GOTT NYTT ÅR!
KRAM
Julstress!
Hej ni tappra själar som läser min blogg! Ville bara meddela att ni inte ska räkna med någon vidare värst uppdatering fram till jul. Jobbet tar knäcken på mig just nu och alla idéer till historier som ligger och pyr i min hjärna får jag gömma in i ett litet hörn för att orka med arbetet. Men efter jul är jag ledig ett tag så då hoppas jag hitta lite tid till att skriva igen.
Ha en riktigt GOD JUL tills dess!
Julaftonsmorgon hos familjen Eriksson 1989
|
||
 |
Becky tar en paus!
Jag har så många andra idéer i huvudet som jag måste få ut innan jag kan sätta mig ner och klura ut en fortsättning.
Men jag KOMMER att fortsätta, så småningom.
Tills dess får ni ha tålamod!
Kram
Jenny
Officiell kärlek
Här kommer en något längre version af Officiell kärlek än den som finns på aftonbladet och robertpattinson.se jag var tvungen att korta ner den lite för att den skulle passa tävlingen, men här har ni originalet. Inte så stor skillnad men mycket nöje ändå!
"Så nu går andra filmen snart upp på biograferna. Kan du beskriva din roll i den här jämfört med första filmen"? Han skruvade lite på sig av obehag. Den här frågan liksom alla andra frågor en trött ointresserad reporter kunde ställa hade han fått tusentals gånger.
I början hade han svarat med entusiasm och inlevelse, men nu slog han bara av hjärnan och upprepade samma inövade fraser om och om igen.
Han kunde allt utantill, när han skulle le, se fundersam ut, lägga in någon vitsig kommentar till och med när han drog handen genom sitt tjocka hår började kännas rutinmässigt och krystat.
Intervjun förlöpte likadant som alla andra och efter precis 10 minuter tackade reportern för sig och gick sin väg.
Klockan var elva på kvällen och det hade varit den sista intervjun för dagen. Han satt kvar i fåtöljen och stirrade på väggen framför sig.
Det hade varit en mycket hektisk dag med intervjuer sedan tidigt på morgonen. När hade han ätit sist? Det måste ha varit någon gång på förmiddagen, men han kände sig inte hungrig.
Han drog fram sitt cigarettpaket ur bakfickan och tände den sista cigaretten.
Förr hade han gått fram till fönstret för att röka men det var inte längre någon idé, det blev alltid sådant kaos på gatan då.
Han slöt ögonen för ett kort ögonblick.
Dörren öppnades och hans manager följd av hans två livvakter klev in.
"Är du redo att åka tillbaka till hotellet"?
Han tittade upp.
"Så redo jag kan bli antar jag".
Han satte på sig jackan och drog kepsen långt ned över ögonen. Ju närmare ytterdörren han kom desto mer kände han hur pulsen ökade, svetten bröt fram hur pannan och halsen kändes torr som en öken.
Hans två livvakter gick på varsin sida om honom och hans manager gick före och tryckte ned handtaget på dörren. Ljudet som slog emot honom var öronbedövande och blixtrarna från kamerorna gjorde det omöjligt att se något.
Någonstans ungefär 10 meter längre fram skymtade limousinen, men vägen dit kändes oändligt lång. Han sneglade upp och genast ökade volymstyrkan markant. Överallt rödgråtna svullna ansikten som tillhörde småtjejer som desperat försökte kasta sig över kravallstaketen för att få en liten skymt av honom.
Plötsligt gav kravallstaketet vika och ett hav av människor vällde emot honom. Hans livvakter sög tag i honom och började plöja sig fram genom den tjocka massan. Överallt händer som rev och slet i hans kläder och hår. Livvakterna gjorde sitt bästa för att hålla folk borta men det var omöjligt. Tillslut lyfte en av dem upp honom och bar honom som ett litet barn de sista metrarna fram till bilen.
Dörren stängdes och chauffören började långsamt sicksacka sig fram.
"Det var värst vad de var på idag hörru", sa chauffören.
"Ja, de är på hugget", skämtade han tillbaka. Han var bra på det, att lägga till ett glatt leende och någon fyndig kommentar. Men sanningen var den att hjärtat fortfarande slog som trumpinnar i bröstet på honom och kan kämpade för att rösten inte skulle spricka.
Det hela var fullständigt absurt.
