Okej....
Så jag löste det hela med att skaffa mig en till blogg!
tovansskrivpuffar.blogg.se
heter den och kommer innehålla lite smått och gått.
har nu försökt mig på en dikt (skratta inte)!! =)
men där lägger jag kanske upp lite korta historier lite då och då!
check it out!
Sommarlov!
Nu är det som sagt sommar också och då tänkte jag faktiskt låta bloggen ta lite sommarlov. Jag har inte riktigt tid att skriva då jag dels tänkte ägna tid ute i solen och dels just nu läser en sommarkurs om Vampyrer på högskolan! Så jag har lite att stå i. Dessutom tänkte jag fila lite på nya noveller så jag kan lägga in till hösten.
Så räkna inte med några nya inlägg för min del förrän efter vecka 34!
Under tiden får ni jättegärna skicka in egna noveller eller dikter och såklart flera förslag på ämnen jag kan skriva om. Eller så stänger ni helt enkelt av datorn och går ut i solen, tänk på hur lång vinterna var och snart är den här igen så passa på att njut!
KRAM!
Edward del 5
"Men jag kan ju höra dem!? Bilarna, människorna. Allt ljud."
"Vi är ungefär 5 kilometer från staden, men dina sinnen är oerhört skarpa nu. Du måste lära dig att stänga ute sådant du inte behöver höra.
Edward kände sig otålig. Törsten rev som klor i strupen och skrek åt honom att släcka den. Han lyssnade bara med ett halvt öra på hur Carlisle berättade om hans nyfunna förmågor och hur han bäst kunde använda dem.
Plötsligt snappade han upp en svag doft som trängde igenom alla de andra intrycken och genast var det som om allt annat tystnade. Det som han anat inom sig som något mycket farligt tog helt överhanden och han vädrade i luften.
Sedan spran han. Det gick i en rasande fart men han kunde ändå med lätthet undvika trädstammarna som rusade förbi. Han var inte Edward Mason längre. Han var ett rovdjur, ett rovdjur som fått korn på sitt byte och det manade honom att springa ännu snabbare.
Allt var över på ett ögonblick. Den gamle mannen som antagligen var påväg hem genom skogen hann aldrig märka vad som hände. Blodet som fyllde hans mun skänkte en sådan enorm tillfredsställelse att han suckade lyckligt och forstatte dricka från mannens sargade kropp tills han inte längre kunde höra hjärtat slå.
En gren knäcktes och rovdjuret i honom morrade hotfullt. Jag borde ha stoppat honom. Å, den arme mannen. Vad har jag gjort.
Carlisles sorgsna tanke fick Edward att återvända till något av sitt gamla jag igen. Förbluffat såg han på den gamle mannens kropp och sedan på Carlisle. Vreden exploderade i honom.
"Jag är ett monster!" skrek han. "Du har gjort mig till ett monster!"
Med ett vrål kastade han sig mot Carlisle med blottade tänder, men Carlisle vek skickligt undan.
"Du behöver inte vara ett monster Edward. Det finns andra sätt.
"Vad?" Han tog ytterligare ett ursinnigt språng men missade igen.
"Djur" sa Carlisle lugnt. "Vi kan överleva på djurblod. Vi behöver inte döda människor.
Edward stannade upp. I Carlisles tankar såg han vad han menade. "Men hur ska jag kunna välja? Jag hade ju inte något val nu. Jag kunde inte stoppa monstret, ville inte stoppa det.
"Du är nyfödd, dina vampyrinstinkter är för starka för dig. Men du lär dig hantera dem och jag hjälper dig.
Edward fnös. "Jo visst, precis som du gjorde nyss. Han vände om och begav sig tillbaka till stugan.
Trots att han inte alls visste vart han var så var vägen tillbaka lika klar för honom som om han gått där tusentals gånger. Doftspåret efter honom och Carlisle låg som ett färgglatt band som han bara hade att följa.
Nu när han inte längre var lika förblindad av törsten märkte han även en mängd andra doftband som ringlade kors och tvärs genom skogen. Ett av dem korsade hans väg och verkade starkare än de andra. Han slog av på takten och vädrade i luften.
"Det är en hjort." Carlisle hade hunnit ikapp honom. "Ensam hane, ungefär en kilometer österut. Lyssna. Kan du höra den?" Edward koncentrerade sig, försökte stänga ute alla andra ljud. Det var svårt att fokusera, han var fortfarande alldeles för upprörd över det som just hänt.
