Utkast
Egentligen vill hon inte alls gå på bio, hon vill sitta hemma på altanen och stirra ut i mörkret tills han kommer tillbaka. Elin skriker till av skräckblandad förtjusning när mördaren oväntat hoppar fram bakom ett hörn, hon hugger tag i Jonnas arm och kramar den hårt när musiken i filmen ökar för att berätta att det läskiga inte är slut riktigt än.
Jonna har ingen aning om vad filmen handlar om, hon kan inte alls koncentrera sig på den. "Vad håller du på med?" viskar Elin irriterat när hon för säkert 20 gången sedan de satt sig tar fram mobilen och tänder displayen.
"Sorry", mumlar hon och stoppar tillbaka den i byxfickan. Varför hör inte Erik av sig? Hon fingrar nervöst på den lilla papperslappen som ligger bredvid mobilen i fickan. Vid det här laget är den så nött att den skulle kunna rasa samman när som hellst.
Två veckor hade gått nu sedan Erik försvann. I två veckor hade hon hållt god min och ljugit lärare, vänner och alla andra som undrat rakt upp i ansiktet. Precis som han bett henne om.
Tillbaka tis den 25:e hade han skrivit men när han ännnu inte dykt upp på torsdagen hade hon varit tvungen att förfalska ännu en lapp fån hans icke existerande föräldrar att ge till lärarna som naturligtvis undrade.
Först influensa och sedan magsjuka! Stackars Erik. Jo hejsan.
Nu var det Söndag, igår hade hon, äntligen, fått ytterligare ett sms. Förlåt, något dök upp, oroa dig inte. Kommer i morgon. Kram.
Kram? Jonna hade varit på vippen att slänga mobilen i väggen när hon läst meddelandet. Kram? När Erik kom tillbaka skulle han minnsan få för Kram.
Hon hade varit sjuk av oro och ett tag funderat på allvar att ringa till polisen. Vad hon nu skulle säga till dem? "
Hej jag vill anmäla min vän försvunnen. Hur han ser ut? Tja, lång, mörkt rufsigt hår, bruna ögon och stora skrattgropar. Men han kan lika gärna ha fyra ben, svans och bita dig, eller kanske stora vingar, näbb och klor." Ha! Hon skulle bli inlåst på hispan innan hon ens hunnit blinka.
Filmen avslutas i ett fyrverkeri av skottsalvor, blod och passionerade kyssar. Hjälten överlevde naturligtvis och Elin pladdrar på om hur otroligt snygg han var när de lämnade bion och går över torget mot parkeringshuset.
Dörren till parkeringshuset är låst och Jonna börjar rota i väskan efter sitt passerkort när någon dyker upp bakom dem. En äldre man i kostym och blankpolerade skor ler vänligt mot dem och drar sitt eget kort i avläsaren. "Varsågod mina damer" säger han och öppnar dörren för dem.
Jonnas bil står längst bort på parkeringen men den syns på lång väg eftersom det är den enda bilen på hela våningen.
Deras steg ekar i väggarna när de skyndar mot bilen och Elin fnittrar hysteriskt. "Vad är det som är så roligt?" "Men hallå?! Såg du inte gubben? Han som släppte in oss. Som han kollad in oss! Värsta äcklet! Tur att han var typ 80 annars hade man ju varit skraj nu!"
I samma ögonblick slår det Jonna. En åttioåring borde inte hunnit från våningsplanet redan. Hon hugger tag i Elins arm. "Stanna! Stå stilla!" väser hon och hennes röst spricker av skräcken som fyller hennes kropp. Hon lyssnar uppmärksamt, men allt är tyst. För tyst.
Elin ser oförstående på henne men hon har inte tid att föklarar nu. Hon ser sig om åt alla håll men ingen syns till.
Kanske hon överreagerar. Men då hör hon den, bilmotorn som vrålar och fyller hela lokalen med ett öronbedövande ljud. Hon snor runt och ser mot uppfarten till den andra våningen precis som en stor svart van svänger runt och riktar stora bländande strålkastare mot dem.
Jonna kisar men ljuset är för starkt så hon kan inte se vem som kör. Förmodligen ingen. Hon kastar en blick mot sin egen bil. De kommer aldrig att hinna. Fan också.
