Edward del 2
Edward tog hastigt ett steg bakåt när hon närmade sig. "Ursäkta mig damen", sa han och sänkte blicken. "Men du bör nog inte komma närmre, min far dog just i influensan och min mor är sjuk." Kvinnan skrattade och fortsatte fram till honom.
"I mitt yrke kan man inte vara rädd för några smittor inte. Så många olika karlar som jag träffar varje dag så borde jag blivit sjuk för länge sedan, men jag tror jag är immun. Hur som hellst så är det upp till Gud att bestämma när han tänker ta mig. Jag är redo när hellst han vill."
Så tystnade hon. "Jag beklagar sorgen. Din far var en mycket god man. Det han gjorde för att hjälpa mor var verkligen beundransvärt."
Då slog det honom. Han såg in i hennes varma bruna ögon. Jo, det var hon.
Äldre nu naturligtvis och sliten, men nu mindes han. "Patricia", sa han. "Patricia Mendel, min far hjälpte din mor att komma undan från...
Patricia såg allvarlig ut, som om hon mindes något mycket svårt. "Från mannen som borde varit min far och min mors man istället för det monster han verkligen visade sig vara."
Men så sprack hennes ansikte upp i ett stort leende. "Glöm det nu, det är historia. Förresten så är det inte Patricia längre. Du kan kalla mig Pattie. Så, Mr Mason, är ni på väg någon särskilt stans?" Edward svarade inte.
"Åh, kom igen nu Mr Mason. Världen blir knappast dystrare och din dag kan väl knappast bli värre?" Han harklade sig. "Jag antar att ni har rätt i det Miss Mendel." Hon såg uppfordrande på honom. "Jag heter Pattie, ingenting annat." Han log lite. "Bara om jag får heta Edward". Hon skrattade.
"Då så Edward. Följ med mig så dricker vi bort våra sorger för en stund." Edward tvekade. "Dit in?" Orden kom ut något vassare än det var menat men Pattie verkade inte ta illa upp.
"Ja, dit in. Det är inte så farligt som det ser ut och det är det enda stället som serverar rusdrycker nu för tiden. För du har väl druckit förr, har du inte Edward?" "Jo, mumlade han och hoppades att det lät trovärdigt.
Inne på bordellen var det varmt. Cigarröken låg tjock och det luktade fränt av svett och alkohol. Så fort de kom in stegade en kraftig storbystad dam fram mot dem. Hon log ett tandlöst leende mot honom och Edward kände hur det vände sig lite i magen. "Alla rum är upptagna för tillfället, men slå er gärna ned i baren så länge."
Pattie suckade, visade honom till baren och tog fram två små glas och en stor flaska av en billig whiskey. "Det är tyvärr allt jag kan bjuda på, det är inte mycket men den gör sitt jobb lika bra som vilken fin champagne som hellst", skrattade hon. Pattie hällde upp i glasen så att lite av vätskan hamnade på den slitna bardisken och räckte honom glaset.
"Skål, för dystra framtidsutsikter", sa hon och svepte allt i en enda klunk. "Skål", mumlade Edward och försökte göra lika dant. Whiskeyn brände som eld i halsen och gjorde så att ögonen tårades. Han blinkade snabbt för att få bort dem. Pattie såg forskande på honom. "Du är inte så van att dricka va?" "Inte så värst", kved han fram medan han svalde gång på gång för att förindra att allt kom upp igen.
Faktum var att han aldrig provat på rusdrycker, trots att de flesta andra män i hans ålder redan var vana drickare. Edward hade, fram till influensan började sprida sig bara haft ett mål i sikte. Att bli soldat och ansluta till armén, men hans planer hade definitivt grusats när hans far snabbt insjuknat. Han höll fram glaset för en ny påfyllning. Den här gången gick det lättare och spriten värmde hans bröst.
"Men vad har vi här då?" Han hörde den sammetslena djupa rösten samtidigt som han kände hur någon smygit upp alldeles bakom honom. Han vände sig om och möttes av ett par nakna bröst som befann sig bara några centimeter från hans ansikte. Edward kände hur han blev blossande röd och stirrade förläget ned i bardisken. Kvinnan som anslutit till dem lutade sig ännu närmre och granskade honom uppifrån och ned. Hennes nästipp snuddade vid hans hals och hennes varma andedräkt fick huden att knottras på honom.
"Anne, vad håller du på med?" fräste Pattie. "Håll dig undan. Ser du inte att han blir generad?" Kvinnan som tydligen hette Anne suckade och drog sig undan. Edward andades ut.
"Jag förstår", sa hon. "En sådan läckerbit vill du säkert ha för dig själv." Hon släntrade iväg över rummet och försvann upp för en lång trappa. Edward tog sin hatt och hoppade ned från stolen. "Jag ska nog gå nu", mumlade han och började dra sig mot dörren.
Pattie såg vädjande på honom. "Snälla gå inte. Om du går nu måste jag gå i tjänst igen. Snälla, låt mig få vila lite till." Hon såg plötsligt väldigt trött ut och Edward fylldes av ett stort medlidande. Han sjönk ned på stolen igen och Pattie hällde upp ännu ett glas.
