Bäckahästen
Gick en kurs som heter "Att skriva för barn och ungdom"
Detta är min slut uppgift! Om det är någon som fortfarande går in här så läs gärna...
Detta är min slut uppgift! Om det är någon som fortfarande går in här så läs gärna...
*Lyss vid din eld i natt
Du hör ett sorl ett viskande i kör
Det är oknytt som tassar, viskar fnassar lätt
Du märker gott på alla sätt
Du är ej ensam här…
Emma tittar på den broderade tavlan som hänger i mormors kök. Bilden föreställer en eldplats i en skog. Lågorna stiger högt mot skogens svarta silhuett och runt om den dansar otydliga mörka skuggor. Texten som står under bilden får henne alltid att rysa lite.
”Fryser du gumman?” Mormor tittar upp från sitt korsord vid köksbordet och sträcker sig genast efter filten som ligger vikt över armstödet på den gamla kökssoffan. ”Ingen fara”, men Emma tar ändå tacksamt emot den och sveper den om axlarna. För visst är det kallt, vintern i år är den kallaste i mannaminne sägs det. Egentligen borde väl Emma tycka att det är tråkigt här hos mormor som är över 80 år gammal. Men ända sedan hennes mamma gick bort i en tragisk bilolycka när Emma bara var fem år så har mormor varit mer som en mamma än en mormor tycker Emma. Det är skönt att sitta där i köket och lyssna på klockpendeln som slår fram och tillbaka. Vinden dånar utanför fönstret och plötsligt slocknar alla lampor och det blir mörkt sånär som på det lilla stearinljuset som är tänt mitt på bordet. ”Kära nån då!” utbrister mormor och slår ihop händerna. Hon reser sig från stolen och rätar långsamt ut sin gamla kropp.
Strömlöst blir det inte så ofta när man bor inne i stan som Emma gör och det är lite läskigt när det blir sådär mörkt. Men mormor är van och snart sitter de båda i kökssoffan med varsin kopp varm choklad som mormor kokat på sitt lilla stormkök. Det lilla ljuset på bordet har fått hjälp av flera andra som mormor placerat ut runt om i köket och på fatet framför dem ligger både bullar och kakor. Emma kollar sin mobil, men här finns nästan aldrig någon täckning och särskilt inte i en storm.
Timmarna går, mormor kan många kortspel som hon lärt Emma och de spelar och skrattar och lägger på sig fler filtar för att hålla sig varma. Ibland sitter de tysta och lyssnar på stormen och då är det som om mormor försvinner lite med blicken men Emma frågar inget.
När de spelat vändtia och plump och hej knekt för säkert tionde gången plockar mormor plötsligt undan kortleken och ser på Emma. Det är något annorlunda med henne men Emma kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. ”Hördu nu orkar jag då rakt inte spela mer kort ikväll!” utbrister hon och reser sig från bordet. ”Klockan är mycket och det verkar inte som om strömmen tänker komma tillbaka någon gång snart. Ta och gör dig i ordning för sängen du så går jag och tänder kaminen i sovrummet.”
Emma sätter ner fötterna på det iskalla golvet och skyndar bort till toaletten. När hon kommer in i sovrummet sprakar det redan skönt i kaminen och värmen sprider sig i rummet. När Emma bor hos mormor sover de i samma rum. Emma i en tältsäng vid dörren och mormor i sin stora gamla säng med höga grova sängstolpar i riktigt massivt trä. Morfar hade visst byggt den för massor av år sedan.
Men nu sitter mormor i sin gungstol vid fönstret och blickar ut över skogen där träden nästan ligger ned av tyngden från vinden. ”Vad är det mormor? Är det någe fel?” Hon verkar så frånvarande nu. Mormor rycker till lite som om Emma väcker henne från djupa tankar. ”Oj! Jag hörde visst inte att du kom in. Ta du och kryp ned i min säng i natt. Den är stor nog för oss båda och den står närmare kaminen där det är varmt och gott.”
Det har Emma inget alls emot utan kryper tacksamt ned mellan mormors tjocka duntäcken. Det känns nästan som att bli kramad av tyngden. Mormor fortsätter att sitta tyst och stirra ut genom fönstret. Hon suckar, hela hennes kropp skälver och ögonen blir blanka av tårar. På ett ögonblick är Emma uppe och framme vid gungstolen. ”Vad är det mormor? Är något fel?
Mormor ser så liten och trött ut och så obeskrivligt ledsen att det hugger till i bröstet på Emma. ”Åh det är ingen fara med mig hjärtat. Ingen fara alls, kryp ned i sängen igen du.”
Emma tvekar, törs inte riktigt lämna hennes sida. Men mormor är envis och Emma går tillbaka till sängen. ”Allt kommer tillbaka när stormen kommer förstår då. Alla minnen, alla hemska bilder.” Hon suckar och tystnar igen. Emma väntar. Stämningen i rummet är helt annorlunda nu. Tryckt och ansträngd som om något väntar på att hända. Efter en stund slutar mormor att gunga på sin gungstol och knarrandet som fyllt rummet tystnar tvärt. Hon vänder sig mot Emma.
”Har jag berättat för dig om Bäckahästen någon gång Emma?” Hennes röst darrar lite och hon torkar sina fuktiga ögon med baksidan av handen. ”Bäckahästen? Nej det tror jag inte, vad är det för något? Mormor berättade ofta historier och sagor för Emma, men något sådant hade hon aldrig hört talas om. ”Nåja”, suckar mormor. ”Du är så pass gammal nu att det är dags att du får höra. Emma sitter ändå tyst och lyssnar när mormor börjar berätta. Långsamt, lite sävligt som om orden egentligen inte vill sägas.
”Du vet”, sa hon. ”Att jag växte upp i en by inte alls långt härifrån?” Emma nickar, historierna om mormors uppväxt har hon hört många gånger.
– Nå det här var i mitten av 50-talet och jag var väl i din ålder. Bara tio år efter andra världskriget och livet på landsbygden var kärvt. Det var ofta fattigt och alla fick hjälpa till med vad de kunde för att få det dagliga livet att gå ihop. Ja, min familj hade det väl förhållandevis ganska bra. Vi hade en stor gård med kor, får och grisar som vi kunde få både mat och kläder från.
Min far odlade potatis på stora åkrar som han skördade och sålde på marknaden och ullen som blev över från fåren stickade min mor kläder av som hon sedan skänkte till de riktigt fattiga familjerna inne i staden.
Vi hade så vi klarade oss men någon extra lyx det hade vi då rakt inte råd med. Mor sa alltid hur lyckligt lottade vi var och att vi skulle vara tacksamma för det Gud givit oss. Visst var jag tacksam och glad men precis som alla andra tonåringar i alla tider hade också jag drömmar. Jag drömde om ett alldeles eget djur, något som var mitt och som inte bara fyllde ett nödvändigt syfte. Det låter kanske lite märkligt, hela vår gård var ju full av djur som jag hade tillgång till när som helst. Men grisar, kor och får är inte särskilt sällskapliga av sig, våra hundar var vakthundar och hade ett jobb att sköta och våra katter bodde i ladugården och var bara intresserade av att jaga möss. Helst av allt önskade jag mig en häst. Inte en tung och klumpig arbetshäst som de som drog timmer i skogen utan en hög, ståtlig och smäcker ridhäst, som såna jag sett på bild i tidningarna. En hopphäst eller kanske en galoppör eller ett exotiskt fullblod. Jag hade en bok med olika hästraser i som min far bytt till sig på marknaden och från den ritade jag hundratals bilder som jag tapetserade alla mina väggar med! Att drömmen skulle slå in visste jag ju naturligtvis var omöjligt men ändå så drömde jag och hoppades.
En morgon vaknade jag långt in på förmiddagen. Skolan var stängd för sommaren och jag skulle egentligen hjälpa till extra mycket hemma. Men mor var snäll och lät mig sova lite extra om dagarna. Jag visste först inte vad som väckt mig, men så hörde jag oväsen från gårdsplanen. Någon skrek och det lät som om flera djur trampade runt. Jag tänkte att korna måste kommit lösa och skyndade mig att komma i kläder för att gå ut och hjälpa till.
Väl ute på trappan blev jag stående och bara gapade. Där framför mig stod den vackraste och mest magnifika häst jag någonsin lagt mina ögon på. Det första jag la märke till var hur otroligt hög den var. Min far var en redig karl på nästan två meter, hästens huvud sträckte sig en bra bit över honom där den dansade runt som en virvelvind, medan far försökte hålla den med ett gammalt rep som han slängt om den kraftiga och välvda halsen. De arbetshästar som bodde häromkring var nästan alltid bruna till färgen, ibland svarta och någon enstaka gång vita. Men den här hästen var stålgrå i pälsen, så blank att solen reflekterades i den och den tjocka långa manen var korpsvart och slängde fram och tillbaka i vinden. Den var så vacker att jag fick svårt att andas.
