Skrämmas och Försoning
SKRÄMMAS
Lisa fnittrade så hon var tvungen att slå händerna för munnen för att inte avslöja dem. Jocke blängde surt på henne där de låg i diket och tryckte. Egentligen hade han inte velat ha henne med men hon hade hotat att skvallra för mamma och då var det inte mycket att göra. Förresten var det nästan Lisa som kommit med idén att skrämma farbror Surpelle.
Ja, egentligen hette han ju Per Gustavsson med det var det aldrig någon unge som sa. Han hade de godaste och saftigaste äpplena i hela grannskapet. Fem trän som dignade av frukt så det skulle räcka gott och väl till alla som ville ha, men i stället för att dela med sig av godsakerna lät han dem falla till marken och ruttna bort och om någon vågade sig in för att palla några skulle han eller hon vara glad om den kom därifrån med bara en rejäl utskällning. Chansen att bli jagad runt halva kvarteret med rottingen var ganska stor.
"Nån borde skrämma tillbaka den där farbror Surpelle", sa Lisa en dag vid frukostbordet. "Skrämma honom så han slutar vara så dum." En idé hade genast börjat spira i Jockes huvud och nu några veckor senare skulle det äntligen ske. Jocke hade tillsammans med Stefan och Anders planerat allt in i minsta detalj. Kartlagt Surpelles vanor och sett ut den perfekta platsen för dådet. I kurvan innan infarten till Surpelles gård.
Där kunde de gömma sig i det djupa diket och eftersom Surpelle inte hade några grannar precis i närheten kunde de vänta där utan att riskera att bli upptäckta. I alla fall trodde de det innan fru Ingemanson kom cyklande på den lilla grusvägen och Lisa inte kunde hålla sig för skratt. I sista sekund hade hon lyckats hejda sig och tanten hade cyklat förbi utan att se åt dom.
Nu satt de där i diket alla fyra och väntade. Stefan hade dragit på sig gummi masken som de köpt i leksaksaffären och små rännilar av svett rann nedför nacken på honom.
"Kommer han inte snart" stönade han och försökte fläkta sig med handen. Jocke tittade på sitt armbandsur. "Han borde vara här när som helst nu. Lunchbingon slutade för en kvart sen."
Knappt hade hann han säga meningen klart förrän de kunde höra Surpelles gamla skraltiga Peugeot komma långt där borta på vägen. Försiktigt kikade de upp ur diket.
"Oj, vad fort han kör", viskade Stefan andlöst. "Jag vet inte om jag törs, tänk om han kör på mig." "Äh", fnyste Anders och knuffade honom lite i sidan. "Du får inte backa ur nu. Vi drog faktiskt lott om vem som skulle görat."
"Ja, var beredd nu", sa Jocke och knuffade lite på Stefan han med. "Skräm honom", kvittrade Lisa som var så uppspelt att hon knappt kunde sitta stilla.
Ljudet från motorn som gnisslade och morrade av ansträngning närmade sig mer och mer och plötsligt kom Surpelle farande runt kröken.
"Nu!!", skrek Jocke och Anders. Stefan hävde sig med ett vrål upp ur diket och skrek i högan sky. "Jag är Big Fooot Aaaahhh!!!!" Han landade bara några centimeter från Peugeoten och var nära att tappa balansen men återfick den i sista sekund.
Bromsarna på den gamla bilen skrek. Bilen krängde några gånger från sida till sida och för en kort stund såg det ut som om Surpelle skulle lyckas få kontroll över bilen igen. Stefan tog av sig masken och vände sig triumferande mot sina vänner som ännu inte vågat sig upp ur diket. Plötsligt hördes ett öronbedövande brak. Sedan blev allt väldigt, väldigt tyst.
Alla vände de sig mot vart ljudet kom ifrån. "Åh nej", pep Lisa och knep ihop ögonen. Peugeoten stod med fören intryckt nästan hela vägen till kupén mot den stora tjocka ekstammen några tiotal meter in på ängen som låg på andra sidan vägen.
Det rykte lite från motorn och någon genomskinlig vätska sipprade ut genom något hål under bilen. Framrutan var krossad och på den med huvudet i en konstig onaturlig vinkel tryckt mot stammen låg farbror Surpelle.
Ingen av dem gick fram till bilen. Det behövdes inte, redan på det här avståndet förstod de alla att han var död.
"Kom", sa Jocke. Han tog Lisa i handen och började snabbt gå längs grusvägen in mot byn. De andra skyndade efter. "Nu åker vi bergis i fängelse", snyftade Anders. "Ja, min pappa kommer slå ihjäl mig när han får veta".
