novellen1

Halleluja! Äntligen en ny novell! Har börjat på en massa men inte fått den där gnistan som behövs för att skriva färdig dem. Plus att jobbet just nu tar knäcken på mig. Men i helgen så tändes den lilla tänkarlampan i huvudet igen! En fanfic! Jag har ju förut skrivit ett par noveller om Robert Pattinson som person så den här gången tänkte jag försöka mig på att skriva en novell om hans karaktär i Twilight, alltså Edward.
Min historia handlar om de där sista dagarna innan och lite efter att han blivit vampyr.
Jag vet ju att mitt skrivande inte på någon nivå kan jämföras med Stephanie Meyers briljanta böcker men jag hoppas ändå att ni ska tycka den är läsvärd.
Här kommer första delen i allfall.
Mycket Nöje!






Edward stod på knä bredvid sin far. Han såg det bleka ansiktet som var klibbigt av svett, hörde de korta, rosslande ansträngda andetagen som tycktes bli ytligare och ytligare för varje sekund som gick. Faderns hand kramade fortfarande hans egen hårt men Edward visste att det nu bara handlade om minuter.
Med sin lediga hand doppade han trasan i vattnet igen. Men när han försökte badda sin fars brännheta panna jämrade han sig av smärta som om Edward försökt bränna honom med en eldgaffel och han tog genast bort den.
En sköterska kom in i rummet med ett litet stearinljus i handen. Hon tände det och ställde det på det lilla bordet som stod bredvid huvudändan på sängen. Sköteskan hade munskydd och utförde alla rörelser mycket snabbt och nervöst som om hon inte ville uppehålla sig en sekund mer än nödvändigt i detta dödens rum.
Edward såg sammanbitet på henne när hon skyndade mot dörren. Hon vände sig om och mötte skamset hans blick. "Bara Gud kan lindra hans vånda nu", viskade hon knappt hörbart och smet sedan kvickt ut.
Bara någon minut senare slappnade faderns hand av och de rosslade andetagen stannade och allt blev tyst. Det var över.
Edward korsade sin fars händer över hans bröst, slätade till sängkläderna, tog sin hatt och gick med tunga steg ut ur rummet. Så fort han steg utanför dörren kom sjukhuspersonal skyndande. Det var så det gick till, den döda kroppen måste snabbt ut och brännas tillsammans med sängkläderna.
Allt för att förhindra att smittan spred sig allt för snabbt. Ingen chans till ett farväl eller en vettig begraving.
Men egentligen var det lönlöst. Influensan från Spanien var hänsynslös och bara slumpen verkade avgöra om men klarade sig undan eller inte. Edward visste att hans chanser inte var stora.  Hans far var död nu och hans mor låg med svåra feberfrossor på en sal bara några meter längre bort. Han borde gå dit och besöka henne medan hon fortfarande var vid medvetande. Fråga henne vad han ska göra med huset?.
Men just nu ville han bara ut därifrån. Andas frisk, ren levande luft.

Han gick in mot centrum. För bara några månader sedan skulle gatorna vid den här tiden på dagen vara fulla av folk som spran de sista ärendena innan kvällsmaten. Men inte nu, inte sedan sjukdomen kom. Influensan hade skördat många offer och männsikor var rädda för att gå ut. Vissa butiker var helt igenbommade, ibland för att affärerna gick dåligt men ofta för att ägaren helt enkelt dött.
Ett ställe höll dock öppet som vanligt. Bordellen. Musiken skrålade ut genom de halvöppna fönstrena och man kunde ana en svag doft av cigarett och damparfym.
Plötsligt slogs dörren upp och en ung kvinna rumlade ut tillsammans med en äldre herre. "Glöm nu inte er hatt Mr Dawson", fnittrade kvinnan och satte ett slitet plommonstop på mannens kala hjässa. Mannen som var kraftigt berusad tog tag i kvinnans ansikte med båda händerna och kysste henne lite för hårt och lite för sliskigt på munnen.
Milt men ändå bestämt tryckte hon honom ifrån sig och knäppte honom lätt med fingrarna på näsan. "Aja baja Mr Dawson. Din timme är slut. Det där får jag ta några pennys extra för nästa gång." Mannen skrattade ljudligt och vinglade bort mellan husen.
Kvinnan pustade ut och plockade fram en spegel ur den stora kjolen. Hon granskade sitt ansikte, drog håret som hade hamnat fel åt sidan och rättade till den djupt urringade blusen.
Edward betraktade henne där han stod på trottoaren på andra sidan gatan. Han kände igen henne men hade glömt hennes namn. Hon var några år äldre än han och hade tydligen hamnat på glid någon gång under uppväxten, annars tog man inte jobb som bordellflicka.
Kvinnan stoppade tillbaka spegeln och såg upp mot Edward. För ett ögonblick stannade hon upp i sina rörelser och Edward kunde se hur hon rodnade lite, sådär som man kan göra när man blir påkommen med något man inte borde göra. Men sedan samlade hon sig och log emot honom.
"Edward Anthony Mason" sa hon medan hon gick över gatan mot honom. .
"Det var sannerligen inte igår man såg dig."