Rabaldren på vår gård fick folk att reagera och snart hade far fått hjälp av fyra starka karlar med varsitt rep att försöka hålla hästen. Men till och med det var svårt. Hästen stegrade sig och kastade sig från sida till sida, fullständigt rasande. Det märkliga var att den inte verkade vara intresserad av att fly, utan bara visade sin styrka och makt. Men trots att den uppenbarligen var farlig, gick jag rakt emot den utan att ens se åt något annat håll. Det var som om något tog bort allt inom mig som borde göra mig rädd och allt jag kunde tänka var att hästen behövde mig och jag måste rädda den.
De andra karlarna fick syn på mig och skrek åt mig att hålla mig undan. Men jag lyssnade inte utan gick bara rakt fram till hästen som stillnade så fort jag kom fram till den. Helt oförskräckt sträckte jag fram handen och lät det stora djuret nosa på mig. Karlarna som fortfarande höll i repen stod bara och gapade. Far var den som återfick fattningen först. Han skrek åt mig att gå åt sidan, men jag hörde honom inte. Han gjorde då ett försök att närma sig mig för att lyfta bort mig, men knappt hade han tagit ett steg närmare förrän hästen vrålade och kastade sig med blottade tänder mot honom. Han hoppade kvickt undan för att undvika bett och så fort han var borta vände sig hästen lugnt mot mig igen. Jag märkte inget, utan hade bara ögon för hästen.
Den såg på mig med sina stora svarta ögon, djupa som brunnar. Jag var totalt fast redan från början. Hur hopplöst fast anade jag ju förståss inte då. Så länge jag stod bredvid hästen var den lugn som en filbunke men så fort någon av männen närmade sig strök den öronen bakåt och högg i luften så det small om tänderna. ”Det är en djävul”, sa någon. ”Var kommer den ifrån?” ”Den som det visste”, sa min far. ”Den bara stod här när jag kom ut på morgonen för att mjölka korna. Vägrade flytta på sig och som ni märker så låter den sig heller varken fångas eller ledas. Jag sa åt dem att jag kunde leda den åt dem. Alla brast ut i skratt, de tyckte väl jag inte var riktigt klok. Ändå protesterade ingen när jag tog repet från en av männen. Vad skulle de göra? Hästen rådde de inte på och där kunde den ju inte stå. Så fort jag fick repet i min hand och de andra hade släppt sina tog hästen ett steg emot mig. Det hade nu samlats rejält med folk runt oss och alla flämtade de till för nu trodde de att den skulle anfalla mig också. Men inget hände. Istället började jag röra mig långsamt mot vårt lilla stall, där det för närvarande inte bodde någon häst. Det enorma djuret följde villigt med mig och lät sig ledas in i en av boxarna. Jag tog långsamt av repen, gick ut och stängde boxdörren efter mig. Hästen såg helt oberörd ut och följde mig med blicken vart jag än förflyttade mig. Jag var som i trans.
Emma hoppar högt när ljuset i taklampan blinkar till några gånger för att sedan slockna igen. Mormor tittar på sin armbandsklocka. ”Men käre värld!”, utbrister hon. ”Klockan är ju över två! Du måste sova vännen!” Hon börjar mödosamt resa sig ur stolen. Men Emma vill höra mer. Det är något mycket obehagligt över hela historien men hon känner att hon måste höra slutet. Hon övertalar mormor att sätta sig igen. Det är tyst ett tag. Stormen härjar på i samma styrka som förut. Så berättar mormor igen.
– När väl hästen var i boxen och alla hade lugnat sig lite kom frågorna. Vem var den? Vart kom den ifrån? Vem var ägaren? Den liknade då rakt ingen häst någon någonsin hade sett förut. Högre än en arbetshäst, smäckrare men ändå mer muskulös. Hovarna var prydda av långt svart hovskägg precis som på hästarna i trakten men halsen var välvd som på fullbloden jag så ofta sett på bild. Manen var svart och vågig och så tjock att den täckte båda sidor av halsen och den var så lång att den nådde långt ned på bogen.
Jag kunde inte tänka, jag kunde inte röra mig, jag stod bara där och såg på hästen som stirrade tillbaka på mig. Det var som om den såg rakt in i själen på mig. Plötsligt hörde jag min far långt långt borta, han nämnde något om ett gevär och något slog slint inom mig. Det var MIN häst, ingen skulle få ge sig på MIN häst. Med ett tomt huvud rusade jag ut ur stallet och flög på honom som om jag vore från vettet. Han blev så häpen att han tappade balansen och föll till marken. Men det brydde jag mig inte om. Ursinnigt började jag slå och klösa honom i ansiktet och över bröstet.
”Kan du tänka dig? Jag slog min egen far!” Hela tiden kunde jag höra mig skrika; Han är min! Han är min! Han är min! Jag var förhäxad av vrede och då trodde jag att jag gjorde det av kärlek till hästen. Om jag bara vetat vad som egentligen låg bakom. Min stackars far hade inte ens vett att göra motstånd. Fullständigt chockad låg han bara där och hade allt varit som det skulle hade jag ju sett hur ledsen han blev och hur mycket han skämdes över mig. Men allt var inte som det skulle och det krävdes tre man för att få bort mig från honom. Far reste sig och borstade dammet av byxorna. Nu kan jag minnas hur sårad han såg ut, inte på kroppen så mycket, men i ögonen. Han såg inte åt mitt håll. ”Gör ingen anspråk på odjuret innan morgonen så skjuter jag den”, sa han kort och gick in i huset utan så mycket som en blick åt mig.
Jag borde ha känt ånger, jag borde ha känt skam över vad jag just gjort. Men hästen som stod i stallet och hur jag skulle kunna rädda den. Jag minns att jag tänkte att jag dödar den som kommer i närheten av den, och det hade jag nog gjort också. Tänk om jag vetat då, vad jag vet nu. Då hade jag sprungit, flytt långt långt från den ondska som lurade alldeles i närheten. Men jag var förtrollad.
Mormor suckar och hennes ögon tåras igen.”Om jag bara vetat, om jag vetat”, viskar hon, bara knappt medveten om att Emma finns i rummet. Emma vet inte riktigt vad hon ska tro. Den här historien känns mer och mer otäck och hon ryser lite. Mormor fortsätter, hennes röst är tystare, snabbare som om hon berättar något mycket svårt och helst vill skynda sig igenom allt det hemska.
– Som jag sa så kände jag ingen ånger över det jag gjort mot min far utan rusade bara tillbaka in i stallet och reglade dörren från insidan. Hästen stod kvar i samma ställning som jag lämnat den. Som en staty, helt oberörd av uppståndelsen som nyss varit. En vanlig häst hade varit svettig av ansträngningen att bråka med fyra karlar, den skulle ha varit andfådd och stissig av alla höga ljud och den nya miljön. Men inte den här. Den var iskallt lugn. Skrapade inte med hovarna, klippte inte med öronen. Bara stirrade på mig och jag stirrade tillbaka. Jag hade helt slutat tänka nu. Hela mitt huvud kändes tungt och luddigt, som i en dröm. Jag kunde höra hur någon knackade på dörren. Hur min mor försökte tala mig till rätta och övertyga mig att komma ut. Men jag varken kunde eller ville lyssna på henne. Min far hörde jag inte från på hela dagen och när kvällen kom visste jag knappt vem han var längre. Alla känslor alla minnen var suddiga och tröga. Någonstans inom mig förstod jag ju att något var fel. Men jag var ung och naiv och ondskan hade mig så hårt i sina klor att jag var bortom räddning.
Jag vet inte riktigt när men det måste ha varit efter midnatt någon gång. Hästen hade dittills inte rört en muskel men nu började den oroligt vandra runt i boxen. Allt var tyst utanför och ingen hade kommit för att hämta hästen så jag förstod ju vad som väntade så fort solen gick upp. Hästen fortsatte att röra sig runt i cirklar och för varje varv verkade den bli mer och mer upprörd. Den slängde med huvudet och sparkade ilsket i väggarna. Plötsligt stannade den upp rakt framför mig och dess blick fullkomligen genomborrade mig. En tanke, en röst sköt som en vass pil genom mitt huvud. ”Rid mig! Ta mig härifrån!” Det var inte min egen röst, det var inte min egen tanke och den skrämde mig. Jag tvekade. Rösten kom tillbaka mjuk och slingrande. ”Lilla flicka, lilla flicka, rädda mig, följ mig, rid mig, rid mig rid mig rid mig…” Högre och högra hörde jag den tills jag slog händerna för öronen för att inte huvudet skulle sprängas.
