novellen1

För ett tag sedan bad jag er komma med förslag på låttexter som jag kunde skriva om till noveller.
Det var väl lite skralt med förslag men några kom ändå in.
Som första uppdrag valde jag You belong with me av Taylor Swift och här kommer första delen av min version!
Mycket nöje!


Mobilen vibrerade ilsket på nattduksbordet och slet Hanna ur drömmen. Sömndrucket såg hon på displayen.
Simon, naturligtvis.
Vem annars ringer mitt i natten. Hon övervägde att strunta i att svara men ångrade sig och tryckte på den gröna luren.
"Simon, det är fan bäst för dig att det är viktig." Rösten på andra sidan var tyst , nästan viskande. "Jag står utanför, kan jag komma in?" Hon suckade.
"Visst, vänta så öppnar jag." Hon steg upp, drog på sig ett par mjukisbyxor och smög ut i källarkorridoren. Sen ungefär ett år tillbaka hade hon fått tagit över gillestugan och det innebar också en egen ingång vilket skulle visa sig väldigt praktiskt, särskilt vid sådana här tillfällen.
En skarp doft av alkohol slog emot henne när hon öppnade dörren. Simon stod lutad mot den utskjutande garageväggen. Näsan var blodig och runt ena ögat började en begynnande blåtira träda fram, den vita skjortan var sönderriven och fläckig och byxorna var fulla av gräsfläckar.
"Har du slagits igen?"
"Äh det var den där jävla Matte. Kom å käfta om att Emelie skulle ha knullat runt medan jag var på Rhodos."
Det gör hon ju också, tänkte Hanna och tog ett steg åt sidan.
"Kom in, men var tyst. Gå in på toaletten och tvätta av dig. Jag väntar på rummet så länge."

Hanna gick tillbaka till sitt rum och slog sig ned på sängen. Hon visste vad som väntade nu.
Kompis snacket.
Simon skulle häva ur sig vad han tyckte om den där jävla Matte, om hur spänt och jobbigt förhållandet med Emelie var men hur han ändå trodde att han verkligen älskade henne.
De hade det ju så bra ibland. Hanna skulle sitta där och lyssna, stötta komma med goda råd och bara vara världens bästa kompis.
För det var det de var. Bästa kompisar. De hade växt upp tillsammans, två hus ifrån varandra men folk hade sagt att de lika gärna kunnat vara sammanvuxna vid höften när de var små.
De hade gjort allt tillsamman och trots att de egentligen var ganska olika hade deras vänskap aldrig riktigt varit hotad.
Tills nu.
Hanna visst inte riktigt hur det gått till men känslorna för Simon hade liksom ökat, spirat från att bara vara vänskapskänslor till något helt annat. Men vad kunde hon göra åt det? Hon vågade inte tala om för Simon hur hon kände.
Tänk om han skulle bli arg? Säga upp vänskapen helt och hållet. Det skulle vara outhärdligt. Förresten skulle hon aldrig ha en chans.
Simon var den populäraste killen i hela skolan, det fanns inte en tjej som inte trånade efter honom. Sen var hon inte alls hans typ. I alla fall inte om han tittade på Emelies perfekta lekamen. Naturligtvis var den populäraste killen tillsammans med den populäraste tjejen.
Emelie såg ut som en fotomodell på ett tidningsomslag och hon visste om det. Hanna trodde aldrig hon sett Emelie i något annat än korta kjolar och tighta urringade toppar.
Själv ägde inte Hanna en kjol och inga toppar heller för den delen, var hon tvungen att ta på sig något annat än jeans och t-shirt kände hon sig obekväm. Sen hade hon ju ärvt sin mors kropp vilket gjorde att allt som krävde någorlunda former gick fet bort.
I skolan var hon en grå mus. Inte mobbad inte populär, inte någon. Hon hade ganska många kompisar men ingen som var riktigt nära.
Ingen visste att hon Simon var vänner. Inte sedan de börjat gymnasiet i stan. De umgicks aldrig i skolan, varför skulle de? Olika program olika intressen och helt olika umgängeskretsar.
Men ibland, när de satt på varsin sida av matsalen möttes deras blickar och han log och vinkade till henne. I början hade hon skrattat lite och vinkat tillbaka, inte tänkt så mycket på det, men den senaste tiden hade hjärtat slagit volter så fort han sett åt hennes håll och varje gång de träffats efter skolan hade hon känt sig nervös och bortkommen.
Först hade hon blivit arg på sig själv. Det var ju inte klokt, bli kär i sin bästa vän på det där viset. Störtlöjligt!
Men nu var det såhär. Hon kunde inte blunda för sina känslor. Ju mer hon tänkte på det desto mer tyckte hon att de passade för varandra.
Varför inte?
Hon kände honom bättre än någon annan, de kunde prata om allt och hon skulle aldrig behandla honom som Emelie gjorde.
Så varför såg han då inte det? Varför märkte han inte vilken falsk människa Emelie var?
Varför ville Simon inte ha henne lika mycket som hon ville ha honom?

Hanna satt med ryggen vänd mot dörren när han kom in i rummet. Hon kände hur sängen tyngdes ner och hur hans starka grova armar omslöt henne.
Han lutade sitt huvud mot hennes rygg. Hjärtad trummade i bröstet på henne, munnen kändes torr och det var svårt att andas.
Att känna hans hud så nära inpå hennes med bara lite tunnt tyg emellan var näst intill outhärdligt. Hon ville inget hellre än att vända sig mot honom och berätta vad hon egentligen kände.
Men hon satt still och lyssnade.
Lyssnade på Simon som berättade om kvällens bråk och om allt annat som hon visste att han skulle säga. När han var klar frågade han henne om hennes helg och hon talade om det lilla som hänt i hennes händelselösa liv.
Egentligen borde han inte bry sig men ändå satt han där och strök henne över ryggen, lyssnade.
När de båda var för trötta för att prata mer kröp de ner i sängen, tätt ihop och bara var tysta tills de somnade.


Vad tyckte ni? Är ganska nöjd själv faktiskt! =) Jag lägger inte in Taylors text här men den går ju lätt att söka upp på det såkallade internet! Ifall ni vill ha lite background!