You belong with me del 3
När Hanna kom till skolan den morgonen kände hon sig nästan på gott humör. Bara hon fick prata med Simon så skulle allt bli som vanligt igen och bara det var ju bättre än inget.
Först var hon dock tvungen att härda sig igenom en dubbeltimme gymnastik.
Fysiska aktiviteter var inte Hannas starka sida och det gjorde inte saken bättre att de just den här lektionen skulle ägna sig på orientering. Det kan inte vara hälsosamt tänkte hon buttert när hon snörade gympaskorna och gick ut från omklädningsrummen.
Det hade börjat regna, ett sånt där tätt strilande regn som egentligen bara ser ut som dimma men som gör en genomblöt på några få minuter.
Gympaläraren, som var ny och som Hanna inte kunde namnet på än, stod vid skogsbrynet och delade ut kartor och kompass. Han såg verkligen ut att njuta av hela situationen.
Sadist, tänkte hon och gav sig av i spåret.
Första kontrollen var inte särskilt svår att hitta men sen blev det knivigare. Kartan var svår att tyda och när hon irrat runt ett tag gav hon upp och gick tillbaka mot skolan.
Lektionen var inte på långa vägar slut så hon bestämde sig för att hålla sig undan gympalärarens ögon en stund till och styrde stegen mot den lilla livsmedelbutiken som låg precis bredvid skolan. Hon köpte en chokladbit och satte sig på bänken utanför som skyddades av en stor markis.
I busskuren på andra sidan vägen satt ett par och grovhånglade.
Herregud, skaffa ett hotellrum.
Tjejen var väldigt lättklädd trots vädret, killen var stor och såg vältränad ut. Hon kunde inte se deras ansikten efterom de satt för långt bort, men var det inte något bekant med den där tjejen? Bussen kom och paret reste sig.
Efter en het avskedskyss hoppade killen på bussen och tjejen kom gående tillbaka mot skolan. Hon trodde inte sina ögon när hon fick se vem det var.
Emelie!
Hanna fick en instinktiv lust att gå fram till Emelie och berätta att hon sett allt, men behärskade sig och stirrade ned i knät när hon passerade.
Hon väntade till Emelie hunnit en bit bort, sedan tog hon fram sin mobiltelefon och slog Simons nummer. Han måste få veta.
Flera signaler gick fram men inget svar. Hon skyndade sig tillbaka till omklädningsrummen och bytte om till vanliga skolkläder.
Nästa lektion började snart så hon hoppades att hon skulle hitta Simon utanför lektionssalen.
Det gjorde hon.
När hon rundade hörnet i hög fart sprang hon rätt in i honom, och Emelie.
Skit också.
Varför var hon där? Hon såg forskande på Simon och hans ansiktsuttryck avslöjade definitivt att han fortfarande var arg på henne.
"Hanna? Vad gör du här? sa han irriterat. I vanliga fall kände sig Hanna väldigt obekväm i närheten av Simons andra kompisar men nu var hon så arg och upprörd att hon inte brydde sig om det.
"Jag måste prata med dig."
"Om vad?"
"Inte här, kan du komma en stund?"
"Men jag har lektion nu, förresten varför skulle jag vilja prata med dig?"
Simons syrliga ord träffade som giftpilar i hjärtat. Men det spelade ingen roll nu, han måste få veta. "Snälla?"
Nu klev Emelie som hela tiden stått bredvid Simon med ett litet elakt leende på läpparna, fram och ställde sig framför honom.
"Vet du Hanna. För det var väl så du hette. Jag tor Simon precis sa att han inte ville prata med dig. Så nu tycker jag att du ska gå härifrån. Du stör liksom."
Hanna kände hur hon rodnade. Simon la en hand på Emelies axel.
"Det är ok Emelie. Hanna, vad du än vill säga så kan du säga det här och nu."
"Nej det kan jag inte", sa hon och sneglade lite på Emelie.
"Då är jag inte intresserad", sa han och började gå in i lektonssalen som nu läraren öppnat.
Hanna tvekade ett ögonblick, men ilskan kokade i henne och allt bara slank ut.
"Jag såg Emelie hångla med en annan kille vid busskuren!" Så fort hon var klar och såg Simons kalla blick när han sakta vände sig emot henne, ångrade hon sig.
"Du är ju för fan inte sann! Vad är det för fel på dig? Försvinn härifrån, jag vill aldrig mer se dig!"
De sista orden väste han fram.
"Vad försigår här?"
Läraren för lektionen kom fram och tittade irriterat på Hanna.
"Inget", sa Simon. "Vi var precis klara." Så tog han Emelie i handen och försvann in i klassrummet. Dörren stängdes och Hanna stod ensam kvar.
Huvudet susade och hon kände sig yr och matt. Men framförallt kände hon en sådan enorm förtvivlan att det riste i hela kroppen.
Han trodde inte på henne.
Nej, varför skulle han göra det så som hon reagerat härom kvällen? Nu var allt förstört.
Hon hade definitivt förlorat sin bästa vän för alltid.
