novellen1

Känslan som bubblar runt i magen på honom får det att pirra ut i armarna och ner i benen och gör så att huvudet känns lätt och luftigt. Tusen fjärilar fladdrar i bröstet på honom och han griper hårdare om pappas hand.
Tältet som tornar upp sig framför dem är det största pojken någonsin sett, säkert tusen miljoner gånger större än farmors som han brukar sova i.
Tanten i luckan ler vänligt mot honom men ser samtidigt lite sorgsen ut när hon ger honom en liten röd biljett. Han tar emot den som om det vore något skört och lägger försiktigt ner den i bröstfickan på jackan.
Inne i tältet är det varmt och lite fuktigt.
"Ta av dig jackan" säger pappa när de sätter sig på bänken och han lyder men håller den ändå tätt intill sig så att inte biljetten ska ramla ur och komma bort.
"Pappa?" frågar han och rycker lite i skjortärmen. "Tror du vi får se någon trollkarl?"
"Säkert" skrattar pappa. "Vänta du bara, vänta och se."
Plötsligt blir det alldeles mörkt och pojkens hjärta slår en liten förskräckt volt. Så tänds en ensam strålkastare mot det tjocka röda sammetsdraperiet som täcker ingången till manegen.
Ridån går upp och konfrensiern kommer ut. Med bullrig röst hälsar han alla och särskilt barnen välkomna.
Orkestern börjar spela och ut rusar fem bländvita hästar. De är så vackra där de springer med böjda nackar och manen som flyger efter dem att pojken får en liten klump i halsen. Men hur vackra hästarna än är och hur många konster de än visar upp så kan han ändå inte riktigt konsentrera sig på dem.
När kommer trollkarlen?
Efter hästarna är det dags för akrobaterna. De är så högt upp när de gör sina konster och publiken skriker av förtjusning när en av dem slänger sig handlöst ut för att i nästa sekund fångas upp av sin partner i en trapets.
Allt är verkligen jättebra tänker pojken när han lutar huvudet så långt bak han kan för att se ordentligt.
Men när kommer trollkarlen?
När akrobaterna försvunnit ut kliver konfrensiern fram igen och berättar att nu är det dags för något som alla barn väntat på. Pojken känner hur hjärtat börjar slå snabbare och snabbare.
Nu, äntligen kommer han. Men det är inte trollkarlen som kommer, det är clownerna.
Han blir så besviken att han helt glömmer att titta på dem fast de egentligen är väldigt roliga.
Hela numret sitter han bara och stirrar ner på sina fötter, märker inte ens när de är klara.
Orkestern slutar spela och snart är det alldeles mörkt och tyst. Väldigt länge är det alldeles tyst.
Så länge att många i bubliken tillslut börjar skruva på sig.
Så plötsligt slår en ring av eld upp mitt i manegen och när lågorna sänker sig så står han där. Äntligen!
Pojken tjuter av förtjusning och hoppar upp och ner på bänken. Trollkarlen är lång och smal. Han har en svart kostym på sig och en lång svart mantel, på huvudet har han en hög hatt och på händerna tunna vita handskar.
Ögonen döljs av ett par runda mörka glasögon men när han sveper med blicken över publiken tycker pojken ändå att deras blickar möts för en sekund, han ryser i hela kroppen.
Trollkarlen har en assistent med sig som rullar in en stor låda. Hon är väldigt liten och blek och ser väldigt trött ur tycker pojken.
Assistenten öppnar lådan och hoppar i. Trollkarlen tar fram en lång stav ur ärmen och gör några svepande rörelser över lådan och framstycket faller ner. Lådan är tom.
Fantastiskt!
Trollkarlen gör fler fantastiska trick som får publiken att häpna. Assistenten syns inte till. Som sitt avslutande nummer ber han om hjälp från publiken.
"Någon frivillig?", frågar han och tittar rakt på pojken. Pappa manar honom att gå ner och på darrande ben går han in i mangegen.
Trollkarlen pekar på lådan som assistenten trollades bort i. Pojken kryper ner.
Det är en stor låda och han är liten så det finns gott om utrymme.
Luckan stängs och det blir alldeles mörkt. Han ligger alldeles stilla och väntar spänt på vad som ska hända nu.
Plötsligt försvinner botten under honom och han faller handlöst. Allt går så fort att han inte hinner bli rädd, han landar på något mjukt flera meter längre ner.
Lite omtumlad ser han sig om men det är alldeles mörkt. Vart är han?
Men han är inte rädd.
På Cirkus kan inget farligt hända. Snart kommer det någon och hämtar honom tillbaka till pappa. Han trevar lite i mörkret med händerna men känner inget i sin närhet.
Efter en stund börjar han ändå undra. Varför kommer det ingen? Varför tänder ingen ljuset?
Det är då han känner den. Den tunga varma andedräkten som blåser honom i nacken. 
Doften sticker i näsan, det luktar som när morfar har slaktat en gris på gården.
Det luktar död.
Han känner hur nackhåren reser sig på honom och strupen snörps ihop av skräck. Sakta vänder han sig om. De gula ögonen stirrar på honom och den vita raden av sylvassa tänder lyser i mörkret.
Jackan tänker han. Jag glömde jackan med biljetten.
Han hinner inte skrika...