Irriterad sparkade han till en sten som flög som en projektil och borrade in sig i en tjock trädstam. "Kom" sa Carlisle. "Jag hjälper dig."
Egentligen ville Edward vara själv nu, men törsten hade åter slagit sina kraftiga klor i honom och han följde motvilligt efter. Carlisle pustade ut i sitt sinne och Edward funderade på om han borde tala om för honom att han kunde höra hans tankar, men han lät det bero för nu.
När de kom närmre bytet kunde han plötsligt urskilja dess ljud. Han kunde höra hur klövarna flyttade sig mot de fallna löven, det krasande ljudet av tänder som malde löv och grenar. Han kunde höra hjärtat som pumpade runt flera liter blod i den stora kroppen, det brusade i öronen och kan ville kasta sig efter den genast. Men den här gången hann Carlisle stoppa honom.
"Ett rent och snabbt anfall, för att bespara djuret så mycket lidande som möjligt."
Carlisle var smidig som en katt när han rörde sig genom skogen. Hjorten som stod och betade på ett lövträd hörde honom aldrig och i ett enda mjukt språng var han uppe på dess rygg och vred blixtsnabbt om nacken på den.
Med en djup suck sjönk den till marken. Edward gick tveksamt fram. Något kändes konstigt. Med den gamle mannen hade allt kännts så naturligt, som om han var skapt för att döda och dricka hans blod, det var först när allt var över som han känt någon ånger.
Med hjorten var det annorlunda, konstlat. Han knäböjde bredvid hjorten och strök försiktigt över den mjuka pälsen. Tänderna sjönk lätt igenom det fasta köttet och han började dricka, blodet var varmt som hos människan med det här smakade annorlunda, sött men samtidigt lite bittert.
Törsten brydde sig dock inte om smak så han fortsatte att dricka girigt.
Hjorten var stor och innehöll mycket blod och när han var klar var törsten helt borta. Eftersmaken fick honom dock att grimasera.
"Det smakar inte rätt" sa han till Carlisle. "Nej men det går att överleva på och vi skonar människors liv." Edward förstod vad Carlisle menade och en del av honom höll med, men i samma ögonblick han blivit vampyr så var det som om hans mänskliga sida hade försvunnit in i hans undermedvetna. Ett monster hade tagit över platsen och monstret sa till honom att människor var hans rätta byte.
Tiden gick och även om det ofta var svårt, accepterade Edward sin roll som vampyr. Han blev Carlisles elev och lärde sig behärska sin styrka och kontrollera sina sinne.
Carlsile lärde honom om deras historia, vart det fanns andra vampyrer och vilka som var vegetarianer som de var. Han lärde honom också vart man jagade för att bäst bevara rovdjursbeståndet och hur man undvek vandringsspår där människor gick.
"En dag" sa Carlisle. "Kan du börja interagera med människor igen, men låt dit nyfödda stadie gå över först. Det krävs enorm kontroll för att klara av något sådant."
En dag....så sa han ofta. Men den där dagen tycktes aldrig komma och Edward kände sig mer och mer rastlös. Snart ett år hade gått sedan han förvandlades och han tyckte själv att han hade mer än tillräcklig kontroll över sitt inneboende monster. Han var dessutom nyfiken på hur det var med Pattie. Hade hon klarat sig undan influensavågen. Den var över nu men staden var fortfarande tyngd av dess framfart hade Carlisle rapporterat de gånger han begett sig dit i något ärende.
Edward satt på trappen till den lilla stugan och rullade en sten mellan sina fingrar. Ett lätt tryck och stenen förvandlades till smågrus som föll ned på hans skor.
Fortfarande fascinerades han av den brutala styrka han nu besatt. Han var uttråkad, extremt uttråkad. Med sin superhörsel kunde han höra stadens brus och det drev honom till vansinne. Carlisle var där och han kunde se genom hans sinne hur han samtalade med en man på banken. Samtalet verkade dra ut på tiden och Edward visste att Carlisle dessutom ämnade besöka sjukhuset innan han kom tillbaka.
Tillräckligt med tid för att smita in till stan och tillbaka utan att han skulle märka något.
Klockan närmade sig eftermiddag och molnen låg tunga över himlen, ingen chans att bli upptäckt alltså. Han bestämde sig på bråkdelen av en sekund och bara någon minut senare befann han sig i utkanten av staden.
