You belong with me del 4
Hanna gick hem.
Hon bodde nästan två mil från skolan och åkte vanligtvis buss men den här dagen gick hon i regnet som nu tilltagit rejält. Skoldagen var inte på långa vägar slut men hon orkade inte vara kvar. Tankarna surrade i huvudet, hon var arg på Emelie för att hon tagit ifrån henne hennes bästa vän, hon var rasande på Simon för att han var så blåögd och vägrade lyssna på henne.
Men framförallt hatade hon sig själv för att från första början ha tillåtit sig själv att blir förälskad i honom.
Varför?
Varför hade hon inte kunnat låta allt vara som det var förr? Men det var försent nu. Skadan var redan skedd och hon kände hur hennes hjärta trasades sönder som små pappersbitar i hennes bröst.
Hon märkte inte hur lång tid som förflöt medan hon gick och när hon svängde in på sin gata hade det redan börjat skymma.
Simons hus var det andra huset på vänster sida, det lyste i fönstren och utan att riktigt tänka på vad hon gjorde svängde hon av vägen och gick över gräsmattan. Hans rum låg på första våningen bredvid köket och om man stod skymd bakom det stora äppelträdet kunde man utan svårigheter se rätt in nu när det var så här pass mörkt.
Simon var hemma. Han satt på sin säng med laptopen i knät och hörlurarna på huvudet. Så som han alltid gjorde när han lyssnade på Spotify.
Då och då rynkade han han på näsan lite. drog handen genom håret eller höjde på ögonbrynen. Hanna kände hur hon fick en klump i halsen.
Det var bara hon som visste vad alla de där små uttrycken betydde, bara hon som kände till alla hans drömmar och hemligheter och just nu ville hon inget hellre än att vara där inne hos honom. Känna hans starka armar runt hennes midja, skratta med honom och säga att allt sammans bara var ett knasigt missförstånd och....NÄ!
Nu fick hon väl ändå skärpa sig! Plötsligt var det som om alla känslor i henne ändrades i ett slag. Hur patetisk var hon egentligen? Står här och tråna i regnet efter någon som hon uppenbarligen aldrig kunde få och om hon verkligen tänkte efter. Borde hon vilja ha honom? Om han inte kunde lita på vad hans bästa vän sa, var han då värd henne?
Nej, verkligen inte! Irriterat tågade hon iväg.
Hennes mamma stod i köket och lagade mat och tittade förvånat upp när Hanna kom hem och smällde igen dörren efter sig. Hon sparkade av sig skorna och slängde den blöta jackan i en hög på golvet.
"Har det hänt något?"
"Nej", svarade hon ilsket och sprang ned på sitt rum. Hon satte på den hårdaste musik hon hade alldeles för högt och la sig på sängen.
Hon skulle glömma Simon. Glömma deras vänskap, glömma hennes känslor.
Hon skulle begrava dem någonstans djupt inom sig och aldrig se åt dem igen.
Nästa morgon kände hon sig starkare än vanligt och la ner extra mycket tid på att sminka sig och göra sig i ordning. När hon var klar granskade hon resultatet i spegeln och var för en gångs skull riktigt nöjd med resultatet.
Hon kom till skolan tidigare än vanligt eftersom hon fått skjuts av sin pappa som hade ett morgonmöte på andra sidan stan. Hon hade tacksamt tackat ja när han erbjudit att köra henne för hur stursk hon än kände sig så hade hon inte velat möta Simon på bussen.
Skolan var nästan tom och hon passade på att sätta sig och plugga lite extra inför det kommande matteprovet. Allt eftersom fylldes lokalen av elever och lärare och när hon tittade upp från boken nästa gång stod han där.
Kanske tjugo meter bort, lutande mot skåpen. Han pratade med en av sina kompisar om något och de skrattade.
Men så, helt flyktigt slängde han en blick åt hennes håll. Hans ögon var inte alls lika mörka nu, snarar ledsna. Hon mötte dem och hennes nyvunna optimism föll som en sten.
Alla känslor kom farande tillbaka och träffade henne som ett godståg rakt i bröstet. Snabbt rafsade hon ihop sina böcker och skyndade sig därifrån.
Hjärtat trummade hysteriskt och hon kände hur tårarna bröt bram.
Hon måste undan.