Den här gången hade han inga problem med att svälja.
Efter ytterligare några glas började han känna sig rejält berusad och med tanke på att Pattie fnittrade hysteriskt över något han glömt vad det var, gissade han att hon kände lika dant. De pratade länge om triviala saker och Edward kände att han gillade den drömska slöjan som slöt sig runt hans sinne av alkoholen.
"Vet du", fnittrade Pattie efter en lång stund. "Det är nog bäst att du följer med mig upp på ett av rummen innan chefen tvingar dig på en av de andra flickorna." Hon tog hans hand och han vinglade efter henne upp för trappen.
Pattie slank in i ett av de första rummen. Det var litet och grått. Den enda möbleringen bestod av en säng med slitna fläckiga lakan, ett litet bord och en stol som såg ut att vara för bräcklig för att sittas på. Så fort de kom in stängde Pattie dörren.
Hon gick fram till honom och lät ett finger glida längs knapparna på hans skjorta. Hon knäppte upp de översta knapparna och blottade hans bleka hud. Edward stelnade till.
"Pattie, jag borde inte...", började han. Pattie la sin ena hand på hans bröst och den andra handen på hans kind. Hon såg länge in i hans ögon under tystnad. Sen suckade hon.
"Nej det borde du inte och det ska du inte. Jag tyckte bara du såg så trött ut nere vid baren. Du har haft en svår dag och jag gissar att du egentligen inte vill gå hem ensam. Så, jag erbjuder dig en plats att vila ut en stund. Sov bort dina bekymmer ett slag. De lär ändå vara här i morgon också." Edward kände nu också hur otroligt trött han var, ögonlocken var tunga och det var inte bara av att han var berusad, lederna värkte och han kände sig matt i kroppen.
Han tvekade lite med sjönk sedan tacksamt ned på sängkanten.
"Tack Pattie", sa han. "Jag önskar verkligen att vi träffats under andra omständigheter." Hon log och verkade med ens helt nykter. "Man vet aldrig. En vacker dag kanske. Sov nu en stund.
Jag måste gå tillbaka till mina kunder." Hon försvann ut och stängde dörren.
Edward la sig ned och försökte att inte tänkta på vad som tidigare försigått i sängen.
Han blundade och önskade att huvudet skulle sluta snurra. Snart sov han djupt.
När han vaknade var lakanden plaskvåta och hela hans kropp brann av feber.
"I mitt yrke kan man inte vara rädd för några smittor inte. Så många olika karlar som jag träffar varje dag så borde jag blivit sjuk för länge sedan, men jag tror jag är immun. Hur som hellst så är det upp till Gud att bestämma när han tänker ta mig. Jag är redo när hellst han vill."
Så tystnade hon. "Jag beklagar sorgen. Din far var en mycket god man. Det han gjorde för att hjälpa mor var verkligen beundransvärt."
Då slog det honom. Han såg in i hennes varma bruna ögon. Jo, det var hon.
Äldre nu naturligtvis och sliten, men nu mindes han. "Patricia", sa han. "Patricia Mendel, min far hjälpte din mor att komma undan från...
Patricia såg allvarlig ut, som om hon mindes något mycket svårt. "Från mannen som borde varit min far och min mors man istället för det monster han verkligen visade sig vara."
Men så sprack hennes ansikte upp i ett stort leende. "Glöm det nu, det är historia. Förresten så är det inte Patricia längre. Du kan kalla mig Pattie. Så, Mr Mason, är ni på väg någon särskilt stans?" Edward svarade inte.
"Åh, kom igen nu Mr Mason. Världen blir knappast dystrare och din dag kan väl knappast bli värre?" Han harklade sig. "Jag antar att ni har rätt i det Miss Mendel." Hon såg uppfordrande på honom. "Jag heter Pattie, ingenting annat." Han log lite. "Bara om jag får heta Edward". Hon skrattade.
"Då så Edward. Följ med mig så dricker vi bort våra sorger för en stund." Edward tvekade. "Dit in?" Orden kom ut något vassare än det var menat men Pattie verkade inte ta illa upp.
"Ja, dit in. Det är inte så farligt som det ser ut och det är det enda stället som serverar rusdrycker nu för tiden. För du har väl druckit förr, har du inte Edward?" "Jo, mumlade han och hoppades att det lät trovärdigt.
Inne på bordellen var det varmt. Cigarröken låg tjock och det luktade fränt av svett och alkohol. Så fort de kom in stegade en kraftig storbystad dam fram mot dem. Hon log ett tandlöst leende mot honom och Edward kände hur det vände sig lite i magen. "Alla rum är upptagna för tillfället, men slå er gärna ned i baren så länge."
Pattie suckade, visade honom till baren och tog fram två små glas och en stor flaska av en billig whiskey. "Det är tyvärr allt jag kan bjuda på, det är inte mycket men den gör sitt jobb lika bra som vilken fin champagne som hellst", skrattade hon. Pattie hällde upp i glasen så att lite av vätskan hamnade på den slitna bardisken och räckte honom glaset.