Jag var helt i dess våld nu och öppnade boxdörren. Utan att behöva locka eller sela den följde den mig ut på gårdsplanen. Jag gick fram till mjölkpallen och klättrade snabbt och mekaniskt upp på den breda ryggen. I samma ögonblick som jag kände de starka kalla musklerna vibrera under mig släppte förtrollningen jag hela tiden varit slav under. All sans och förnuft kom rusande tillbaka. Precis då förstod jag att jag hade begått ett fruktansvärt misstag. Skräcken sköljde över mig och jag försökte snabbt kasta mig av, men det var för sent. Manen fick eget liv och tvinnade sig runt mina händer och höll mig kvar. Jag försökte skrika men fick inte fram ett ljud. När hästen vände sitt stora huvud mot mig fick det mina ådror att frysa till is. Där de stora mörka ögonen nyss suttit fanns nu bara stora gapande hål. Huvudet var insjunket och groteskt, huden hängde i trasor om den och tänderna skymtade stora och spetsiga som på ett rovdjur.
Med ett avgrundsvrål olikt allt jag tidigare hört satte den av i en vansinnig galopp. Jag var fastfjättrad och hade inget annat val än att följa med. Rakt in i skogen sprang den. Djupare och djupare och tillslut hade jag ingen aning om vart vi befann oss. Skräcken rev i bröstet på mig och jag förstod att nu var allt över. Det här var ingen häst, det var en demon, djävulen själv eller ännu värre. Grenar piskade mig i ansiktet och rev upp min hud, blodet sipprade ned i mina ögon och gjorde det svårt att se något. Men jag kunde höra dånet av hovarna mot marken och den väsande tunga andhämtningen, nästan som ett hest skratt.
Plötsligt skymtade jag något mellan träden. Vatten, en skogstjärn. Då och först då slog det mig. Jag hade hört sagorna om Bäckahästen flera gånger från min mormor. Hästen som lurar med sig unga flickor och dränker dem i sin håla under vattnet. Djävulens avbild. Men jag hade alltid avfärdat dem som sagor, gamla människors försök att få oss ungar att hålla oss borta från vattnet. Men det här var på riktigt och snart skulle jag vara död. Hästen slängde sig med ett vrål ut i den svarta sjön. Vattnet var iskallt och förlamade min kropp. Jag flämtade efter luft men drog istället ner vattnet i lungorna. Det brände som eld och jag kämpade för att bli fri från manen som bara slingrade sig hårdare runt mina händer. Vi sjönk djupare och djupare och jag började förlora medvetandet. Jag kunde se hur vattenytan glittrade långt ovanför mig. Solen steg över trädtopparna och vittnade om morgonen. Jag såg solen en sista gång och förbannade mig själv över att jag varit så naiv. Som om jag hade kunnat hjälpa det. Redan från det ögonblicket jag satt min fot på trappen och såg hästen så hade jag varit fast i hans våld.
Jag slöt ögonen och väntade på att dö. Men något annat hände. Jag kunde känna hur något varmt omslöt min hand och hur manens hårda grepp lossade. Jag förmådde inte få upp ögonlocken för att se vad det var. Men plötsligt fann jag att jag inte längre sjönk utan verkade vara på väg uppåt igen. När mitt huvud spräckte vattenytan och frisk luft fyllde mina lungor trodde jag att jag drömde. Ingen slipper undan Bäckahästens käftar när den väl har dragit ner dig i vattnet!
Ändå låg jag där vid vattenbrynet och kippade efter luft. Av hästen syntes inte ett spår. Någon hade räddat mig. Min syn var suddig av syrebristen och jag kisade mot den oformliga gestalten som stod lutad över mig. Det var en pojke, ung, kanske yngre än vad jag var då. Med spretigt illrött hår och stora pigga gröna ögon. Jag försökte säga något men min hals var så öm av allt vatten jag dragit i mig att jag bara fick fram några kraxanden. Pojken log stort, men så var det som om han hört något långt bortifrån . Han vred huvudet åt sidan och spejade in i skogen. Då såg jag öronen. Hans långa spetsiga öron som sköt ut från det burriga håret. En alv!
Min kropp var illa däran och jag förlorade medvetandet ett ögonblick senare. När jag vaknade igen var jag ensam. Solen stod högt på himlen och jag tog mig mödosamt på fötter. Hela kroppen värkte och jag hade fullt av små sår överallt. Skogen var tyst och stilla och tjärnen var spegelblank. Inga tecken på något märkligt, inget som tydde på någon ondska. Som om ingenting hänt och det hela kändes som en avlägsen dröm.
Jag stod kvar en stund, svajade lite och provade styrkan i mina darriga ben. Hade jag inbillat mig allt sammans? Kanske hade jag blivit inbillningssjuk och vandrat ut hit av mig själv? Men knappt hade jag hunnit tänka tanken klart förrän jag kände hur någon bakom mig tog min hand igen. Jag skrek till och snodde runt. Det var alvpojken. Nu såg jag honom tydligare. Han var ganska liten, kortare än jag, nådde mig knappt upp till axlarna men jag insåg nu att han förmodligen var äldre än mig. Det röda håret lyste och skimrade som eld i solskenet och de spetsiga öronen klippte och lyssnade åt alla håll. Han var klädd i ett grönt tyg som också det skimrade och tycktes smälta in i omgivningen. I bältet runt midjan hängde kottar och grenar och en tunn metallklinga och skorna tycktes vara gjorda av näver. Alven sa inget nu heller utan log bara vänligt mot mig och såg på mig med samma nyfikenhet som jag såg på honom. Som om han aldrig sett en människa förr. Hans blick fick en varm och lycklig känsla att sprida sig genom min kalla kropp och när han nickade åt mig att följa honom så tvekade jag inte.
Vi gick hand i hand genom skogen i vad som verkade som timmar. Han snitslade vägen för mig och där fanns aldrig en rot att snubbla på eller en gren att gå in i. Det var som om naturen aktade sig när han bad den. Han stannade upp och pekade in mellan träden. Jag tittade och kunde skymta den stora röda ladan som vetter mot skogen. Jag var hemma! Jag blev så lycklig att jag ville jubla högt. Jag vände mig mot pojken för att tacka honom. Men alven var spårlöst borta.
När jag kom gående över gårdsplanen kom min far springande emot mig och lyfte upp mig i sin famn. Tårarna rann längs med hans kinder och han kysste min panna om och om igen, så glad över att hans dotter fortfarande levde.
Ingen av oss talade mer om vad som hänt den där gången då Bäckahästen kom, men senare fick jag höra att ingen någonsin överlevt så som jag gjort. Den onda tar alltid vad han vill ha fick jag höra och det satte skräck i mig i många år framöver.” Emma ser hur mormor tvinnar sina händer hårt om varandra så att knogarna vitnar. Hon ler nervöst mot Emma men bakom leendet döljer sig något. Något som mormor inte vill berätta och Emma håller mun för nu. Men tydligen så avslöjar hennes ansiktsuttryck något för mormor skyndar sig att säga: ” Inget hände såklart, men det är vid såna här stormar förstår du Emma. Det är då jag tycker att jag hör honom. Den onde, hur han ropar efter mig i natten.” Mormor suckar, hon ser så väldigt gammal ut nu tycker Emma. Så verkar hon rycka upp sig lite. ”Men det är ju såklart bara inbillning. Det finns inget att vara rädd för nu för tiden inte. Nej nej, ingenting alls.” Hennes röst övergår till ett mumlande och hon verkar mest prata med sig själv nu, som för att övertyga sig om att det är sant. En hastig blick på klockan får henne att vakna till igen. ”Nej du flicka lilla, vad sägs om att vi får några timmars sömn innan det blir alldeles för ljust.” Emma nickar, för tankspridd för att säga något. Vad som döljer sig nu och då hade mormor sagt. Men hon hade bara berättat om då, inte nu. Men mormor kryper ned i sängen bredvid Emma, släcker lampan och vänder sig med ryggen mot henne. Tydligen är det slutberättat för nu.
Gryningen är här och Emma är glad över att det inte blir helt mörkt. Träden ser ännu mer obehagliga ut genom fönstret nu och någonting säger henne att mormor inte berätta hela historien ännu. Plötsligt minns hon något annat hon undrar. ”Pojken då, mormor? Alven vad hände med honom?!” Mormor suckar och det skälver lite i kroppen på henne, som om hon sväljer en snyftning. ”Jag vet inte, jag såg honom aldrig mer.” Hon tystnar en stund men fortsätter sedan. ”Men det går aldrig en dag utan att jag tänker på honom, tackar honom för att han riskerade sitt liv för att rädda mitt.
Stormen fortsätter att dåna där ute och när Emma sluter ögonen tycker hon sig höra att lågt hest skrattande som blandar sig med vinden och hon ryser i hela kroppen. Sagan kanske inte slutar här, kanske den bara börjar…
A Beautiful Lie
Hur många låttitlar kan du hitta i texten?? Pluspoäng om du fixar artisten/gruppen också! =)
Like a drop in the ocean, that's your love for me.
