novellen1

Jag har förberett mig länge.
Planerat allt in i minsta detalj.
Förutsättningarna att lyckas finns där.
Frågan är bara; Finns den inre styrkan? Svaret kan bara uppdagas om jag försöker.
Jag blundar, tar ett djupt andetag. Fokus nu.
Föremålet för min utmaning står framför mig. Liten och obetydlig ser den ut, men man ska inte låta sig luras av dess oskyldiga yttre.
Den lurar på en näst intill övermänsklig kraft som kommer att kräva all min list.
Jag stretchar lite innan jag börjar, sträcker på armarna, mjukar upp nacken och knäcker fingrarna. Nu är jag redo. Jag tar ett steg fram och greppar min motståndare med båda händerna.
Redan från första början känner jag att detta kommer att bli en mycket tuff match.
Trots  att jag spänner alla mina muskler så har den klart övertaget. Ganska snart börjar min kropp protestera, orken tryter, jag behöver en paus.
Jag backar undan, tycker mig nästan skymta ett litet hånleende.
Ilskan och adrenalinet rinner genast till i min hjärna och jag attackerar ursinnigt!
Fingrarna böjs, knogarna vitnar, smärtan är näst intill outhärdlig.
Då, just då, när jag precis är på vippen att ge upp så får jag syn på det i ögonvrån.
Räddningen! Ett vapen!
Snabbt greppar jag tag i det och med en enda blixtsnabb rörelse stöter jag där det smärtar som mest.
Så, med ett svagt pysande är plötsligt allt över.
Jag har vunnit.
Med ett lätt knyck öppnar jag syltburken.
Nu är det frukost!

Hur gjorde jag? Jo jag petade in en knivspets mellan locket och glaset! Då släpper vacuumet och det lär plätt lätt att öppna vilken envis burk som hellst!