"Vad vill han Jonna?" viskar Elin och Jonna kan höra hur rädd hon är. Den stora vanen är kanske 100 meter bort, hon tar prövande ett steg bakåt och bilen svarar genast med att rulla framåt ett par meter. Det är kört. De kommer aldrig levande härifrån.
De har hittat henne och nu kommer Elin att stryka med också. Nu ångrar Jonna att hon inte berättat något för Elin. Det är ju i alla fall hennes bästa vän. Hon borde ha rätt att veta vad som nu kommer att döda henne, inte för att hon själv förstår riktigt vad de är men ändå.
Hon sneglar mot Elin som chockad stirrar mot vanen. "Han kommer att döda oss" orden slipper ur Elins mun som en svag viskning. Knappt hörbara.
Plötsligt dyker två nya strålkastare upp från uppfarten och med ett vrål dyker en stor pickup upp i hög fart. Den klarar sånär av den skarpa kurvan och pressar sig förbi vanen. Elin skriker av skräck och Jonna blundar och väntar på smällen. Hon kan höra hur bromsarna tjuter och hur någon öppnar en dörr. "Men hoppa in då! Nu!"
Den arga rösten är välbekant och just nu det vackraste hon någonsin hört. Hon öppnar ögonen och ser rakt in i Eriks.
Han sträcker fram sin hand, hon tar den och han sliter in henne i bilen. Hon tar tag i Elin och drar henne med sig. Då har vanen hunnit ifatt dem och med ett brak rammar den pickupen i sidan av flaket. Alla tre kastas runt i förarhytten och Jonna slår huvudet i något hårt.
För ett ögonblick blir hon alldeles groggy och förmår inte flytta sig för Erik som desperat försöker komma tillbaka till pedalerna och ratten.
Bryskt lyfter han upp henne och formligen slänger över henne till baksätet. Vanen har backat undan och gasar upp fart för att ramma dem igen men den här gången hinner Erik undan. "Grinden", flämtar Elin. "Den är stängd, vart är kortet?"
"Behövs inget", muttrar Erik och trycker gaspedalen i botten. "Håll i er", ropar han när de flyger ned för rampen och rakt in i grinden som med ett brak ger vika, en del av den fastnar under bilen och en kaskad av gnistor flyger om den när metallen skrapar i asfalten.
Den lossnar när de svänger ut på huvudgatan och Erik styr skickligt om de få bilar som redan finns där och pickupen rusar genom staden.
Jonna vänder sig om och tittar ut genom bakfönstret. "Han är borta. Sakta ned innan polisen kommer." Motvilligt släpper Erik på gasen och snart kör de i laglig fart.
"Är ni ok?" frågar han och tittar i backspegeln. Jonnas huvud dunkar av smärta. Hon trycker handflatan mot pannan, det känns varmt och klibbigt.
"Jonna", flämtar Elin.
"Du blöder massor."
Något sånt kanske. Vad tycker ni? Är det något att spinna vidare på? Det här är ju lite mitt i historien men det är tänkt att den ska grunda sig lite på novellen Räddad som jag skrev för ett tag sedan. Fast jag har bytt namn på Jacob till Erik. Erik är ny i skolan, sista året på gymnasiet och alla tjejer dras till honom, alla utom Jonna då. Vad Jonna inte vet är att Erik inte alls är den han ser ut att vara och att hon inte heller är den hon tror hon är och att de båda kommer att behöva varandra för att överleva. Det här kommer att bli ett evighetsprojekt men om ja känner att det går bra och om ni vill så lägger jag upp lite utkast och eventuellt kapitel här lite då och då så får ni säga vad ni tycker om den. Så får vi se om det så småningom kan bli någon bok så småningom!
Kram
Ok nu ska vi se.....
Det är något fantasyliknande tror jag men allt är fortfatande väldigt vagt, men det är roligt att skriva den i allfall.
Tänkte höra vad ni tycker så håll utkik i morgon!
Edward del 3
Ute på gatan kisade han mot soluppgången, ljuset stack i ögonen och halsen kändes torr och svullen. Huvudet värkte och han ångrade bittert att han druckit så mycket trots att han inte var van. Han funderade på om han borde letat upp Pattie för att säga adjö men han antog att hon sov.