Dyin' aint much of a livin' they say, but only God knows how to save a life.
I am standin' on the verge, looking up to a crooked sky, asking for a miracle.
But I am bound to you and every time we touch, I am broken and every time we kiss, your kiss is a knife, killing me softly.
I am dead and done. So tear me up, make me a funeral lika a fairytale gone bad.
Push me closer to the edge. My dog days are over.
Now there's no sound but the wind.
Like a drop in the ocean, that's your love for me.
Dyin' aint much of a livin' they say, but only God knows how to save a life.
I am standin' on the verge, looking up to a crooked sky, asking for a miracle.
But I am bound to you and every time we touch, I am broken and every time we kiss, your kiss is a knife, killing me softly.
I am dead and done. So tear me up, make me a funeral lika a fairytale gone bad.
Push me closer to the edge. My dog days are over.
Now there's no sound but the wind.
Slutet
Det luktar unket men ändå inte instänkt, det är det första han lägger märke till när han långsamt kommer itll sans. Ögonlocken känns otroligt tunga oc när han äntligen lyckas kämpa upp dem så gör det ändå ingen skillnas.
Allt är svart.
Han ligger ned, så mycket kan han förstå. Inte i någon säng. Kanske på golvet, han kan inte vara riktigt säker med det är kallt och hårt. Trevande för han handen över ytan, det är strävt.
Det är så mörkt att trots att han blinkar flera gånger så vänjer sig inte blicken alls och det känns som om trots att han verkar ligga på ett solitt underlag så kan handen när som hellst träffa på tomma intet. Men så långt han kan sträcka armarna åt alla håll känner han bara det sträva, hårda kalla.
Sten.
Kroppen rör han inte ännu. Vågar inte. Något är fruktansvärt fel.
Ögonen är inte till nytta här inne. För han är inomhus, så mycket är han säker på. Även om han inte ser väggarna så finns där ingen friskluft som skulle kunna vittna om ens ett öppet fönster. Det luktar gammalt som av flera hundra år. Ingen doft av jord eller växter, inget matos som sipprar igenom, inte ens en svag bris.
Allt är stilla, luften är stilla. Han kan höra sina egna andetag, de är korta och stötiga som om han just sprungit för livet. Hjärtat arbetar frenetiskt för att pumpa runt blodet i kroppen men på något vis verkar det inte vara tillräckligt. Han känner sig yr och han fryser.
Ett andetag.
Nästan som en viskning ekar det i tystnaden.
Nackhåren reser sig och för ett ögonblick slutar nästan hjärtat att slå. Han är inte ensam. Rent instinktivt försöker han snabbt komma på fötter och fly, men det går inte. Kroppen lyder honom inte alls.
Han tar spjärn med händerna mot det hårda golvet och försöker häva sig upp men det är till igen nytta. Det är som om han vore fastnaglad vid golvet.
Han lyssnar ut i mörkret. Allt är tyst igen. Kanske har han inbillat sig, hört sig själv?
Nej. Någon är där. Han kan känna närvaron nu. Någon eller något är alldeles nära.
Flaxande som av tusentals vingar, alldeles ovanför honom gör att han slår händerna för ansiktet.
Något klibbigt och varmt träffar hans fingrar och kan kvider till av smärtan när beröringen skär genom kroppen. Hela ansiktet är vått av något han inte törs föreställa sig vad det kan vara.
Vingslagen ökar i styrka, stiger högt högt upp i luften. Det måste vara ett torn han befinner sig i.
Allt tystnar återigen. Ångesten hammrar i bröstet och liksom i ett försök att behålla vettet försöker han minnas något från innan mörkret.
Han minns ljus. Solen. Någon som ropat hans namn. Vädjat till honom att gå in i skuggan.
Sedan, ingenting.
Högt där uppe smackar någon, slickar sig sakta om munnen. Sedan ett susande, något som faller.
Landar precis bredvid. Någon böjer sig över honom.
Någon gråter. Nej det är han själv som gråter.
En kylig hand snuddar vid hans, följer konturerna på hans arm, smeker hans kind och för ett ögonblick känns allt bara lugnt och tryggt.
Något glimtar till i mörkret, ett dovt skratt och någonstans i mörkret långt långt bort hörs en ugglas dova hoande.
Han vet att detta är slutet.
Allt är svart.
Han ligger ned, så mycket kan han förstå. Inte i någon säng. Kanske på golvet, han kan inte vara riktigt säker med det är kallt och hårt. Trevande för han handen över ytan, det är strävt.
Det är så mörkt att trots att han blinkar flera gånger så vänjer sig inte blicken alls och det känns som om trots att han verkar ligga på ett solitt underlag så kan handen när som hellst träffa på tomma intet. Men så långt han kan sträcka armarna åt alla håll känner han bara det sträva, hårda kalla.
Sten.
Kroppen rör han inte ännu. Vågar inte. Något är fruktansvärt fel.
Ögonen är inte till nytta här inne. För han är inomhus, så mycket är han säker på. Även om han inte ser väggarna så finns där ingen friskluft som skulle kunna vittna om ens ett öppet fönster. Det luktar gammalt som av flera hundra år. Ingen doft av jord eller växter, inget matos som sipprar igenom, inte ens en svag bris.
Allt är stilla, luften är stilla. Han kan höra sina egna andetag, de är korta och stötiga som om han just sprungit för livet. Hjärtat arbetar frenetiskt för att pumpa runt blodet i kroppen men på något vis verkar det inte vara tillräckligt. Han känner sig yr och han fryser.
Ett andetag.
Nästan som en viskning ekar det i tystnaden.
Nackhåren reser sig och för ett ögonblick slutar nästan hjärtat att slå. Han är inte ensam. Rent instinktivt försöker han snabbt komma på fötter och fly, men det går inte. Kroppen lyder honom inte alls.
Han tar spjärn med händerna mot det hårda golvet och försöker häva sig upp men det är till igen nytta. Det är som om han vore fastnaglad vid golvet.
Han lyssnar ut i mörkret. Allt är tyst igen. Kanske har han inbillat sig, hört sig själv?
Nej. Någon är där. Han kan känna närvaron nu. Någon eller något är alldeles nära.
Flaxande som av tusentals vingar, alldeles ovanför honom gör att han slår händerna för ansiktet.
Något klibbigt och varmt träffar hans fingrar och kan kvider till av smärtan när beröringen skär genom kroppen. Hela ansiktet är vått av något han inte törs föreställa sig vad det kan vara.
Vingslagen ökar i styrka, stiger högt högt upp i luften. Det måste vara ett torn han befinner sig i.
Allt tystnar återigen. Ångesten hammrar i bröstet och liksom i ett försök att behålla vettet försöker han minnas något från innan mörkret.
Han minns ljus. Solen. Någon som ropat hans namn. Vädjat till honom att gå in i skuggan.
Sedan, ingenting.
Högt där uppe smackar någon, slickar sig sakta om munnen. Sedan ett susande, något som faller.
Landar precis bredvid. Någon böjer sig över honom.
Någon gråter. Nej det är han själv som gråter.
En kylig hand snuddar vid hans, följer konturerna på hans arm, smeker hans kind och för ett ögonblick känns allt bara lugnt och tryggt.
Något glimtar till i mörkret, ett dovt skratt och någonstans i mörkret långt långt bort hörs en ugglas dova hoande.
Han vet att detta är slutet.
Jorå så atte...
Det verkar ju finnas några tappra själar som fortfarande besöker den här för tillfället stendöda sidan...
Undrar om jag ska utföra lite Hjärtlung-räddning och återuppliva den?
Men vad ska man skriva om??
Undrar om jag ska utföra lite Hjärtlung-räddning och återuppliva den?
Men vad ska man skriva om??
Skrämmas och Försoning
Jag lägger in två koritsar som jag skrivit nu bara för att visa att jag inte har gått upp i rök helt så får vi se när jag orkar med att skriva något längre!
SKRÄMMAS
Lisa fnittrade så hon var tvungen att slå händerna för munnen för att inte avslöja dem. Jocke blängde surt på henne där de låg i diket och tryckte. Egentligen hade han inte velat ha henne med men hon hade hotat att skvallra för mamma och då var det inte mycket att göra. Förresten var det nästan Lisa som kommit med idén att skrämma farbror Surpelle.
Ja, egentligen hette han ju Per Gustavsson med det var det aldrig någon unge som sa. Han hade de godaste och saftigaste äpplena i hela grannskapet. Fem trän som dignade av frukt så det skulle räcka gott och väl till alla som ville ha, men i stället för att dela med sig av godsakerna lät han dem falla till marken och ruttna bort och om någon vågade sig in för att palla några skulle han eller hon vara glad om den kom därifrån med bara en rejäl utskällning. Chansen att bli jagad runt halva kvarteret med rottingen var ganska stor.