Toaletterna på tredje våningen låg i en helt egen korridor där inge lektioner längre hölls. Det var inte meningen att man skulle använda dem men Hanna brukade ändå gå dit, mest för att få vara ifred en stund. Hon stängde båsdörren efter sig och lät allt komma. Tårarna rann längs med hennes kinder och smetade ut allt smink som om så omsorgsfullt lagt dit några timmar tidigare. Hur kunde hon ha varit så jävla korkad. Trodde hon verkligen att hon bara skulle kunna blunda för sina känslor? Bara kasta bort dem som ingenting? Hon satt kvar en lång stund och lät alla tårar sakta rinna ur henne. När kinderna torkat tittade hon på klockan. Första lektionen skulle snart börja. Hon skulle precis öppna båset när dörren plötsligt slogs upp och två figurer tumlade in tätt ihopslingrade med varandra. Lysande, tänkte Hanna och sjönk tillbaka ned på stolen. Hon hade ingen lust att gå ut nu och hamna mitt i något. "Är det säker här?", frågade killen i en av de sällsynta kysspauserna. "Ja, visst hit kommer ingen." Hanna hajade till. Den där rösten kände hon igen. Försiktigt lutade hon sig fram och kikade ut. Hon kunde knappt tro sina ögon. Efter att redan blivit påkommen en gång så gör hon det igen! Det hela var nästan skrattretande. Och, tänkte hon sen, ett lysande tillfälle! Försiktigt smög hon fram mobilen. Slog på kameran och tryckte linsen mot den lilla springan i båsdörren. Hon bad en liten bön om att deras högljudda smaskande skulle överrösa klicket och tryckte sedan på knappen. Kortet blev perfekt. Hon fick sitta på toalettstolen länge och väl innan Emelie och killen hade undersökt varandras svalg klart och gick därifrån. Snabbt knappade hon in ett litet meddelande till bilden. Simons sinne må vara totalt förvridet av Emelie, men som de säger tänkte Hanna triumferande när hon tryckte på send: En bild säger med än tusen ord.
Hon bodde nästan två mil från skolan och åkte vanligtvis buss men den här dagen gick hon i regnet som nu tilltagit rejält. Skoldagen var inte på långa vägar slut men hon orkade inte vara kvar. Tankarna surrade i huvudet, hon var arg på Emelie för att hon tagit ifrån henne hennes bästa vän, hon var rasande på Simon för att han var så blåögd och vägrade lyssna på henne.
Men framförallt hatade hon sig själv för att från första början ha tillåtit sig själv att blir förälskad i honom.
Varför?
Varför hade hon inte kunnat låta allt vara som det var förr? Men det var försent nu. Skadan var redan skedd och hon kände hur hennes hjärta trasades sönder som små pappersbitar i hennes bröst.
Hon märkte inte hur lång tid som förflöt medan hon gick och när hon svängde in på sin gata hade det redan börjat skymma.
Simons hus var det andra huset på vänster sida, det lyste i fönstren och utan att riktigt tänka på vad hon gjorde svängde hon av vägen och gick över gräsmattan. Hans rum låg på första våningen bredvid köket och om man stod skymd bakom det stora äppelträdet kunde man utan svårigheter se rätt in nu när det var så här pass mörkt.
Simon var hemma. Han satt på sin säng med laptopen i knät och hörlurarna på huvudet. Så som han alltid gjorde när han lyssnade på Spotify.
Då och då rynkade han han på näsan lite. drog handen genom håret eller höjde på ögonbrynen. Hanna kände hur hon fick en klump i halsen.
Det var bara hon som visste vad alla de där små uttrycken betydde, bara hon som kände till alla hans drömmar och hemligheter och just nu ville hon inget hellre än att vara där inne hos honom. Känna hans starka armar runt hennes midja, skratta med honom och säga att allt sammans bara var ett knasigt missförstånd och....NÄ!
Nu fick hon väl ändå skärpa sig! Plötsligt var det som om alla känslor i henne ändrades i ett slag. Hur patetisk var hon egentligen? Står här och tråna i regnet efter någon som hon uppenbarligen aldrig kunde få och om hon verkligen tänkte efter. Borde hon vilja ha honom? Om han inte kunde lita på vad hans bästa vän sa, var han då värd henne?
Nej, verkligen inte! Irriterat tågade hon iväg.