Det var inte alls långt hem men nu verkade det som om varje steg fick hela kroppen att skälva av smärta och huvudet kändes som om det skulle sprängas. När han svängde in på sin egen gata var han övertygad om att han skulle svimma av matthet och han stannade ett ögonblick för att vila mot en lyktstolpe. Gatan var helt tom såhär tidigt med undantag från en spenslig pojke som kom cyklande med en stor tidingsväska över axeln.
När han fick syn på Edward gjorde han stora ögon och trampade snabbt över till andra sidan gatan.
När han äntligen var hemma var han så svullen i halsen att han knappt kunde svälja. Vatten, han behövde vatten.
Kranen hade inte varit öppnad på flera dagar och smakade bittert av jord och rost men han svepte ändå tre stora glas som skar som knivar när vattnet rann ner i halsen. Han stapplade upp för trappen och stupade sedan i säng.
Han somnade genast och drömde oroligt om män i vita rockar och någon som bar honom, han såg himlen och taklampor i en lång korridor och röster, hela tiden röster som talade oroligt med varandra.
En så märklig dröm. Han ville vakna, försökte vakna men det var som om något höll honom kvar i någon sorts dvala. Febern härjade besinnigslöst i kroppen och han förstod nu att det inte var alkoholen som var orsaken. Han hade drabbats av det oundvikliga, influensan.
Ibland kände han hur något fuktigt och kallt ströks mot hans panna och det verkade som om någon försökte tala med honom. Edward försökte svara, berätta att han hörde dem men läpparna lydde honom inte och vägrade forma sig till ord.
Kroppen kändes så otroligt tung, som om hela han var gjord av cement som tyngde ner honom i sängen. Hjärnan var som insvept i en tjock dimma som gjorde det svårt att tänka klart och hela tiden dunkade pulsen i hans öron som ilskna hammarslag.
En gång hörde han rösterna tydligare och starkare än vanligt och han lyssnade uppmärksamt.
"........fadern gick bort för två veckor sedan....insjuknade snabbt....inte kontaktbar....städerskan fann honom yrandes i sängen.....Mason.....jo, modern också....han har antagligen inte långt kvar....Dr Cullen kunde inget göra.....stackars krake.....så ung......"
Så då var han i allafall inte hemma längre. Fina, snälla, pliktskyldiga Rosa, han borde förstått att hon inte bara kunnat lämna sitt uppdrag sådär, trots att hans mor sagt åt henne att hon inte behövde komma mer.
Edward var ledsen att han missat sin mors bortgång. Han borde ha varit där vid hennes sida. Men vad spelade det för roll egentligen? Han skulle dö nu. Han kände det i hela kroppen. Tankarna blev luddiga och svåra att tyda. Lungorna värkte och vägrade vidga sig tillräckligt för att ge honom nog med syre. Pulsen som han hela tiden hört som en stark fast rytm blev nu mer och mer oregelbunden och svag och han kunde känna hur hans kropp stängde av bit för bit.
Döden närmade sig snabbt och Edward var rädd. Han var inte redo än, det var så mycket han aldrig skulle få uppleva. Första kyssen av en flicka han älskade, giftermål, barn och barnbarn.
Han ville bli gammal se världen förändras runt honom. Inte dö så här, inte nu.
Men det var för sent.
Plötsligt kände han hur något iskallt stacks in under honom och lyfte upp honom. Något förde honom bort, det kändes som om han flög. En kort stund senare låg han åter i en säng, han tvingade med sina sista krafter upp ögonen och såg, en ängel.
Ja, något annat kunde det inte vara. Ängeln var vacker, så oändligt vacker och den log mot honom, sträckte fram en snövit hand och smekte hans kind, den var kall och hård men ändå kändes den len som sammet.
Den böjde sig över honom och viskade något i hans öra. Edward lyssnade och häpnade över rösten som flödade in i hans sinne som det renaste klockspel.
"Jag kan rädda dig Edward. Du kommer att"....ängeln tvekade....."förändras....mycket och det kommer inte att vara enkelt. Men du får leva."
Edward förstod inte vad ängeln menade men tanken på döden skrämmde honom mer än något annat, han log ett matt leende till svar och nickade.
Ängeln såg på honom en sista gång, ansiktet var fortfarande lika vackert men det var sorgset nu. Så la den en hand på Edwards panna och vinklade hans huvud lite åt sidan, böjde sig åter ned och lät sina kalla läppar stryka mot hans hals.