Men han ångrade inget. Hur kunde han göra det när den där lilla namnteckningen som hade lett honom till denna enorma succé även lett honom till hans livs största kärlek, som just nu låg i hans säng och väntade på honom.
Hotellet var som vanligt omringat av skrikande fans när de kom fram, men chauffören körde direkt ned i garaget och där kunde han via hissen ta sig upp på sitt våningsplan.
Hela våning 10 var stängt för övriga hotellgäster i ett försök att skydda skådespelarna. Men man fick ändå akta sig, papparazzis hade en förmåga att nestla sig in precis överallt.
"Klarar du dig själv härifrån"?, undrade en av livvakterna när hissdörrarna öppnades. Hans svit låg ungefär 15 meter bort.
"Det ska nog gå bra", svarade han artigt och släntrade bort mot dörren. Egentligen hade han velat rusa de sista metrarna, men det skulle väcka misstankar.
Vem som väntade på honom fick absolut inte avslöjas. Tidningarna gissade och kom på den ena rövarhistorien efter den andra.
Han drog upp nyckeln ur fickan och låste upp. Sviten var helt mörk och gardinerna fördragna och han kunde bara svagt urskilja inredningen.
Men han lät ljuset vara släckt, krängde av sig skor och jacka och smög mot sovrummet medan han lät plagg efter plagg falla till golvet. Framme vid sängen kunde han se en liten figur som låg invirad i täcket, hennes långa hår flöt ut över kudden och hon sov djupt.
Han skulle kunna stå där och se på henne i all evighet. Så fulländat vacker och perfekt hon var för honom.
Deras kärlek hade varit näst intill ögonblickligen och det kändes så oerhört skönt att ha henne vid sin sida, om än högst anonymt, när världen såg på. Tidningarna hade skrivit i månader om deras påstådda romans men de hade envist dementerat alla rykten.
En liten stund till ville de ha för sig själva. Förr eller senare skulle sanningen komma fram och den dagen den sorgen.
Han drog försiktigt undan täcket, kröp upp i sängen och lade sig intill henne. Hon gnydde till, vände sig emot honom och utan att öppna ögonen slöt hon sina armar runt honom och kysste honom försiktigt på munnen.
"Shhh, sov vidare du om du vill", viskade han medan han besvarade hennes kyss.
"Är du galen", mumlade hon.
"Hur ofta får vi chansen att vara ensamma i sängen utan ett helt kamerateam som står och tittar på"?
Det var all inbjudan han behövde. Han drog henne ännu närmare sig och började med händer och tunga sakta utforska varje del av hennes kropp. Efteråt låg de tysta i varandras armar tills gryningen ljus sipprade in mellan gardinerna.
"Jag måste gå", viskade hon.
"Nej, snälla, inte än, det måste fortfarande vara natt", mumlade han i hennes hår.
"Klockan är fem på morgonen", fnissade hon. "Snart kommer hela teamet inklampande och det blir mycket att förklara om de hittar mig här i din säng".
"Äh, låt de komma", sa han högt, kastade av sig täcket och hoppade upp på sängen.
"Låt världen veta då, de tror ju ändå sig veta sanningen"! Hon såg på honom och log.
"Men jag vill ha dig för mig själv. I alla fall ett litet tag till. Snälla? Snart nog får jag officiellt dela dig med tusentals fans världen över".
"Dito", sa han och satte sig ner bredvid henne igen.
"Men en liten stund till kan jag väl få ha dig hos mig"? Han slöt henne i sina armar.
"Jag släpper dig aldrig", viskade han i hennes öra.
"Det hoppas jag verkligen inte". Och så kröp de under täcket igen. När hon någon timme senare samlade ihop sina kläder och smög ut genom dörren saknade han henne som vanligt så att det värkte i kroppen.
Han hade inget planerat för förmiddagen så han vände sig om, slöt ögonen och försökte sova. Efter en halvtimme gav han upp.
Han gick upp och tog på sig kläderna, tog fram sin gitarr och satte sig i soffan. Förstrött började han spela på en melodi som hade funnits i hans huvud ett tag nu.
Den fick honom att tänka på henne. Men den lät helt annorlunda på gitarr än han hade tänkt sig och han fick inte alls samma känsla för den.
