilm och köpte massor av glass, sedan satt de en hel dag under varsin filt och åt och skrattade åt hur dåliga de flesta skräckisar faktiskt var.

Simon hade redan dukat fram när hon kom. Han höll upp 3 filmer vars framsidor antydde att det skulle bli en riktig skrattfest och bad henne välja en.
När de satt där tillsammans i soffan under varsin filt, kunde hon inte låta bli att titta på honom. Han var snygg, inte tu tal om det. Men där fanns något annat också.
Något som inte Emelie eller någon av hans andra kompisar i det populära gänget kände till. Det var bara hon som visste hur vacker han var på insidan.
"Vad tittar du på?" Simon vände sig mot henne och flinade brett.
"Har du käkat blängsylta eller? Filmen är därborta!" Han tog tag i hennes huvud och vred det mot TV:n.
Hanna kände hur hon rodnade.
Simons mobiltelefon började ringa och hon kunde genast gissa sig till vem det var.
Emelie såklart.  
Plötsligt kände hon sig arg och sur på både honom och henne. Varför skulle hon ringa just nu?
"Jaså, är det mamma som ringer för att se så du inte hittar på hyss?", sa hon spydigt.
"Äh, lägg av", sa han och försvann med telefonen ut ur rummet. Hanna sänkte ljudet på filmen lite och lyssnade uppmärksamt. Hon kunde höra att de bråkade.
Simon försökte försvara sina handlingar från gårdagsnatten men det hade han tydligen inget för. Efter en lång stund hörde hon hur han  avslutade samtalet och hann precis höja tillbaka ljudet innan han kom in i rummet igen.
Han såg ledsen ut.
"Jag måste åka över till Emelie", sa han. "Vi måste prata lite."
"Det trodde jag ni gjorde alldeles nyss", sa Hanna surt. "Vi kollar ju på film."
Nu blev Simon arg.
"Varför är du så sur för? Vi kan väl kolla färdigt senare. Det fattar du väl att jag vill träffa min flickvän!"
Hanna kände hur tårarna brända i ögonen, hon stod inte ut längre.
"Nej! Jag förstår inte hur du kan vilja träffa den där falska jävla subban!", skrek hon och rusade därifrån.

Hon sprang hela vägen hem och slängde sig på sin säng. Tårarna sprutade nu och hon borrade in ansiktet i kudden och skrek ut hela den stora flodvåg av ilska och sorg som rev och slet i henne. Varför var Simon så jävla blåögd?
Emelie stampade på honom och han märkte inget utan svansade bara efter henne som en liten hundvalp.
Allt var så orättvist, hon var ju så mycket bättre för honom.
Men inte för att det spelade så stor roll nu. Simon skulle förmodligen inte vilja träffa henne alls efter det här.
Hon spenderade resten av dagen på sitt rum där hon försökte fördriva tiden med att lyssna på musik. Men alla låtar verkade just idag på något sätt påminna henne om Simon.
Tillslut gav hon upp, stängde av stereon och bara satte sig i fåtöljen framför fönstret och glodde ut. När kvällen kom hade hon hunnit ångra sitt utfall mot Simon.
Han var ju trots allt hennes bästa vän och hon ville att han skulle vara lycklig, även om det tydligen innebar att hon inte skulle vara det.
I morgon i skolan skulle hon prata med honom.
Be om ursäkt.