novellen1

Hon kom försent till första lektionen, såklart. Läraren blängde surt på henne när hon smög sig in och satte sig på sin plats.
Det var samhällskunskap, egentligen ett väldigt intressant ämne, men Hanna kunde inte alls koncentrera sig på vad dagens lektion handlade om. Tankarna var någon helt annan stans och hon kom på sig själv med att småle ibland.
När som hellst nu skulle telefonen börja vibrera i fickan. Men hela lektionen gick och inget hände. Så fort det ringde ut skyndade hon ner till skåpen för att se om han stod där och väntade på henne. Det gjorde han inte.
Konstigt tänkte hon. Simon hade alltid mobiltelefonen på sig så han hade definitivt fått meddelandet. Timmarna gick och varken Simon eller Emelie syntes till på hela dagen.
Hannas mobil brände i fickan. Varför hörde han inte av sig?
När sista lektionen var slut och hon var på väg att hämta sin jacka såg hon hela Simons klass stå vid sina skåp. Han var inte med dom.
Hon brukade vanligtvis inte vilja beblanda sig med någon av dem, men nu tog hon mod till sig och gick fram till Jocke som hon visste var en av Simons närmaste vänner.
"Simon? Han och Emelie stack efter första lektionen! kunde väl inte hålla sig längre. Jävla kaniner!"  Jocke skrattade och återgick till sitt.
Hanna stod kvar och försökte förstå vad det var hon just hade hört.
Hade han gått med Emelie för att knulla? Han måste ju fått hennes mms. Eller?
Kunde hon skickat fel? Eller hade bilden blivit så suddig så han inte såg vem det var?
Eller kunde det vara så att han förlät Emelie? Att han var så kär i henne att han helt enkelt inte brydde sig? Om det var så, varför försökte hon ens då?
Hon kunde lika gärna ge upp. Inse att Simon kanske inte var den hon trott att han var alla dessa år. Hanna kände hur hjärtat och modet tillsammans sjönk som två svarta stenar i en bottenlös tjärn. Med tunga steg gick hon mot busshållplatsen.
Hon svepte med blicken över de som stod och väntade. Simon stod naturligtvis inte där.
Bussen kom och hon satte sig långt bak på ett tomt säte vid fönstret. Lika bra att glömma alltihop, låtsas att de aldrig varit vänner från första början.

När hon satt där och väntade på att bussen skulle åka fick hon plötsligt syn på Emelie. Hon gick med ilskna steg längs trottoaren på andra sidan vägen och det syntes att hon gråtit.
Hanna sträckte på halsen för att se vart hon tog vägen.
En blå subaru vrålade förbi och det skrek i bromsarna när den stannade precis bredvid Emelie, hon hoppade snabbt in och Hanna fick en skymt av föraren.
Det var samma kille som förut. Vad sjutton var det som pågick?
Om Emelie var där, vart var då Simon och vad hade hänt mellan dem?
Huvudet snurrade av frågor när hon klev innanför dörren.
Hennes mamma stod i köket och lagade mat när hon kom hem.
"Hej gumman!" ropade hon samtidigt som hon vände ännu en pannkaka.
"Simon är i ditt rum och väntar på dig." Hanna frös mitt i ett steg.
Var Simon här? På darriga ben gick hon ner för källartrappan. Munnen kändes torr och hjärtat bultade. Nu måste hon konfrontera honom. Öga mot öga. Det kändes plötsligt inte alls bra.

Dörren till hennes rum var stängd och hon tvekade lite innan hon öppnade och gick in. Simon satt på skrivbordsstolen men flög genast upp när hon kom.
"Förlåt mig" hasplade han ur sig snabbt att han nästan snubblade på orden.
Hanna visste inte vad hon skulle säga. Simon fortsatte i samma snabba takt.
"Jag har varit en idiot, jag vet. Borde lyssnat på dig Förstår inte vad som flög i mig..."
Hanna förblev tyst, avvaktande. Simon kom fram till henne.
"Snälla Hanna, säg något. Säg att du förlåter mig. Jag klarar mig väl inte utan dig heller. Du och jag. Vi är ett team. Bästa vänner. Elller hur?"
Hon suckade. Bästa vänner, jo det var väl det de var, bara bästa vänner och sådana förlåter varandra. Även för sånt här.
"Jag förlåter dig" viskade hon.
"Jag visste det" utropade Simon och lyfte upp henne i en stor kram. Sen blev han allvarlig.
"Jag vill att du ska veta att jag inte tar dig förgivet Hanna" sa han och strök med handen över hennes kind.
"Jag ska gottgöra dig."
"Jag vet" sa Hanna och hon var glad att han inte märkte hur hennes puls ökade när hans hud nuddade hennes.
Resten av kvällen satt de på hennes säng och pratade. Simon förklarade hur han fått hennes mms mitt under en lektion och varit tvungen att hålla god min tills han kunde få med sig Emelie därifrån och ställa henne till svars.
"Hon skyllde ifrån sig såklart, men den här gången hade jag ju bildbevis."
När det varit mörkt ute ett bra tag tittade Simon på klockan.
"Kanske är bäst att jag går, din mamma vet ju att jag är här så det skulle se lite konstigt ut om jag aldrig gick hem." Han såg ut som om han ville säga något mer men ångrade sig.
De sa Hej Då och så försvann han.

Det borde kännas bättre nu, tänkte Hanna. Simon var tillbaka i hennes liv.
De var vänner igen, precis som det alltid varit. Men ändå var hon inte alls glad. Det skulle bara vara en tidsfråga innan Simon blev kär på nytt. Kanske i en jättetrevlig tjej, han skulle vara lycklig.
Men det skulle inte vara med henne.
Hon satte på stereon, la sig på sängen och stirrade upp i taket.
Taylor Swift - You belong with me, passande låt, tänkte hon och kände hur tårarna blötte ner kudden under henne. Jävla skitkänslor.
Plötsligt kända hon en kall hand på hennes. Hon skrek till och slog instinktivt ut med armen.
Den träffade klockrent rakt över Simons skrev och han sjönk ihop bredvid sängen med ett stön. "Förlåt", kved han.
"Det var inte meningen att skrämma dig." När han återfått andan såg han på henne.
"Gråter du?"
"Nej, det gör jag inte" sa hon och torkade snabbt av kinden med baksidan av handen.
"Vad gör du här förresten, och varför är du så kall?"
Simon tystnade, tvekade, som om han inte riktigt hittade orden.
"Jag har ljugit för dig" sa han tillslut. Hanna såg förbryllat på honom.
"Jag har velat säga det länge nu, men så kom Emelie ochj a du vet. Men nu ikväll när jag gick härifrån så kunde jag inte gå hem. Nu  får det bära eller brista. Hanna, jag vill inte vara din bästa vän längre."
Hanna ryckte till och ryggade tillbaka.
"Men..." stammade hon. "Jag trodde." Hon kände hur ögonen svämmade över.
"Nej nej, du missförstår mig." Han drog henne till sig och höll henne nära nära.
Han strök henne över håret och kupade handen under hennes haka.
"Jag vill inte vara din bästa vän längre, jag vill vara något mer."
Han såg forskande in i hennes ögon en lång stund. Som om han letade efter en bekräftelse på att hon förstått vad han just sagt. Det hade hon och när han tillslut, efter vad som tycktes vara en evighet böjde sig mot henne var hon snabbare än honom och deras läppar möttes, häftigt och passionerat.
På stereon hade "You belong with me" börjat spela igen.
Passande slut tänkte Hanna lyckligt.