"Nån borde skrämma tillbaka den där farbror Surpelle", sa Lisa en dag vid frukostbordet. "Skrämma honom så han slutar vara så dum." En idé hade genast börjat spira i Jockes huvud och nu några veckor senare skulle det äntligen ske. Jocke hade tillsammans med Stefan och Anders planerat allt in i minsta detalj. Kartlagt Surpelles vanor och sett ut den perfekta platsen för dådet. I kurvan innan infarten till Surpelles gård.
Där kunde de gömma sig i det djupa diket och eftersom Surpelle inte hade några grannar precis i närheten kunde de vänta där utan att riskera att bli upptäckta. I alla fall trodde de det innan fru Ingemanson kom cyklande på den lilla grusvägen och Lisa inte kunde hålla sig för skratt. I sista sekund hade hon lyckats hejda sig och tanten hade cyklat förbi utan att se åt dom.
Nu satt de där i diket alla fyra och väntade. Stefan hade dragit på sig gummi masken som de köpt i leksaksaffären och små rännilar av svett rann nedför nacken på honom.
"Kommer han inte snart" stönade han och försökte fläkta sig med handen. Jocke tittade på sitt armbandsur. "Han borde vara här när som helst nu. Lunchbingon slutade för en kvart sen."
Knappt hade hann han säga meningen klart förrän de kunde höra Surpelles gamla skraltiga Peugeot komma långt där borta på vägen. Försiktigt kikade de upp ur diket.
"Oj, vad fort han kör", viskade Stefan andlöst. "Jag vet inte om jag törs, tänk om han kör på mig." "Äh", fnyste Anders och knuffade honom lite i sidan. "Du får inte backa ur nu. Vi drog faktiskt lott om vem som skulle görat."
"Ja, var beredd nu", sa Jocke och knuffade lite på Stefan han med. "Skräm honom", kvittrade Lisa som var så uppspelt att hon knappt kunde sitta stilla.
Ljudet från motorn som gnisslade och morrade av ansträngning närmade sig mer och mer och plötsligt kom Surpelle farande runt kröken.
"Nu!!", skrek Jocke och Anders. Stefan hävde sig med ett vrål upp ur diket och skrek i högan sky. "Jag är Big Fooot Aaaahhh!!!!" Han landade bara några centimeter från Peugeoten och var nära att tappa balansen men återfick den i sista sekund.
Bromsarna på den gamla bilen skrek. Bilen krängde några gånger från sida till sida och för en kort stund såg det ut som om Surpelle skulle lyckas få kontroll över bilen igen. Stefan tog av sig masken och vände sig triumferande mot sina vänner som ännu inte vågat sig upp ur diket. Plötsligt hördes ett öronbedövande brak. Sedan blev allt väldigt, väldigt tyst.
Alla vände de sig mot vart ljudet kom ifrån. "Åh nej", pep Lisa och knep ihop ögonen. Peugeoten stod med fören intryckt nästan hela vägen till kupén mot den stora tjocka ekstammen några tiotal meter in på ängen som låg på andra sidan vägen.
Det rykte lite från motorn och någon genomskinlig vätska sipprade ut genom något hål under bilen. Framrutan var krossad och på den med huvudet i en konstig onaturlig vinkel tryckt mot stammen låg farbror Surpelle.
Ingen av dem gick fram till bilen. Det behövdes inte, redan på det här avståndet förstod de alla att han var död.
"Kom", sa Jocke. Han tog Lisa i handen och började snabbt gå längs grusvägen in mot byn. De andra skyndade efter. "Nu åker vi bergis i fängelse", snyftade Anders. "Ja, min pappa kommer slå ihjäl mig när han får veta".
Jocke stannade så häftigt att Lisa nästan för omkull. Han vände sig mot dem och Anders tyckte nästan han såg lite läskig ut när han stirrade på dem med mörka ögon.
"Ingen säger något, till någon", väste han fram mellan sammanbitna tänder. "Men", började Lisa. "Ingen!", röt Jocke och knuffade ner henne i gruset. "Ett ord till någon Lisa och jag dränker Missans kattungar i ån. Du säger inte ett pip om det här, förstått?" Lisa började gråta men nickade ändå och reste sig och borstade bort gruset från sina skrapade knän.
Resten av vägen hem gick de alla tysta. När de skulle skiljas åt sa ingen Hej då eller Vi ses i morgon eller något sådant. Anders och Stefan gick åt sitt håll och Jocke och Lisa gick åt sitt.
Bara sådär.
Mamma stod i köket och lagade mat när de kom in. "Hej ungar" sa hon glatt. "Vad har ni haft för er idag då?" Lisa sneglade lite på sin bror och han nöp henne i sidan. "Inget", sa hon snabbt och satte sig vid bordet.
Mamma började duka fram maten. "Det var värst vad i ser molokna ut då." Hon såg undrande på dem, men så sken hon upp. "Jag vet nog vad som kan muntra upp er." Hon gick fram till ugnen och plockade ut något.
"En rykande färsk äppelpaj till efterrätt kanske? Jag gick över till Gustavsson i morse och frågade om jag inte kunde få köpa några äpplen av honom och han gav mig en hel kasse. Han var bara glad att bli av med dom och sa att bara vi säger till innan så är det bara att plocka mer. Så nu kan vi äta äppelpaj och kräm hela sommaren. Bra va?"
Jocke såg på sin mamma och pressade fram ett leende. Lisa fortsatte att stirra ned i tallriken.
FÖRSONING
SKRÄMMAS
Lisa fnittrade så hon var tvungen att slå händerna för munnen för att inte avslöja dem. Jocke blängde surt på henne där de låg i diket och tryckte. Egentligen hade han inte velat ha henne med men hon hade hotat att skvallra för mamma och då var det inte mycket att göra. Förresten var det nästan Lisa som kommit med idén att skrämma farbror Surpelle.
Ja, egentligen hette han ju Per Gustavsson med det var det aldrig någon unge som sa. Han hade de godaste och saftigaste äpplena i hela grannskapet. Fem trän som dignade av frukt så det skulle räcka gott och väl till alla som ville ha, men i stället för att dela med sig av godsakerna lät han dem falla till marken och ruttna bort och om någon vågade sig in för att palla några skulle han eller hon vara glad om den kom därifrån med bara en rejäl utskällning. Chansen att bli jagad runt halva kvarteret med rottingen var ganska stor.
"Nån borde skrämma tillbaka den där farbror Surpelle", sa Lisa en dag vid frukostbordet. "Skrämma honom så han slutar vara så dum." En idé hade genast börjat spira i Jockes huvud och nu några veckor senare skulle det äntligen ske. Jocke hade tillsammans med Stefan och Anders planerat allt in i minsta detalj. Kartlagt Surpelles vanor och sett ut den perfekta platsen för dådet. I kurvan innan infarten till Surpelles gård.
Där kunde de gömma sig i det djupa diket och eftersom Surpelle inte hade några grannar precis i närheten kunde de vänta där utan att riskera att bli upptäckta. I alla fall trodde de det innan fru Ingemanson kom cyklande på den lilla grusvägen och Lisa inte kunde hålla sig för skratt. I sista sekund hade hon lyckats hejda sig och tanten hade cyklat förbi utan att se åt dom.
Nu satt de där i diket alla fyra och väntade. Stefan hade dragit på sig gummi masken som de köpt i leksaksaffären och små rännilar av svett rann nedför nacken på honom.
"Kommer han inte snart" stönade han och försökte fläkta sig med handen. Jocke tittade på sitt armbandsur. "Han borde vara här när som helst nu. Lunchbingon slutade för en kvart sen."
Knappt hade hann han säga meningen klart förrän de kunde höra Surpelles gamla skraltiga Peugeot komma långt där borta på vägen. Försiktigt kikade de upp ur diket.
"Oj, vad fort han kör", viskade Stefan andlöst. "Jag vet inte om jag törs, tänk om han kör på mig." "Äh", fnyste Anders och knuffade honom lite i sidan. "Du får inte backa ur nu. Vi drog faktiskt lott om vem som skulle görat."
"Ja, var beredd nu", sa Jocke och knuffade lite på Stefan han med. "Skräm honom", kvittrade Lisa som var så uppspelt att hon knappt kunde sitta stilla.
Ljudet från motorn som gnisslade och morrade av ansträngning närmade sig mer och mer och plötsligt kom Surpelle farande runt kröken.
"Nu!!", skrek Jocke och Anders. Stefan hävde sig med ett vrål upp ur diket och skrek i högan sky. "Jag är Big Fooot Aaaahhh!!!!" Han landade bara några centimeter från Peugeoten och var nära att tappa balansen men återfick den i sista sekund.