Jocke stannade så häftigt att Lisa nästan för omkull. Han vände sig mot dem och Anders tyckte nästan han såg lite läskig ut när han stirrade på dem med mörka ögon.
"Ingen säger något, till någon", väste han fram mellan sammanbitna tänder. "Men", började Lisa. "Ingen!", röt Jocke och knuffade ner henne i gruset. "Ett ord till någon Lisa och jag dränker Missans kattungar i ån. Du säger inte ett pip om det här, förstått?" Lisa började gråta men nickade ändå och reste sig och borstade bort gruset från sina skrapade knän.
Resten av vägen hem gick de alla tysta. När de skulle skiljas åt sa ingen Hej då eller Vi ses i morgon eller något sådant. Anders och Stefan gick åt sitt håll och Jocke och Lisa gick åt sitt.
Bara sådär.
Mamma stod i köket och lagade mat när de kom in. "Hej ungar" sa hon glatt. "Vad har ni haft för er idag då?" Lisa sneglade lite på sin bror och han nöp henne i sidan. "Inget", sa hon snabbt och satte sig vid bordet.
Mamma började duka fram maten. "Det var värst vad i ser molokna ut då." Hon såg undrande på dem, men så sken hon upp. "Jag vet nog vad som kan muntra upp er." Hon gick fram till ugnen och plockade ut något.
"En rykande färsk äppelpaj till efterrätt kanske? Jag gick över till Gustavsson i morse och frågade om jag inte kunde få köpa några äpplen av honom och han gav mig en hel kasse. Han var bara glad att bli av med dom och sa att bara vi säger till innan så är det bara att plocka mer. Så nu kan vi äta äppelpaj och kräm hela sommaren. Bra va?"
Jocke såg på sin mamma och pressade fram ett leende. Lisa fortsatte att stirra ned i tallriken.
FÖRSONING
Regnet vräker ner. Tynger ner gräset runt om henne och bildar små pölar i asfalten framför henne. T-shirten klibbar fast på ryggen och små små droppar vatten blandat med svett rinner sakta ned för hårstråna och forstätter ned för näsryggen, droppar ned på knäna som hon har dragit upp under hakan.
Hon lägger armarna runt sina smala ben och gungar sakta sig själv fram och tillbaka. Försöker återhämta andan, orkar inte springa mer. Då kommer tårarna. Skammen, smärtan och förlusten rister i kroppen får henne att skaka av gråt.
Någon passerar henne med cykel. Stannar inte till, bara fortsätter att trampa. Hon är osynlig. Lika bra det. Lika bra att inte finnas till. Kanske saknaden blir lättare då. Det har bara gått en halvtimme sedan hon smällde igen dörren, sedan hon rusade ut från porten, sedan hon såg den sårade, frågande, vackra underbara blicken för sista gången.
Bara en halvtimme sedan hon förstörde allt.
Insikten får henne att stöna till och pressa hakan hårdare mot knäskålarna.
Hon hade övervägt att hålla mun. Inte berätta något om sitt förflutna. Bara låta allt vara så underbart och lyckligt som det var och hoppas att han aldrig skulle få reda på något. Men hon kunde inte ljuga. Aldrig ljuga mer, det hade hon lovat sig själv och nu, var allt över.
Regnet tilltar ytterligare och slår ilsket ned i ljudliga plask över hela kroppen. Han hade inte skrikit åt henne, inte gråtit, inte skällt, inte bett henne att dra åt helvete. Det behövdes inte, hon förstod. Förstod att han aldrig ville se henne igen. Så hon sprang. Sprang tills benen vek sig av utmattning och hon sjönk ihop här i gräset.
Tårarna vill inte sluta rinna och regnet vill inte sluta falla.
En hand på hennes skuldra får henne att hoppa till och hon tittar skrämt upp. Han är lika våt som hon och nästan lika andfådd. Hon ryggar tillbaka lite, förstår inte. Men han tar hennes händer och drar upp henne på fötter. Hon stirrar ned i marken, vill inte möta hans blick. Väntar på det slutgiltiga.
Hans hand under hennes haka, försiktigt lyfter hennes huvud så att hennes ögon måste möta hans. Inget hat, ingen avsky, bara....förståelse, kärlek och försoning. Varför?
Ett litet leende blixtrar snabbt till över hans läppar och han böjer sig ned, placerar dem mjukt på hennes panna. Gravitationen slår sina klor i henne och hon dras mot marken. Men hans starka armar fångar upp henne, lyfter henne i sin famn, håller henne tätt intill och hon borrar in näsan i hans hals. Drar in hans doft i ett djupt skälvande andetag.
"Förlåt", viskar hon i hans öra så tyst att orden knappt kommer ut. Han skrattar lite. "Dumma lilla älskade flicka."