Doften av människorna slog emot honom som en slägga och han var tvungen att stanna och gripa tag i ett stort klippblock för att inte monstret skulle ta överhanden.
Bäst att inte ta några risker, tänkte han och slutade andas, något han gjorde mest av gammal vana. När dofterna försvann slappnade kroppen av och han fortsatte. På något vis verkade allt annorlunda. Byggnader, platser allt såg ut som det alltid gjort, men ändå inte.
Det var som om allt i hans liv som människa nu bara var en suddig dröm som han hade svårt att minnas. Några saker var dock klara och han styrde stegen mot kyrkogården.
Hela tiden koncentrerade han sig på att inte andas och att gå sakta. Att röra sig i vampyrfart skulle inte vara så lyckat just nu.
Han hälsade inte på människor han råkade möta utan borrade ned blicken i gatan, vågade inte se på dem av rädsla för att anfalla.
Två simpla träkors bredvid varandra, det var vad hans föräldrar fått som sista viloplats. Sorgen vällde fam ur hjärtat när han tänkte på deras öde, men kanske hade det varit till det bästa ändå, för hur hade de klarat förlusten av honom?
Utan en grav att gå till, utan någonstans att sörja, det hade hans mor aldrig klarat av.
Han stannade kvar vid gravarna ända till det mörknade, då tog han farväl av sina föräldrar en sista gång och visste att han aldrig mer skulle besöka platsen.
Han styrde stegen mot nästa mål, bordellen. På andra sidan gatan där han och Pattie mötts för nära nog ett år sedan stannade han och koncentrerade sig.
Först var alla tankar bara ett öronbedövande brus men snart kunde han börja söka efter henne i enskilda mäns huvuden. Han följde hennes dag genom männens ögon och äcklades av allt hon var tvungen att stå ut med.
Strax innan skymningen hade hon lämnat bordellen tillsammans med en medelålders man som var lång och stor. De hade vandrat länge längs gatorna och småpratat med varandra om vardagliga saker och allt hade sett riktigt trivsamt ut, Pattie hade till och med skrattat några gånger. Något hon inte gjort med någon av de andra kunderna.
Mannens tankar hade hela tiden varit ömma och kärleksfulla och Edward gladdes med Pattie. Kanske var detta någon som kunde ta hand om henne. De hade nu vandrat så långt att det var glest mellan bostadshusen och gatorna låg öde.
Pattie tittade på sin armbandsklocka och sa att nu var det dags att återvända, hans tid var ute.
För sent såg Edward den plötsliga förändringen i mannens tankar som plötsligt blev nattsvarta av avund och vrede inför att lämna Pattie till en annan man.
Om inte han fick ha henne för sig själv så skulle ingen annan få henne heller. Han tog ett kraftigt tag om Pattie och kastade henne med huvudet före in i en tegelvägg.
Med ett kvävt skri sjönk hon ihop. Mannen såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen sett honom. Sedan lyfte han upp den medvetslösa Pattie och försvann in i en mörk gränd. Den sjuka hjärnan fick Edward att ryta högt när han rusade fram genom gatorna, för snabb för att någon männsika skulle hinna uppfatta honom.
Han såg hur mannen slöt sina händer om Patties halls och hur hon kämpade för att få luft. Han kunde höra dem nu. Hur hans hjärta dundrade av adrenalin och hur hennes hjärta kämpade för ett sista slag och sedan tystnade. Nej!
Med ett ursinnigt vrål slängde han sig över mannen och slet honom i stycken. Blodet stänkte över honom och fick monstret i honom att jubla. Att den verkliga orsaken till hans agerande var för stackars Patties skull försvann ur hans medvetande i samma stund som de söta dropparna träffade hans bleka läppar.
Det smakade så ljuvligt, så underbart att han för ett ögonblick inte kunde tänka på något annat än att dricka. Blodet sjöng för honom, lockade honom.
En hastig blick på den livlösa Pattie fick honom att komma till sans igen. Hon var död. Han hade inte varit snabb nog för att rädda henne.
Om jag bara sett hans mörka tankar tidigare, kanske vid ett annat tillfälle, då hade jag kanske kunnat rädda henne.
Monstret skrattade hånfullt åt honom. Viskade i hans öra: Nästa gång.... Det var då efter ett års kämpande ot monstret i honom som han släppte guarden.
Monstret jublade ännu högre och tog helt överhanden, människan Edward Mason var besegrad och rovdjuret frustade av styrka.