Hennes mamma stod i köket och lagade mat och tittade förvånat upp när Hanna kom hem och smällde igen dörren efter sig. Hon sparkade av sig skorna och slängde den blöta jackan i en hög på golvet.
"Har det hänt något?"
"Nej", svarade hon ilsket och sprang ned på sitt rum. Hon satte på den hårdaste musik hon hade alldeles för högt och la sig på sängen.
Hon skulle glömma Simon. Glömma deras vänskap, glömma hennes känslor.
Hon skulle begrava dem någonstans djupt inom sig och aldrig se åt dem igen.
Nästa morgon kände hon sig starkare än vanligt och la ner extra mycket tid på att sminka sig och göra sig i ordning. När hon var klar granskade hon resultatet i spegeln och var för en gångs skull riktigt nöjd med resultatet.
Hon kom till skolan tidigare än vanligt eftersom hon fått skjuts av sin pappa som hade ett morgonmöte på andra sidan stan. Hon hade tacksamt tackat ja när han erbjudit att köra henne för hur stursk hon än kände sig så hade hon inte velat möta Simon på bussen.
Skolan var nästan tom och hon passade på att sätta sig och plugga lite extra inför det kommande matteprovet. Allt eftersom fylldes lokalen av elever och lärare och när hon tittade upp från boken nästa gång stod han där.
Kanske tjugo meter bort, lutande mot skåpen. Han pratade med en av sina kompisar om något och de skrattade.
Men så, helt flyktigt slängde han en blick åt hennes håll. Hans ögon var inte alls lika mörka nu, snarar ledsna. Hon mötte dem och hennes nyvunna optimism föll som en sten.
Alla känslor kom farande tillbaka och träffade henne som ett godståg rakt i bröstet. Snabbt rafsade hon ihop sina böcker och skyndade sig därifrån.
Hjärtat trummade hysteriskt och hon kände hur tårarna bröt bram.
Hon måste undan.
Toaletterna på tredje våningen låg i en helt egen korridor där inge lektioner längre hölls. Det var inte meningen att man skulle använda dem men Hanna brukade ändå gå dit, mest för att få vara ifred en stund. Hon stängde båsdörren efter sig och lät allt komma. Tårarna rann längs med hennes kinder och smetade ut allt smink som om så omsorgsfullt lagt dit några timmar tidigare. Hur kunde hon ha varit så jävla korkad. Trodde hon verkligen att hon bara skulle kunna blunda för sina känslor? Bara kasta bort dem som ingenting? Hon satt kvar en lång stund och lät alla tårar sakta rinna ur henne. När kinderna torkat tittade hon på klockan. Första lektionen skulle snart börja. Hon skulle precis öppna båset när dörren plötsligt slogs upp och två figurer tumlade in tätt ihopslingrade med varandra. Lysande, tänkte Hanna och sjönk tillbaka ned på stolen. Hon hade ingen lust att gå ut nu och hamna mitt i något. "Är det säker här?", frågade killen i en av de sällsynta kysspauserna. "Ja, visst hit kommer ingen." Hanna hajade till. Den där rösten kände hon igen. Försiktigt lutade hon sig fram och kikade ut. Hon kunde knappt tro sina ögon. Efter att redan blivit påkommen en gång så gör hon det igen! Det hela var nästan skrattretande. Och, tänkte hon sen, ett lysande tillfälle! Försiktigt smög hon fram mobilen. Slog på kameran och tryckte linsen mot den lilla springan i båsdörren. Hon bad en liten bön om att deras högljudda smaskande skulle överrösa klicket och tryckte sedan på knappen. Kortet blev perfekt. Hon fick sitta på toalettstolen länge och väl innan Emelie och killen hade undersökt varandras svalg klart och gick därifrån. Snabbt knappade hon in ett litet meddelande till bilden. Simons sinne må vara totalt förvridet av Emelie, men som de säger tänkte Hanna triumferande när hon tryckte på send: En bild säger med än tusen ord.
Kommentarer
Postat av: sofia
HERREGUD!
JAG ÄÄÄÄÄÄÄLSKAR DEN :DD<33
skriv meeeer <3
Postat av: Rebecca
den är helt sjukt bra!!
Postat av: lovisa
du skriver verkligen jättebra!
Postat av: Amanda
skkkriiv mer av den :D väntar ju ;)
Trackback