Bromsarna på den gamla bilen skrek. Bilen krängde några gånger från sida till sida och för en kort stund såg det ut som om Surpelle skulle lyckas få kontroll över bilen igen. Stefan tog av sig masken och vände sig triumferande mot sina vänner som ännu inte vågat sig upp ur diket. Plötsligt hördes ett öronbedövande brak. Sedan blev allt väldigt, väldigt tyst.
Alla vände de sig mot vart ljudet kom ifrån. "Åh nej", pep Lisa och knep ihop ögonen. Peugeoten stod med fören intryckt nästan hela vägen till kupén mot den stora tjocka ekstammen några tiotal meter in på ängen som låg på andra sidan vägen.
Det rykte lite från motorn och någon genomskinlig vätska sipprade ut genom något hål under bilen. Framrutan var krossad och på den med huvudet i en konstig onaturlig vinkel tryckt mot stammen låg farbror Surpelle.
Ingen av dem gick fram till bilen. Det behövdes inte, redan på det här avståndet förstod de alla att han var död.
"Kom", sa Jocke. Han tog Lisa i handen och började snabbt gå längs grusvägen in mot byn. De andra skyndade efter. "Nu åker vi bergis i fängelse", snyftade Anders. "Ja, min pappa kommer slå ihjäl mig när han får veta".
Jocke stannade så häftigt att Lisa nästan för omkull. Han vände sig mot dem och Anders tyckte nästan han såg lite läskig ut när han stirrade på dem med mörka ögon.
"Ingen säger något, till någon", väste han fram mellan sammanbitna tänder. "Men", började Lisa. "Ingen!", röt Jocke och knuffade ner henne i gruset. "Ett ord till någon Lisa och jag dränker Missans kattungar i ån. Du säger inte ett pip om det här, förstått?" Lisa började gråta men nickade ändå och reste sig och borstade bort gruset från sina skrapade knän.
Resten av vägen hem gick de alla tysta. När de skulle skiljas åt sa ingen Hej då eller Vi ses i morgon eller något sådant. Anders och Stefan gick åt sitt håll och Jocke och Lisa gick åt sitt.
Bara sådär.
Mamma stod i köket och lagade mat när de kom in. "Hej ungar" sa hon glatt. "Vad har ni haft för er idag då?" Lisa sneglade lite på sin bror och han nöp henne i sidan. "Inget", sa hon snabbt och satte sig vid bordet.
Mamma började duka fram maten. "Det var värst vad i ser molokna ut då." Hon såg undrande på dem, men så sken hon upp. "Jag vet nog vad som kan muntra upp er." Hon gick fram till ugnen och plockade ut något.
"En rykande färsk äppelpaj till efterrätt kanske? Jag gick över till Gustavsson i morse och frågade om jag inte kunde få köpa några äpplen av honom och han gav mig en hel kasse. Han var bara glad att bli av med dom och sa att bara vi säger till innan så är det bara att plocka mer. Så nu kan vi äta äppelpaj och kräm hela sommaren. Bra va?"
Jocke såg på sin mamma och pressade fram ett leende. Lisa fortsatte att stirra ned i tallriken.
FÖRSONING
Regnet vräker ner. Tynger ner gräset runt om henne och bildar små pölar i asfalten framför henne. T-shirten klibbar fast på ryggen och små små droppar vatten blandat med svett rinner sakta ned för hårstråna och forstätter ned för näsryggen, droppar ned på knäna som hon har dragit upp under hakan.
Hon lägger armarna runt sina smala ben och gungar sakta sig själv fram och tillbaka. Försöker återhämta andan, orkar inte springa mer. Då kommer tårarna. Skammen, smärtan och förlusten rister i kroppen får henne att skaka av gråt.
Någon passerar henne med cykel. Stannar inte till, bara fortsätter att trampa. Hon är osynlig. Lika bra det. Lika bra att inte finnas till. Kanske saknaden blir lättare då. Det har bara gått en halvtimme sedan hon smällde igen dörren, sedan hon rusade ut från porten, sedan hon såg den sårade, frågande, vackra underbara blicken för sista gången.
Bara en halvtimme sedan hon förstörde allt.
Insikten får henne att stöna till och pressa hakan hårdare mot knäskålarna.
Hon hade övervägt att hålla mun. Inte berätta något om sitt förflutna. Bara låta allt vara så underbart och lyckligt som det var och hoppas att han aldrig skulle få reda på något. Men hon kunde inte ljuga. Aldrig ljuga mer, det hade hon lovat sig själv och nu, var allt över.
Regnet tilltar ytterligare och slår ilsket ned i ljudliga plask över hela kroppen. Han hade inte skrikit åt henne, inte gråtit, inte skällt, inte bett henne att dra åt helvete. Det behövdes inte, hon förstod. Förstod att han aldrig ville se henne igen. Så hon sprang. Sprang tills benen vek sig av utmattning och hon sjönk ihop här i gräset.
Tårarna vill inte sluta rinna och regnet vill inte sluta falla.
En hand på hennes skuldra får henne att hoppa till och hon tittar skrämt upp. Han är lika våt som hon och nästan lika andfådd. Hon ryggar tillbaka lite, förstår inte. Men han tar hennes händer och drar upp henne på fötter. Hon stirrar ned i marken, vill inte möta hans blick. Väntar på det slutgiltiga.
Hans hand under hennes haka, försiktigt lyfter hennes huvud så att hennes ögon måste möta hans. Inget hat, ingen avsky, bara....förståelse, kärlek och försoning. Varför?
Ett litet leende blixtrar snabbt till över hans läppar och han böjer sig ned, placerar dem mjukt på hennes panna. Gravitationen slår sina klor i henne och hon dras mot marken. Men hans starka armar fångar upp henne, lyfter henne i sin famn, håller henne tätt intill och hon borrar in näsan i hans hals. Drar in hans doft i ett djupt skälvande andetag.
"Förlåt", viskar hon i hans öra så tyst att orden knappt kommer ut. Han skrattar lite. "Dumma lilla älskade flicka."
Botten....
Mina uppdateringar är lika med noll just nu känner jag.
Vill skriva men har helt enkelt inte ork.
Jobbet suger musten ur mig och det verkar bara bli värre.....
Suck!
=(
Vill skriva men har helt enkelt inte ork.
Jobbet suger musten ur mig och det verkar bara bli värre.....
Suck!
=(
HEY!!!
STANNA OCH LÄS EN STUND!
DET KAN DET VARA VÄRT!
=)
DET KAN DET VARA VÄRT!
=)
Cora Grace Del 1
Efter typ sju svåra år.....
Äntligen en heeeelt ny rykande färsk novell!
Säg vad ni tycker!
Enjoy!
"Cora...Cora sweetheart, dags att gå upp nu." Orden kom någonstans långt bortifrån och störde hennes fantastiska ögonblick med Joel. Han skulle precis luta sig mot henne och kyssa henne, när han plötsligt skrattade ett bullrigt skrat och sa på bruten svenska; "Och om du skyndar dig så blir du nog inte mer än en kvart sen."
Pappas mörka dova stämma drog Cora motvilligt ur drömmen. Hon sträckte på sig och drog upp täcket över huvudet som skydd mot solstrålarna som sipprade in mellan de fördragna gardinerna. "Vad sa du?" mumlade hon och försökte kväva en gäspning. Drömmen lurade fortfarande i hennes undermedvetna och hon kände sig allt annat än motiverad att gå upp.
"Jo, jag sa att om du skyndar dig så blir du inte så sen till skolan." Cora satte gäspningen i halsen och satte sig hostande upp i sängen, med ens klarvaken. Pappa stod lutad mot dörrkarmen och log mot henne. "Sen!" Hon tittade på klockan, kvart i åtta.
"Men va faaaan Pappa! Varför har du inte väckt mig tidigare!" Hon slängde sig ur sängen utan att vänta på hans svar och trängde sig förbi honom som skrockade för sig själv. "Var är mamma då?", ropade hon när hon försvann in på toaletten och slog igen dörren efter sig med en smäll.
"Mamma blev kvar på jobbet igår, så hon sov där", sa pappa och trots att Cora var stressad kunde hon höra det lilla stinget av bitterhet i pappas röst. Hon suckade inom sig medan hon snabbt drog en borste genom sitt tjocka svarta hår, men utan en dusch och rejält med balsam var det lönlöst att försöka sig på något och nu hade hon inte tid, så hon satt upp det i en slarvig hög knut i nacken. Kläderna från igår låg slängda på golvet bredvid tvättkorgen, de fick duga en dag till.
Pappa stod i köket och höll ut en kopp kaffe åt henne.
Mamma tyckte inte om att hon drack så mycket kaffe men för Cora och hennes pappa var det dryckernas dryck och de satt ofta vid köksbordet med varsin kopp och småpratade om dagen som varit. Hon tog koppen och skyndade ut i hallen, och krängde på sig den lila midjekorta jackan. "Vill du ha skjuts?", frågade pappa där han satt i pyamas vid köksbordet.