Sedan kom smärtan
Edward del 2
"I mitt yrke kan man inte vara rädd för några smittor inte. Så många olika karlar som jag träffar varje dag så borde jag blivit sjuk för länge sedan, men jag tror jag är immun. Hur som hellst så är det upp till Gud att bestämma när han tänker ta mig. Jag är redo när hellst han vill."
Så tystnade hon. "Jag beklagar sorgen. Din far var en mycket god man. Det han gjorde för att hjälpa mor var verkligen beundransvärt."
Då slog det honom. Han såg in i hennes varma bruna ögon. Jo, det var hon.
Äldre nu naturligtvis och sliten, men nu mindes han. "Patricia", sa han. "Patricia Mendel, min far hjälpte din mor att komma undan från...
Patricia såg allvarlig ut, som om hon mindes något mycket svårt. "Från mannen som borde varit min far och min mors man istället för det monster han verkligen visade sig vara."
Men så sprack hennes ansikte upp i ett stort leende. "Glöm det nu, det är historia. Förresten så är det inte Patricia längre. Du kan kalla mig Pattie. Så, Mr Mason, är ni på väg någon särskilt stans?" Edward svarade inte.
"Åh, kom igen nu Mr Mason. Världen blir knappast dystrare och din dag kan väl knappast bli värre?" Han harklade sig. "Jag antar att ni har rätt i det Miss Mendel." Hon såg uppfordrande på honom. "Jag heter Pattie, ingenting annat." Han log lite. "Bara om jag får heta Edward". Hon skrattade.
"Då så Edward. Följ med mig så dricker vi bort våra sorger för en stund." Edward tvekade. "Dit in?" Orden kom ut något vassare än det var menat men Pattie verkade inte ta illa upp.
"Ja, dit in. Det är inte så farligt som det ser ut och det är det enda stället som serverar rusdrycker nu för tiden. För du har väl druckit förr, har du inte Edward?" "Jo, mumlade han och hoppades att det lät trovärdigt.
Inne på bordellen var det varmt. Cigarröken låg tjock och det luktade fränt av svett och alkohol. Så fort de kom in stegade en kraftig storbystad dam fram mot dem. Hon log ett tandlöst leende mot honom och Edward kände hur det vände sig lite i magen. "Alla rum är upptagna för tillfället, men slå er gärna ned i baren så länge."
Pattie suckade, visade honom till baren och tog fram två små glas och en stor flaska av en billig whiskey. "Det är tyvärr allt jag kan bjuda på, det är inte mycket men den gör sitt jobb lika bra som vilken fin champagne som hellst", skrattade hon. Pattie hällde upp i glasen så att lite av vätskan hamnade på den slitna bardisken och räckte honom glaset.
"Skål, för dystra framtidsutsikter", sa hon och svepte allt i en enda klunk. "Skål", mumlade Edward och försökte göra lika dant. Whiskeyn brände som eld i halsen och gjorde så att ögonen tårades. Han blinkade snabbt för att få bort dem. Pattie såg forskande på honom. "Du är inte så van att dricka va?" "Inte så värst", kved han fram medan han svalde gång på gång för att förindra att allt kom upp igen.
Faktum var att han aldrig provat på rusdrycker, trots att de flesta andra män i hans ålder redan var vana drickare. Edward hade, fram till influensan började sprida sig bara haft ett mål i sikte. Att bli soldat och ansluta till armén, men hans planer hade definitivt grusats när hans far snabbt insjuknat. Han höll fram glaset för en ny påfyllning. Den här gången gick det lättare och spriten värmde hans bröst.
"Men vad har vi här då?" Han hörde den sammetslena djupa rösten samtidigt som han kände hur någon smygit upp alldeles bakom honom. Han vände sig om och möttes av ett par nakna bröst som befann sig bara några centimeter från hans ansikte. Edward kände hur han blev blossande röd och stirrade förläget ned i bardisken. Kvinnan som anslutit till dem lutade sig ännu närmre och granskade honom uppifrån och ned. Hennes nästipp snuddade vid hans hals och hennes varma andedräkt fick huden att knottras på honom.
"Anne, vad håller du på med?" fräste Pattie. "Håll dig undan. Ser du inte att han blir generad?" Kvinnan som tydligen hette Anne suckade och drog sig undan. Edward andades ut.