"Skål, för dystra framtidsutsikter", sa hon och svepte allt i en enda klunk. "Skål", mumlade Edward och försökte göra lika dant. Whiskeyn brände som eld i halsen och gjorde så att ögonen tårades. Han blinkade snabbt för att få bort dem. Pattie såg forskande på honom. "Du är inte så van att dricka va?" "Inte så värst", kved han fram medan han svalde gång på gång för att förindra att allt kom upp igen.
Faktum var att han aldrig provat på rusdrycker, trots att de flesta andra män i hans ålder redan var vana drickare. Edward hade, fram till influensan började sprida sig bara haft ett mål i sikte. Att bli soldat och ansluta till armén, men hans planer hade definitivt grusats när hans far snabbt insjuknat. Han höll fram glaset för en ny påfyllning. Den här gången gick det lättare och spriten värmde hans bröst.
"Men vad har vi här då?" Han hörde den sammetslena djupa rösten samtidigt som han kände hur någon smygit upp alldeles bakom honom. Han vände sig om och möttes av ett par nakna bröst som befann sig bara några centimeter från hans ansikte. Edward kände hur han blev blossande röd och stirrade förläget ned i bardisken. Kvinnan som anslutit till dem lutade sig ännu närmre och granskade honom uppifrån och ned. Hennes nästipp snuddade vid hans hals och hennes varma andedräkt fick huden att knottras på honom.
"Anne, vad håller du på med?" fräste Pattie. "Håll dig undan. Ser du inte att han blir generad?" Kvinnan som tydligen hette Anne suckade och drog sig undan. Edward andades ut.
"Jag förstår", sa hon. "En sådan läckerbit vill du säkert ha för dig själv." Hon släntrade iväg över rummet och försvann upp för en lång trappa. Edward tog sin hatt och hoppade ned från stolen. "Jag ska nog gå nu", mumlade han och började dra sig mot dörren.
Pattie såg vädjande på honom. "Snälla gå inte. Om du går nu måste jag gå i tjänst igen. Snälla, låt mig få vila lite till." Hon såg plötsligt väldigt trött ut och Edward fylldes av ett stort medlidande. Han sjönk ned på stolen igen och Pattie hällde upp ännu ett glas.
Den här gången hade han inga problem med att svälja.
Efter ytterligare några glas började han känna sig rejält berusad och med tanke på att Pattie fnittrade hysteriskt över något han glömt vad det var, gissade han att hon kände lika dant. De pratade länge om triviala saker och Edward kände att han gillade den drömska slöjan som slöt sig runt hans sinne av alkoholen.
"Vet du", fnittrade Pattie efter en lång stund. "Det är nog bäst att du följer med mig upp på ett av rummen innan chefen tvingar dig på en av de andra flickorna." Hon tog hans hand och han vinglade efter henne upp för trappen.
Pattie slank in i ett av de första rummen. Det var litet och grått. Den enda möbleringen bestod av en säng med slitna fläckiga lakan, ett litet bord och en stol som såg ut att vara för bräcklig för att sittas på. Så fort de kom in stängde Pattie dörren.
Hon gick fram till honom och lät ett finger glida längs knapparna på hans skjorta. Hon knäppte upp de översta knapparna och blottade hans bleka hud. Edward stelnade till.
"Pattie, jag borde inte...", började han. Pattie la sin ena hand på hans bröst och den andra handen på hans kind. Hon såg länge in i hans ögon under tystnad. Sen suckade hon.
"Nej det borde du inte och det ska du inte. Jag tyckte bara du såg så trött ut nere vid baren. Du har haft en svår dag och jag gissar att du egentligen inte vill gå hem ensam. Så, jag erbjuder dig en plats att vila ut en stund. Sov bort dina bekymmer ett slag. De lär ändå vara här i morgon också." Edward kände nu också hur otroligt trött han var, ögonlocken var tunga och det var inte bara av att han var berusad, lederna värkte och han kände sig matt i kroppen.
Han tvekade lite med sjönk sedan tacksamt ned på sängkanten.
"Tack Pattie", sa han. "Jag önskar verkligen att vi träffats under andra omständigheter." Hon log och verkade med ens helt nykter. "Man vet aldrig. En vacker dag kanske. Sov nu en stund.
Jag måste gå tillbaka till mina kunder." Hon försvann ut och stängde dörren.
Edward la sig ned och försökte att inte tänkta på vad som tidigare försigått i sängen.
Han blundade och önskade att huvudet skulle sluta snurra. Snart sov han djupt.
När han vaknade var lakanden plaskvåta och hela hans kropp brann av feber.
Kommentarer
Postat av: jovana p
Den var jätte bra, och spänande, har läst den mins tre gånger nu. Älskar den! fast du har glömt skriva in några sådana: "
som när han säger: "jo mumlade han och hoppades att det lät trovärdigt.
om du förstår vad jag menar. Men det var annars jätte bra!
Trackback