Han la ifrån sig gitarren, tog telefonen och slog numret ned till receptionen. Samtalet var kort och koncis. Portiern bad at få återkomma strax och mindre än fem minuter senare ringde telefonen. Man meddelade att VIP baren hade ställts i ordnig till hans förfogande.
Han drog på sig sina skor och smög försiktigt ut genom dörren. Våningsplanet var tomt, alla de andra var på olika promotions och intervjuer.
Nere i lobbyn var det också förvånansvärt lugnt. Han drog upp luvan över huvudet och släntrade bort till receptionen.
Portiern nickade med huvudet mot en stängd dörr där hans två livvakter redan stod och väntade. De öppnade dörren och han gled tyst in.
Han log för sig själv. Det hade sina fördelar att vara den hetaste kändisen för tillfället.
Pianot stod uppställt mitt i rummet och en ensam lampa lyste ovanför det. Han satte sig på pallen och drog försiktigt med fingrarna över tangenterna.
Förutom när han var med henne, var det här, bakom ett piano eller med en gitarr i handen han trivdes allra bäst. Musiken hade varit en del av honom så länge han kunde minnas.
Det var hans räddning när det kändes som om hela världen slet i honom.
Han blundade och lät melodin strömma genom hans händer och ner i pianot. Nu lät det precis som han tänkt sig. En text till melodin började ta form i huvudet och han prövade trevande att sjunga några fraser.
Plötsligt hörde han hur dörren slogs upp bakom honom. Han vände sig irriterat om, men frös till när han såg uttrycket i sin managers ögon.
"Vad är det"? Managern svalde hårt.
"Det var en bil, på fel sida av vägen, chauffören hade inte en chans.. Jag vet inte hur skadad…fan också…vad gör vi nu då"?
"Vem har krockat"?, frågade han men han behövde inte vänta på svaret. Han förstod vem det var. Med ett par snabba kliv var han framme vid dörren och hans livvakter hade svårt att hålla samma fart som honom.
Utanför hotellentrén stod mängder av fans och väntade på honom men han såg dem inte.
Ursinnigt tryckte han sig genom skaran och tvingade en taxi att stanna genom att ställa sig i vägen för den mitt på gatan.
Han hoppade snabbt in och livvakterna hade inte en chans att hinna efter honom.
Taxichauffören vände sig surt om för att ge någon spydig kommentar, men ångrade sig snabbt är han såg det sammanbitna ansiktet. Han klarade inte av mer än att väsa fram vart han skulle. Sedan satt han tyst och stirrade ut genom fönstret.
En enda tanke malde genom hand huvud. Hon måste vara ok.
Framför sjukhuset hade redan en mängd journalister samlats. Så fort han steg ut ur bilen flockades de runt honom som hungriga vargar.
Men inget kunde stoppa honom och han slog sig igenom den kompakta massan och in på sjukhuset. I receptionen fick han veta vart hon låg.
"Snälla, försök stoppa dem", sa han lågt och nickade mot horden av journalister som vällde in genom dörrarna. Sen sprang han så fort benen bar honom.
Gode gud säg att hon är ok.
Hon låg i en säng med slutna ögon. Ansiktet var blekt och täckt av blåmärken och torkat blod. Huvudet var täckt av ett tjockt bandage och det långa kastanjebruna håret hängde stripigt ned på hennes axlar. Han stannade i dörröppningen, höll andan, var hon? Nej, hon andades. På darrande ben smög han fram till hennes säng och sjönk ned på kanten.
Han tog hennes slappa hand mellan sina och smekte den ömt.
Först nu vågade han tillåta sig att känna något och alla känslorna vällde som en flodvåg över honom. Han hade aldrig känt sig så rädd, så liten och hjälplös.
Tårarna rann nedför hans kinder men han brydde sig inte om att torka bort dem.
"Jag älskar dig", viskade han, om och om igen.
"Snälla vakna, jag älskar dig".
Hon öppnade sakta ögonen och såg på honom.
Samtidigt stormades rummet av journalister.
Fotoblixtrarna smattrade och ljudvolymen steg av alla frågor.
Men han varken hörde eller såg dem.
Han lutade sig fram, tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne. "Jag älskar dig också", mumlade hon mellan kyssarna.
Och bakom dem ökade blixtrarnas smatter.
Villbråd del 2 "mötet"
Länge sitter han i trädet och betraktar de intet ont anande människor som passerar under honom. Dessa sköra, bräckliga varelser, lika lätta att bryta som en tändsticka.