"Jag förstår", sa hon. "En sådan läckerbit vill du säkert ha för dig själv." Hon släntrade iväg över rummet och försvann upp för en lång trappa. Edward tog sin hatt och hoppade ned från stolen. "Jag ska nog gå nu", mumlade han och började dra sig mot dörren.
Pattie såg vädjande på honom. "Snälla gå inte. Om du går nu måste jag gå i tjänst igen. Snälla, låt mig få vila lite till." Hon såg plötsligt väldigt trött ut och Edward fylldes av ett stort medlidande. Han sjönk ned på stolen igen och Pattie hällde upp ännu ett glas.
Den här gången hade han inga problem med att svälja.
Efter ytterligare några glas började han känna sig rejält berusad och med tanke på att Pattie fnittrade hysteriskt över något han glömt vad det var, gissade han att hon kände lika dant. De pratade länge om triviala saker och Edward kände att han gillade den drömska slöjan som slöt sig runt hans sinne av alkoholen.
"Vet du", fnittrade Pattie efter en lång stund. "Det är nog bäst att du följer med mig upp på ett av rummen innan chefen tvingar dig på en av de andra flickorna." Hon tog hans hand och han vinglade efter henne upp för trappen.
Pattie slank in i ett av de första rummen. Det var litet och grått. Den enda möbleringen bestod av en säng med slitna fläckiga lakan, ett litet bord och en stol som såg ut att vara för bräcklig för att sittas på. Så fort de kom in stängde Pattie dörren.
Hon gick fram till honom och lät ett finger glida längs knapparna på hans skjorta. Hon knäppte upp de översta knapparna och blottade hans bleka hud. Edward stelnade till.
"Pattie, jag borde inte...", började han. Pattie la sin ena hand på hans bröst och den andra handen på hans kind. Hon såg länge in i hans ögon under tystnad. Sen suckade hon.
"Nej det borde du inte och det ska du inte. Jag tyckte bara du såg så trött ut nere vid baren. Du har haft en svår dag och jag gissar att du egentligen inte vill gå hem ensam. Så, jag erbjuder dig en plats att vila ut en stund. Sov bort dina bekymmer ett slag. De lär ändå vara här i morgon också." Edward kände nu också hur otroligt trött han var, ögonlocken var tunga och det var inte bara av att han var berusad, lederna värkte och han kände sig matt i kroppen.
Han tvekade lite med sjönk sedan tacksamt ned på sängkanten.
"Tack Pattie", sa han. "Jag önskar verkligen att vi träffats under andra omständigheter." Hon log och verkade med ens helt nykter. "Man vet aldrig. En vacker dag kanske. Sov nu en stund.
Jag måste gå tillbaka till mina kunder." Hon försvann ut och stängde dörren.
Edward la sig ned och försökte att inte tänkta på vad som tidigare försigått i sängen.
Han blundade och önskade att huvudet skulle sluta snurra. Snart sov han djupt.
När han vaknade var lakanden plaskvåta och hela hans kropp brann av feber.
Hmm...
Var den så dålig?
I can take it you know! =)
Behöver ju kritik annars lär jag mig inget!
Eller kan det vara så att det inte funkar??
Edward Del 1
Min historia handlar om de där sista dagarna innan och lite efter att han blivit vampyr.
Jag vet ju att mitt skrivande inte på någon nivå kan jämföras med Stephanie Meyers briljanta böcker men jag hoppas ändå att ni ska tycka den är läsvärd.
Här kommer första delen i allfall.
Mycket Nöje!
Edward stod på knä bredvid sin far. Han såg det bleka ansiktet som var klibbigt av svett, hörde de korta, rosslande ansträngda andetagen som tycktes bli ytligare och ytligare för varje sekund som gick. Faderns hand kramade fortfarande hans egen hårt men Edward visste att det nu bara handlade om minuter.
Med sin lediga hand doppade han trasan i vattnet igen. Men när han försökte badda sin fars brännheta panna jämrade han sig av smärta som om Edward försökt bränna honom med en eldgaffel och han tog genast bort den.
En sköterska kom in i rummet med ett litet stearinljus i handen. Hon tände det och ställde det på det lilla bordet som stod bredvid huvudändan på sängen. Sköteskan hade munskydd och utförde alla rörelser mycket snabbt och nervöst som om hon inte ville uppehålla sig en sekund mer än nödvändigt i detta dödens rum.