Det skulle förmodligen gå snabbare att slå kullerbyttor till skolan än att vänta på att Gilbert Grace, jo ungefär som i filmen, skulle komma i kläder och få igång den gamla volvon på uppfarten.
Cora älskade sin pappa mest av allt och visst var hans laid back stil ofta ganska skön, men rätt ofta gick han henne också på nerverna. Don't worry be happy var ett motto han tog på lite för stort allvar. Cora manade fram ett leende medan hon drog på sig de svarta skinnstövlarna.
"Nej då, daddy. Jag tar cykeln."
"Är du säker?" han höjde förvånat på ögonbrynen. "Ja då", ropade Cora i farten när hon tog yttertrappan i ett enda språng. Hon låste upp cykeln och trampade snabbt iväg, men redan innan hon nått slutet på sin egen gata började hon ångra sig. Vinden isade och bet henne i kinden och var så stark att den gång på gån hotade att blåsa ned henne i diket.
Den gamla damtrallan gnisslade och protesterade varje gång hon pressade foten mot pedalen och när hon tio minuter senare svängde in på skolgården kände hon sig allt annat än fräsch.
Plötsligt var hon ganska tacksam över att hon var sen, skolgården var tom och förhoppningsvis skulle ingen stå och vänta på henne.
Hennes inre önskan grusades dock när hon parkerade cykeln och sprang runt hörnet på skolbyggnaden och rakt in i Joels famn. Utan att säga något pressade han sina läppar mot hennes och trots att hon hade tänkt protestera, be att få gå in på toaletten och tvätta av sig, så höljdes all hennes planering i någon sorts luddig dimma, som la sig som rosa bomull i hennes hjärna och hon glömde både att hon var svettig och väldigt sen.
Joel var sån, han kunde få henne att glömma sitt eget namn bara genom att se på henne med sina klara blå ögon. De hade varit tillsammans i ett halvår nu och Cora kunde fortfarande inte riktigt förstå att han var hennes.
Den populäraste killen i skolan och visst hade hon varit en av dem som rodnat och fnissat när han gått förbi i matsalen, i hemlighet skrivit hans initialer i hjärtan på skoltoaletterna och drömt mycket oanständiga drömmar om honom. Men aldrig kunde hon drömma om att han tittat på henne också, han spelade liksom i en helt annan liga.
Men det gjorde han, Joel såg henne som ingen annan och hon såg honom och bortom den löjligt vackra ytan fanns så mycket mer. Visst hade hon kallat honom spritt språngande galen när han en kväll i början av maj knackat på hennes fönster. Hon hade anklagat honom för att driva med henne och slängt ut honom med huvudet före, men som tur var så var envishet en av Joels många egenskaper. Han fortsatte att komma tillbaka kväll efter kväll och tillslut var hon tvungen att erkänna att han faktiskt menade allvar.
Sommaren hade varit den bästa hittills i hennes 17-åriga liv och det kändes som om hösten bara kunde bli bättre.
"God morgon, snygging", viskade han i hennes öra och lät läpparna försiktigt snudda vid örsnibben. Han snusade lite i hennes hår. "Mmmmm, du luktar gott."
"Äsch."
Cora kände hur hon rodnade och tackade sin pappas Jamaicanska rötter för hennes olivbruna hy. Joel flinade och tog hennes hand i sin. "Kom nu Miss Grace. Vi är sena till biologin och idag är det en extra intressant lektion."
Äntligen en heeeelt ny rykande färsk novell!
Säg vad ni tycker!
Enjoy!
"Cora...Cora sweetheart, dags att gå upp nu." Orden kom någonstans långt bortifrån och störde hennes fantastiska ögonblick med Joel. Han skulle precis luta sig mot henne och kyssa henne, när han plötsligt skrattade ett bullrigt skrat och sa på bruten svenska; "Och om du skyndar dig så blir du nog inte mer än en kvart sen."
Pappas mörka dova stämma drog Cora motvilligt ur drömmen. Hon sträckte på sig och drog upp täcket över huvudet som skydd mot solstrålarna som sipprade in mellan de fördragna gardinerna. "Vad sa du?" mumlade hon och försökte kväva en gäspning. Drömmen lurade fortfarande i hennes undermedvetna och hon kände sig allt annat än motiverad att gå upp.
"Jo, jag sa att om du skyndar dig så blir du inte så sen till skolan." Cora satte gäspningen i halsen och satte sig hostande upp i sängen, med ens klarvaken. Pappa stod lutad mot dörrkarmen och log mot henne. "Sen!" Hon tittade på klockan, kvart i åtta.
"Men va faaaan Pappa! Varför har du inte väckt mig tidigare!" Hon slängde sig ur sängen utan att vänta på hans svar och trängde sig förbi honom som skrockade för sig själv. "Var är mamma då?", ropade hon när hon försvann in på toaletten och slog igen dörren efter sig med en smäll.
"Mamma blev kvar på jobbet igår, så hon sov där", sa pappa och trots att Cora var stressad kunde hon höra det lilla stinget av bitterhet i pappas röst. Hon suckade inom sig medan hon snabbt drog en borste genom sitt tjocka svarta hår, men utan en dusch och rejält med balsam var det lönlöst att försöka sig på något och nu hade hon inte tid, så hon satt upp det i en slarvig hög knut i nacken. Kläderna från igår låg slängda på golvet bredvid tvättkorgen, de fick duga en dag till.
Pappa stod i köket och höll ut en kopp kaffe åt henne.
Mamma tyckte inte om att hon drack så mycket kaffe men för Cora och hennes pappa var det dryckernas dryck och de satt ofta vid köksbordet med varsin kopp och småpratade om dagen som varit. Hon tog koppen och skyndade ut i hallen, och krängde på sig den lila midjekorta jackan. "Vill du ha skjuts?", frågade pappa där han satt i pyamas vid köksbordet.
Det skulle förmodligen gå snabbare att slå kullerbyttor till skolan än att vänta på att Gilbert Grace, jo ungefär som i filmen, skulle komma i kläder och få igång den gamla volvon på uppfarten.
Cora älskade sin pappa mest av allt och visst var hans laid back stil ofta ganska skön, men rätt ofta gick han henne också på nerverna. Don't worry be happy var ett motto han tog på lite för stort allvar. Cora manade fram ett leende medan hon drog på sig de svarta skinnstövlarna.
"Nej då, daddy. Jag tar cykeln."
"Är du säker?" han höjde förvånat på ögonbrynen. "Ja då", ropade Cora i farten när hon tog yttertrappan i ett enda språng. Hon låste upp cykeln och trampade snabbt iväg, men redan innan hon nått slutet på sin egen gata började hon ångra sig. Vinden isade och bet henne i kinden och var så stark att den gång på gån hotade att blåsa ned henne i diket.
Den gamla damtrallan gnisslade och protesterade varje gång hon pressade foten mot pedalen och när hon tio minuter senare svängde in på skolgården kände hon sig allt annat än fräsch.
Plötsligt var hon ganska tacksam över att hon var sen, skolgården var tom och förhoppningsvis skulle ingen stå och vänta på henne.
Hennes inre önskan grusades dock när hon parkerade cykeln och sprang runt hörnet på skolbyggnaden och rakt in i Joels famn. Utan att säga något pressade han sina läppar mot hennes och trots att hon hade tänkt protestera, be att få gå in på toaletten och tvätta av sig, så höljdes all hennes planering i någon sorts luddig dimma, som la sig som rosa bomull i hennes hjärna och hon glömde både att hon var svettig och väldigt sen.
Joel var sån, han kunde få henne att glömma sitt eget namn bara genom att se på henne med sina klara blå ögon. De hade varit tillsammans i ett halvår nu och Cora kunde fortfarande inte riktigt förstå att han var hennes.
Den populäraste killen i skolan och visst hade hon varit en av dem som rodnat och fnissat när han gått förbi i matsalen, i hemlighet skrivit hans initialer i hjärtan på skoltoaletterna och drömt mycket oanständiga drömmar om honom. Men aldrig kunde hon drömma om att han tittat på henne också, han spelade liksom i en helt annan liga.
Men det gjorde han, Joel såg henne som ingen annan och hon såg honom och bortom den löjligt vackra ytan fanns så mycket mer. Visst hade hon kallat honom spritt språngande galen när han en kväll i början av maj knackat på hennes fönster. Hon hade anklagat honom för att driva med henne och slängt ut honom med huvudet före, men som tur var så var envishet en av Joels många egenskaper. Han fortsatte att komma tillbaka kväll efter kväll och tillslut var hon tvungen att erkänna att han faktiskt menade allvar.
Sommaren hade varit den bästa hittills i hennes 17-åriga liv och det kändes som om hösten bara kunde bli bättre.
"God morgon, snygging", viskade han i hennes öra och lät läpparna försiktigt snudda vid örsnibben. Han snusade lite i hennes hår. "Mmmmm, du luktar gott."