Tänk om de vetat när de kom hem och kröp ned i sina sängar hur nära döden de kommit ikväll.
Men han rör dem inte. Inte ännu. Inte när de går i grupp. Det blir för söligt.
Blodet hinner kallna och det är för många risker, någon kan hinna skrika.
Så han bidar sin tid. Snart kommer han att få sin chans. Någon är alltid så dumdristig att den går ensam.
Liksom mannen vars blodtömda kropp nu balanserar på en gren bredvid honom.
Natten börjar lida mot tidig gryning. Än så länga har ingen kommit ensam och han bestämmer sig nästan för att ge upp när han hör dem.
Små nätta steg som småspringer åt hans håll.
Även om han ännu inte kan se sitt villebråd kan han direkt avgöra att detta inte är någon 150kilos karl. Nej det här är någon mycket mindre och smidigare och vem det än är så verkar den ha bråttom, han kan höra hur snön virvlar upp för varje steg.
Han spanar ner mot vägen och snart ser han henne komma.
För det är en flicka som kommer.
Hon är ung, kanske åtta tio år och han undrar lite vad någon som hon gör ute vid den här timman. Flickan är klädd i svarta låga klackskor, vita strumpbyxor och en svart knälång klänning, över axlarna har hon en vit tunn sjal och hennes korpsvarta långa hår flyger i vinden när hon nästan dansar fram genom snön.
Trots sin lätta klädsel ser hon inte alls ut att bekommas av kylan. Märkligt tänker han.
Men det spelar egentligen alls ingen roll vem hon är.
För honom är hon bara ännu ett byte.
Flickan närmar sig trädet och saktar ner sina steg. Hon ser sig om som om hon väntar på någon. Helt ljudlöst glider han ner från trädet och träder fram i ljuset.
Flickan stannar till tvärt.
Han ser på henne med sina blodröda ögon och väntar på att skräcken ska uppenbara sig i flickans ögon.
Men inget händer.
Istället står flickan där, helt lugn, orörlig och ser på honom med ett fascinerat uttryck.
Han kommer helt av sig. Minns inte vad det var han skulle göra.
Törsten river fortfarande i hans inre men det är som om något höljt både den och allt annat i en dimma.
"Varför fruktar du mig inte?", frågar han.
Flickan skrattar till och det låter som ett porlande vatten. Hon tar ett steg mot honom och han ryggar genast tillbaka.
Han, fruktar henne. Varför?
Hon stannar och ser trumpet på honom, tar några bestämda kliv fram tills hon är helt nära.
Han kan känna värme från hennes hud, men den är inte lika intensiv som från andra människor.
Han kan känna den söta doften av hennes blod, men den är inte lika frestande som hos andra människor.
Hon tar hans hand i sin och lägger sin handflata mot hans. Flickans hud är nästan lika blek som hans.
"Var inte rädd", säger hon med en röst som klingar som ett klockspel. "Jag vet vad du är och du kommer inte att skada mig."
"Hur vet du?"
Hon fnissar tyst.
"Därför att jag kan känna det här", säger hon och lägger hans hand över sitt hjärta. Han kan känna hur det slår, märkligt sakta.
"Se på mig", säger flickan.
"Jag ser, men förstår inte. Flickan lägger sina händer på hans axlar och manar honom ned på knä i snön.
"Noga", säger hon och fattar tag i hans ansikte med båda händer.
Han stirrar in i hennes ögon. De är mjukt gyllenbruna och ser först helt vanliga ut. Han lutar sig framåt och anstränger blicken. Då, då ser han det. En svag röd cirkel som omger pupillen. För svar för att ses av ett vanligt männsikoöga, nästan för svagt till och med för hans extrema syn.
Men den finns där, ingen tvekan om saken. Han drar häftigt efter andan.
"Ser du nu? Jag är nästan som du", säger hon och ler med hela ansiktet.
"Hur är det möjligt?", viskar han, rösten håller knappt.
"Min mor är som du och min far var människa. Mor väntar på mig därborta", säger hon och pekar på ett skogsparti lite längre bort.
Först då inser han att han känner en annan närvaro. Det är som om flickan förmörkar hans sinnen. Varelsen som kliver fram ur skuggorna är av hans sort.
Men aldrig i sn nästan 500 år långa existens har hans ögon vilat på något så vackert.