Edward såg sammanbitet på henne när hon skyndade mot dörren. Hon vände sig om och mötte skamset hans blick. "Bara Gud kan lindra hans vånda nu", viskade hon knappt hörbart och smet sedan kvickt ut.
Bara någon minut senare slappnade faderns hand av och de rosslade andetagen stannade och allt blev tyst. Det var över.
Edward korsade sin fars händer över hans bröst, slätade till sängkläderna, tog sin hatt och gick med tunga steg ut ur rummet. Så fort han steg utanför dörren kom sjukhuspersonal skyndande. Det var så det gick till, den döda kroppen måste snabbt ut och brännas tillsammans med sängkläderna.
Allt för att förhindra att smittan spred sig allt för snabbt. Ingen chans till ett farväl eller en vettig begraving.
Men egentligen var det lönlöst. Influensan från Spanien var hänsynslös och bara slumpen verkade avgöra om men klarade sig undan eller inte. Edward visste att hans chanser inte var stora. Hans far var död nu och hans mor låg med svåra feberfrossor på en sal bara några meter längre bort. Han borde gå dit och besöka henne medan hon fortfarande var vid medvetande. Fråga henne vad han ska göra med huset?.
Men just nu ville han bara ut därifrån. Andas frisk, ren levande luft.
Han gick in mot centrum. För bara några månader sedan skulle gatorna vid den här tiden på dagen vara fulla av folk som spran de sista ärendena innan kvällsmaten. Men inte nu, inte sedan sjukdomen kom. Influensan hade skördat många offer och männsikor var rädda för att gå ut. Vissa butiker var helt igenbommade, ibland för att affärerna gick dåligt men ofta för att ägaren helt enkelt dött.
Ett ställe höll dock öppet som vanligt. Bordellen. Musiken skrålade ut genom de halvöppna fönstrena och man kunde ana en svag doft av cigarett och damparfym.
Plötsligt slogs dörren upp och en ung kvinna rumlade ut tillsammans med en äldre herre. "Glöm nu inte er hatt Mr Dawson", fnittrade kvinnan och satte ett slitet plommonstop på mannens kala hjässa. Mannen som var kraftigt berusad tog tag i kvinnans ansikte med båda händerna och kysste henne lite för hårt och lite för sliskigt på munnen.
Milt men ändå bestämt tryckte hon honom ifrån sig och knäppte honom lätt med fingrarna på näsan. "Aja baja Mr Dawson. Din timme är slut. Det där får jag ta några pennys extra för nästa gång." Mannen skrattade ljudligt och vinglade bort mellan husen.
Kvinnan pustade ut och plockade fram en spegel ur den stora kjolen. Hon granskade sitt ansikte, drog håret som hade hamnat fel åt sidan och rättade till den djupt urringade blusen.
Edward betraktade henne där han stod på trottoaren på andra sidan gatan. Han kände igen henne men hade glömt hennes namn. Hon var några år äldre än han och hade tydligen hamnat på glid någon gång under uppväxten, annars tog man inte jobb som bordellflicka.
Kvinnan stoppade tillbaka spegeln och såg upp mot Edward. För ett ögonblick stannade hon upp i sina rörelser och Edward kunde se hur hon rodnade lite, sådär som man kan göra när man blir påkommen med något man inte borde göra. Men sedan samlade hon sig och log emot honom.
"Edward Anthony Mason" sa hon medan hon gick över gatan mot honom. .
"Det var sannerligen inte igår man såg dig."
Skrivpuff 2/5 "att gömma sig"
Jag tror det. Eller står miljontals små troll på min hjässa och sakta
drar ur ett hårstrå i taget? Förmodligen.
Vem är det egentligen som har hällt två liter sand i min mun så att
det känns som om jag aldrig kommer att få bort tungan från gommen
när det väl har klistrat sig fast där?
Kroppen värker. Kan det ha varit en ångvält?
Magen åker bergochdalbana upp och ner, upp och ner. Snäll sluta!
Vad hände igår egentligen?
Jag hade roligt i allafall...det hade jag väl?
Hur kom jag hem? Med vem kom jag hem?
Vem är det som skjuter vassa pilar i mina ögon? Får dom att tåras.
Å, det är visst solen.
Jag drar täcket över huvudet. Kryper långt ner. Kurar ihop mig.
Gömmer mig och hoppas att slagborren, trollen, ångvälten, sanden
och pilarna har försvunnit när jag vaknar nästa gång.....
