novellen1

Länge sitter han i trädet och betraktar de intet ont anande människor som passerar under honom. Dessa sköra, bräckliga varelser, lika lätta att bryta som en tändsticka.
Tänk om de vetat när de kom hem och kröp ned i sina sängar hur nära döden de kommit ikväll.
 Men han rör dem inte. Inte ännu. Inte när de går i grupp. Det blir för söligt.
Blodet hinner kallna och det är för många risker, någon kan hinna skrika.
Så han bidar sin tid. Snart kommer han att få sin chans. Någon är alltid så dumdristig att den går ensam.
Liksom mannen vars blodtömda kropp nu balanserar på en gren bredvid honom.
Natten börjar lida mot tidig gryning. Än så länga har ingen kommit ensam och han bestämmer sig nästan för att ge upp när han hör dem.
Små nätta steg som småspringer åt hans håll.
Även om han ännu inte kan se sitt villebråd kan han direkt avgöra att detta inte är någon 150kilos karl. Nej det här är någon mycket mindre och smidigare och vem det än är så verkar den ha bråttom, han kan höra hur snön virvlar upp för varje steg.
Han spanar ner mot vägen och snart ser han henne komma.
För det är en flicka som kommer.
Hon är ung, kanske åtta tio år och han undrar lite vad någon som hon gör ute vid den här timman. Flickan är klädd i svarta låga klackskor, vita strumpbyxor och en svart knälång klänning, över axlarna har hon en vit tunn sjal och hennes korpsvarta långa hår flyger i vinden när hon nästan dansar fram genom snön.
 Trots sin lätta klädsel ser hon inte alls ut att bekommas av kylan. Märkligt tänker han.
Men det spelar egentligen alls ingen roll vem hon är.
För honom är hon bara ännu ett byte.
Flickan närmar sig trädet och saktar ner sina steg. Hon ser sig om som om hon väntar på någon. Helt ljudlöst glider han ner från trädet och träder fram i ljuset.
Flickan stannar till tvärt.
Han ser på henne med sina blodröda ögon och väntar på att skräcken ska uppenbara sig i flickans ögon.
Men inget händer.
Istället står flickan där, helt lugn, orörlig och ser på honom med ett fascinerat uttryck.
Han kommer helt av sig. Minns inte vad det var han skulle göra.
Törsten river fortfarande i hans inre men det är som om något höljt både den och allt annat i en dimma.
 "Varför fruktar du mig inte?", frågar han.
Flickan skrattar till och det låter som ett porlande vatten.  Hon tar ett steg mot honom och han ryggar genast tillbaka.
Han, fruktar henne. Varför?
Hon stannar och ser trumpet på honom, tar några bestämda kliv fram tills hon är helt nära.
Han kan känna värme från hennes hud, men den är inte lika intensiv som från andra människor.
Han kan känna den söta doften av hennes blod, men den är inte lika frestande som hos andra människor.
Hon tar hans hand i sin och lägger sin handflata mot hans. Flickans hud är nästan lika blek som hans.
 "Var inte rädd", säger hon med en röst som klingar som ett klockspel. "Jag vet vad du är och du kommer inte att skada mig."
"Hur vet du?"
Hon fnissar tyst.
"Därför att jag kan känna det här", säger hon och lägger hans hand över sitt hjärta. Han kan känna hur det slår, märkligt sakta.
"Se på mig", säger flickan.
 "Jag ser, men förstår inte. Flickan lägger sina händer på hans axlar och manar honom ned på knä i snön.
"Noga", säger hon och fattar tag i hans ansikte med båda händer.
 Han stirrar in i hennes ögon. De är mjukt gyllenbruna och ser först helt vanliga ut. Han lutar sig framåt och anstränger blicken. Då, då ser han det. En svag röd cirkel som omger pupillen. För svar för att ses av ett vanligt männsikoöga, nästan för svagt till och med för hans extrema syn.
Men den finns där, ingen tvekan om saken. Han drar häftigt efter andan.
"Ser du nu? Jag är nästan som du", säger hon och ler med hela ansiktet.
"Hur är det möjligt?", viskar han, rösten håller knappt.
"Min mor är som du och min far var människa. Mor väntar på mig därborta",  säger hon och pekar på ett skogsparti lite längre bort.
Först då inser han att han känner en annan närvaro. Det är som om flickan förmörkar hans sinnen.  Varelsen som kliver fram ur skuggorna är av hans sort.
 Men aldrig i sn nästan 500 år långa existens har hans ögon vilat på något så vackert.
Plötsligt är det som om hela hans omvärld försvinner och allt han ser är kvinnan som skrider emot dem som om hon svävade.
 Hela hans väsen dras emot henne. Flickan drar lätt i hand hand.
 "Kom nu, vi har väntat så länge på dig". När de möts lyfter kvinnan sin kritvita hand och stryker den fjäderlätt mot hans kind. Det känns som om hans mörka tysta hjärta plötsligt vaknar till liv. "Välkommen", säger hon, tar hans andra hand och så försvinner de tre in i natten och han tänker att inget någonsin kommer att bi vad det varit.