Plötsligt är det som om hela hans omvärld försvinner och allt han ser är kvinnan som skrider emot dem som om hon svävade.
Hela hans väsen dras emot henne. Flickan drar lätt i hand hand.
"Kom nu, vi har väntat så länge på dig". När de möts lyfter kvinnan sin kritvita hand och stryker den fjäderlätt mot hans kind. Det känns som om hans mörka tysta hjärta plötsligt vaknar till liv. "Välkommen", säger hon, tar hans andra hand och så försvinner de tre in i natten och han tänker att inget någonsin kommer att bi vad det varit.
VILLEBRÅD
ENJOY!
VILLEBRÅD
Det är kallt.
Säkert minus 20 grader. Han kan känna det i luften, men det var många hundra år sedan kyla kunde bekomma honom. Frosten gnistrar på det knotiga gamla trädet som får agera gömställe för kvällen.
Helt still, som en staty huggen ur marmor sitter han på en av de högsta grenarna och stirrar utefter cyckelbanan.
För tillfället är parken helt öde men snart stänger krogarna i centrum och folk kommer att börja dra sig hemåt.
Han kan höra basen ifrån ljudanläggningarna och det svaga sorlet av människor som pratar och skrattar.
Törsten river i hans bröst och det bränner som eld outhärdligt i hans strupe.
Det var alldeles för länge sedan han jagade. Men han kan heller inte släcka törsten för ofta.
Får inte väcka misstankar.
Nu äntligen hör han fotsteg närma sig. Stora klumpiga steg. Kanske fem minuter bort, kanske längre det är svårt att säga. Han fokuserar blicken mot ljudet.
Snart ser han en figur långt bort på vägen. En stor kraftig karl, säkert 150 kg kommer sakta vinglande.
Mannen stannar till, mumlar något för sig själv och lutar sig sedan tungt mot en lyktstolpe.
Med fumliga fingrar börjar han knäppa upp byxorna men hinner inte och en mörk fläck träder fram längs ena byxbenet. "Hoppsan", muttrar mannen och vinglar vidare utan att bry sig om att dra upp gylfen.
Stanken av sprit, svett och piss slår emot honom och får honom skälva av obehag.
Fullständigt motbjudande.
Men där finns också en annan doft.
En doft som kör över honom som ett godståg och han gräver in fingrarna i grenen han sitter på för att hålla sig kvar. Tålamod, han måste ha tålamod, får inte avslöja sig själv.
Nu har mannen bara några hundra meter kvar.
Han kan höra den ansträngda väsande andningen, hjärtat som målmedvetet pumpar färskt varmt blod runt i den enorma kroppen.
Jag gör honom en tjänst tänker han och hoppar ljudlöst ner på marken.
Hans vita hud får honom nästan att helt smälta in i den snötäckta omgivningen men han håller sig ändå i skuggan en liten stund till.
Han betraktar mannen som nu om möjligt vinglar ännu kraftigare och undrar lite om mannen verkligen ska klara av att ta sig hela vägen fram eller snubbla på sina egna fötter innan.
Inte för att han då skulle missa sin chans att släcka sin törst. Men han har en viss förkärlek för det melodramatiska och effekten blir så mycket mer tillfredsställande om hans offer är någorlunda medveten om vad som väntar.
Nu är mannen framme vid den lilla ljuspölen.
Som en vålnad glider han fram ur skuggan och ställer sig i mannens väg.
Mannen är så berusad att han först inte märker att någon blockerar hand väg utan går så när in i honom.
"Hörreduru", sluddrar han och ser upp på honom.
Reaktionen är ögonblickligen och likadan som alla andras. Först förvåning. Sedan förundran när blicken far över hans nakna hy.
Sedan fasa när blicken fastnar på de rubinröda ögonen.
Han ler ett snett leende när han ser att det går upp för mannen att det här är det sista han ser.
Han tar ett språng upp på mannens axlar och låter tänderna sjunka in i den pulserande venen på halsen. Det smakar lite bittert av alkohol men han känner ändå hur tillfredsställelsen fyller hans själlösa kropp.
Det hela är över på några sekunder.
Mannens tunga kropp faller framåt i snön och lämnar den svagt rosa av det lilla blod som ännu finns kvar.
Han torkar sig om munnen med baksidan av handen.