Det här var hans sanna natur. Han skulle jaga de som jagade och straffa de som straffade. Giftet rann i hans mun och han morrade doft.
Carlisle hade återvänt till stugan nu och upptäckt att han var borta. Det skulle bara ta några ögonblick innan han var där. Edward tog ett språng upp på ett av hustaken och gav sig av ut i natten.
Han hade inga planer på att återvända.....
Edward del 4
Hallelulja äntligen har jag skrivit nästan färdigt! Blev ju som vanligt längre än jag trott men har kommer i allafall näst sista delen. Den sista kommer ut senast tisdag om inget annat händer.
Enjoy!
Smärtan var som inget han någonsin upplevt förr. Den slet honom i bitar. Gnagde på alla lemmar, förlamade honom, förblindade och kramade sakta förståndet ur honom.
Den tog honom med sådan överraskning att han till en början helt glömde bort att andas.
Tillslut kippade han efter luft tills kroppens egen överlevnadsinstinkt tog över och fyllde hans lungor med nytt syre. Smärtan tycktes oändlig och avtog aldrig i styrka.
Tid och rum blev omöjliga att greppa. Hur länge hade det pågått? En timme, tre dagar?
Han visste inte. Han försökte ropa på ängeln. Be den att göra slut på hans plågor, döda honom. Vad som hellst måste vara en befrielse i jämförelse med det här.
Men inga ord kom ur hans strupe, bara ett bottenlöst vrål av pina som ekade inuti hans huvud. Varför var det ingen som hörde honom?
Han försökte lyssna efter ljud utanför sin egen kropp, men bara ansträngningen gjorde att smärtan escalerade brutalt och han fortsatte lyssna till sin egen röst som han nu förstod bara fanns inom honom.
Tillslut slutade han försöka och sjönk in i någon sorts dvala. Ängeln kanske inte var någon ängel tänkte han, kanske det var djävulen. Kanske var det här skärselden som han nu dömts att pinas i all evighet.
Han hade sånär accepterat sitt öde när han började märka små små förändringar. Till en början gick allt oändligt sakta. Skriket i hans huvud avtog så småningom till plågande kvidanden. Ett annat ljud dök upp, ett taktfast hamrande som slog snabbt och lätt. Smärtan började avta.
Edward kände det först längst ut i fingerspetsarna, en stickande känsla som långsamt kröp genom hans händer och armar och vidare ut i kroppen.
Vartefter som smärtan avtog saktade också hammarslagen ned och tystnade, i samma stund tystnade också rösten och smärtan försvann helt.
Till en början kunde han inte förstå att det verkligen var över, det hade pågått så länge, trodde han i allfall att plågorna nästan hade blivit en del av honom. Men nu var det borta.
Tystnaden bröts av en explosion av ljud runt honom. Han kunde höra klappret av hästhovar mot kullersten, bilarnas skramlande motorer, vatten som porlade, papper som prasslade, grenar som knäcktes och överallt röster, de fyllde hans hjärna med sådant oväsen att han kände för att slå händerna för öronen.
Edward vågade ännu inte öppna ögonen av rädsla för att smärtan skulle återkomma, men med tanke på allt ljud gissade han att han befann sig någonstans mitt i staden. Kanske var han fortfarande kvar på sjukhuset även om det inte alls luktade så. Den starka doften av eter som han känt medan han legat sjuk i influensan var borta och istället kunde han känna doften av jord och bark och gammalt damm.
Han rörde försiktigt på händerna, det märkliga var att han inte alls kände sig matt eller öm i kroppen. Med tanke på hur fruktanskvärt smärtorna hade plågat honom borde hans kropp fortfarande försöka hämta sig, men han kände sig starkare och friskare än han någonsin kunde minnas. I minsta rörelse kunde han känna hur de stenhårde musklerna i hans kropp nästan vibrerade under hans hud.
Ett plötsligt ljud helt nära fick honom att stelna till. Det lät som om någon smög runt i rummet, närmade sig honom långsamt, han lyssnade uppmärksamt och kände hur rädslan kröp på honom som en iskall mantel. En hög knäpp alldeles intill örat gjorde att han snabbt och instinktivt slog ut med armen. Näven träffade något som inte kändes som mer än tunt papper men som for in i en vägg med ett öronbedövande brak och han for upp ur sängen och såg sig förskräckt omkring.
