Del 5
Hon öppnade dörren och klev ut i en lång korridår. Rummet låg i ena enden av korridåren som var mörk och smal och kantades av fotografier av allvarliga män i frack och kravatt. Ungefär varannan meter fanns en ny dörr likadan som hennes och längs golvet löpte en mörkgrön tjock matta. Becky smög försiktigt förbi dörrarna. Korridåren svängde tvärt till höger och avslutades med en bred trappa.
Hon var tvungen att stanna där på trappavsatsen och vila.
Svetten rann längs ryggen och hon kände sig illamående.
Hon höll sig i den tjocka ledstången och tog sakta ett steg i taget. Trappan gick i en stor båga ned till en enorm hall med rutigt golv och mörk mahognypanel på väggarna, inga möbler bara ännu fler tavlor.
Becky såg en lång stund på den massiva ytterdörren. Skulle hon chansa och ge sig av?
Ge sig av vart? Hon visste ju inte vart hon var och William hade rätt, hon var inte i kondition att gå någonstans än.
Hon såg sig om och ett plötsligt skrammel avslöjade vart köket måste vara. Hon smög sig försiktigt fram och gläntade på dörren.
William stod lutad över en stor spis med ryggen åt henne.
En ilning av smärta i kroppen fick henne att stöna till och han vände sig om med ett ryck. På två långa steg var han framme vid henne, tog henne under armen och ledde henne försiktigt till en stol vid ett gigantiskt matbord.
"Du borde inte vara uppe", mumlade han och återgick till spisen. Hon betraktade honom och var tvungen att skratta till, trots att smärtan då blev näst intill outhärdlig, när hon såg hans tafatta försök att steka ägg och bacon.
"Det luktar gott", sa hon artigt och såg på den svarta röken som steg upp mot taket. Han såg besvärat på henne.
"Jag tror det finns lite bröd i skafferiet", sa han och tog stekpannan av spisen och satte den fräsande i diskhon.
"Ja de är kanske enklast så", fnissade hon.
"Förlåt", sa han. "Jag är en usel kock."
William såg plötsligt sorgsen ut.
"Jag lovar att jag ska ta hand om dig, Becky. Du behöver inte vara orolig." Han tittade ut genom fönstret och Becky tyckte det såg ut som om han såg bortom det som var verkligt.
"Du har redan tagit hand om mig på bästa sätt", sa hon. "Förresten borde jag be om ursäkt för att jag betedde mig som om jag sett ett spöke där uppe.
" Hah!" William skrattade till och fingrade nervöst på en kaffekopp.
"Snart måste de ha lagat telefonledningarna och då kan vi ringa efter hjälp. Du har väl säkert någon som undrar vart du är också?"
William såg ned i golvet. "Inte precis, och det kan nog dröja innan du kan ringa någon. Huset ligger så avsides så det kan ta ett tag innan de hinner laga telefonledningarna."
"Hur länge?"
"Nån vecka kanske."
"Nån vecka!" Becky for upp , men ångrade sig snabbt. William var genast där och stöttade henne. "Jag tror du har fått nog för idag", sa han och lyfte upp henne i sina armar och bar upp henne till sovrummet. Becky ville protestera, men hon kände sig underligt trygg i hans armar och en överväldigande trötthethet sköljde över henne. Hon sov innan hon landade på kudden.
Hon var tvungen att stanna där på trappavsatsen och vila.
Svetten rann längs ryggen och hon kände sig illamående.
Hon höll sig i den tjocka ledstången och tog sakta ett steg i taget. Trappan gick i en stor båga ned till en enorm hall med rutigt golv och mörk mahognypanel på väggarna, inga möbler bara ännu fler tavlor.
Becky såg en lång stund på den massiva ytterdörren. Skulle hon chansa och ge sig av?
Ge sig av vart? Hon visste ju inte vart hon var och William hade rätt, hon var inte i kondition att gå någonstans än.
Hon såg sig om och ett plötsligt skrammel avslöjade vart köket måste vara. Hon smög sig försiktigt fram och gläntade på dörren.
William stod lutad över en stor spis med ryggen åt henne.
En ilning av smärta i kroppen fick henne att stöna till och han vände sig om med ett ryck. På två långa steg var han framme vid henne, tog henne under armen och ledde henne försiktigt till en stol vid ett gigantiskt matbord.
"Du borde inte vara uppe", mumlade han och återgick till spisen. Hon betraktade honom och var tvungen att skratta till, trots att smärtan då blev näst intill outhärdlig, när hon såg hans tafatta försök att steka ägg och bacon.
"Det luktar gott", sa hon artigt och såg på den svarta röken som steg upp mot taket. Han såg besvärat på henne.
"Jag tror det finns lite bröd i skafferiet", sa han och tog stekpannan av spisen och satte den fräsande i diskhon.
"Ja de är kanske enklast så", fnissade hon.
"Förlåt", sa han. "Jag är en usel kock."
William såg plötsligt sorgsen ut.
"Jag lovar att jag ska ta hand om dig, Becky. Du behöver inte vara orolig." Han tittade ut genom fönstret och Becky tyckte det såg ut som om han såg bortom det som var verkligt.
"Du har redan tagit hand om mig på bästa sätt", sa hon. "Förresten borde jag be om ursäkt för att jag betedde mig som om jag sett ett spöke där uppe.
" Hah!" William skrattade till och fingrade nervöst på en kaffekopp.
"Snart måste de ha lagat telefonledningarna och då kan vi ringa efter hjälp. Du har väl säkert någon som undrar vart du är också?"
William såg ned i golvet. "Inte precis, och det kan nog dröja innan du kan ringa någon. Huset ligger så avsides så det kan ta ett tag innan de hinner laga telefonledningarna."
"Hur länge?"
"Nån vecka kanske."
"Nån vecka!" Becky for upp , men ångrade sig snabbt. William var genast där och stöttade henne. "Jag tror du har fått nog för idag", sa han och lyfte upp henne i sina armar och bar upp henne till sovrummet. Becky ville protestera, men hon kände sig underligt trygg i hans armar och en överväldigande trötthethet sköljde över henne. Hon sov innan hon landade på kudden.
Kommentarer
Trackback