Först var hon dock tvungen att härda sig igenom en dubbeltimme gymnastik.
Fysiska aktiviteter var inte Hannas starka sida och det gjorde inte saken bättre att de just den här lektionen skulle ägna sig på orientering. Det kan inte vara hälsosamt tänkte hon buttert när hon snörade gympaskorna och gick ut från omklädningsrummen.
Det hade börjat regna, ett sånt där tätt strilande regn som egentligen bara ser ut som dimma men som gör en genomblöt på några få minuter.
Gympaläraren, som var ny och som Hanna inte kunde namnet på än, stod vid skogsbrynet och delade ut kartor och kompass. Han såg verkligen ut att njuta av hela situationen.
Sadist, tänkte hon och gav sig av i spåret.
Första kontrollen var inte särskilt svår att hitta men sen blev det knivigare. Kartan var svår att tyda och när hon irrat runt ett tag gav hon upp och gick tillbaka mot skolan.
Lektionen var inte på långa vägar slut så hon bestämde sig för att hålla sig undan gympalärarens ögon en stund till och styrde stegen mot den lilla livsmedelbutiken som låg precis bredvid skolan. Hon köpte en chokladbit och satte sig på bänken utanför som skyddades av en stor markis.
I busskuren på andra sidan vägen satt ett par och grovhånglade.
Herregud, skaffa ett hotellrum.
Tjejen var väldigt lättklädd trots vädret, killen var stor och såg vältränad ut. Hon kunde inte se deras ansikten efterom de satt för långt bort, men var det inte något bekant med den där tjejen? Bussen kom och paret reste sig.
Efter en het avskedskyss hoppade killen på bussen och tjejen kom gående tillbaka mot skolan. Hon trodde inte sina ögon när hon fick se vem det var.
Emelie!
Hanna fick en instinktiv lust att gå fram till Emelie och berätta att hon sett allt, men behärskade sig och stirrade ned i knät när hon passerade.
Hon väntade till Emelie hunnit en bit bort, sedan tog hon fram sin mobiltelefon och slog Simons nummer. Han måste få veta.
Flera signaler gick fram men inget svar. Hon skyndade sig tillbaka till omklädningsrummen och bytte om till vanliga skolkläder.
Nästa lektion började snart så hon hoppades att hon skulle hitta Simon utanför lektionssalen.
Det gjorde hon.
När hon rundade hörnet i hög fart sprang hon rätt in i honom, och Emelie.
Skit också.
Varför var hon där? Hon såg forskande på Simon och hans ansiktsuttryck avslöjade definitivt att han fortfarande var arg på henne.
"Hanna? Vad gör du här? sa han irriterat. I vanliga fall kände sig Hanna väldigt obekväm i närheten av Simons andra kompisar men nu var hon så arg och upprörd att hon inte brydde sig om det.
"Jag måste prata med dig."
"Om vad?"
"Inte här, kan du komma en stund?"
"Men jag har lektion nu, förresten varför skulle jag vilja prata med dig?"
Simons syrliga ord träffade som giftpilar i hjärtat. Men det spelade ingen roll nu, han måste få veta. "Snälla?"
Nu klev Emelie som hela tiden stått bredvid Simon med ett litet elakt leende på läpparna, fram och ställde sig framför honom.
"Vet du Hanna. För det var väl så du hette. Jag tor Simon precis sa att han inte ville prata med dig. Så nu tycker jag att du ska gå härifrån. Du stör liksom."
Hanna kände hur hon rodnade. Simon la en hand på Emelies axel.
"Det är ok Emelie. Hanna, vad du än vill säga så kan du säga det här och nu."
"Nej det kan jag inte", sa hon och sneglade lite på Emelie.
"Då är jag inte intresserad", sa han och började gå in i lektonssalen som nu läraren öppnat.
Hanna tvekade ett ögonblick, men ilskan kokade i henne och allt bara slank ut.
"Jag såg Emelie hångla med en annan kille vid busskuren!" Så fort hon var klar och såg Simons kalla blick när han sakta vände sig emot henne, ångrade hon sig.
"Du är ju för fan inte sann! Vad är det för fel på dig? Försvinn härifrån, jag vill aldrig mer se dig!"
De sista orden väste han fram.
"Vad försigår här?"
Läraren för lektionen kom fram och tittade irriterat på Hanna.
"Inget", sa Simon. "Vi var precis klara." Så tog han Emelie i handen och försvann in i klassrummet. Dörren stängdes och Hanna stod ensam kvar.
Huvudet susade och hon kände sig yr och matt. Men framförallt kände hon en sådan enorm förtvivlan att det riste i hela kroppen.
Han trodde inte på henne.
Nej, varför skulle han göra det så som hon reagerat härom kvällen? Nu var allt förstört.
Hon hade definitivt förlorat sin bästa vän för alltid.
Kommentarer
Postat av: Elin
jag är helt beroende av den här novellen kollar in på den flera gånger per dag:D
Postat av: sofia
Snälla!
Skriv fyran NUUUUUU :D
Trackback