Långt bort hör han hur människorna börjar vandra hemåt. Han lyfter upp mannens livlösa kropp och tar ett mjukt hopp upp i trädet igen.
Där lägger han kroppen över en tjock gren som kommer att hålla för vikten och riktar åter blicken längs vägen.
Natten är fortfarande ung.
Del 8
Från den dagen hade han uppvaktat henne ivrigt.
Varje morgon låg en ros på hennes fönsterbläck och varje kväll en liten lapp där han skrivit de mest underbara kärleksförklaringar till henne.
Becky hade naturligtvis avfärdat honom i början, men tillslut hade hans envishet och charm fått henne att vackla och den söndagen i kyrkan hade hon diskret placerat en lapp i hans hand.
Några dagar senare meddelade hennes far stolt att självaste sir William Hale ansökt om en audience med honom beträffande hans dotter och han hade gladeligen accepterat.
Bättre och mer välbärgad karl i den här delen av landet gick inte att hitta och nu kunde Becky minsann skatta sig lycklig.
Och lycklig var hon där hon låg med huvudet på Williams bröstkorg och lystnade på hans djupa andetag och hjärtats monotona dunkande. Allt hade varit perfekt om det inte hade varit för mardrömmarna.
De hade startat för några veckor sedan och nu gick det inte en natt utan att hon vaknade kallsvettig och gråtande. Det var samma dröm natt efter natt.
Hon befann sig i någon sorts farkost. Som en vagn som rörde sig framåt helt på egen hand. Det var mörkt och hon kunde knappt se ut. Plötsligt stod ett rådjur framför farkosten.
Det såg på henne med dystra mörka ögon och hon tyckte det var något bekant med djuret.
Sedan började allt snurra och hon kände hur hon kastades fram och tillbaka. Det var inte någon speciellt hemsk eller skrämmande dröm i sig. Men känslan efterlämnade.
Känslan av att något var fruktansvärt fel, att hon inte hörde hemma här på herrgården tillsammans med hennes älskade William fick det att skära i bröstet på henne och hon vaknade alltid med ett kvävt skrik. Men så fort hon var vid fullt medvetande igen försvann den obehagliga känslan in i hennes medvetande och hon avfärdade den som tokiga fantasiet och nervostiet inför det stundande bröllopet.
William sov djupt när Becky försiktigt tog på sig sina kläder igen. Hon snörde livstycket så gott hon kunde och tog en sista titt i spegeln innan hon smet ut och försiktgt stängde dörren. William kunde gott behöva sova en stund.
På lätta fötter småsprang hon genom den långa korridoren.
Just som hon passerade en av dörrarna flashade rådjuret i hennes dröm förbi hennes ögon.
Hon stannade med ett ryck. En obehaglig känsla spred sig i hennes kropp och hon var tvungen att grabba tag i dörrhandtaget för att inte vackla. Hon såg på dörren. Hade hon lagt märke till den förr? Den såg annorlunda ut en de andra dörrarna. Mindre och mer sliten på något vis.
Handtaget kändes iskallt och hon släppte det tvärt. En blixtrande bild av rådjuret sköt genom hennes huvud och fick henne att gny till av rädsla.
Det var något med dörren som fick henne att vilja gå in dit. Med en darrande hand vred hon försiktigt om handtaget. Låst. Varför? Ingen annan dörr i huset var låst vad hon visste.
" Jasså där är du flicka, som jag har letat."
Becky hoppade högt av ljudet och vände sig om. Williams mor såg skarpt på henne. "Vad gör du här? Vart är William? Det passar sig verkligen inte att smita iväg på det där viset.
" William sover, han mår inte bra", sa Becky och stirrade ner i marken.
Mrs Hale var en kall och hård kvinna och hon skrämde Becky, nästan mer än mardrömmarna.
"Mår dåligt. Jo jag tackar", sa Mrs Hale och granskade Becky uppifrån och ner.
"Vänd på dig flicka, du ser ju ut som en sköka." Becky vände sig om och Mrs Hale började snöra om klänningen i ryggen. Hon drog så hårt att Becky knappt fick luft.
"Så, gå nu ned till gästerna och uppför dig som en herrgårdsdam bör", sa Mrs Hale och föste Becky framför sig nedför trappan.
Hon kunde känna Mrs Hales blick bränna i nacken på henne och hon rös av obehag.