"Äsch."
Cora kände hur hon rodnade och tackade sin pappas Jamaicanska rötter för hennes olivbruna hy. Joel flinade och tog hennes hand i sin. "Kom nu Miss Grace. Vi är sena till biologin och idag är det en extra intressant lektion."
kolla in den andra sidan!
Jag har ju som sagt skaffat mig en novellblogg till.
Där skriver jag "skrivpuffar" alltså små uppdrag som baserar sig på ett speciellt ord.
De senaste gångerna har jag vävt ihop mina puffar till en liten följetong om Mia.
Läs gärna!
OBS! Kan ju varna redan nu att innehållet i den följetongen kommer att blir lite mer "vuxet" så att säga!
Så inget för den som rodnar lätt!
http://tovansskrivpuffar.blogg.se
Där skriver jag "skrivpuffar" alltså små uppdrag som baserar sig på ett speciellt ord.
De senaste gångerna har jag vävt ihop mina puffar till en liten följetong om Mia.
Läs gärna!
OBS! Kan ju varna redan nu att innehållet i den följetongen kommer att blir lite mer "vuxet" så att säga!
Så inget för den som rodnar lätt!
http://tovansskrivpuffar.blogg.se
Rollen del 5!!
För det första vill jag bara poängtera att det här är en helt påhittad historia. Ja tar lite "fakta" ibland från intervjuer och dyligt men för det mesta är det bara rent fiktivt.
Here we go!
Rob kippade nästan efter andan när Kristen vände sig emot honom igen och pressade sina läppar hårt mot hans. Hon var så vacker. Hennes läppar strök mot hans orakade kind och hon viskade i hans öra.....
GOOOOOOD MORGON LOS ANGELES! Trafiken är hård den här morgonen men vad gör det när vi har ännu en strålande sommardag att se fram emot!
Radiomannens röst trängde in i huvudet som en pil och Rob vaknade med ett ryck. För ett ögonblick var han helt disorienterad och blinkade yrvaket mot det starka solljuset som sipprade in mellan gardinerna. Han famlade irriterat efter radion och när han inte kunde hitta off-knappen åkte den ner i golvet med en smäll.
Rob sjönk tillbaka ned på kudden och gned sömnen ur ögonen. En dröm, självklart var det bara en dröm, att han inte insett det på en gång? Han steg upp och plockade upp radion, den verkade fortfarande vara intakt och klockan visade på kvart i åtta. Egentligen hade han ingen anledning att vara uppe så tidigt men det något abrupta uppvaknandet gjorde att han inte kände någon vidare lust att somna om igen.
Huset var tomt sånär som på hushållerskan Rosa som hälsade glatt på spanska när han kom ned för trappen och in i köket. Innan han ens hunnit be om det hade hon svängt ihop lite äggröra och en kopp kaffe åt honom och han satte sig vid köksbordet.
Han slängde ett öga på byrån och satte nästan kaffet i vrångstrupen när han fick syn på Jeffreys adressbok! Precis där den legat i drömmen också. Rosa hade försvunnit för att ta hand om sina dagliga sysslor och Rob snappade snabbt åt sig boken.
Han bläddrade i den och fann snabbt vad han sökte, Kristen Stewart. Det var inte samma adress som i drömmen men ändå, snacka om Deja Vu. Det här var ett tecken så gott som något tänkte han och svepte det varma kaffet så det brände i halsen.
Ute på parkeringen funderade Rob lite på om han verkligen skulle anamma drömmens detaljer och låna den splitternya bilen. Men, tänkte han sedan, det vore förmodligen att utmana ödet lite väl mycket. En olåst cykel stod lutad mot muren som omgärdade tomten. Den fick duga.
Trots att det var tidigt på morgonen stod solen redan högt på himlen och när han efter ungefär en halvtimmes trampande svängde in på rätt gata var han anfådd och svettig.
Huset som var Kristens var enormt. Eller i alla fall gissade han att det var enormt av det lilla han kunde se genom den stora järngrinden som satt i den höga muren som omgärdade den gigantiska tomten. Det här var definitivt inte Deja Vu och Rob kände sig plötsligt inte alls lika självsäker längre. Han blev stående utanför grinden.
Varför bodde en ensam tjej så här? Eller vänta, hur gammal var Kristen egentligen? 17 kanske 18 år? I samma ögonblick som två stora vargliknande hundar kom störtande mot grinden med blottade tänder slog det honom.
Självklart bodde hon fortfarande hemma med sin familj! Utsikterna för att återuppleva drömmen i verkligheten föll som en fura. Lysande och här stod han som en svettig äcklig tjuvtittare!
Han kunde höra hur en dörr öppnades och slog igen och hur steg närmade sig.
Fan! Det här går bara inte! Snabbt hoppade han upp på cykeln och trampade iväg.
Hemma igen väntade Jeffrey på honom med ett brett leende på läpparna.
"Där är du ju! Goda nyheter grabben! Rollen som Edward Cullen är din!"
Alltför detaljerade scener från nattens dröm utspelade sig i Robs huvud samtidigt som han försökte greppa vad han just hört.
Fan också! Hur skulle han klara av det här!!
...........
Vet ni vad jag gör nu????
Jo, jag sitter å skriver lite på nästa del av Rollen!
Undrans vad som ska hända mer då......
Jo, jag sitter å skriver lite på nästa del av Rollen!
Undrans vad som ska hända mer då......
Publicering!
Hej! Vad roligt att så många gillar det jag skriver.
En del av er undrar om ni får publicera mina noveller på era bloggar.
Det är snällt av er att ni vill det men jag föredrar nog att hålla dem något exclusiva!
Däremot får ni väldigt gärna lägga in länk till min blogg på er blogg.
Det skulle göra mig väldigt glad!
Kram på er alla!
En del av er undrar om ni får publicera mina noveller på era bloggar.
Det är snällt av er att ni vill det men jag föredrar nog att hålla dem något exclusiva!
Däremot får ni väldigt gärna lägga in länk till min blogg på er blogg.
Det skulle göra mig väldigt glad!
Kram på er alla!
Hmmm...
Verkar som om jag får lov att ta tag i den där "Rollen" igen! Kanske göra om slutet lite?!
Vi får väl se vad jag kan hitta på till hösten.
Lova att ragga riktigt många läsare tills dess!!!
Nej....ut i hettan igen!
Kram
Vi får väl se vad jag kan hitta på till hösten.
Lova att ragga riktigt många läsare tills dess!!!
Nej....ut i hettan igen!
Kram
Okej....
Insåg ganska snabbt att 9 veckor utan att skriva något lär bli olidligt.
Så jag löste det hela med att skaffa mig en till blogg!
tovansskrivpuffar.blogg.se
heter den och kommer innehålla lite smått och gått.
har nu försökt mig på en dikt (skratta inte)!! =)
men där lägger jag kanske upp lite korta historier lite då och då!
check it out!
Så jag löste det hela med att skaffa mig en till blogg!
tovansskrivpuffar.blogg.se
heter den och kommer innehålla lite smått och gått.
har nu försökt mig på en dikt (skratta inte)!! =)
men där lägger jag kanske upp lite korta historier lite då och då!
check it out!
Sommarlov!
Så ÄNTLIGEN ligger sista delen av Edward uppe. Om jag får säga det själv så tycker jag den tog sig mot slutet! =)
Nu är det som sagt sommar också och då tänkte jag faktiskt låta bloggen ta lite sommarlov. Jag har inte riktigt tid att skriva då jag dels tänkte ägna tid ute i solen och dels just nu läser en sommarkurs om Vampyrer på högskolan! Så jag har lite att stå i. Dessutom tänkte jag fila lite på nya noveller så jag kan lägga in till hösten.
Så räkna inte med några nya inlägg för min del förrän efter vecka 34!
Under tiden får ni jättegärna skicka in egna noveller eller dikter och såklart flera förslag på ämnen jag kan skriva om. Eller så stänger ni helt enkelt av datorn och går ut i solen, tänk på hur lång vinterna var och snart är den här igen så passa på att njut!
KRAM!
Nu är det som sagt sommar också och då tänkte jag faktiskt låta bloggen ta lite sommarlov. Jag har inte riktigt tid att skriva då jag dels tänkte ägna tid ute i solen och dels just nu läser en sommarkurs om Vampyrer på högskolan! Så jag har lite att stå i. Dessutom tänkte jag fila lite på nya noveller så jag kan lägga in till hösten.
Så räkna inte med några nya inlägg för min del förrän efter vecka 34!
Under tiden får ni jättegärna skicka in egna noveller eller dikter och såklart flera förslag på ämnen jag kan skriva om. Eller så stänger ni helt enkelt av datorn och går ut i solen, tänk på hur lång vinterna var och snart är den här igen så passa på att njut!
KRAM!