De massiva synintrycken som slog emot honom fick honom att totalt tappa fattningen. Han såg allt, väggarna, fönstren, taket, golvet, sängen med den saknade sängstolpen, sängkläderna, stolen i ena hörnet, den lilla högen av sågspån och ved som måste ha varit den saknade sängstolpen, de dubbla dörrarna som stod på glänt, glasskålen som stod på det åttakantiga bordet framför fönstret, spetsduken, trasmattan allt det såg han.
Men också gångarna i trägolvet som skalbaggarna en gång gjort, sprickorna i taket där spindlarna byggt sina bon, den lilla fläcken på tapeten strax ovanför dörrkarmen, gråsuggan som snabbt pilade över golvet och ned i en springa, dammpartiklarna som virvlade runt i solstrålarna som letade sig in mellan de svarta tjocka sammetsgardinerna, de små gruskornen som bildade ett stövelavtryck bredvid sängkanten, allt det såg han också, allt på en och samma gång.
Han vacklade till och slog upp händerna för ansiktet.
Men Edward förmådde inte täcka sina ögon med sina händer, om de nu verkligen var hans. Förbluffat stirrade han på dem, de skimrade som om de vore täckta av tusen och åter tusen diamanter. Han ryggade tillbaka och satte sig tungt på sängkanten.
Händerna slutade genast skimra, med de såg fortfarande inte ut som hans händer. De här var bleka, nästan vita och de såg hårda och omänskliga ut, som marmor.
Han verkar lugnare nu, jag hoppas verkligen att förvandlingen är över. Rösten som trängde in i hans huvud var lika klar som om någon stått alldeles bredvid honom. Edward for med blicken runt i rummet men han var ensam.
"Vem där?" sa han prövande, rädd att rösten inte skulle hålla, men den var mjuk och klar och lät inte alls som hans egen röst. Vad är det som händer med mig?
Dörren öppnades försiktigt. Hur ska jag förklara för honom? Rösten igen.
Mannen som kom in kunde inte beskrivas som annat än förbluffande. Vacker var ett alldeles för svagt ord och Edward kände hur han tappade hakan. Rösten i huvudet pratade nu oavbrutet.
Hans kropp har tagit förvandlingen mycket bra, men han verkar vara lite chockad. Inte konstigt. Hur mycket minns han? Edward stirrade på mannen som stod där helt tyst och betraktade honom avvaktande.
Rösten fortsatte och den tycktes komma från mannen, men hans läppar rörde sig inte. Måste ta det lugnt, inga hastiga rörelser, han är rädd nu och en nyfödd vampyr är stark och opålitlig.
Vampyr? Talade rösten om honom? Plötsligt slog det Edward. Rösten han hörde måste vara mannens tankar, men hur var det möjligt?
"Hur mår du?" Det tog en stund innan Edward förstod att mannen faktiskt talade med honom. "Jag....jag vet inte. Allt känns så märkligt. Är....är jag död?
Det beror på hur man ser på saken.
"Nej du är inte död." "Men jag är inte den jag var?" "Nej." Mannen undvek att möta honom med blicken. Han var nervös, faktiskt lite rädd kunde Edward läsa från hans tankar.
"En vampyr?" Han kunde knappt tro på sina egna ord. "Men det är ju bara fantasi. Sagor som man skrämmer barn med." Mannen vågade sig ett par steg närmare honom och log ett sorgset leende. "Inte mer sagor än spöken och varulvar."
Om du bara visste.
"Men varför? Varför just jag?"
"Jag gjorde det för din mors skull." Mannen som hette Carlisle Cullen berättade hur han var läkare på det sjukhus där hans familj vårdats för influensan och hur hans mor av någon underlig anledning verkat förstå vad han egentligen var.
"På sin dödsbedd bad hon mig att rädda dig som bara jag kunde. Gud förlåte mig för det.
Tanken var både märklig och skrämmande. Vad var det som gav Carlisle sådan ångest för vad han hade gjort?
Plötsligt fördunklades hans sinne av en enorm våg som sköljde över honom, tog tag i hans strupe och satte den i lågor. Edward kved till och föll ned på knä framför Carlisle. Smärtan var helt annorlunda än den han just upplevt. Den här väckte något inom honom. Något mörkt och bestialiskt. Han grävde ned sina fingerspetsar i det massiva trägolvet och plankorna blev till sågspån under hans händer.
"Vad händer med mig?" stönade han.
"Det är törsten. Kom du behöver jaga......"
